Samhällsnyttan med en informationstjänst. Läsning av en artikel om TPB och Hovrättens dom

Marcin tipsade just om Jens Andreasson och Kristoffer Schollins artikel i Svensk Juristtidning om Pirate Bay-rättegångarna. Artikeln är nyligen utkommen, och Schollin var ju för övrigt med som sakkunnig i domstolen i fallet. Båda författarna är juris

tdoktorer och hänger på Handelshögskolan i GBG.

Jag skrollade lite och fastnade. Dels för att det behövs fler kompetenta juridiska diskussioner utifrån ett nätsamhällsperspektiv, och dels för att diskussionen knyter an till sånt jag skriver om i min avhandling som jag håller på att svänga ihop. Andersson och Schollin skriver bra om uppsåtsfrågan, som är central i rättsfallet med TPB. Du hittar artikeln med namnet Goda och onda medhjälpare — Är du socialt adekvat, lille vän? Om Pirate Bay-målets betydelse här [pdf].

TPB-fallet
Tingsrättens dom föll ju april 2009, där alla fyra dömdes till olika tidsvarianter av ett års fängelse och ett gemensamt (”solidariskt”) skadestånd på ungefär 32 miljoner. Samtliga överklagade beslutet, dvs även den ”vinnande” sidan, och de tre av de fyra som kunde inställa sig i Hovrätten dömdes i november 2010 till något kortare, men olika, tidsvarianter i fängelse och ett väsentligt högre skadestånd, uppåt 46 miljoner. Vilket har överklagats till Högsta domstolen av de tre dömda. Här är Hovrättsdomen [pdf].

Uppsåt?
Uppsåtsbedömningen är central i fallet med TPB, och Hovrätten anför att det är tillräckligt med endast en vag relation mellan medhjälparens insikt och huvudgärningen för att anse att uppsåt föreligger. Hovrätten jämför och relaterar till ett tidigare fall, som domstolen därmed menar är vägledande, – NJA 2007 s. 929. Andersson och Schollin menar dock att:

Vid en jämförelse av NJA 2007 s. 929 med TPB-målet finner vi att de är tämligen olika….
…I relationen mellan de tilltalade i TPB-målet och de okända användare i olika länder som tillgängliggjort något av verken i åtalet finner vi en annan typ av relation. Denna relation är inte bara generell, den är också hypotetisk. Från att ha krävt en viss, om än ej fullständig, överensstämmelse mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och det verkliga förloppet, så kräver man nu endast en hypotetisk föreställning om sådana händelseförlopp i allmänhet. Genom att denna hypotetiska relation anses vara tillräcklig sänks kravet på subjektiv täckning avsevärt, även jämfört med NJA 2007 s. 929 (s 538).

Därmed är kraven rätt låga för att att bedömas ha uppsåt till brottet. Det leder till en vidgad kriminalisering, dvs att många är de tjänster som skulle bedömas vara medverkande till upphovsrättsbrott. Även en sökmotor som Google.

Social adekvans?
Hur hanterar då Hovrätten den vida kriminaliseringen – för inte vill de väl kriminalisera en så allmän tjänst som en global sökmotor eller riskera att nästan alla större informationstjänster som om så bara delvis kan användas för att sprida upphovsrättsskyddat material utan tillstånd inkluderas? Nej, de börjar laborera med ”allmännytta” via ett i den juridiska doktrinen gammalt begrepp om s k ”social adekvans” (därav namnet på Andreasson och Schollins artikel). Det Andreasson och Schollin fokuserar är därmed den allmänna bedömningen av exv en söktjänsts eller informationstjänsts nytta som Hovrätten hävdar måste göras, som en konsekvens av att Hovrätten utvidgat kriminaliseringen, dvs sänkt kraven för att uppsåt skall anses föreligga (man pratar gärna i såna här passiva termer när man har med juridiska frågor att göra – “att det skall anses föreligga” – av vem? – domstolen!).

Dvs, först sänks kraven för uppsåt, och sedan görs en bedömning av den ”sociala adekvansen” kring tjänsten. Om den då är socialt adekvat, eller vad man ska kalla det, trots att uppsåt föreligger (vilket det härmed säkert oftast gör) så är den tilltalade fri igen. Detta låga krav leder då i realiteten till att bedömningen i sig är onödig – alla är ju medverkande:

Om man nu finner det nödvändigt att konstruera ett medhjälpsbegrepp med så lågt ställda krav på korrelation mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och den egentliga huvudgärningen att det inte krävs något annat än ett hypotetiskt likgiltighetsuppsåt, så kommer uppsåtsprövningen i praktiken att ha spelat ut sin roll vid bedömningen av mötes- och söktjänsters upphovsrättsliga status (Andreasson & Schollin 2011, s. 539).

Det gör ju även den där andra bedömningen, om samhällsnytta, desto mer betydande (rättsligt sett). Här följer Andreasson och Schollin upp med en bra diskussion om samhällsförändring och immaterialrättens plats i samhället i förhållande till digitalisering, med referenser både till googlerådgivaren och upphovsrättsexperten William Patry och upphovsrättsexperten och kritikern James Boyle. De diskuterar även ”upphovsrättens inlåsningseffekter” (som jag gjort en stor poäng av i en längre akademisk artikel, i gästblogg på torrenfreak och här på cybrnrmr). De skriver:

Upphovsrättens inlåsningseffekter samt TPB:s och andra liknande aktörers potential att bidra till ökad tillgänglighet och delaktighet är något som bör beaktas i en bedömning av den sociala adekvansen. Det skulle ju faktiskt, med ett på sätt och vis Boyleskt perspektiv, kunna hävdas att TPB faktiskt har tillgodosett grundläggande upphovsrättsliga värden som informationsfrihet, kreativitet och yttrandefrihet (s. 548).

Och så som Hovrätten formulerar bedömningen:

Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten.

Bedömningen om vad som är “allmänt samhällsnyttigt” har troligen många gått bet på genom tiderna. Det är en vansklig det-beror-ju-på-bedömning som normalt sett inte klingar väl med det rättsliga “objektiva” uttolkandet till vardags. Vad är det, med andra ord, som skall inbegripas i denna samhällsnytta? Nyttan för sedan gammalt etablerade aktörer? ”Det allmännas” behov av att kunna hitta vilken information som helst? Hur är det med fri tillgänglighet till rättsligt inlåst musik och film, mm., – kan det ligga i samhällsnyttan? Såklart menar inte Hovrätten det senaste. Hur är det med den närmast stundande utvecklingen av digitala tjänster? En snäv bedömning riskerar väl rimligen att hålla tillbaka en sådan utveckling, eller? Bedömningen är vansklig, den modell Hovrätten väljer är svår, speciellt i ljuset av den inlåst och svåradapterande upphovsrätt.

Enögd kulturekonomi
Valet av just det domstolscitatet är egentligen medieforskaren Jonas Anderssons, som var inne på den ensidiga syn på kulturekonomin som det vittnar om, på SvD opinion strax efter Hovrättens dom föll. Han tar bl. a. upp en poäng som Hovrättens resonemang går miste om:

Det märkliga med detta resonemang är att det bortser från den extra spridning som sker tack vare fildelningen, till exempel av verk som överhuvudtaget aldrig skulle bli köpta eller uthyrda annars. Fildelningen bidrar onekligen till att skapa kännedom om verk, och tjänstgör som en slags provsmakning vilket leder till en bredare smak, en mer bevandrad och intresserad kulturpublik, som i slutändan köper avsevärda mängder DVD- och Bluray-filmer, biobiljetter och videospel. Fildelning är en magnifik distributionstjänst, som låter medborgare provtitta och provlyssna på material.

Jonas visar på den dubbelhet som finns i musikbranschen i praktik och juridik:

Underhållningsbranschen befinner sig i en schizofren situation. Å ena sidan medger man att värdet på en digital fil är att jämföras med radio, då tjänster som Spotify medför att användarna betalar en jämförelsevis blygsam avgift för att ta del av materialet, medan upphovsmännen får en tillika ytterst blygsam ersättning per överförd fil. (Ja, även Spotify bygger på fildelningstekniken.) Å andra sidan för man en juridisk kamp där man sätter ett fiktivt värde på de filer som överförs genom Bittorrenttjänster som The Pirate Bay.

Här tar Jonas Andersson upp mitt exempel med exemplarmetaforen i upphovsrättslagen [pdf], som jag beskriver i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay (som även Schollin var med i – och Jonas var ju redaktör). Dvs, vanskligheten med att använda analogt förankrade modeller för värdebestämning av digital filöverföring.

“Om att med ödmjukhet blicka mot framtiden”

Andreasson och Schollin gör även en intressant bedömning av e-handelslagens omfattning i förhållande till TPB, som jag inte tar upp här, och de rundar av med en rätt ödmjuk attityd gentemot det kommande och varnar för att slå ner för hårt mot nya ”informationstjänsters” digitala lösningar och innovationer:

Bedömningar av informationstjänsters sociala adekvans, bristande gärningsculpa och e-handelslagens omfattning blir med nödvändighet svåra normativa bedömningar som inte kan undgå att handla om att med ödmjukhet blicka mot framtiden. Det kan tänkas att vissa tjänster endast är destruktiva, men i många fall är bilden betydligt mer mångfacetterad. Det gäller att försöka se till att de rättskonstruktioner som framtolkas är väl balanserade och inte stannar vid att skydda de tjänster och de tekniker som redan är etablerade utan också lämnar rum för det som kan bli framtidens etablissemang (s 556).

UPPDATERING. Med en trögrörlig reaktionstid (posten har varit uppe i flera dagar) får jag påminna om att inte missa Rasmus Fleischers (copyriot) kommentarer kring artikeln, där han ser problem i argumentationen.

SvJT
Om den metaforiska kampen om att få definiera TPB.