Om att respektera upphovsrätten
Idag skriver ett samlat Cybernormer på Newsmill, under rubriken “Rätt ska vara rätt, även för upphovsrätt”. Anledningen är att Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, refererat heltokigt till oss och vår forskning under en föreläsning han höll förra veckan. Vi tar givetvis tillfället i akt att dels förklara mer om den moraliska aspekten av upphovsrätt, och dels framhäva vad vår forskning _egentligen_ visar.
Upphovsrätten har två sidor, en ekonomisk och en moralisk. Så heter det i juristutbildning och så är det enligt Upphovsrättslagen (1960:729). I praktiken är det dock enbart den första som tillmäts ett intresse i vår tid. Den moraliska aspekten, reglerad i 3 § Upphovsrättslagen, går bland annat ut på att ett verk inte får ändras eller refereras till (göras tillgängligt för allmänheten) på sätt som är kränkande för upphovsmannen.
Det var därför med viss förvåning det gick att ta del av en websänd föreläsning (1h13min in) där professorn i civilrätt, Jan Rosén, med upphovsrätt som specialitet, hänvisade till den forskning som bedrivs inom ramen för det forskningsprojekt om Cybernormer vi bedriver med stöd från KK-stiftelsen.
Att läsa Flashback som just Flashback
Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt med anledning av det tragiska självmordet som livediskuterades i en forumtråd på Flashback. Även andra, som exempelvis Tove Hansson, Julia Skott, Lisa Magnusson och Elza Dunkels har skrivit viktiga saker. Självmord är förstås inget lätt att diskutera, men det är något som bör göras oftare. Ju oftare folk umgås och samtalar på nätet desto oftare berör ämnet dessutom vårt intresseområde utifrån ett Cybernorm-perspektiv.
Att prata om svåra ämnen på några få tusen tecken är dock inte det lättaste, vilket också gör den faktiska händelsen svårhanterad. Utifrån mitt fokus finns många trådar att dra i, men jag tänker att själva händelseförloppet som sådant kan vara en början till något större. Framöver hoppas jag kunna återkomma till en del av de punkter som jag tycker väger tyngst i debattartikeln. Här och nu ger jag istället en beskrivning av mentaliteten i Flashbacktråden. Jag hoppas att jag inte trampar på några ömma tår, och om så är fallet är det inte alls min mening. Jag menar dock att man måste förstå Flashback, för att få på sig rätt glasögon när man ser tillbaka på det som hänt. Som utgångspunkt i det jag skriver nedan tar jag den passage ur min debattartikel som handlar om Flashback.
Flashback ses av många som ett gränslöst forum. Lite klumpigt kan man säga att allt ryms däri. Riktigt så enkelt är det inte.
Det finns tydligt dragna interna gränser inom de flesta nätgemenskaper, så även på Flashback. På Flashback kan man exempelvis uttrycka nästan alla åsikter, förutom sådant som anses vara politiskt korrekt. Det är i varje fall inte accepterat att tillrättavisa någon som uttrycker något olämpligt eller oväntat. Ribban är nästan in absurdum hög.
Därför reflekteras det inte särskilt på saker som bortom Flashback skulle vara väldigt upprörande. Det anses inte vara konstigt när folk rapporterar drogeffekter, häver ur sig extrempolitiska åsikter eller ens diskuterar självmord. I det här fallet är det dock något som gör att det skiljer sig från mängden. Det var inte tomt snack, tankebollningar eller funderingar. Här tog faktiskt en ung människa sitt liv.
Först, Flashback är ett fält som är svårtydbart och för ett nätovant öga något som lätt upplevs destruktivt och otrevligt. Jag menar dock, som jag också nämnde i artikeln, att det är att förenkla det hela. Flashback är inte lätt att förstå sig på, men det grundar sig nog ofta i en svårighet att ringa in hur man ska förhålla sig till det som där står. Användare på Flashback har en tendens att använda forumet som någon sorts kognitiv lekstuga, där man prövar sina egna och andras gränser till det yttersta. Genom att utmana varandra på ett eller annat sätt kan man på sätt och vis lära känna sig själv (och lite poetiskt även då möjligtvis en hel drös mänskliga extremet).
Därför är det inte så märkligt att Flashbacktråden till en början är skeptisk mot trådstartarens påstående om att han ska ta livet av sig. När vi i Cybernormer pratat med personer som antingen följt händelserna, eller varit delaktiga i forumtråden, menar de att det helt och fullt följt standardiserad Flashback-konvention.
Det första som gjorts har varit att kartlägga användaren. Det görs ofta när det dyker upp oroväckande eller alltför provocerande trådar. I det här fallet var användaren nyskapad (inläggen i självmordstråden är de enda som gjorts från det kontot), och det valda användarnamnet inleddes med “Lurifax”. Det gjorde att de mer rutinerade Flashback-rävarna höll sig på sin vakt. Man har blivit lurad förr, det är inte helt ovanligt med practical jokes som är både avancerade och morbida.
Nästa skede man kan se i tråden är det som av många beskrivits som hets eller hån. Personligen skulle jag spontant också läsa många kommentarer som färgade av en underliggande hånfullhet, men sett i en Flashback-kontext blir det mer komplext. Det deltagarna i tråden har engagerats i har varit en avancerad form av online-probing. Man har på olika mer eller mindre fantasifulla och smakfulla sätt testat trådstartarens påståenden, som i ett försök att avgöra huruvida man skulle ta självmordshotet och -planen på allvar. Tyvärr verkar man inte nått ända fram.
Något tydligt oväntat hände plötsligt. Den unge mannen tog sitt liv. Som jag skrev i Aftonbladet kan man se en svängning i tråden när det sker. Visst, det förekommer fortsatt oseriösa och/eller hånfulla inlägg även efter självmordet, men tendensen tycks vara att man plötsligt förstår vad som hänt.
Det som sker därefter är det som normalt är steg nummer tre, och som alltså borde gjorts innan det gått för långt. I ett försök till räddningsaktion söker tråden upp IP-nummer och personuppgifter till trådstartaren, och larmar polis.
Tragiskt, absolut. Jag beklagar så gott jag kan sorgen. Samtidigt är det viktigt att vi kan prata om sådant här, ur så många perspektiv som möjligt. Nätperspektivet får bli det vi kan pytsa in med. Utan att egentligen förklara eller försvara något tänker jag att det är viktigt att man läser av situationen så initierat som möjligt, så att värderingarna inte blir alltför känslosamma (och i värsta fall skeva). Det vore ovärdigt, på alla sätt och vis.
Därför vill jag också i kommande inlägg återkomma till två saker; dels tanken om hur nätgemenskaper kan agera ångesthärbärgerande och dels tanken på Internet som en arena under utveckling. Det här inlägget kan ses som hastig damage control.
Uppdatering: Jag har förstått att det här inlägget tassar på gränsen. Självmord är förstås alltid tragiskt och ska inte förminskas. Därför vill jag göra klart att jag väl känner till nätets baksidor, liksom det faktum att det finns siter dedikerade till självmordsinstruktioner och -uppmuntran. Det är djupt störande, men jag vill ändå framhålla att de exemplen inte per automatik är tillämpliga här. Det bekräftas på något sätt också när Flashback idag kommenterar självmordet från officiellt håll. Därför är det viktigt att förstå vad som skett i forumtråden, för att lättare kunna bearbeta händelsen som sådan. Min slutsats efter att ha studerat tråden är att Flashback som kollektiv agerade så som Flashback oftast gör, om än tyvärr alldeles för långsamt. Det är det jag försöker visa i ovanstående inlägg.
Fortsatt splittring i fildelningsdiskussionen
Idag inleddes så rättegången mot The Pirate Bay, eller i varje fall de fyra personer som fått axla ansiktet utåt för den kända fildelningssiten. Lagom till det drog också en intressant offentlig diskussion om fildelningen som fenomen igång. Det är svårt att hitta en jämnröd tråd, men några nedslag kan i alla fall göras.
Idag, på själva rättegångspremiären har Svenska Dagbladet två diametralt olika debattartiklar på sin debattsida Brännpunkt. Först Pelle Snickars, medievetare och forskningschef vid Kungliga biblioteket samt redaktör till boken “Efter The Pirate Bay” (som vår Stefan Larsson deltar i med ett kapitel). Snickars antar en position inte helt olik den som vi försökt utgå från här (och använder dessutom normbegreppet på ett sympatiskt vis):
“När hovrätten idag inleder sina förhandlingar mot The Pirate Bay (TPB) bör man erinra sig att åtalet rör så mycket mer än en påstådd virtuell gratiskultur. Det är snarare en rättsprocess mot ett socialt beteende och det slags delandets kultur som präglar, och på många sätt utgör själva grunden för nätet. Normbildning är komplicerat…”
Han kontras av Per Strömbäck, debattör från branschorganisationen Dataspelsbranschen tillika redaktör på sajten Netopia. Strömbäck är mångårig debattör, och har aldrig uppskattat fildelning. Det gör han inte heller idag:
“Hovrättsprocessen mot The Pirate Bay tycks bli ett slags favorit i repris, där parterna deklarerat att de har samma ståndpunkt som i tingsrätten och flera vittnesmål är bandinspelningar från den förra rättegången. Vad som däremot skiljer sig är omvärlden, det är svårt att tänka sig en större attitydförändring på kortare tid i någon samhällsfråga.”
Här är vi snabbt och sniffar på något spännande. Det är en tydlig skillnad i approach. Snickars tänker på de inom-nätsliga normerna, medan Strömbäck utgår från en känsla av förändring i attityd. (Hade det varit Twitter hade det här kanske hashtaggats #sakersominteärlika.) Det är varken en enkel eller solklar fråga, utan handlar dels om vad man lägger i normbegreppet, men också utifrån vilket perspektiv man väljer att se på det hela. Måns Svensson gav en tydlig fler-liner när han svarade på en av våra första gästbloggar:
Normer är sprungna ur en social gemenskap och upprätthålls av den specifika gemenskapens sociala kontroll. Individer kan givetvis bryta mot normer och till och med omforma dem. Men bara om de får acceptens i den omgivande gemenskapen. Det är för övrigt inte alldeles enkelt att “koppla ur” – särskilt inte när det gäller de rättsliga normerna. Men jag håller med dig om att normer är dynamiska och rörliga – om än med en viss inbyggd tröghet. I tider av omvälvning är normbrytarna förmodligen ofta steget före in i nästa normstruktur.
Nu pågår det samtidigt en diskussion om huruvida det som tidigare kallats piratrörelse nu är dött. Strömbäck är involverad i den diskussionen, inte bara i ovan länkad artikel utan också i en artikel i Dagens Nyheter häromdagen där Sam Sundberg presenterar tesen om det “Kapsejsade Pirate Bay”. Samtidigt menar Rasmus Fleischer, bland annat medgrundare av Piratbyrån, att det aldrig funnits något sådant som kan liknas vid en enad piratrörelse – och att detta i sig inte är dåligt.
Nåja, det är en diskussion för ett meta-plan. Intressant för intresserade, men det är nog tveksamt om det bidrar med något särskilt i sak. Mer intressant är, utifrån vårt perspektiv, exempelvis att försöka sätta fingret på det både Snickars och Strömbäck skriver som sin sanning: hur fungerar nätnormer, har ungas fildelningsvanor förändrats, och om så är fallet på grund av någon typ av förskjutning i dessa normer eller av annan orsak?
Håkan Hydén satte det här i ett piraträttegångsperspektiv i en bloggpost från förra året:
Det tidigare, analoga samhället mobiliserar mot det framväxande digitala samhällets teknik och de normer och förhållningssätt som blir naturliga med detta samhälles (paradigms) logik för ögonen. De stora film- och musikbolagens av upphovsmännen/kvinnorna för en billig penning köpta ensamrätter kränks ovedersägligen av fildelning.
Fildelning är dock ett naturligt inslag som tillhör den digitala tekniken, vilket gör att det används av en majoritet av de ungdomar som är konsumenter av film och musik. Någon laddar upp upphovsrättsskyddat material på nätet och någon annan laddar ner samma typ av material.
Cybernormer har redan tidigare presenterat en matig och innehållsrik rapport om sociala normer i förhållande till upphovsrätt. Missa inte den! Vi vet också från den första undersökningen som gjordes inom ramen för projektet att 75 procent inte betraktar det faktum att fildelning av upphovsrättsskyddat material är olagligt som skäl att låta bli. När vi studerat hur lagändringar förändrar ungas fildelningsnormer är våra slutsatser därtill hyfsat klara: Ipred och liknande skrämselskott fungerar om man vill göra folk rädda, men verkar inte vara det bästa alternativet om man vill förändra sociala normer på djupet.
“Som Herakleitos stiger du ner i en ny fil varje gång” – Efter The Pirate Bay recenserad i SvD
Ursäkta min sena reaktion. Beror på Oxford och konferens. Isobel recenserar boken Efter The Pirate Bay i SvD. Läs här. Hon diskuterar tätheten av metaforanalyser i boken, och kul nog ägnar hon en stor del av texten åt mitt bidrag. Det ligger i linje med de metaforteoretiska grunder som jag använder mig av för att analysera rättsliga imperativ, när hon säger:
“Vi kan ju inte tänka utanför språket, men vi kan försöka se igenom det. Öppna ögonen under vattenytan, om liknelsen tillåts. Just därför är det så viktigt vilka ord vi sätter på saker, vilka metaforer vi använder.”
Uppdatering: Läs gärna Anders Rydells recension.
Nicklas Lundblad noterar kort.
Några snabba pressklipp
Sommaren är snart över, men ännu är det lite lagom tyst här. Precis som Stefan skrev i sitt (förövrigt väldigt läsvärda) inlägg om “Upphovsrättens stigberoende” har i varje fall jag däremot pysslat lite med nätrelaterade diskussioner i pressen istället. Ibland är det i egenskap av Cybernormare och ibland rationaliseras det bort (dock sällan av mig, ska tilläggas) och då blir jag enbart en del av Juliagruppen, som är mitt andra huvudengagemang.
Exempelvis skrev jag och Christopher Kullenberg om nätneutralitet på SvD Brännpunkt, som ett svar på att Näringsdepartementet inte ser några hotbilder mot det öppna nätet. Viss fördjupning finns på min egna blogg, och kan kanske vara intressant läsning. Jag har också gjort ett snabbt inhopp i frågan om Datalagringsdirektivet, den här gången på nyhetsplats.
Något jag med flit, mest på grund av förra veckans piratrabalder, avvaktat att skriva om har varit en diskussion med Alf Svensson (kd) som jag har haft på debattplats i Expressen. Den rörde hans engagemang för den skriftliga förklaringen Smile 29, som jag berör i inlägget “När skyddsvärda objekt ställs mot varandra“. I korthet handlar det om att Svensson varit enda svenska EU-parlamentariker att skriva under en förklaring som med barnskydd som argument förespråkar en utvidgad datalagring. Kritikerna, däribland jag, menar att syftet med förklaringen primärt är att stärka Datalagringsdirektivets ställning i och med en förestående översikt. Svensson själv säger i tidningen Kristdemokraten att:
Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?
Mitt, något konfrontativa, utspel mot Alf Svensson fick rubriken “Alf Svensson ohederlig om EU:s datalagring” och besvarades snabbt av Svensson när han kontrade med att “Kritik mot EU-datalagring saknar trovärdighet“. I slutrepliken, som var min, konstaterar jag rätt kort och torrt att “Alf Svensson vägrar prata datalagring“. Jag låter dem stå okommenterade, för innehållet i artiklarna talar för sig själv. Det är ett klassiskt om än något internt meningsutbyte.
Lite lagom våghalsigt skriver dessutom jag och Karin Ajaxon, också från Juliagruppen, idag på UNT Debatt om varför det här med nätfilter kan vara en bortkastad idé. Vår slutkläm är något spekulativ, men ett gott antagande utifrån vår samlade kunskap om hur Internet fungerar:
Barn måste vara skyddade från övergrepp även på nätet. Detta görs bäst genom en grundlig problemanalys och effektiva lösningar. I stället för att blockera hemsidor med oönskat material bör krafttag göras för att faktiskt slå till mot de servrar som sprider detta. Att blockera hemsidor på det sätt som Wikström uppmanar är en enkel åtgärd, men ingen lösning. Framförallt hjälper det inte barnen.
Mer resonemang kring det här med nätfilter är lätthittad här på Cybernormer. Det är något vi skrivit en hel del om, förhoppningsvis finns det något som kan stimulera till diskussion.
Twitter och fotbolls-VM
Foto av qwz och släppt under några restriktioner.
Så här i fotbolls-VM-tider kan man konstatera att unga nätkulturer har börjat ställa frågor även för idrottsvärlden. Intressanta frågor om uppluckring av vad som är privat och offentligt, om vem som ska och kan kontrollera informationsflöden sträcker sig såklart även in i fotbolls-VM. Jag har tidigare nämnt twitterförbudet i nordamerikansk basket och kan nu konstatera att landslagscoacherna i fotbolls-VM blir nervösa bara av tanken på att deras spelare skall kunna läcka ut information och eget tyckande som står utanför coachernas kontroll. Svaret blir konservativt: förbjud. kontrollera.
Kort sagt, många landslag har valt att förbjuda deras spelare att twittra eller använda facebook, t ex Spaniens och Englands. Man pratar mycket om att undvika “distractions”, och tycks mena att så kallade sociala medier bjuder på mer distraktioner än andra aktiviteter.
Holland följer en med nyanserad linje med “frihet under ansvar” som tillåter dom att twittra men tänka på att inte avslöja känslig information. Den holländske anfallaren Ryan Babel (som just nu sover) har 28000 följare. Det hade varit många besvikna fans om Holland följt Fabio Capellos toppstyrda förbud över det engelska landslaget.
Mer om ett år med Ipred
Idag är det ett år sedan Ipredlagen trädde i kraft. Vi tjuvstartade lite igår och skrev om hur vi uppfattat det första året. Idag fortsätter vi på Cybernormer med att vara med lite varstans i mediebruset. Här är ett axplock:
Redan igår var Måns Svensson med i Dagens Nyheter:
I februari respektive september 2009 genomfördes undersökningar inom ramen för projektet för att mäta styrkan hos de normer som är för lagen. Resultatet visar att det sociala stödet för upphovsrätten i förhållande till fildelning är lågt – men att andelen ungdomar som aldrig fildelar trots det ökade från 22 till 39 procent.
– I den meningen har lagen haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.
Idag var jag med i Svenska Dagbladet:
– Ipred-lagen har inte fått det genomslag som någon tänkt sig, oavsett vilken sida man befinner sig på. Eftersom det inte hänt så mycket är det svårt att belägga om lagen varit effektiv eller om den varit integritetskränkande. Det får nog gå ytterligare ett år eller två innan man kan se tydligare resultat, säger Marcin de Kaminski.
Även Stefan Larsson var med i Svenska Dagbladet idag:
Även Cybernormer – ett forskningsprojekt vid Lunds universitet – visar på en minskning av antalet illegala fildelare. I januari 2009 svarade 20 procent att de aldrig fildelar upphovsrättsskyddat material. I september samma år hade andelen ökat till 40 procent. De tillfrågade var i åldrarna 15 till 25 år.
– Men samtidigt har inte attityden till fildelning förändrats. Ipred har inte påverkat det normativa trycket bland ungdomar att det är fel att fildela illegalt, säger Stefan Larsson, doktorand i rättssociologi och medarbetare i Cybernormer.
Och slutligen har jag en debattartikel i dagens nätupplaga av Aftonbladet, där jag försöker måla upp vad som hänt under året och hur man kan se på det:
Lagen ses, i de kretsar man har velat påverka, egentligen inte som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar. Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång men i takt med att den utlovade Ipred-effekten, alltså den beryktade jakten på en hel ungdomsgeneration, uteblir kan man anta att siffrorna återigen normaliseras.
Erfarenheter visar att lagstiftning som inte har stöd i sociala normer sällan lyckas uppnå en långvarig effekt. Man kan därför hävda att det första året med Ipred inneburit en viss revidering vad gäller såväl tillgången på fildelningssidor som ungas nätvanor, men hur det ser ut i framtiden är fortfarande väldigt ovisst.
Vi fortsätter förstås följa uvecklingen på det här området även framöver.
Ett år med Ipred
Imorgon, den första april, är det ett år sedan Ipred-lagen trädde i kraft. Eftersom Dagens Nyheter tjuvstartat lite och publicerat en riktigt lång och matig artikel tänker vi på Cybernormer att vi kan göra det samma. Frågan som alla ställer sig nu är rimligtvis, jaha – och hur var det här då?
Den korta versionen: För ungefär ett halvt år sedan, när Ipred fyllde sex månader, skrev Måns Svensson ett inlägg om att det var “större risk att råka ut för en trafikolycka än att åka fast för fildelning”:
Vi vet idag att omkring två av tre personer i åldern 15-25 år fildelar regelbundet (färska siffror). Antalet personer i den här åldersgruppen är omkring 1,2 miljoner. Det innebär att vi i Sverige har omkring 800 000 olagliga fildelare bara i ålderskategorin 15-25 år. Om alla (säg 50 st) som anmäls är 15-25 år så innebär det att 1 på 16 000 kommer att anmälas. Om man sedan ser till hur många som därefter verkligen blir dömda till skadestånd så minskar risken sannolikt ytterligare.
För att göra en parallell som kan ge en fingervisning om hur stor (eller liten) risken är kan man nämna att varje år skadas drygt 650 personer allvarligt i vägtrafiken i den här ålderskategorin och omkring 50 dör. Det gör att under hösten kommer ungefär 16 stycken av de 800 000 som laddar ner olagligt att omkomma i vägtrafiken och drygt 200 kommer att skadas allvarligt. I det perspektivet blir det mindre dramatiskt att tänka sig att 50 av dem blir anmälda för upphovsrättsbrott.
Om man utifrån detta tänker sig att vi hittills sett en handfull Ipredanmälningar, varav två varit direkt fildelningsrelaterade (E-phone och SweTorrents) och nu väntar på vidare prövning, kan man nog åter dra upp trafikolycksliknelsen om än med en twist. Det är nu betydligt större risk att råka ut för en trafikolycka än åka fast för fildelning. (Man ska dock ha i åtanke att det här kan handla om att upphovsrättsorganisationer som Ifpi nu inväntar domarna i de ärenden som är pågående nu. Senast i Dagens Nyheter idag talar Ifpis VD om precis det här.)
Den lite längre versionen: Det går, enligt undersökningar som Cybernormer gjort, att se att fildelningsvanorna hos unga förändrats. Den brännande frågan, och också den som rör sig inom projektets verksamhetsområde, är hur de sociala normer som unga verkar i kring nätet går att relatera till en förändrad lagstiftning.
För ett halvår sedan kunde man utifrån Cybernormers undersökning se att andelen ungdomar som menade att de aldrig fildelade hade ökat sedan Ipreds ikraftträdande; från att ha varit omkring 20 procent i februari 2009 till omkring 40 procent i september 2009. Samtidigt kanske inte det är det centrala i frågeställningen. Något man bör intressera sig för är vad den här förändringen beror på. Det här är något jag förde på tal i en debattartikel på Newsmill omkring halvårsdagen:
Om ungdomar slutat fildela, men inte utifrån att de själva känner att det är fel är det inte en långväga gissning att tänka sig att de slutat fildela eftersom de inte vill riskera att straffas för det. Det innebär att lagen i sig, i de kretsar man har velat påverka, inte ses som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar.
Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång, men erfarenheten visar att lagstiftning som saknar stöd i sociala normer sällan medför den typ av samhällsförändring som kanske förväntas. Om det här talade Måns Svensson i Sydsvenska Dagbladet för ett halvår sedan:
Det [finns] inget socialt tryck att hålla sig till lagen. Vilket gör att fildelningen beräknas öka i takt med att människor upptäcker att risken att bli bestraffad är liten.
– Lagar som inte har stöd i de sociala normerna, det vill säga när det sociala samhället inte fördömer ett beteende, men lagen gör det, där är det väldigt svårt att upprätthålla en regelefterlevnad, säger Måns Svensson, doktor i rättssociologi och en av dem som arbetar med projektet Cybernormer.
Måns Svensson talar om det även i Dagens Nyheter idag:
– Lagen [har] haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.
Det är alltså svårt att på något sätt effektivt och klart utvärdera Ipredlagens första år. Det är många parametrar som måste tas hänsyn till. Just det är viktigt att tänka på. Det här är en debatt som lätt blir till ett helt intetsägande ställningskrig, trots att särskilt mycket ännu inte hänt.
En kamp om föreställningar och metaforer
I en tid när föreställningar om ägande av immateriella ting å ena sidan ger utslag i termer av att 30 låtars spridning värderas till 4,7 miljoner ($US 675,000) och å andra sidan i argumentationer för att exemplarförsäljningen är död och att allmänningen måste värnas i högre grad. Det nyliga moderata reformförslaget konstaterade exempelvis att
“upphovsrätten inte är äganderätt”, vilket kontrasteras av andra politiker som hyser föreställningen om att den är det.
I en tid när metaforen “krig” används för att beskriva försök att hindra av digital spridning av kulturella uttryck. När britterna är nyfikna på effekterna av våra jaga-fildelare-lagar och till och med indierna kastar ett öga åt vårt håll kan det vara på sin plats att fundera över vilka föreställningar som debatteras, deras inbäddadhet i lagstiftning, och relevans för en analys av vår samtid. Så har jag gjort i mitt inlägg i följande antologi:
FREE BEER (version 1.0) is a collection of texts written by speakers at FSCONS 2008 and based on their respective talks. FREE BEER is based on classic communication technology, but with added hypertext protocols for a natural energy boost.
The authors of FREE BEER are Rasmus Fleischer, Jeremiah Foster, Stefan Larsson, Mike Linksvayer, Smári McCarthy, Henrik Moltke, Nikolaj Hald Nielsen, Denis Jaromil Rojo, Johan Söderberg, Victor Stone and Ville Sundell.
The entire book is published under the Creative Commons Attribution-Share Alike license, version 2.5. This licence gives everyone the right to share, modify and even make money from the book, as long as it happens under the same licence.
Of course, FREE BEER is also a beer. You can find out more about the beer in the interview on page 57.
FREE BEER has been edited by Stian Rødven Eide.
Antologin följde i efterdyningarna av förra årets FSCONS (Free Society Conference and Nordic Summit, som var i Göteborg). Några av talarna satte sina presentationer på pränt i en antologi med namnet FREE BEER 1.0 , som släpptes för några veckor sedan. Den kan laddas ner här, men också köpas som print-on-demand.
Det är en rätt brokig skara författare. Mitt bidrag, The darling conceptions of your time: Or, why Galileo Galilei sings so sadly in the chorus beskriver föreställningar, eller conceptions, som är konfliktfyllda, i den upphovsrättsliga lagstiftningen och debatten runt regleringen i den digitala kontexten.
Jag ägnar mig framförallt åt fem föreställningar, om
1. äganderätt
2. kontroll över exemplar
3. stöld
4. de fås skapande för de mångas konsumtion och
5. uppdelningen privat/offentlig miljö.
Det finns fler intressanta föreställningar, uppdelningen kanske kan förbättras, men hursomhelst är det föreställningar som kan diskuteras från många perspektiv. Några är enklare att brottas med än andra. Vissa mer förankrade i lagstiftning än andra. De utgör föreställningar och metaforer som ingår i debatten. Många bloggare har så klart uppmärksammat föreställningarna och beskriver inneboende problem i de olika föreställningarna från olika perspektiv. Som, Schultz, Schwartz, Larry, och Rasmus.
Jag använder Galileo Galilei i texten för att illustrera hur uppfattningar som rör tingens ordning kan förändras, vara inbäddade i trögrörliga strukturer som bland annat kan ha med makt att göra, och bli föremål för en kamp mellan ”världsbilder”. Det finns element av upphovsrättsdebatten, och även nätneutralitetsdebatten, exempelvis med nätoperatörernas roll (är dom som vägnät och postgång?), som absolut går att beskriva i termer av en kamp mellan hur tillvaron skall beskrivas, eller kamp mellan paradigm.
Där inkluderas på flera sätt också såklart skapande, exempelvis musik, och dess reglering och distribution. Mårten Schultz skriver exempelvis om att upphovsrätten inte är äganderätt. Och visst finns det ”risker med ett sloppy språkbruk”. Men det är just i det slarviga användandet, i glidningen, som den delvis omedvetna kampen kring koncepten sker, till etiketterna som sätts på saker och ting. Den som vinner mark med sin användning, är den som får definiera konceptet.
Se också
FRAMTIDSBOKEN
Nikolaj Hald Nielsen
men framförallt allt Daniel Johanssons och Markus Larssons studie av musikindustrins inkomstutveckling, enligt industrins rapporterade siffror, i en uppdelning mellan the live sector, the collecting sector, and artists as a group. Kan inte nog påpeka vikten av denna typ av mer förankrat tecknade porträtt över hur tillvaron egentligen ser ut. Debatten mår bra av det, analysen av lagstiftningen, (föreställningarna och metaforerna) mår bra av det.
Om artister som är mot stöld, som de kallar den olagliga fildelningen. Juridikbloggaren Mårten Schultz har en diskussion kring illegal fildelning inte är stöld.
Sverige i världen: svenska ifpi, ökad skivförsäljning och omvärldens intresse
Det är väl med bloggar som med myggor och små barn. När dom är tysta är det nåt jävelskap som håller på att hända. I vårt fall är det helt enkelt bearbetning av data från våra två undersökningar och författandet av artiklar enligt konstens alla regler. Vi bearbetar både anonymitetsspåret i termer av icke avsedda (latenta) och avsedda (manifesta) effekter av en lag, den rättsliga Europeiska utvecklingen och styrkan (eller snarare svagheten) i de sociala normerna i relation till den upphovsrättsliga konstruktionen. Samtidigt som Marcin skriver uppsats.
Efter en snabb koll på internationella nyheter kan vi konstatera att Sverige bevakats flitigt den senaste tiden vad det gäller effekterna av ipred. I vart fall i Storbritannien. Siffror från svenska Ifpi pekar på att skivbolagens vinst gått upp de senaste nio månaderna. Det här är kärnan av IFPIS rapportering, enligt The Guardian, och nåra andra, jag har inte gått till källan själv:
“18% rise in Swedish sales over the past nine months, an 80% increase in the digital market, and a 9% rise in physical format sales.”
The Guardian har alltså plockat upp tråden och rapporterar i anslutning till det brittiska intresset för vad som händer i Sverige: “Music executives in Britain are looking to Sweden’s experience for signs that their own tumbling sales can be stemmed by new laws outlined by the government last week”. I artikeln uttalar sig IFPI’s chief executive John Kennedy försiktigt optimistiskt gällande den bransch han företräder, tuffare lagar och onlinetjänster:
“The increase in sales in Sweden, set against the backdrop of innovative new digital services and tighter copyright laws, is encouraging.
It is too early to say if Sweden has permanently turned a corner, but we hope that users there will permanently switch from unlicensed filesharing networks that give nothing back to the music community to great value legal services whose operators recognise continuous investment is needed to discover and promote the talent of tomorrow.”
The Guardians artikel ynglar av sig både här, här, här, och där. Vissa är skeptiska mot IFPI och deras siffror i sig:
“First, there are some who are questioning the actual numbers. So far, the only numbers have come directly from the IFPI, who hasn’t provided much in the way of detail (and have a long history of publishing questionable, fact-challenged numbers). In fact, the very lack of detail would likely indicate that there are extenuating circumstances here.”
Vissa trycker på korrelationen med att Spotify slog igenom ungefär under samma tid och nämner ett gäng andra liknande tjänster som är viktiga för Storbritannien:
The music industry reckons the rise is largely due to the implementation of new anti-file sharing laws.
We don’t – and we reckon revenues are going to increase further now that Swedish ISP Telia is bundling Spotify Premium subscriptions into its internet and mobile offerings. Despite Lord Mandelson’s best efforts we don’t have severe anti-piracy legislation in the UK, but we do have a massively growing market for legal digital music: the year isn’t over yet, but already the BPI is claiming that 2009 is “the biggest ever year for UK singles”.
The reason? iTunes, and We7, and Play.com, and Amazon, and all the other decent music sites. Together they’ve done more to dent illegal downloading than lawsuits ever will.
Nate Anderson konstaterar att det är lite svårt att veta vad siffrorna egentligen säger:
”As with most statistics in the Copyright Wars, these are hard to evaluate. Digital music sales are up, but has copyright infringement also dropped? IFPI doesn’t know.”
Craig Fernandes sitter i New Delhi och försöker förstå frågan, och tar vägen via Napster, Demosundersökningen som sa att fildelare även köper mer, och IFPI, och konstaterar att det är svårt att få klarhet i frågan. Han är dock positiv:
Hindsight in this case still does not provide enough clarity. What is interesting though is that the future looks quite good. Maybe not for major music companies but certainly for music audiences who now have access to more music than ever before and from more sources, which more often than not are free.”
Så, en kort och relativt grund och oreflekterad summa är trots allt att Sverige är i blickfånget när det gäller fildelning och frågan om vilken effekt hårdare lagar egentligen har när det gäller att stävja beteenden som är väl förankrade i de sociala normerna.
Se även
svt
expressen
Tysk blogg
The Guardian återkommer till analys av spotify
Cybernorms.net- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012At 0900 o’clock Saturday morning local time we closed the survey that we have had promoted on The Pirate Bay, called The Research Bay. After 72 hours we’ve got almost 100 000 answers – covering people of all ages from all over the world! This gives the research community a great pool of data and […]
- The Research Bay, reloaded 9 May 2012Welcome to Cybernorms.net, the blog of the Cybernorms Research Group. We are a group of researchers mainly based at the Department of Sociology of Law at Lund University, Sweden, affiliated with the Lund University Internet Institute. During three days in April last year the Cybernorms Research Group conducted a big survey study called The Research […]
- Releasing data on online anonymity 3 May 2012The week has been a good week in the media for the LUii affiliated Cybernorms research project. With Måns Svensson, head of the research group, in the lead, we released data from our latest follow up survey on file sharing and online anonymity. We found that when compared to figures from late 2009, 40% more […]
- Conference on norms: session on law, language and the mind 25 April 2012The international conference on norms in Lund, Sweden, is now in its second of two days. The official name is The Normative Anatomy of Society – Relations Between Norms and Law in the 21st Century. Its is arranged by the Department for Sociology of Law at Lund University. Picture from the morning plenary. From the […]
- Conference on norms in April 6 February 2012There is a conference coming up 24-25 April at Lund University in Sweden. If you are academically into norms from any perspective, you should probably check it out. The name of the conference is The Normative Anatomy of Society. Relations Between Norms and Law in the 21st Century and it deals with “to promote an […]
- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012
