Jag har idag en understreckare i dagens SvD om metaforernas makt och ofrånkomliga plats i språk och tanke. Den rubrik som gavs fokuserar maktaspekten i första hand, som såklart är betydande och på något sätt ständigt närvarande. Det finns ju något väsentligt relevant i att den som kan etablera en specifik metafor också kan styra hur vi tänker och talar kring ett fenomen.

Den kanske lite dolda baksidan av detta är att meningsskapandet just är ett skapande. Det kunde se annorlunda ut, och den som har tillträdet till att välja begrepp och metaforer att vara betydande, tillåts också att styra tanken i någon mening. Vilket blir extra intressant i förhållande till lag och rätt. Och under ligger en tankestruktur och styr vilka metaforer som skall uppfattas som meningsfulla. Den som kan styra metaforerna besitter en typ av makt. Och etablerade metaforer är svåra att flytta på.

Och då närmar vi oss rätten och rättssystemet. Och de rättsligt etablerade metaforerna är också därmed upphöjda till en oerhört förfördelad position med ett uttalat tolkningsföreträde. För tro inte att det rättsliga på något sätt skulle vara fritt från metaforer. Läs gärna mer i SvD.

Jag drar naturligtvis växlar från upphovsrätten i det digitala samhället, som jag cirkulerar kring i min rättssociologiska avhandling som jag disputerade på den 14 oktober i år.

Uppdatering: Missa inte Torrentfreaks artikel på liknande upphovsrättsligt metaforiska tema.

Avhandlingen
Samtidigt skrivs det om min avhandling idag på lite olika ställen, gärna ihop med en bild på en mycket skäggig variant av mig själv. Under rubriken “Otidsenliga metaforer förvirrar i fildelningsmål” fokuserar Lunds universitets nyhetsflöde på lite olika delar av min avhandling, som normkonflikter mellan rätt och sociala normer, metaforer och underliggande tankestrukturer som delvis förklaringsgrund, m.m. Se även skäggapan reproduceras i PC för alla.

Övrigt
Karin Englund om metaforer i nyheterna (och min understreckare)
Ladda avhandlingen [pdf]: Metaphors and Norms – Understanding copyright law in a digital society.
Beställ den på Lunds universitets tryckeri, hos Adlibris eller hos Bokus.
Har skrivit om metaforer i andra poster här på cybernormer, bland annat om boken Framtiden, om kategoriseringens makt i TPB-fallet, mm.

Under måndagen lanserade Dagens Nyheter sin nya omgjorda tidning och valde att fronta kulturdelen med… oss på Cybernormer. På ett uppslag i nya DN Kultur får Måns Svensson och Stefan Larsson möjlighet att ge en absolut första inblick i resultaten från vår stora undersökning av fildelning på The Pirate Bay.

Bland annat berättas i artikeln att:

–Unga killar skaffar sig anonymitetsskydd och fildelar, hämtar ner från det globala nätverket. Väldigt många, visar vår studie, använder sneakersharing – alltså usb-minnen, cd-skivor och mobiltelefoner, metoder som är mycket svårare att spåra än bittorrent-tekniken eller peer to peer som The pirate bay använder. Det verkar vara en krympande grupp människor som tankar ner från det globala nätet, men man bygger lokala nät i stället, säger Måns Svensson, forskare på Cybernormer som tillsammans med kollegan Stefan Larsson lägger fram resultatet av studien runt ett ovalt bord på rättssociologiska institutionen, inhyst i en korridor på det som en gång var Lunds lasarett.

Rubriken på den här posten, liksom både DN:s, Expressens och Torrentfreaks artiklar, bygger på att 93,8 procent av de som svarat i vår undersökning kryssat i att de är män, Det är en klart anmärkningsvärd siffra. Visst skulle man utifrån allmän vindspaning kunnat gissa att det skulle varit en övervikt män, men så här överväldigande hade vi aldrig trott att det skulle vara.

I papperstidningen beskrivs det här som att The Pirate Bay är “ett sunkigt genushål”, något som väckt sovande troll. Minst lika roligt som att vi fått ett uppslag i DN är nämligen att Pär Ström och hans Genusnytt ondgör sig över vår inställning till genusfrågan. Ströms huvudkontring lägger ribban, kan man säga:

Är det någon som står och hindrar tjejer från att fildela? Sitter det måhända ett genusfilter i de programvaror som krävs, installerat av Patriarkatet, som gör att tjejer helt enkelt inte kan starta dem?

Olyckligt fokus kanske, men Ströms ilska är en så kallad framgångsindikator på Internet. Är Ström arg har man antagligen rätt genusbrillor på.

Det kommer mer sneakpeaks från vår forskning rätt snart. I en dagstidning nära dig…

Under torsdagen gjorde jag två små Cybernormrelaterade inhopp hos Aftonbladet. Aftonbladet är en av flera svenska tidningar som börjat fundera på hur man ska ta itu med det så kallade näthatet. Tidningarna har vidtagit rätt olika åtgärder, några har stängt av kommentarsfunktionen på vissa känsliga artiklar, andra stängt av kommenteringen helt. Aftonbladets lösning handlar om att outsourca kommentarfunktionen till Facebook, och man hoppas då att det faktum att varje kommentator kan spåras till en Facebook-profil ska lösa de värsta problemen. Om det här skrev jag först en artikel på debattplats:

För varje tecken vi skriver hos ­Aftonbladet, för varje klick vi gör och varje artikel vi väljer att läsa, fyller vi på Facebooks redan ­gigantiska statistiska databas än mer. Facebook har redan bättre koll på oss än vad vi har själva. De vet vilka filmer vi gillar, vilka vi varit tillsammans med och när våra sysslingbryllingar fyller år. De vet det eftersom vi frivilligt ger ifrån oss den informationen. Nu ska de dessutom i samarbete med våra nyhetsförmedlare få möjlighet att få insyn i vad vi egentligen tycker är spännande, och dessutom vad vi tycker om det.

Och så blev jag senare också inbjuden att expertchatta om Facebook med Aftonbladets läsare. Där fick jag bland annat chansen att prata om skillnader och likheter mellan Facebook och Google, det här med hur privat läsning av sexspalter egentligen är, lite näthat och förstås också katter.

Igår skrev journalisten och medieanalytikern Anders Mildner i sin krönika om anonymisering som konsekvens av “jakten på pirater”, som är terminologin i rubriken. Jag antar att den kommer i dagens tryckta upplaga. Mildner lutar sig mot vår nyligen publicerade artikel om anonymisering som konsekvens av IPRED.

Mildner tar bland annat upp att lagstiftaren och politikerna har dålig koll på de egentliga konsekvenserna av den lagstiftning de driver igenom, och skriver:

Med tanke på den energi som politikerna har ägnat åt frågorna, är det märkligt att nästan ingen har funderat över hur den grupp som man försöker klämma åt faktiskt reagerar på de nya lagarna. Jo, nog noterar man att den där femtedelen fortfarande inte lyder. Men av detta drar man inte någon annan slutsats än att lagarna än en gång måste vässas.

Så vad händer då med fildelarna? Svaret är att de faktiskt förändrar sitt beteende. Fast inte på det sättet lagstiftaren tänkt sig. I stället för att sluta fildela, använder de i allt högre utsträckning några av alla de anonymitetstjänster som gör dem svåra eller omöjliga att spåra.

Det är är ju såklart problematiskt när politikerna har dålig koll på de egentliga konsekvenserna av lagstiftning, och det är säkert ofta just så. Vår artikel diskuterar att det finns konsekvenser av en hårdnackad upphovsrättsenforcement som kan komma att påverka även karaktären av internet, eftersom det styr om flödena och uppmuntrar starkare anonymisering. Om man driver igenom lagstiftning som har dåligt stöd i de sociala normerna sker en polarisering, dvs ett slags upptrappning genom de verktyg som nätet bjuder på i sin decentralisering och generativitet.

Mildner tar även upp övervakningsfrågan, om än i förbifarten, dvs den möjlighet till massiv kontroll över dataströmmar som är våra liv som en pågående lagstiftningstrend tycks leda till. Och, om man då lutar sig mot det sociala norm-perspektivet, kan man konstatera att lagstiftning med legitimitetsproblem också kommer att stimulera kontraåtgärder. Den lagstiftningssanktionerade övervakningstrenden är säkerligen en del i stimulerandet av ett mer anonymiserat internet.

Mildner skriver:

Upphovsrättskriget har skapat en ond cirkel. Medborgarna söker anonymitet på internet eftersom de är oroliga för övervakning – och när allt fler försvinner in i dimman och gör sig osynliga på nätet, ökar i sin tur oron hos lagstiftaren, som därför trappar upp jakten ytterligare.

Läs Mildners krönika här.

Några (tillfälligt) avslutande ord om det som hänt senaste veckan kring Wikileaks. Det har från vårt perspektiv här inte direkt handlat om Wikleaks-läckorna. Det är visserligen en av de sakerna som faktiskt kan beklagas kring Wikileaks, att det mest blivit meta-diskussioner, men vi på Cybernormer har lagt ner mycket energi på att försöka förstå strömningarna runt Wikileaks som fenomen istället.

Just i detta nu håller avhoppare från Wikileaks på att bygga upp en ny läckstruktur, kallad Openleaks. Det hela frontades i slutet av förra veckan av DN (gånger två), Metro, Copyriot och tysk press. Dessutom dök det upp i SVT:s Dokument Inifrån “Wikirebels” (förövrigt väldigt sevärd dokumentär!) och så hade jag en liten fjutt i Expressen om det under tisdagen. I min fjutt tar jag upp det jag sett som mest problematiskt med Wikileaks som fenomen, nämligen fokuseringen kring Julian Assange:

Tillgången på läckor har enligt uppgift inte sinat. Snarare är det möjligheterna att få ut dem som blir begränsade av sidospår och personligt drama. Därför öppnas nu fler kanaler. Utan personkult, med läckorna i centrum.

Assange har förövrigt under tisdagen blivit släppt mot borgen av brittisk domstol. The Guardian har haft väldigt bra direktrapportering från rätten. Uppoffringar Assange fått göra är att lämna in sitt pass, få elektronisk fotboja och reseförbud.

Brittisk domstol beslutade under tisdagen att släpppa Assange mot borgen, något som svensk åklagare överklagade med resultatet att han får fortsätta sitta i häkte tills vidare.

Fler kringhändelser som är intressanta att notera är att Island, där Wikileaks nu har sin bas, tycks upprörda över att Visa och Mastercard stoppat transaktioner till Wikileaks. En process mot kortföretagen är nu på uppseglande, med tänkbart scenario att de inte längre får operera på Island. Vilka alternativ som finns är dock oklart.

Förra veckan handlade mycket om Operation Payback, som kampanjat mot bland annat ovanstående kortbolag med hjälp av överbelastningsattacker. Jag gav några perspektivvidgningar om det här och på andra håll, och även Måns Svensson gjorde några bra utvikningar om hur man kan se på saken:

– Jag tror att det delvis är gamla gäng som har sysslat med att knäcka hemsidor under en lång tid. Men det som hände i går är att det tillkom många nya som inte tidigare funnits i de här kretsarna, säger Svensson.

Genom att följa den öppna kanal där aktionen samordnades kunde Svensson se att det var många frågor från nybörjare som inte visste hur man skulle gå tillväga. Han kunde också utröna att många var svenskar, ungefär tio procent.

– Svenskarna har ju haft en lång erfarenhet av att driva aktionsrörelser på nätet och i Sverige har det pågått en debatt kring internet länge, säger Svensson.

– Jag tror inte att det här är knutet enbart till Wikileaks utan att man ska se det i skenet av alla andra konflikter kring hur internet regleras. Det finns ett utbrett missnöje, en massa människor som är förbaskade på att man försöker förstöra deras internet och när man upptäcker att man faktiskt kan åstadkomma röra genom att protestera så gör man det, säger Svensson och drar paralleller till strejkrörelser, fast i en annan form.

Det Måns och jag pratat om bekräftas också i ett kort Twitter-meddelande från några av dem som är engagerade i Anonymous-fluffet:

@AnonymousIRC: Some media believes that a bunch of annoyed people are miraculously turned into psychic uberterrorists jacked into an Internet Hate Machine.

Att kalla det cyberkrig, terrorism eller sabotage är att förenkla saken. Istället måste man försöka förstå vad det är som är drivkraften för dem som deltar i den här typen av aktioner. Det är här vi gjort våra viktigaste instick. Det blir ännu tydligare om man dessutom tar i beaktning att Operation Payback grenat sig i andra kampanjgrupper. Exempelvis finns det nu gäng som mobiliserar för att folk med hjälp av svarta profilbilder på Facebook ska sprida diskussionen och mer kreativa grupper som den som organiserat faxattacker där Wikileaks-läckor faxats till de företag som tidigare utsatts för överbelastningsattacker. Vissa grupper har också förstått nyttan av att sprida information om vad det egentligen är man pysslar med.

Jag har fått äran att köra ännu ett race i pressen. I kölvattnet till Wikileaks-turbulensen har grupper på Internet börjat attackera sidor man ser som fiender till nätet. I Sverige har Åklagarmyndigheten och Borgström & Bodström Advokatbyrå fått ta smällen. Båda kan väl, med Julian Assange som gemensam nämnare, sägas vara relaterade till Wikileaks och därför mål som anses legitima av kampanjgruppen Operation Payback. Jag blev uppringd sent på tisdagskvällen av både IDG TechWorld och Sydsvenskan, och försökte förklara läget.

Dagen efter, igår onsdag, fick jag dessutom chans att fördjupa resonemanget på Aftonbladet Debatt under rubriken “Därför slår hackarna till“. Då gav jag också en köttslig liknelse som jag hoppas kan nyansera det här med överbelastningsattacker och vad det egentligen är.

Internet kan liknas vid ett tunnelbanenät med tunnlar och stationer. Man kan oftast åka hyfsat fritt mellan olika stationer, beroende på vad man ska. Som alla vet är dock tunnelbanedörrar rätt smala. Det går bra om några få kliver av eller på vid en station, då är man ändå säker på att komma dit man vill. Ibland kan det bli trängsel, som när det är rusningstrafik eller om det händer något särskilt vid en viss station. Då bildas det köer, som på internet gör att man upplever att vissa sidor är lite långsamma. Vid överbelastningsattacker av DDoS-typ kan man likna det vid att man medvetet ställer sig i dörrhålet, med resultatet att ingen varken kommer in eller ut. Det är det som nu hänt med åklagarmyndighetens hemsida. En grupp, som kallar sig Operation Payback, har med hjälp av särskild programvara skapat sådan trafik till sidan att hemsidans server helt enkelt inte klarar av att släppa igenom vanlig trafik förbi den arrangerade trängseln. Resultatet blir att den helt blockeras.

Och hur ska man förstå Operation Payback som grupp? Ja, en tänkbar tolkning som jag försöker resonera kring är att det är som ungdomsgäng i upploppshärjade förorter.

Operation Payback och deras likar har ofta liknats vid en nätets pöbelmobb, som drar från sida till sida och saboterar så mycket som möjligt. Jag menar att den liknelsen är orättvis. Istället skulle jag vilja likna den här typen av händelser vid fenomen vi tidigare sett vid upplopp i socialt nedgångna förorter. Där har man kunnat se hur ungdomar som tidigare inte haft någon direkt koppling på varsitt håll börjat reflektera över upplevda orättvisor, och reagerat med sådan kraft att man till slut på ett sätt som utifrån kan tyckas vara planlöst kollektivt gjort kaos med allt i sin närhet.

Jag menar inte att jag sitter på enda förklaringen, men jag tror man tjänar mycket på att försöka förstå varför saker går sönder på Internet. Att bara rakt av fördöma något är att vägra förstå, och vidare att vägra se någon vettig lösning. Här har vi helt uppenbarligen ett problem. Något är trasigt på Internet. Det måste vi försöka förstå.

Update: Jag pratade om samma sak i norska NRK Dagsnytt Atten igår kväll. 22 minuter in börjar avsnittet där jag är med.

Vi har inte pratat något om Wikileaks alls här på Cybernormer, samtidigt som diskussionerna gått heta på nästan alla andra håll. Det är dock inget vi missat i grubbleriet. Idag skriver jag dock om Wikileaks på Aftonbladet Debatt, under rubriken “Wikileaks visar att kejsaren är naken”. Här är slutklämmen:

“Vi lever i en tid när vi förväntas lägga alla kort på bordet. Jämt. För att inte låta det alarmistiska resonemanget dra iväg: vi lever i ett jämförelsevis öppet samhälle. Men även här finns orosmoln. Sociala styrsystem sammankopplas, våra kommunikationer övervakas. Och det förväntas vi acceptera, eftersom vi väl alla har rent mjöl i påsen. Spiralen vi befinner oss i lutar just nu brant utför.

Wikileaks försöker göra det omvända. Frågan om rent mjöl skickas tillbaka, direkt till dem som tidigare trott att de varit oantastliga. Myndigheter, makthavare och andra magnater blir av med sina gamla kläder och kläs av. Det är ovant att se världen så naken, men är något som engagerar många.

Att Wikileaks avslöjanden skapar sådan oro och upprördhet sätter fingret på problemet. Plötsligt är det någon annans mjöl som tycks vara orent. Däri ligger nyckeln till Wikileaks framgång.”

Läs gärna hela artikeln, kommentera och diskutera!

Uppdatering: Wikileaks frontman Julian Assange blir 2010 års Holme (ännu inte uppe på hemsidan), ett pris som “utdelas varje år i december månad, första gången 2008, fyrtio år efter Jan Fridegårds död (mannen som skapade hjälten Holme i trilogin Trägudars land, Gryningsfolket & Offerrök). Priset utdelas den 1 december varje år, samma datum som Rosa Parks i handling visade sitt motstånd mot rasismen, då hon den 1 december 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade lämna sin sittplats till en vit man.”

Idag kommer så hovrättsdomen mot The Pirate Bay. De flesta rapportörer gör idag arkivsökningar och presenterar det som tidigare skrivits om The Pirate Bay, och så kan ju även vi göra. Det finns mycket matnyttigt i arkivet. En mer konkret vägvisare som också kan visa vidare är inlägget från när hovrättsförhandlingarna inleddes, “Fortsatt splittring i fildelningsdiskussionen“. Den handlar om olika sätt att se på TPB-målet och dess eventuella följder. Observera dock att det inte handlar särskilt mycket om juridik, utan snarare om vilken roll målet och domen kan spela för fildelningsfrågan överlag. Än viktigare fråga är vad som egentligen blir dömt.

Vi berör det i posten “Två Ipredfall i en smäll” där vi redogör för skillnaden mellan sökmotor, torrentlagring och trackerfunktion – alltså de tre delar som tidigare konstituerat det vi känner som The Pirate Bay, men som i nuläget tycks vara alltmer åtskilda. Till det kommer också en diskussion om magnet-länkar som jag tror kan vara viktig att ha i åtanke. Jag beskriver tekniken i en artikel i DN från förra året och benämner då torrent-filen som en karta, medan magnetlänken snarare är en vägvisare som visserligen pekar åt samma håll men utan krav på digital papperslapp.

I övrigt är det som sagt var mest upprepning av vad som hänt. DN har en blänkare med kort tidslinje, medan SvD har en fjuttis. DN kompletterar dock med en lång och riktigt bra intervju med Daniel Westman, forskare i it-rätt på Stockholms universitet. Liksom han sagt tidigare handlar frågan inte främst om lagligheten i den tjänst The Pirate Bay erbjuder, utan snarare om dess uppsåt. Konsekvenserna kan däremot definitivt bli oanade och röra mer än enbart The Pirate Bay:

Han menar att det finns en principiell problematik kring att alla nättjänster som tillhandahåller eller förmedlar information på något sätt kan användas för att begå intrång. Mot bakgrund av det skulle man i tingsrättsdomen kunna ha önskat en mer utvecklad diskussion som visade att det finns omständigheter i TPB-fallet som gör att de dömda har haft ett kvalificerat syfte till att tjänsten ska användas för att begå intrång. – Då finns det kanske ett utrymme för ett medverkansansvar, men annars måste man generellt kanske vara restriktiv att döma för tjänster som kan användas för både lagliga och olagliga ändamål, säger Daniel Westman.

Man bör i sammanhanget också ta sig en funderare på hur fildelningsrörelserna sett ut. Nu talar jag inte om rörelser som organisatoriska enheter, utan snarare om hur fildelningstrender rört sig. Jag och Stefan nämnde en tänkbar utveckling i vår SVT Debatt häromsistens, relaterat till skärpta fildelningslagar:

Forskarna kom fram till framförallt tre slutsatser: 1) väldigt få “pirater” har helt slutat använda traditionella p2p-nätverk; 2) “pirater” använder i ökad utsträckning streamade tjänster (olagliga och lagliga) och s. k. one-click host-tjänster som RapidShare och Megaupload, troligen för att dessa inte täcks av hadopi; 3) 50 % av de lagliga konsumenterna fildelar också samtidigt illegalt.

Jag tror det är viktigt att fundera på. Vi har hela tiden sett en förändring av fildelningsmönster. Det är knappast någon som idag använder Audiogalaxy eller Kazaa, och inte heller någon som sörjer. Det finns inte någon självskriven poäng i att hålla fast i det som varit, men väldigt svårt att se vartåt det barkar. Jonas Birgersson uttrycker i P3 Nyheter att han tror att anonymiseringen kommer öka. Det ligger i fas med sådant vi tidigare framfört. Samtidigt tycks inte The Pirate Bay särskilt påverkat av den hets som varit…

Uppdatering: Missa inte heller dagens andra stora bittorrent-relaterade nyhet, “U.S. Government Seizes BitTorrent Search Engine Domain and More“.

I förra veckan fick Antipiratbyråns Henrik Pontén utrymme i P3 Nyheter att ventilera sin förhoppning om att Sverige skulle kunna få nya lagar att använda mot personer som fildelar upphovsrättsskyddat material. Som förebild ser han det franska systemet, kallat Hadopi (det är här oklart om man menar Hadopi eller Hadopi2). Det här är något Pontén pratat om länge, senast i början av året. Till P3 Nyheter säger han nu:

– Det går i stort sett ut på att den som bryter mot lagen, i stället för att det blir rättslig process som här i Sverige, får ett informationsbrev hem där den som bryter mot lagen uppmanas att upphöra med det. Det har visat sig vara oerhört effektivt.

Är det här något som du tycker att Sverige bör ta efter?

– Ja, det tycker jag absolut. Som det ser ut i Sverige i dag måste vi ju stämma de här personerna och inleda en dyr rättslig process. Då är det ju oerhört mycket bättre för alla inblandade att det skickas ett brev.

Idag svarar jag och Stefan honom på Svt Debatt, under rubriken “Fildelare låter sig inte skrämmas av hotbrev”. Vårt svar fokuserar på två saker. Dels att Hadopi inte fungerar, och därför är en dålig förebild. Och dels att det system Pontén förespråkar är långt ifrån rättssäkert. Här är vår slutkläm:

Det finns stora rättsliga risker med att outsourca rättsskipning till privata aktörer. Det vi idag känner som rättssäkerhet eller mer slarvigt rättvisa försvinner i samma stund som man försöker finta den rättsapparat som är tänkt att hålla ordning. Pontén är jurist, så detta borde inte vara honom okänt. Att land ska med lag byggas är själva grundvalen i rättsstaten. Just därför är det direkt olustigt att Pontén menar att detta vore en framkomlig väg.

Läs gärna hela debattartikeln på Svt Debatt! Läs också mer om det här hos Christopher Kullenberg Oscar Swartz.

Idag skriver jag och Elza Dunkels på SvD Opinion om att vi måste sluta betrakta Internet som extra farligt för barn och ungdomar. Inlägget är ett svar på en debattartikel som publicerades i torsdags, som vi tyckte behövde uppsträckning och mothugg. Det finns idag väldigt många föreläsare som pratar med föräldrar och skolpersonal om det fluffiga ämnet “unga och nätet”, men väldigt få som använder någon form av vetenskap som grund för samtalet.

Istället för att oroa sig för nätet krävs att föräldrar pratar med sina barn. Om vad de gör på internet, visst, men då internet är en integrerad del av barnens liv blir den frågan i sig betydligt större. Det som krävs för att bli en del av barnens vardag är tillit och nyfikenhet, inte misstänksamhet. Varje gång vi befäster rädsla, vare sig det är hos oss själva eller hos våra barn, tar vi ett steg bort från en vettig lösning på de problem som dyker upp. Istället behöver barnen känna trygghet i att de kan komma och berätta när det väl händer något som de behöver hjälp med, vare sig det är på internet eller inte. Barn som skrämts eller gjorts rädda berättar väldigt lite.

Läs gärna debattartikeln på SvD Brännpunkt, och komplettera gärna med den twitter-dialog jag under dagen fört med en av författarna till den artikel vi kritiserar (läses nerifrån och upp).