Sommaren är snart över, men ännu är det lite lagom tyst här. Precis som Stefan skrev i sitt (förövrigt väldigt läsvärda) inlägg om “Upphovsrättens stigberoende” har i varje fall jag däremot pysslat lite med nätrelaterade diskussioner i pressen istället. Ibland är det i egenskap av Cybernormare och ibland rationaliseras det bort (dock sällan av mig, ska tilläggas) och då blir jag enbart en del av Juliagruppen, som är mitt andra huvudengagemang.

Exempelvis skrev jag och Christopher Kullenberg om nätneutralitet på SvD Brännpunkt, som ett svar på att Näringsdepartementet inte ser några hotbilder mot det öppna nätet. Viss fördjupning finns på min egna blogg, och kan kanske vara intressant läsning. Jag har också gjort ett snabbt inhopp i frågan om Datalagringsdirektivet, den här gången på nyhetsplats.

Något jag med flit, mest på grund av förra veckans piratrabalder, avvaktat att skriva om har varit en diskussion med Alf Svensson (kd) som jag har haft på debattplats i Expressen. Den rörde hans engagemang för den skriftliga förklaringen Smile 29, som jag berör i inlägget “När skyddsvärda objekt ställs mot varandra“. I korthet handlar det om att Svensson varit enda svenska EU-parlamentariker att skriva under en förklaring som med barnskydd som argument förespråkar en utvidgad datalagring. Kritikerna, däribland jag, menar att syftet med förklaringen primärt är att stärka Datalagringsdirektivets ställning i och med en förestående översikt. Svensson själv säger i tidningen Kristdemokraten att:

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Mitt, något konfrontativa, utspel mot Alf Svensson fick rubriken “Alf Svensson ohederlig om EU:s datalagring” och besvarades snabbt av Svensson när han kontrade med att “Kritik mot EU-datalagring saknar trovärdighet“. I slutrepliken, som var min, konstaterar jag rätt kort och torrt att “Alf Svensson vägrar prata datalagring“. Jag låter dem stå okommenterade, för innehållet i artiklarna talar för sig själv. Det är ett klassiskt om än något internt meningsutbyte.

Lite lagom våghalsigt skriver dessutom jag och Karin Ajaxon, också från Juliagruppen, idag på UNT Debatt om varför det här med nätfilter kan vara en bortkastad idé. Vår slutkläm är något spekulativ, men ett gott antagande utifrån vår samlade kunskap om hur Internet fungerar:

Barn måste vara skyddade från övergrepp även på nätet. Detta görs bäst genom en grundlig problemanalys och effektiva lösningar. I stället för att blockera hemsidor med oönskat material bör krafttag göras för att faktiskt slå till mot de servrar som sprider detta. Att blockera hemsidor på det sätt som Wikström uppmanar är en enkel åtgärd, men ingen lösning. Framförallt hjälper det inte barnen.

Mer resonemang kring det här med nätfilter är lätthittad här på Cybernormer. Det är något vi skrivit en hel del om, förhoppningsvis finns det något som kan stimulera till diskussion.

Foto av qwz och släppt under några restriktioner.

Så här i fotbolls-VM-tider kan man konstatera att unga nätkulturer har börjat ställa frågor även för idrottsvärlden. Intressanta frågor om uppluckring av vad som är privat och offentligt, om vem som ska och kan kontrollera informationsflöden sträcker sig såklart även in i fotbolls-VM. Jag har tidigare nämnt twitterförbudet i nordamerikansk basket och kan nu konstatera att landslagscoacherna i fotbolls-VM blir nervösa bara av tanken på att deras spelare skall kunna läcka ut information och eget tyckande som står utanför coachernas kontroll. Svaret blir konservativt: förbjud. kontrollera.

Kort sagt, många landslag har valt att förbjuda deras spelare att twittra eller använda facebook, t ex Spaniens och Englands. Man pratar mycket om att undvika “distractions”, och tycks mena att så kallade sociala medier bjuder på mer distraktioner än andra aktiviteter.
Holland följer en med nyanserad linje med “frihet under ansvar” som tillåter dom att twittra men tänka på att inte avslöja känslig information. Den holländske anfallaren Ryan Babel (som just nu sover) har 28000 följare. Det hade varit många besvikna fans om Holland följt Fabio Capellos toppstyrda förbud över det engelska landslaget.

DN

Idag är det ett år sedan Ipredlagen trädde i kraft. Vi tjuvstartade lite igår och skrev om hur vi uppfattat det första året. Idag fortsätter vi på Cybernormer med att vara med lite varstans i mediebruset. Här är ett axplock:

Redan igår var Måns Svensson med i Dagens Nyheter:

I februari respektive september 2009 genomfördes undersökningar inom ramen för projektet för att mäta styrkan hos de normer som är för lagen. Resultatet visar att det sociala stödet för upphovsrätten i förhållande till fildelning är lågt – men att andelen ungdomar som aldrig fildelar trots det ökade från 22 till 39 procent.

– I den meningen har lagen haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.

Idag var jag med i Svenska Dagbladet:

– Ipred-lagen har inte fått det genomslag som någon tänkt sig, oavsett vilken sida man befinner sig på. Eftersom det inte hänt så mycket är det svårt att belägga om lagen varit effektiv eller om den varit integritetskränkande. Det får nog gå ytterligare ett år eller två innan man kan se tydligare resultat, säger Marcin de Kaminski.

Även Stefan Larsson var med i Svenska Dagbladet idag:

Även Cybernormer – ett forskningsprojekt vid Lunds universitet – visar på en minskning av antalet illegala fildelare. I januari 2009 svarade 20 procent att de aldrig fildelar upphovsrättsskyddat material. I september samma år hade andelen ökat till 40 procent. De tillfrågade var i åldrarna 15 till 25 år.

– Men samtidigt har inte attityden till fildelning förändrats. Ipred har inte påverkat det normativa trycket bland ungdomar att det är fel att fildela illegalt, säger Stefan Larsson, doktorand i rättssociologi och medarbetare i Cybernormer.

Och slutligen har jag en debattartikel i dagens nätupplaga av Aftonbladet, där jag försöker måla upp vad som hänt under året och hur man kan se på det:

Lagen ses, i de kretsar man har velat påverka, egentligen inte som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar. Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång men i takt med att den utlovade Ipred-effekten, alltså den beryktade jakten på en hel ungdomsgeneration, uteblir kan man anta att siffrorna återigen normaliseras.

Erfarenheter visar att lagstiftning som inte har stöd i sociala normer sällan lyckas uppnå en långvarig effekt. Man kan därför hävda att det första året med Ipred inneburit en viss revidering vad gäller såväl tillgången på fildelningssidor som ungas nätvanor, men hur det ser ut i framtiden är fortfarande väldigt ovisst.

Vi fortsätter förstås följa uvecklingen på det här området även framöver.

Imorgon, den första april, är det ett år sedan Ipred-lagen trädde i kraft. Eftersom Dagens Nyheter tjuvstartat lite och publicerat en riktigt lång och matig artikel tänker vi på Cybernormer att vi kan göra det samma. Frågan som alla ställer sig nu är rimligtvis, jaha – och hur var det här då?

Den korta versionen: För ungefär ett halvt år sedan, när Ipred fyllde sex månader, skrev Måns Svensson ett inlägg om att det var “större risk att råka ut för en trafikolycka än att åka fast för fildelning”:

Vi vet idag att omkring två av tre personer i åldern 15-25 år fildelar regelbundet (färska siffror). Antalet personer i den här åldersgruppen är omkring 1,2 miljoner. Det innebär att vi i Sverige har omkring 800 000 olagliga fildelare bara i ålderskategorin 15-25 år. Om alla (säg 50 st) som anmäls är 15-25 år så innebär det att 1 på 16 000 kommer att anmälas. Om man sedan ser till hur många som därefter verkligen blir dömda till skadestånd så minskar risken sannolikt ytterligare.

För att göra en parallell som kan ge en fingervisning om hur stor (eller liten) risken är kan man nämna att varje år skadas drygt 650 personer allvarligt i vägtrafiken i den här ålderskategorin och omkring 50 dör. Det gör att under hösten kommer ungefär 16 stycken av de 800 000 som laddar ner olagligt att omkomma i vägtrafiken och drygt 200 kommer att skadas allvarligt. I det perspektivet blir det mindre dramatiskt att tänka sig att 50 av dem blir anmälda för upphovsrättsbrott.

Om man utifrån detta tänker sig att vi hittills sett en handfull Ipredanmälningar, varav två varit direkt fildelningsrelaterade (E-phone och SweTorrents) och nu väntar på vidare prövning, kan man nog åter dra upp trafikolycksliknelsen om än med en twist. Det är nu betydligt större risk att råka ut för en trafikolycka än åka fast för fildelning. (Man ska dock ha i åtanke att det här kan handla om att upphovsrättsorganisationer som Ifpi nu inväntar domarna i de ärenden som är pågående nu. Senast i Dagens Nyheter idag talar Ifpis VD om precis det här.)

Den lite längre versionen: Det går, enligt undersökningar som Cybernormer gjort, att se att fildelningsvanorna hos unga förändrats. Den brännande frågan, och också den som rör sig inom projektets verksamhetsområde, är hur de sociala normer som unga verkar i kring nätet går att relatera till en förändrad lagstiftning.

För ett halvår sedan kunde man utifrån Cybernormers undersökning se att andelen ungdomar som menade att de aldrig fildelade hade ökat sedan Ipreds ikraftträdande; från att ha varit omkring 20 procent i februari 2009 till omkring 40 procent i september 2009. Samtidigt kanske inte det är det centrala i frågeställningen. Något man bör intressera sig för är vad den här förändringen beror på. Det här är något jag förde på tal i en debattartikel på Newsmill omkring halvårsdagen:

Om ungdomar slutat fildela, men inte utifrån att de själva känner att det är fel är det inte en långväga gissning att tänka sig att de slutat fildela eftersom de inte vill riskera att straffas för det. Det innebär att lagen i sig, i de kretsar man har velat påverka, inte ses som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar.

Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång, men erfarenheten visar att lagstiftning som saknar stöd i sociala normer sällan medför den typ av samhällsförändring som kanske förväntas. Om det här talade Måns Svensson i Sydsvenska Dagbladet för ett halvår sedan:

Det [finns] inget socialt tryck att hålla sig till lagen. Vilket gör att fildelningen beräknas öka i takt med att människor upptäcker att risken att bli bestraffad är liten.

– Lagar som inte har stöd i de sociala normerna, det vill säga när det sociala samhället inte fördömer ett beteende, men lagen gör det, där är det väldigt svårt att upprätthålla en regelefterlevnad, säger Måns Svensson, doktor i rättssociologi och en av dem som arbetar med projektet Cybernormer.

Måns Svensson talar om det även i Dagens Nyheter idag:

– Lagen [har] haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.

Det är alltså svårt att på något sätt effektivt och klart utvärdera Ipredlagens första år. Det är många parametrar som måste tas hänsyn till. Just det är viktigt att tänka på. Det här är en debatt som lätt blir till ett helt intetsägande ställningskrig, trots att särskilt mycket ännu inte hänt.

I en tid när föreställningar om ägande av immateriella ting å ena sidan ger utslag i termer av att 30 låtars spridning värderas till 4,7 miljoner ($US 675,000) och å andra sidan i argumentationer för att exemplarförsäljningen är död och att allmänningen måste värnas i högre grad. Det nyliga moderata reformförslaget konstaterade exempelvis att
“upphovsrätten inte är äganderätt”, vilket kontrasteras av andra politiker som hyser föreställningen om att den är det.

I en tid när metaforen “krig” används för att beskriva försök att hindra av digital spridning av kulturella uttryck. När britterna är nyfikna på effekterna av våra jaga-fildelare-lagar och till och med indierna kastar ett öga åt vårt håll kan det vara på sin plats att fundera över vilka föreställningar som debatteras, deras inbäddadhet i lagstiftning, och relevans för en analys av vår samtid. Så har jag gjort i mitt inlägg i följande antologi:

FREE BEER 1.0

FREE BEER (version 1.0) is a collection of texts written by speakers at FSCONS 2008 and based on their respective talks. FREE BEER is based on classic communication technology, but with added hypertext protocols for a natural energy boost.

The authors of FREE BEER are Rasmus Fleischer, Jeremiah Foster, Stefan Larsson, Mike Linksvayer, Smári McCarthy, Henrik Moltke, Nikolaj Hald Nielsen, Denis Jaromil Rojo, Johan Söderberg, Victor Stone and Ville Sundell.

The entire book is published under the Creative Commons Attribution-Share Alike license, version 2.5. This licence gives everyone the right to share, modify and even make money from the book, as long as it happens under the same licence.
Of course, FREE BEER is also a beer. You can find out more about the beer in the interview on page 57.
FREE BEER has been edited by Stian Rødven Eide.

Antologin följde i efterdyningarna av förra årets FSCONS (Free Society Conference and Nordic Summit, som var i Göteborg). Några av talarna satte sina presentationer på pränt i en antologi med namnet FREE BEER 1.0 , som släpptes för några veckor sedan. Den kan laddas ner här, men också köpas som print-on-demand.

Det är en rätt brokig skara författare. Mitt bidrag, The darling conceptions of your time: Or, why Galileo Galilei sings so sadly in the chorus beskriver föreställningar, eller conceptions, som är konfliktfyllda, i den upphovsrättsliga lagstiftningen och debatten runt regleringen i den digitala kontexten.

Jag ägnar mig framförallt åt fem föreställningar, om
1. äganderätt
2. kontroll över exemplar
3. stöld
4. de fås skapande för de mångas konsumtion och
5. uppdelningen privat/offentlig miljö.

Det finns fler intressanta föreställningar, uppdelningen kanske kan förbättras, men hursomhelst är det föreställningar som kan diskuteras från många perspektiv. Några är enklare att brottas med än andra. Vissa mer förankrade i lagstiftning än andra. De utgör föreställningar och metaforer som ingår i debatten. Många bloggare har så klart uppmärksammat föreställningarna och beskriver inneboende problem i de olika föreställningarna från olika perspektiv. Som, Schultz, Schwartz, Larry, och Rasmus.

Jag använder Galileo Galilei i texten för att illustrera hur uppfattningar som rör tingens ordning kan förändras, vara inbäddade i trögrörliga strukturer som bland annat kan ha med makt att göra, och bli föremål för en kamp mellan ”världsbilder”. Det finns element av upphovsrättsdebatten, och även nätneutralitetsdebatten, exempelvis med nätoperatörernas roll (är dom som vägnät och postgång?), som absolut går att beskriva i termer av en kamp mellan hur tillvaron skall beskrivas, eller kamp mellan paradigm.
Där inkluderas på flera sätt också såklart skapande, exempelvis musik, och dess reglering och distribution. Mårten Schultz skriver exempelvis om att upphovsrätten inte är äganderätt. Och visst finns det ”risker med ett sloppy språkbruk”. Men det är just i det slarviga användandet, i glidningen, som den delvis omedvetna kampen kring koncepten sker, till etiketterna som sätts på saker och ting. Den som vinner mark med sin användning, är den som får definiera konceptet.

Se också
FRAMTIDSBOKEN
Nikolaj Hald Nielsen
men framförallt allt Daniel Johanssons och Markus Larssons studie av musikindustrins inkomstutveckling, enligt industrins rapporterade siffror, i en uppdelning mellan the live sector, the collecting sector, and artists as a group. Kan inte nog påpeka vikten av denna typ av mer förankrat tecknade porträtt över hur tillvaron egentligen ser ut. Debatten mår bra av det, analysen av lagstiftningen, (föreställningarna och metaforerna) mår bra av det.

Om artister som är mot stöld, som de kallar den olagliga fildelningen. Juridikbloggaren Mårten Schultz har en diskussion kring illegal fildelning inte är stöld.

Det är väl med bloggar som med myggor och små barn. När dom är tysta är det nåt jävelskap som håller på att hända. I vårt fall är det helt enkelt bearbetning av data från våra två undersökningar och författandet av artiklar enligt konstens alla regler. Vi bearbetar både anonymitetsspåret i termer av icke avsedda (latenta) och avsedda (manifesta) effekter av en lag, den rättsliga Europeiska utvecklingen och styrkan (eller snarare svagheten) i de sociala normerna i relation till den upphovsrättsliga konstruktionen. Samtidigt som Marcin skriver uppsats.

Efter en snabb koll på internationella nyheter kan vi konstatera att Sverige bevakats flitigt den senaste tiden vad det gäller effekterna av ipred. I vart fall i Storbritannien. Siffror från svenska Ifpi pekar på att skivbolagens vinst gått upp de senaste nio månaderna. Det här är kärnan av IFPIS rapportering, enligt The Guardian, och nåra andra, jag har inte gått till källan själv:

“18% rise in Swedish sales over the past nine months, an 80% increase in the digital market, and a 9% rise in physical format sales.”

The Guardian har alltså plockat upp tråden och rapporterar i anslutning till det brittiska intresset för vad som händer i Sverige: “Music executives in Britain are looking to Sweden’s experience for signs that their own tumbling sales can be stemmed by new laws outlined by the government last week”. I artikeln uttalar sig IFPI’s chief executive John Kennedy försiktigt optimistiskt gällande den bransch han företräder, tuffare lagar och onlinetjänster:

“The increase in sales in Sweden, set against the backdrop of innovative new digital services and tighter copyright laws, is encouraging.

It is too early to say if Sweden has permanently turned a corner, but we hope that users there will permanently switch from unlicensed filesharing networks that give nothing back to the music community to great value legal services whose operators recognise continuous investment is needed to discover and promote the talent of tomorrow.”

The Guardians artikel ynglar av sig både här, här, här, och där. Vissa är skeptiska mot IFPI och deras siffror i sig:

“First, there are some who are questioning the actual numbers. So far, the only numbers have come directly from the IFPI, who hasn’t provided much in the way of detail (and have a long history of publishing questionable, fact-challenged numbers). In fact, the very lack of detail would likely indicate that there are extenuating circumstances here.”

Vissa trycker på korrelationen med att Spotify slog igenom ungefär under samma tid och nämner ett gäng andra liknande tjänster som är viktiga för Storbritannien:

The music industry reckons the rise is largely due to the implementation of new anti-file sharing laws.

We don’t – and we reckon revenues are going to increase further now that Swedish ISP Telia is bundling Spotify Premium subscriptions into its internet and mobile offerings. Despite Lord Mandelson’s best efforts we don’t have severe anti-piracy legislation in the UK, but we do have a massively growing market for legal digital music: the year isn’t over yet, but already the BPI is claiming that 2009 is “the biggest ever year for UK singles”.

The reason? iTunes, and We7, and Play.com, and Amazon, and all the other decent music sites. Together they’ve done more to dent illegal downloading than lawsuits ever will.

Nate Anderson konstaterar att det är lite svårt att veta vad siffrorna egentligen säger:

”As with most statistics in the Copyright Wars, these are hard to evaluate. Digital music sales are up, but has copyright infringement also dropped? IFPI doesn’t know.”

Craig Fernandes sitter i New Delhi och försöker förstå frågan, och tar vägen via Napster, Demosundersökningen som sa att fildelare även köper mer, och IFPI, och konstaterar att det är svårt att få klarhet i frågan. Han är dock positiv:

Hindsight in this case still does not provide enough clarity. What is interesting though is that the future looks quite good. Maybe not for major music companies but certainly for music audiences who now have access to more music than ever before and from more sources, which more often than not are free.”

Så, en kort och relativt grund och oreflekterad summa är trots allt att Sverige är i blickfånget när det gäller fildelning och frågan om vilken effekt hårdare lagar egentligen har när det gäller att stävja beteenden som är väl förankrade i de sociala normerna.

Se även
svt
expressen
Tysk blogg
The Guardian återkommer till analys av spotify

I en artikel på Infotorg Juridik sätter Mikael Kindbom idag fingret på flera av de punkter vi diskuterat här på Cybernormer under den senaste tiden. Artikeln handlar främst om hur de som engagerat sig kring rättegången mot The Pirate Bay möjligtvis inte kommer vara särskilt intresserade av sakfrågan när slutgiltig dom väl faller. Dessutom berör Kindbom några andra intressanta punkter, som säkert kan må bra av en vidare diskussion.

Först och främst, jävsfrågan. Vi har på Cybernormer kommenterat jävskarusellen kring TPB-rättegången flera gånger (1 2 3 4 5 6 7). Kindbom menar att det kan vara svårt att hitta domare helt utan jävsrelaterade kopplingar som kan tolkas som känsliga:

Men har inte den senaste tidens processande dragit ett löjets skimmer över juridiken? Domare engagerar sig i kampen för upphovsrätten och anklagas för att gå industrins ärenden. (…) Ska den domare som engagerar sig i grannsamverkan mot inbrott i sitt villakvarter anses diskvalificerad att döma i stöldmål? Kanske den som stöder Non Fighting Generation ska hållas borta från misshandelsmål?

I posten “Är upphovsrätten opartisk?” problematiserar Stefan Larsson det hela och diskuterar just vilka kopplingar man som lagstiftare kan och bör ha utan att det kan ses som ofördelaktigt.

Om man betraktar jävsfrågan från ett strikt rättsdogmatiskt perspektiv så ligger det ju såklart inom rättens ramar att ha upphovsrättsligt kompetenta domare och opartiska nämndemän. Och här kommer gränsdragningsfrågan att spela den stora rollen, dvs mer exakt var gränsen skall dras utifrån den rätt som föreligger. Om man däremot lyfter blicken och betraktar jävsfrågan från ett mer samhälleligt perspektiv kan andra, mycket större problem skönjas.

Mer intressant kan kanske Kindboms påstående om att “upphovsrätten är väl lagligen reglerad och förankrad hos svenska folket genom riksdagsbeslut”. Kindbom leverar två påståenden, varav det första kan konstateras vara direkt sant. Upphovsrätten är lagligen reglerad genom riksdagbeslut. Det andra, att upphovsrätten är väl förankrad hos svenska folket är inte lika entydigt.

Precis som Håkan Hydén, Måns Svensson och Stefan Larsson från Cybernormer skrivit på Newsmill visar den senaste undersökningen att acceptensen för fildelarjakt inte alls är särskilt stark. Även om lagstiftningen är tydlig är de sociala normerna inte i linje med denna. Hur man kan tolka detta beskriver Måns Svensson i en tidigare post här på bloggen:

Å den ena sidan finns det en syn inom rättssociologin som hävdar att lagen är sprungen ur samhällets sociala strukturer och att lagens möjligheter att påverka sociala normer (via exempelvis övervakning och straff) är ytterligt begränsade. Lagen är i det här perspektivet sociala normer vilka av samhället har getts en särskild status såsom rättsregler.

Å den andra sidan finns det de som hävdar att rätten omfattar egenskaper vilka möjliggör för lagstiftaren att i betydande utsträckning “designa” de sociala strukturer som avgör hur människor påverkar varandra i det dagliga livet. Lagen är i det perspektivet sprungen ur en “kunskap” om vad som är den bästa (eller mest moraliska) lösningen på varje givet samhällsproblem. Legitimitet uppstår i det att människor anpassar sig till lagstiftningen och tillslut delar den grundsyn som en gång gav upphov till lagen.

Oavsett vilken sida man själv ställer sig på kan det vara intressant att notera och diskutera konflikten mellan att ha en tydlig lagstiftning som så tydligen står i motsättning till de sociala normer man har för avsikt att hantera. Den delen av diskussionen tycks (tyvärr) ha försvunnit i mediabruset kring fildelningens vara eller icke vara.

Håkan Hydén, Stefan Larsson och Måns Svensson skriver på Newsmill om att Jakten på fildelare har svag acceptens i samhället.

Det rättssociologiska projektet Cybernormer vid Lunds universitet undersöker normbildningsprocesser (rättsliga och sociala) som uppstår i informationsteknologins kölvatten. Forskarna Håkan Hydén, Stefan Larsson och Måns Svensson redovisar resultat från en färsk undersökning och menar att vare sig rättegången mot The Pirate Bay eller införandet av Ipredlagen har förändrat de tillåtande sociala normerna i förhållande till olaglig fildelning. Däremot avstår fler unga människor idag än vad som var fallet i början av året från att fildela. Det gör de på grund av rädslan att åka fast och straffas. Lagar som inte backas upp av sociala normer har små möjligheter att bli långsiktigt framgångsrika, menar forskarna.

Läs gärna artikeln på Newsmill.

Vi var inbjudna av KK-stiftelsen till det Forskartorg som NE arrangerar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I vår presentation följde vi i princip Måns inlägg på Kunskapsbloggen om den klyfta och det avstånd som i dag riskerar att växa fram mellan det traditionella samhällets regler och de sociala normer som genereras inom ramen för unga nätkulturer. Snackade med andra ord om internet, de nätanpassade sociala normerna i unga nätkulturer som de rättsliga normerna inte klarar av att fungerar ihop med, om ipred, TPB-domen och nätaktivism, och avslutade med en cliffhanger om vad vår pågående undersökning kommer att visa.

Organisering är ordet. När några historiskt tunga artister organiserar sig under gemensamma värderingar kring nätets nyttigheter, kring att skapande, distribution och digital decentralisering kan gå bra ihop, tycks deras röster höras mer. Detta kanske är något överdrivet men sant nog för att vara intressant.

Det är något mer organiseringen som tycks göra spridda röster mer legitima i en formaliserad lagstiftningsprocess. Se till valfri remisslista för de offentliga utredningar som skall bli propositioner i Sverige, och sedan röstas igenom till att bli lag. En accepterad organisation inkluderas, de spridda rösterna, hur många de än må vara, exkluderas.

När det relativt nybildade så kallade Featured Artists Coalition (FAC) i Storbritannien protesterar mot den tunga position som mediaindustrin har kan de också påverka förslagen på kommande lagstiftning. När man nyligen i Storbritannien åter presenterade den tidigare lagda idén om att stänga av fildelare från internetaccess fick förslaget kritik från både operatörer och artister – däribland FAC. The Guardian rapporterade 3 september:

”The Featured Artists Coalition (FAC), the British Academy of Songwriters, Composers and Authors (Basca) and the Music Producers Guild (MPG) have joined forces to oppose the proposals to reintroduce the threat of disconnection for persistent file sharers, which was ruled out in the government’s Digital Britain report in June.”

Man tyckte bland annat att straffet var grovt oproportionerligt i förhållande till handlingen att fildela. I ett statement (enligt The Guardian) skriver dom angående förslaget:

“We vehemently oppose the proposals being made and suggest that the stick is now in danger of being way out of proportion to the carrot. The failure of 30,000 US lawsuits against consumers and the cessation of the pursuit of that policy should be demonstration enough that this is not a policy that any future-minded UK government should pursue.”

Så turerna går fram och tillbaka även i Storbritannien. Ämnet är en het potatis som rör upp känslor i alla läger beroende på åt vilket håll lagförslagen drar. Och det känns igen från Frankrike med hadopi eller numera hadopi2, där turerna kring antifildelarlagstiftningen varit många framförallt det senaste sex månaderna. Men i Frankrike har inte de kritiska artisterna organiserat sig i samma utsträckning, tycks det, och därmed inte lyckats legitimera sina protester i samma utsträckning. Är det så? Kan det vara en del i förklaringen till att Hadopi trots allt kan komma att träda ikraft, efter vissa ändringar, medan liknande lagstiftning stöter på patrull i Storbritannien?

Sista ordet är inte sagt i vare sig Storbritannien eller Frankrike, men utvecklingen sätter fingret på något intressant: Hur mycket spelar graden av organisering roll? Decentralisering är i sig ingen direkt motsats, om man nu så tänker, något kan både vara decentraliserat och organiserat. Den som vill påverka de formellt organiserade processerna som lagstiftande innebär, kommer troligen vinna på att organisera sig, för att därmed legitimera sig, i lagstiftarens ögon.

+++

Opassande skriver om hur låtskrivarna måste bryta sig ur källaren av egen kraft och kämpa för sina rättigheter, apropå FAC och att SvD rapporterar idag.

Uppdatering: Kriget kring förslaget trappas upp.
Uppdatering2: Se där, nu manar Lily Allen till kraftsamling mot fildelning. Ska man tolka detta som att den brittiska scenen är mer och mer aktiv kring cybernormsfrågor, att de organiserar sig kring frågorna mer och mer (som ovan)?
++++

The GuardianYouTube and PRS make peace as musicians protest about plans to punish file sharers

The Guardian Filesharing crackdown divides UK music industry

SvD

Featured Artists Coalition

cybernormer om hadopi 1 2 3 4 5 6