Marcin de Kaminski sitter just nu i debattstolen på en liten uppbyggd scen inne i AF-borgen i Lund. Debatten handlar om reglering och nätet, eller, frihet och nätet, som arrangörerna DEBATT I LUND förklarar.

Internet är fritt men domineras av jättar som Google och Facebook. Vem garanterar individens integritet, vem slår vakt om demokratin? Gör de sociala medierna oss friare eller blir vi mer kontrollerade, fångade i nya normer och sociala roller?

Med i panelen är även Elza Dunkels, forskar vid Umeå universitet om barns och ungas nätanvändning, Thore Husfeldt, datavetare och debattör från Lunds universitet och Hanne Petersen, professor vid Köpenhamns universitet och forskar om kulturförändringar.

Debatten leds av journalisten och författaren Andreas Ekström, som mest är knuten till Sydsvenskan och även har skrivit en bok om Google.

Känn på det här citatet, från Marcin:

“Internet is awesome, that’s a fact”.

Tänkte bara kort rapportera från min disputation i fredags. Kort sagt: betygsnämnden godkände min insats och min avhandling. Ingen av ledamöterna flikade in någon erinran om att något annat borde vara fallet.

Allt gott, således.

Och plötsligt, efter ca 2,5 timmars utfrågning och diskuterande förvandlades jag från en för stunden först rätt så stressad doktorand, till en alltmer utåtriktat engagerad och avslappnat diskuterande doktorand, för att slutligen avluta metamorfosen som en glad doktor i rättssociologi.

Här är de mest centrala för hela föreställningen. Från vänster: Pelle Snickars (betygsnämnd), Jan Ljungberg (opponent), Reza Banakar (betygsnämnd), Håkan Hydén (handledare och disputationens ordf.), Karsten Åström (betygsnämndens ordf., meddelade beslutet), Måns Svensson (handledare) och Stefan Larsson (segerrusig, nybliven filosofie doktor i rättssociologi). Foto: Kari Rönkkö.

Foto: Ulla Larsson

Forskargruppen Cybernormer har med andra ord producerat sin första avhandling, även om jag förvisso påbörjade avhandlingsarbetet innan vi startade forskargruppen. Trots att mycket såklart är mina tankar och mina val av ord för avhandlingen, så går det inte att komma ifrån att mycket är format i den tankekontext som är Cybernormer. Så, i vart fall delvis, är det vår avhandling. Vilket inte minst befästs av att Måns Svensson och Håkan Hydén varit mina handledare och därtill är medförfattare på tre av fyra i avhandlingen ingående artiklar.

Detta betyder inte bara att jag har cybernormer som grupp, som kontext, som tankekatalysator, att tacka för en hel del, utan även att det inte bara var jag som var under prövning i fredags. Vi prövades.

Med framgång.

Det känns bra.

Opponent Ljungberg slipar knivarna. Foto: Peter Mezei.

“Å ena sidan och å andra sidan”. Foto: Peter Mezei.

“It wasn’t me”. Foto: Peter Mezei.

AVHANDLING:
Metaphors and Norms – Understanding Copyright Law in a Digital Society
Ladda ner avhandlingen här [pdf].

Beställ boken på Lunds universitets tryckeri.

Beställ boken hos Adlibris eller hos Bokus.

En ljudinspelning av disputationen har smygit fram på nätet. Ljudkvalitén är dock inte tiptop.

Läs gärna den ungerska upphovsrättsexperten Peter Mezeis recension av både avhandling och disputation.

Som några av er hört jobbar vi nu på att bygga ett forskningsinstitut här nere i Lund, dvs Lund University Internet Institute. Även kallat “LUii”.

Vi ser ett behov av att samla ihop forskare, lärare, studenter och allmänt it-kunniga som ser betydelsen av internet, av digitala nätverk, av dess impact på samtliga delar i samhället, på hur företag organiseras, hur myndigheter agerar, hur alla kommunicerar och till och med tänker – under samma breda paraply. Den traditionella fakultetsuppdelningen som vi har på LU är inte till fördel när det gäller studier kring internets roll och betydelse. Därför vill vi överbrygga den, inte rasera den, men skicka små kontaktspröt över dess murar. Så att vi kan växa tillsammans oavsett institutionell tillhörighet. Så att vi kan smitta varandra.

Inom, utom, över och bortom universitetet.

Därför kör vi nu en kortkort intresseenkät framförallt riktad till forskare, lärare och IT-praktiker vid Lunds universitet, men den är även öppen för alla andra med som tycker att ett Luii låter som en god idé.

Anmäl ditt intresse genom att klicka på den här länken

Goda exempel
Det finns såklart goda exempel på tvärvetenskapliga organisationer som har internet och digitalisering som fokus. De mest kända hittar vi utomlands och är väl Stanford Center for Internet and Society, Berkman Center for Internet & Society (Harvard) och Oxford Internet Institute (OII). Dessa fick dock stora medel att jobba med. Men inte direkt. OII fick så småningom 150 miljoner (2001), the Berkman Centre grundades 1998 av Zittrain och Nesson, och växte mer organiskt från ett litet initiativ till att 2008 bli ett stort tvärvetenskapligt center vid Harvard. Stanford Centre grundades av Lessig år 2000 och har nu vuxit till att ha en rad olika sub-initiativ.

Här har Lunds universitet en chans att profilera sig i Sverige. Om sådana argument behövs.

Varför Luii behövs
Syftet måste vara vidare än att samla forskare. Eftersom problemställningen är så stor, och kunskapen så spridd, måste ett initiativ som vill förstå de digitala teknologiernas samhälleliga konsekvenser inkludera inte bara forskare, utan även studenter, lärare, programmerare, lagstiftare, företagare, entreprenörer, visionärer, mediavetare, och även politiker. Men bredden får komma så småningom. Vi börjar där vi står.

Det uttalade syftet med Lund University Internet Institute är att verka samlande för de forskare, akademiker, lärare, studenter, programmerare, lagstiftare, personer i näringslivet, offentlighet och media som kan bidra till en ökad och samlad förståelse och kunskap för de digitala teknologiernas och det digitaliserade nätverkets konsekvenser i möte och interaktion med individer, företag, lagstiftning och myndigheter.

Kort sagt, vad som pågår i det digitala samhället. Vad som händer med samhället när (delar av) det blir digitalt.

Dessa konsekvenser är relevanta för en rad betydande samhälleliga processer och fenomen, vilket inkluderar lagstiftning, innovation, rättens sociala fundament, sociala normer, människors integritet, arbetssituation, kreativitet, utanförskap och utbildning. I korthet, det är av fundamental betydelse för det sociala, det rättsliga, det affärsmässiga och det kodade i allmänhet.

Det betyder också att LUii kan – när det är redo för det – inkludera forskning, utbildning och forskarutbildning och inte minst verka som en på forskning grundad deltagare i samhällsdebatten rörande frågor som har med ovan nämnda att göra.

Uppstartsfasen
Vi startar LUii som en grupp inom Arbetsmiljöhögskolan på 10e området. Vi börjar med andra ord nedifrån, i myllan, i frågan om intresset, för att se om LUii gror och kommer att växa. För utan forskarnas, lärarnas och praktikernas intresse är initiativet ingenting.

Vi är de första LUiisterna. Är ni med?

Ja, ni kanske såg oss oss i dn, där vi berättade om vår stora fildelningsstudie, utförd via TPB-sidan. Den gav eko bl i Expressen och torrentfreak som rapporterade, och fick kritik från en som har svårt med att cybernormer studerar kriminalitet och har ett projekt ihop med Ericsson. Man kan även läsa i DN att resultaten förvånar bokbransch och Voddler.

Nog om det. Min avhandling – Metaphors and Norms. Understanding Copyright Law in a Digital Society – är nu tryckt och ligger och väntar på att prövas inför betygsnämnd och opponent. I avhandlingen ingår alltså inte TPB-studien, men de tidigare studierna som vi gjort om fildelning och anonymisering, mm. både innan och efter IPRED trädde ikraft.

Du kan ladda ner den här: Metaphors and Norms – Understanding Copyright Law in a Digital Society [pdf]. Gör det!

En snabb beskrivning av avhandlingen kunde vara:

Det här är en sammanläggningsavhandling i rättssociologi som – via fyra artiklar och en kappa – dels visar hur upphovsrätten förstärks och breddas när den möter den digitala utmaningen, och dels visar hur de sociala normerna är exceptionellt svaga på just det här området. En delstudie rör exempelvis de sociala normerna innan och efter IPRED infördes i Sverige. En annan delstudie visar hur IPRED påverkar användningen av kryptering för att bli mer anonym på nätet.

I syfte att förklara denna tydliga klyfta mellan de rättsliga och de sociala normerna utvecklar Stefan Larsson i sin avhandling en teori om hur metaforer och underliggande tankestrukturer relaterar till just normer. Han visar hur vissa rättsliga metaforer nästan omärkligt förändrats i sin betydelse i övergången till det digitala och hur detta lett till en konflikt mellan de underliggande tankestrukturerna i upphovsrättslagen relaterat till de sociala normerna. Föreställningar om verkligheten idag stämmer inte överens med de föreställningar som dominerade när upphovsrätten växte fram.

En något mer akademisk beskrivning hittar du här.

Kom gärna till disputationen

Tid: fredag 14 oktober, kl 13:15
Plats: Pufendorfsalen, Lilla Gråbrödersgatan 3C, Lund.

Det sägs att människan är alltings mått. Och, visst, vi har ju som människor svårt att lämna just det perspektivet. Och när människan bygger det digitala byggs även det största massmätningsinstrumentet världen skådat.

Det här är några spridda anteckningar från utkanten av pyramiden. Saker som lockades fram av Eric Schüldts och Jonas Anderssons relativt nysläppta bok Framtiden (på Ivrig förlag). Kanske är det lite sent att komma nu. När svärmen har dragit vidare, andra böcker kommit ut. Se det som en logg. Och när jag läste, och antecknade, befann jag mig i utkanten av den uppkopplingsbara zonen. Där de elektromagnetiska vågorna är så svaga att jag var tillbaks i gymnasietidens modemackompanjerade tålamod. Nu är jag åter (i framtiden).

Den accelererade uppkoppladheten, känslan av ett flöde och digital delaktighet fanns inte där. Och det är det som boken Framtiden handlar om, bland annat. Om den nutida statusen på nätverkets plats i våra liv som något ofrånkomligt, som en nödvändighet i vår tillvaro, som ett behov och längtan – och saknad.

Framtiden påminner mig lite om Jevgenij Zamjatins Vi från 1921 i sin dystopiska ansats och stundom korthuggna språk. Likheter finns, de genomskinliga strukturerna, det vildvuxna som ett ursprung och återkomst. Och, inte mist, kollektivismen:

“Du blev ett vi, blev en annan, blev något annat, blev något större.” (78)

De explicita referenserna till östblockssystemen, som sovjeten Zamjatin så tydligt har i åtanke, är dock väldigt få i Framtiden, men något kan finns i efterordet via C Wright Mills (125) eller Zygmunt Bauman (133). Zamjatin nämns inte men kan ses som en föregångare till flera av 1900-talets övriga dystopiska verk. 

Men till skillnad från Zamjatins Vi så är boken Framtidens handling inte i så central utan snarare ett hjälpmedel i tecknandet av en metafor för det digitaliserade samhället: pyramiden.

Jag kan inte säga att jag recenserar här, snarare associerar några tankar som resonerar mot Schüldts och Anderssons text. För, i någon mening är recensera att mäta. Och det är en sak jag just nu vill undvika.

Jonas Andersson berör fildelningens betydelse i bokens efterord. Fildelningen, menar Jonas, kan tala för ett större skeende, ett samhälleligt förändringsperspektiv.

“Fildelningen är – lika mycket som utspelen mot den – egentligen ytliga skärmytslingar som äger rum mot bakgrund av något mycket större: den tilltagande digitaliseringen av allas våra dagliga liv” (129)

Och det där är, inte oväntat, ett perspektiv som jag lätt tar del i. Jag har ju skrivit artikel utifrån ett paradigmatiskt perspektiv, i en ansats att finna det som är en förändringsprocess på bred front. Min precis tryckta avhandling behandlar just upphovsrätten ”in a digital society”.

Om att recensera
Det finns en rad recensioner av boken Framtiden i landets större tidningar. Newsmillgrundaren Leo Lagercrantz berättar i Expressen att han först såg boken Framtiden som en uppgöresle från avhoppare från de digitaliseringsfrälsta. Men när han läste, och bara fann snack om pyramider, blev han besviken.

Jag ser inte boken som ett första avhopp från den samlade kåren av digitaliseringsfrälsta. Jag ser reflektion, om än i dystopisk förpackning. Jag ser sund eftertänksamhet. En vilja till att förstå vad vi har hamnat i. Utan att därmed hoppa av eller ta avstånd eller propagera för avveckling.

Det visar att omdömet beror på från vilket perspektiv man läser. Om man ville se ett avhopp, med argument, ja, då blir man besviken. Men det är också en process som inte egentligen inrymmer boken, bara läsarens förväntning och följande besvikelse. En sån politisering eller dikotomisering kanske är symptomatisk för en debattsajts skapare? För det tycks vara så mycket av den mediala bevakningen och urvalet kring digitalisering och dess konsekvenser tycks se ut. För/emot. På/av. Om du tycker X, då tycker jag Y.

Men man får inte glömma att allt inte behöver hamna i motsatsförhållanden. Ibland missar man rentav det mest viktiga om man hamnar i en polemisk position.

Därför är Rasmus Fleischers ansats lite mer sympatiskt. Han anger varifrån han kommer när han läser boken. Sen får man gilla eller ogilla just det perspektivet som man vill. 

Metaforer
Språket i boken är stundom metaforiskt rikt. Inte bara de uppenbara och underbyggda metaforerna, som pyramiden, eller ens de återkommande om utveckling i termer av en riktning där framåt och uppåt är bra, och i termer av hastighet där accelerationen är positiv. Texten är metaforrik ändå. Utmaningen med pyramidmetaforen är dess tak, dess “toppsten”, som strider mot “här finns ingen början, här finns inget slut” (53-54). Toppstenen är en definitiv början i Framtidens pyramid och ett definitivt slut i Cheops.

Men vad betyder den?

Rättspositivisterna kunde tala om en Kelsens Grundnorm, det ursprung ur vilket alla andra regler kan härledas. Men det, av flera orsaker, är inte ett perspektiv som tilltalar mig. ”Toppstenen i guld” kunde vara protokollen det digitala vilar på. Ur denna struktur tillåts flödet, även om konträra lager byggs ovanpå – koden är lagen – för att vara Lessigist. Det gillar jag något bättre.

Om mätbarhet
Andreas Ekström skrev en fin recension av boken Framtiden åt Sydsvenskan där han avslutade med att konstatera att “årets bok? Kanske är det årets bok”.

Jag log åt omdömet. Först gladdes jag åt författarna. Sen funderade jag kring alltings mätbarhet. Eller snarare föreställningen om alltings mätbarhet. Det finns något ironiskt åt att en bok som ägnar sig åt att i mycket kritisera en övergripande trend åt ett mätbarhetssamhälle blir mätt som svar. Även om den mäts till att ligga bra till i konkurrensen mot andra.

Helena Granström, som skrivit Alltings mått, tillägnas boken. Men hur mäter man en text? Varför accepterar vi så reflexmässigt att det är en positiv sak att skriva årets bok? Vem gör ens den bedömningen?

Jag vet inte.

Hur mäter man denna text och säger att just 120 sidor Zamjatindoftande digitaliseringsreflektioner skall “slå” 357 sidor om…en deckare från Bergen? [mer om mätbarhet, på s 79] Det finns naturligtvis många argument varför en text kan vara bra, och även bättre än en annan text, det är inte det jag värjer mig emot i första hand. Men varför är det en så snabb reaktion från oss att mäta, varför accepterar vi det så enkelt? Vad är det mätbarheten gör med oss – statistiken, topplistorna, inläggen, diplomen, betygen och siffrorna?

Och jag är ju redan en del av akademin – mätbarheten är min norm – det är kanske därför jag så lätt fallit in i pyramiden?

“Om människan redan tidigare hade varit alltings mått blev nu måttet det som definierade människan. Allting skulle mätas, framtidens löfte sa att allting kunde mätas. Och det som inte kunde mätas existerade inte. Sådan var pyramidens lag.

Detta var grunden till din flykt, ditt uppror. Mätbarheten. Föreställningen om att det som inte gick att mäta inte heller existerade. Pyramidens hela syfte var att göra allt – allt – mätbart.

De försökte mäta dig och de mätte dig. De mätte allt de kunde hitta kring dig. Men de missade det allra viktigaste, att du innerst inne faktiskt inte gick att mäta. Du gick inte att mäta, eftersom du var i grunden orimlig. Du var inte byggd som en maskin. Du var en människa, full av en längtan som var omätbar.

Pyramiden sa att du var helt igenom rationell, en pusselbit, en myra, fullt mätbar, katalogiserbar. Du visste att det inte var sant. Du hade det enda som maskinen saknade. Du hade fortfarande en själ.” (Schüldt och Andersson 2011, s. 80)

Mer: CopyriotI copyriotII copyriot III copyriotIV DN Intensifier IntensifierII Intensifier III Artikel i Expressen tar upp boken En sågning i Helsingborgs Dagblad Ekström i Sydsvenskan Liljestrand i DN Henrik Summanen Spektakulärt Sondera Expressen

I vintras nämnde vi i förbifarten om hur en del av den kunskap som finns inom ramen för Cybernormer också börjat användas i en företagsbildning som kommit att heta Finja Five. Det är ett innovativt och väldigt spännande sätt att föra forskningen till en något mer verkligare verklighet. Häromsistens skrev LUM, Lunds universitets magasin om Finja Five, och riktade in artikeln på vad som kallas “social innovation”.

“Idén till företaget föddes ur ett samarbete. Forskare på Rättssociologiska enheten hade kunskaperna kring hur normer fungerar och sprids på nätet. Genom utbildningsprojekt som de gjort tillsammans med Sida föddes tankarna på att hitta ett sätt att sprida kunskaper om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention via nätet. Ericsson visade intresse för projektet och samarbetar via ett delägt datorföretag i Indien.”

Dessutom är det roligt att se Rättssociologiska enheten stoltsera med det första universitetsbolaget sprunget ur Samhällsvetenskapliga fakulteten. Det är så vi jobbar.

Jag kan inte säga att jag är speciellt inläst på Foucault. Inte mer än det som man lite grann snubblar in på om man hänger i de rätt akademskt färgade kretsar jag rör mig i som doktorand vid en samhällsvetenskaplig fakultet. Men jag vill hursomhelst dela med mig av ett citat från Foucault som fick mig att fundera – vad kunde han förutse 1980?

Det var i januari 1980 som Foucault deltog i en längre intervju i Le Monde, som på den tiden var ett betydande forum för idédebatt. Allt detta står att läsa om i Diskursernas kamp (2008, s. 16-17), som är ett urval av hans texter. Det kanske mest anmärkningsvärda med formen på intervjun är annars att Foucault bara ställde upp på den om han fick göra den anonymt, dvs att den publicerades anonymt. Och så blev fallet.

Oavsett anonymiseringen, passagen som jag fastnade för var denna:

“Jag drömmer om en ny era av nyfikenhet. De tekniska möjligheterna är för handen. Begäret finns; det finns oändligt mycket värt att veta, människor som skulle kunna ägna sig åt detta existerar också. Vad är det som står i vägen? En brist på utrymme: trånga, oframkomliga kanaler, nästan monopolistiska, otillräckliga. Det tjänar inget till att inta en protektionistisk attityd, försöka hindra att “dålig” information väller in och dränker den “goda”. Det gäller att i stället mångfaldiga kanalerna och möjligheterna att ta emot och sända. Ingen livremspolitik på det området! Vilket inte behöver innebära, som man ofta fruktar, uniformering och nivellering neråt, utan tvärtom differentiering och samexistens mellan skilda nätverk.”

Kom ihåg att detta är 1980 – hur kommer det sig att språkbruket fungerar så träffande idag? Är det en översättningsfråga? Kan en översättning från franskan ha färgats av ett modernare språkbruk som leder tankarna till internet och digitala strukturer?

Eller är det jag? Är det mitt eget fokus på upphovsrättsfrågor, fildelning, normstrukturer och nätet i övrigt som gör att jag tolkar in hans ordval i min tankekontext? Hur är det i så fall för er – känns inte språkbruket träffande idag för er med?

Eller är det helt enkelt Foucault? Vad kunde Foucault egentligen säga om internets framväxt och samhällets digitalisering från sitt perspektiv redan 1980? Eller uttrycker han sig så allmänt att det kunde gälla för alla tider? En referens till en evig kamp mellan det etablerade och det nya, som även Sokrates refererar till om de unga Athenarna (via Platon)? Eller i vart fall även för Frankrike på gränsen till 1980-talet – synthens, reverbets och axelpuffarnas årtionde.

Hursomhelst, en ny era av nyfikenhet – det låter vackert. En sådan era vill jag vara en del av.

Cybernormer fortsätter växa. Nu har vi fått tillskott av Johanna Alkan Olsson, hemmahörande på Rättssociologiska enheten där de flesta av oss andra också finns. Johanna har funnits med i kulisserna ett tag, men är nu officiellt med i båten. På vår presentationssida finns mer information om Johanna:

Johanna Alkan Olsson är fil doktor från Tema vatten Linköpings Universitet. Hon är tillsammans med Måns Svensson programansvarig för Masterprogrammet sociology of European Law samt forskningskoordinator och lärare på rättssociologiska enheten vid Lunds Universitet. Johannas avhandling handlar om hur naturvetenskap och teknik påverkar uppbyggnaden av internationell rätt- användningen av begreppet kritisk belastning inom konventionen Long-Range Transboundary air pollution. Hon har också arbetat med hur datorer och internet kan användas som ett stöd för naturresurshantering framförallt rörande vatten- och klimatfrågor, markplanering och jordbruk och har publicerat en rad artiklar inom detta område.

Johanna kommer med sin erfarenhet av att arbeta i gränslandet mellan teknikutveckling och samhällsvetenskap samt erfarenhet av utvecklandet av EU-lagstiftning och -policy och dess nationella implementering definitivt att förstärka forskarlaget. Välkommen till Cybernormer, Johanna!

Det händer ibland att det blir tyst på bloggen. Om det är någon tröst innebär det inte att vi är sysslolösa, snarare tvärtom. Den här gången beror tystnaden främst på arbetsbörda och samtidigt föräldraledighet för flera Cybernormare.

Som den uppmärksamme lagt märke till lever dock bloggen ändå, den här gången i kommentarsfälten. Flera högskolekurser använder Cybernormer som avstamp för kursdiskussioner, vilket vi förstås tycker är jätteroligt. Delta gärna i diskussionerna du med, senaste kommentarerna finns alltid i högerspalt.

Relaterat till studentkommentarerna vill vi också passa på att efterlyst data- och nätintresserade studenter i rättssociologi. Vi har en diskussionslista som väntar på att användas för samtal kring Internet, rätten, normer och annat som berör vårt projekt – och vi ser gärna att fler ansluter till den. Vi har inga kompetenskrav förutom intresse av vårt fält kombinerat med studier i rättssociologi på någon nivå. Anmäl intresse via formuläret på sidan “Kontakta oss“!

Cybernormer och den miljö som växt fram kring projektet har genererat många idéer. Några av dem tar vi med oss och bygger på riktigt när nu företaget Finja Five blir verklighet. I samarbete med riktigt spännande aktörer på området är första målet att erbjuda internet åt skolbarn som tidigare haft svårt att få tillgång till det som är så självklart här. Allt med en större tanke i ryggen, där internet och FN:s konvention om barns rättigheter går hand i hand.

Företaget Finja Five AB har vuxit fram ur det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormer. Rättssociologiska enheten vid Lunds Universitet har unik kompetens vad gäller barns rättigheter och hur de bäst hanteras i en internetmiljö. Utifrån FNs konvention om barns rättigheter arbetar Finja Five med att, i nära samarbete med internationella partners, utforma en barnsäker internetmiljö. En ny typ av lösning baserat på en skärm och ett tangentbord uppkopplat mot internet, där den reella datorkraften är lokaliserad till centrala servrar, innebär många fördelar: datorn åldras inte, kan inte drabbas av virus, har en minimal starttid och ger bra möjligheter att styra innehållet så att det passar för barn. I miljöer där det finns en utbredd skepsis mot att låta barn få tillgång till internet medger Finja Fives lösning en åldersanpassad tillgång till information som öppnar möjligheten för barn att tryggt kunna använda nätet.

Läs gärna mer i LUABs pressrelease. Allt eftersom arbetet med Finja Five fortskrider kommer även det synliggöras här via Cybernormbloggen.