Med anledning av att boken Efter The Pirate Bay släpps hålls en release i Stockholm. Redaktör Jonas Andersson skriver:

Boken håller som sagt på att bli tillgänglig nu i dagarna, och “släppet” den 8 sept är tänkt som ett enkelt panelsamtal med Anders Rydell och oss redaktörer, samt möjligtvis några av de medverkande, på pressklubben Desken (på baren Kåken i Stockholm). Ni är alla givetvis varmt välkomna! Återkommer med mer info om det, spika gärna den 8 i almanackan.

Så: Baren Kåken, restaurang 1900:s bakficka. Regeringsgatan 66. Onsdag 8 september. Redaktörerna Pelle Snickars och Jonas Andersson är där, i samtal med skribenten och författaren Anders Rydell, som skrev Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood ihop med Sam Sundberg. Förhoppningsvis är en och annan av de 17 författarna till bidragen i Efter The Pirate Bay där. Jag kan inte komma. Sitter fastkedjad vid mitt avhandlingsmanus i Malmö.

Uppdatering (bild med inbjudan). Boken kan man köpa billigast på plats med andra ord.

Det har kommit en ny bok som behandlar den nätpolitiska debatten från olika håll, med namnet Efter The Pirate Bay. Redaktörer är Jonas Andersson, mediaforskare med intressen åt det digitala och Pelle Snickars, docent i filmvetenskap och verksam som forskningschef på Kungliga biblioteket, som ger ut boken i serien Mediehistorisk arkiv.

Förutom att den erbjuds till ett sympatiskt pris, känns antologin med sina 17 bidrag ovanligt intressant och aktuell, med texter från många av de som märkts i den nätpolitiska debatten i det senaste. Kul att vara med i en bok som kostar runt 70 kronor och som släpps fritt (här är en pdf) under Creative Commons-Licens istället för en som kostar 1534 kr och som är inlåst och svåråtkomlig.

Vi är ett par stycken som utvecklar teman relaterade till metaforanvändning, något även en av de bidragande författarna, Rasmus Fleischer, uppmärksammat. Här kan jag lyxa till med att låta Rasmus recension stå för fiolerna i vad mitt bidrag handlar om:

Detta problematiseras av Stefan Larsson som belyser hur metaforerna flöde och exemplar samexisterar. Även de kommersiella aktörer vars affärsidé är att erbjuda flöden måste förhålla sig till det juridiska ramverk som utgår från att de som flödar ändock är enskilda exemplar, försedda med en tänkt prislapp. Därav de fullständigt absurda siffror som Stockholms tingsrätt räknade ut i skadeståndet för The Pirate Bay.
Stefan Larssons bidrag till antologin är även det som mest uttalat teoretiserar metaforernas betydelse. Hans utgångspunkt är en bok som har utövat stort inflytande inom kognitionsforskningen, Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson. Dessa hävdar att inte bara vårt tänkande utan även vårt handlande är djupt metaforstyrt. Nätets politik kan då förstås som en strid om vilka metaforer som ska gälla.

Det är en bra beskrivning, även om sista meningen förenklar. Många i antologin skriver om vad vi uppfattar som tydliga figurativa metaforer, men en poäng jag vill lyfta fram i min text är att metaforanvändningen går till på ett mer fundamentalt plan än så. Det blir ju lite pedagogiskt svårt eftersom jag själv ägnar mest möda åt en explicit metafor som just ingår i ett slags kamp om nätets politik. Exemplarmetaforen är dock av ett sådant slag att vi inte lika lätt uppfattar den som en metafor, som vi kanske enklare gör med ”molnet” i cloud computing eller ”pirat” i piratpartiet.

En längre poäng i min text än den Fleischer redovisar är att rätten inte alls är värderingsfri, om någon trodde det, men också att den kan leda till absurda konsekvenser utan att det ens uppmärksammas som något inneboende problem hos rätten. Jag analyserar en central del hos upphovsrätten i termer av konceptuella metaforer. Metaforer brukar ju betraktas som något uteslutande knutet till språkliga konstruktioner snarare än tankemässiga. Som kontrast till minimalistiska föreställning av metaforer har språk- och kognitionsforskarna George Lakoff och Mark Johnson visat att ”metaforer finns överallt i vårt vardagsliv, inte bara i språket utan även i tanke och handling. Våra vanliga begreppsmässiga system, enligt vilka vi både tänker och agerar, är i grunden metaforiska till sin karaktär”. Metaforer och de föreställningar de bygger på uppstår ur vårt interagerande med vår fysiska och sociala omgivning. De är härledda ur kroppsliga upplevelser (”balansen” håller dig upprätt; ”mer är upp” för när du lägger saker på varandra så höjs högen ”uppåt”) (Lakoff 1993, s 240), visuella bilder (lagens ”långa arm”). (se Berger 2009, s 262-266).

Med detta konceptuella metaforbegrepp kan man analysera sig in bakom dolda värdestrukturer i formuleringar. Speciellt intressant blir det i rättsliga formuleringar, eftersom dessa har en explicit maktapparat knuten till sig som kan styra marknader, låsa in människor, premiera monopol och så vidare. Vidare kan man säga att kan man kontrollera formuleringen av dessa imperativ kan man även rama in föreställningar om hur verkligheten är uppbyggd. Och om man skulle vilja protestera mot imperativet, men inte förstått att man redan köpt och tagit till sig den metaforapparat som det är uppbyggt kring så kommer man finna sig i den extremt utsatta och svårmanövrerbara positionen att man inte bara försöker argumentera mot imperativet men också förhåller sig i underläge eftersom man låtit sin motståndare rama in debatten med sin version av tillvaron.

En sådan dold värdestruktur i upphovsrätten är dess bundenhet till ”exemplar” och därmed kontroll över dessa. När de exemplar som upphovsrätten reglerade i en analog tillvaro också skulle regleras i en digital tillvaro expanderades begreppet ”exemplar” till att innefatta även de digitala ”exemplaren”, trots att dessa inte är bundna av samma begränsningar och karakteristika som sina föregångare. Konsekvenserna blir – tada – stundtals absurda.

Rasmus gör förresten en bra och viktig samtidshistorisk exposé i antologin, fylld av rättssociologiska poänger som att enskilda lagförslag som rör nätmiljön inte kan betraktas utifrån sin omedelbara (tänkta) effekt. Konsekvenserna är långt större och mer svåröverblickbara än så. Nätets karaktär är sådant (generativt) att entiteter kan splittras upp eller aggregeras, som The Pirate Bay, flödena gömmas, anonymisering förstärkas, krypteras, och alternativa lösningar erbjuds ständigt, om det så är mot spotifyreklamljudet eller bevarande av den data som streamtjänsterna är menade att inte lämna kvar. Exposén är viktig just för att den nyanserar allt det som vi retrospektivt tenderar att helt vulgärt förenkla och polarisera. Rasmus diskuterar inledningsvis piratestetikens död, som jag även varit inne på i en post och diskuterar metaforrelationen vatten och Internet. Rasmus kretsar påfallande ofta kring rättens roll i nätpolitiken, vilket gör hans text rättssociologiskt intressant, om man nu inte skulle tilltalas nog av nätpolitiska analyser.

Övriga medverkande i Efter The Pirate Bay är

Jonas Andersson, Leif Dahlberg, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer, Lars Ilshammar, Peter Jakobsson, Daniel Johansson, Nicklas Lundblad, Tobias Nielsén, Karl Palmås, Kristoffer Schollin, Karl Sigfrid, Pelle Snickars, Oscar Swartz, Johan Söderberg, Nina Wormbs.

Andra om boken:
Andreas Ekström
Staffan Malmgren om dess licens
Copyriot var först ut med tillgängligörande.

Jag har varit inne på tankekonstruktionernas inlåsningar i upphovsrätten tidigare, i termer av conceptions, eller föreställningar. Och har skrivit om det i en antologi från presentatörer på FSCONS 2008. Finns i tryck här.

Nej, det är ingen felstavning i rubriken. Det är en så kallad ordlek. Liksom det mesta som rör The Pirate Bay tycks även sitens relation till internetoperatören Black Internet nämligen bli en långdragen historia. Vi har skrivit om relationen dem emellan flera gånger här på Cybernormer. Som en kort sammanfattning kan man konstatera att Black Internet haft en kund som i sin tur levererat bandbredd åt TPB, en relation som för snart ett år sedan under viteshot avslutades.

Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.

På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.

Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:

“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”

Moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid menar något mer diplomatiskt att det krävs en tydliggörande lagändring:

“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”

När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.

“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.

Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.

Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:

“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”

Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.

Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?

Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.

Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?

Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.

(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)

Den som har sett det mycket blygsamt utvecklade twitter- och fotbollstemat i föregående post, har också sett att när man talar om öppenhet och slutenhet i relation till stater, då är det lätt att glida in på det Nordkoreanska exemplet. Kontroll är ordet här.
Man måste medge att det är något spännande med Nordkorea, den “demokratiska” folkrepubliken (och gäst på Victorias bröllop). Förutom sin förljugna tolkning av ordet demokrati, så kan man nog konstatera att allt som är svårt att få reda på något om, allt som är hemligt och dolt, lockar till intresse. Och när det gäller staters regimer är det få som är så hårt kontrollerade som den nordkoreanska. Fotbolls-VM drar till sig ett enormt medieintresse världen över, det blir något slags medialt monopol som lägger sig över en idrottshändelse som visar på långt fler dimensioner än just bara den idrottshändelse. “Gör inte politik av fotboll”, hör man ofta någon uttala sig precis i de lägen fotboll är del i en oerhört politisk händelse. Ett bra exempel är när USA och Iran möttes i fotbolls-VM 1998, en match som har kallats “the most politically charged match in the history of the World Cup”.
När så fyra nordkoreaner uteblev från matchen mot Brasilien i sommarens VM kom också spekulationerna om avhopp, som FIFA snabbt dementerade. Och plötsligt är den politiska frågan där igen, mitt i ett idrottsmästerskap.

Vi kan, för att återkomma till “cyber” i “cybernormerna”, nämna att Nordkorea försiktigt har börjat koppla upp sig mot övriga världen. Det skulle dock troligen enbart komma att gälla för en oerhört begränsad personkrets, och inte alls något för gemene man.

Apropå kontroll, och för att få in en retorisk vändning, kan man vända blicken från öst till väst och säga att USA lägger ett Nordkoreanskt inspirerat lagförslag om att presidenten ska kunna ta kontroll över internetinfrastruktur i kristider. När vi ändå svingar fritt kan vi även kasta en blick mot ett utvidgningsförsök för datalagringsdirektivet att inkludera även sökmotorsökningar.
Kontroll är ordet.

GP DN Niva om fotboll och Nordkorea Aftonbladet fotbollskanalen.se

Foto av qwz och släppt under några restriktioner.

Så här i fotbolls-VM-tider kan man konstatera att unga nätkulturer har börjat ställa frågor även för idrottsvärlden. Intressanta frågor om uppluckring av vad som är privat och offentligt, om vem som ska och kan kontrollera informationsflöden sträcker sig såklart även in i fotbolls-VM. Jag har tidigare nämnt twitterförbudet i nordamerikansk basket och kan nu konstatera att landslagscoacherna i fotbolls-VM blir nervösa bara av tanken på att deras spelare skall kunna läcka ut information och eget tyckande som står utanför coachernas kontroll. Svaret blir konservativt: förbjud. kontrollera.

Kort sagt, många landslag har valt att förbjuda deras spelare att twittra eller använda facebook, t ex Spaniens och Englands. Man pratar mycket om att undvika “distractions”, och tycks mena att så kallade sociala medier bjuder på mer distraktioner än andra aktiviteter.
Holland följer en med nyanserad linje med “frihet under ansvar” som tillåter dom att twittra men tänka på att inte avslöja känslig information. Den holländske anfallaren Ryan Babel (som just nu sover) har 28000 följare. Det hade varit många besvikna fans om Holland följt Fabio Capellos toppstyrda förbud över det engelska landslaget.

DN

Kolla gärna in den färska rapporten om Unga svenskar och Internet 2009 som kom idag. Den är en specificering av den tidigare rapporten Svenskarna och Internet. Rapporterna ges ut av institutet i Gävle med det flådiga namnet World Internet Institute, wii, med Olle Findahl i spetsen. Rapporten om Unga svenskar och Internet hittar du här.

Det visas bl annat på genusaspekter av hur internet används, hur exv bloggande är vanligare bland tejer, hur onlinespel är vanligare bland killar, internets plats i skolan, hur internets olika områden används, hur föräldrarnas bakgrund spelar in, och den mycket vanskliga frågan ”ägnar man för mycket tid åt internet?”. Som delvis är vansklig för att det beror på värdegrunder hos de som tolkar.

Jag trycker att såna här undersökningar är viktiga. Dels för att skingra vanföreställningar om internetanvändning (visst finns det metodproblem med intervjuer (och enkäter), kanske speciellt när dom är riktade till barn, men om vi lämnar det för en stund). Och dels, specifikt för undersökningar av den yngre generationen, ger det oss en förförståelse för vad som komma skall. Dvs, vilka beteenden, vanor, teknikkunskaper, vilken plats i tillvaron får digitala praktiker, hur används Internet mm kan berätta om hur sociala normer förändras. Vad är det då i kvardröjande rättsliga regleringar och organisationsmässiga strukturer som inte kommer att möta de behov som en datorvan 4-åring skaffar sig när hon växer upp? Det är relevant för en traditionellt sett så obskyr lagstiftning som upphovsrätten, som nu exploderat i våra ansikten i sitt anvädningsområde, det är relevant för hur demokratiprocesser ska utformas, som samråd i stadsplanering som ett möjligt men kanske obskyrt exempel, det är relevant för nyhetsförmedling, för skapande. Och så vidare. För förståelsen om vad som kommer.

Läs i DN
Ungdomsmagasinet Plaskis
Internetstatistik.se

Olika medier berättar idag om hur Piratpartiet tagit över att härbärgera The Pirate Bay på sina servrar i Stockholm leverera bandbredden till Pirate Bay. Bakgrunden är att domstolen Landgericht Hamburg nyligen beslutade att gå på sex stora Hollywoodbolags linje och utdöma ett direkt gällande förbud för operatören CB3ROB/CyberBunker mot att leverera bandbredd till The Pirate Baysajten. Piratpartiet har i sin tur sett ett politisk värde i att ta sig an frågan, tala om händelserna i termer av yttrandefrihet, och låta sajtens trafik gå via deras bandbredd. Sydsvenskan skriver exempelvis att

”Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn, däremot inte till själva torrentfilerna. Och inte heller till någon tracker, eftersom The Pirate Bay inte längre har någon egen tracker.”

Kolla exempelvis copyriot för skillnaden mellan att ha en bittorrenttracker och en sökmotor för torrentfiler. Den är, inte minst rättsligt, väldigt viktig.

För att rekapitulera frågan något, och sätta den i ett händelsesammanhang. En annan väg än att gå rakt på de som driver en sajt man inte gillar är att försöka strypa deras bandbredd genom att angripa deras operatör. Operatörerna, eller ISPerna, är ju väktare av internets infrastruktur, de kan härbärgera webbsajter åt kunder och de ser till att trafiken når dessa när folk surfar runt på internet. Eftersom ISPerna sitter på en sådan nyckelposition skyddas de från attacker och sig själva genom lagstiftning som poängterar att de skall förhålla sig neutralt till innehållet på sajter och att de t ex inte ska spara information om surfares identiteter längre än nödvändigt.

Det är också därför det är extra intressant när en ISP utsätts för påtryckningar från någon part. Ipredlagen handlar om detta, i sin praktik, och utgör alltså ett undantag mot den neutrala principen. Vi har sett det i fallet med Ephone, Telia och vi hör om lagstiftning som börjar rucka på principen som direktivet om trafikdata. ISPn Black Internet stängde ju ner sina leveranser av TPBsajten när de riskerade vite. Och nu är det The Pirate Bay revisited – igen.

Bandbreddsleverantören CB3ROB/CyberBunker levererar levererade bandbredd till The Pirate Bay, och har alltså nyligen belagts med ett preliminärt eller interimistiskt förbud mot att göra så av en domstol i Hamburg, rapporterar TorrentFreak. Hitta domen här (pdf) (från TorrentFreak).

Bakom förbudet står sex stycken Hollywoodjättar: 1) Columbia Pictures Industries Inc., 2) Disney Enterprises Inc., 3) Paramount Pictures Corporation, 4) Twentieth Century Fox Film Corporation, 5) Universal City Studios Productions, 6) Warner Bros. Entertainment Inc. Och de har rättigheterna till var sin film som de menar sprids med hjälp av TPB-sajten på ett olagligt vis (förutom nr 3, som det verkar som inte har lyckats visa detta för någon av sina filmer? Vad gör dom i sammanhanget? ”Hänger” med?).

Operatören CB3ROBs företrädare, Sven Kamphuis, vänder på det rättsligt sanktionerade perspektivet på ett ganska frispråkigt sätt:

“Now don’t get me wrong, I’m all for removing MPA content, as it’s crap anyway, and gives free promotion to criminal cartels that corrupt our governments, engage in unfair competition, and act [with hostility] against ISPs [which] is not the way to go, but as we believe in an open Internet, we’ll even let them stay around for a while”.

Trots denna kaxighet stängdes alltså leveranserna av. Vilket ledde till att PiratPartiet såg en chans att höja sin medianärvaro igen. Här träder upphovsrättsjuridiken ånyo in i den politiska sfären. Peter Sunde, denna gång som “Pirate Bays tidigare talesman”, ser den politiska sammankopplingen på ett väldigt konkret sätt som något som kommer att skydda sajten.

SVT: Om Piratpartiets it-operatörer har några synpunkter på att The Pirate Bay ligger hos Piratpartiet så blir det svårt för dem att göra något åt det. Om de klipper bandbredden så blir det ju faktiskt politisk censur – då klipper de ju även Piratpartiets nät.

Det här berättar också om rättens geografiska bundenhet. Kaliforniska mediaföretag går till en tysk domstol under tysk lag för att tvinga ett hollandbaserat tyskt företag att strypa bandbredden till en sajt som har svenska grundare. Och det ställer återigen upphovsrättens reglerade kontrollsystem i fokus. Upphovsrätten har otidsenliga element i sig, och en konsekvens av detta har gett en flora av skrivande kring TPB men även PiratPartiets plats i den politiska etern.

Nu är det ju inte så att Piratpartiet är den enda lösningen på vare sig bandbredd eller härbärgeringsproblem. Aktörer i andra länder, med annan politik, eller snarare andra juridiska råmärken, erbjuder naturligtvis sina tjänster. Man kan fråga sig vad följderna egentligen blir, mer än att man möjligen jagar bort härbärgerandet, riktar om flödena till länder som inte står under kalifornisk kontroll – i sin mest extensiva mening – och att man tummar på neutralitetsprinciper för infrastruktur för upphovsrättsliga mellanhänders skull.

svt om PP som operatör
svt och Sunde
SvD om att TPB är uppe igen
Nyhetskanalen.se
SR1 SR2 SR3
Mathias Klang

Gårdagens paneldebatt om nätfilter var en välbesökt tillställning med fullt panelbord och fullt i publiken. Det är svårt att på ett bra sätt sammanfatta vad som sades av nio personer under två timmar, men det förenklas av att en inspelning från debatten dykt upp på nätet. För enkelhetens skull länkar jag här till inspelningen, och sammanfattar därefter det Måns Svensson från Cybernormer framförde.

Här nedan följer Måns Svenssons inlägg i debatten, sorterade efter tid. Viss redigering kan har ägt rum, så se gärna inspelningen ovan för att få ihop sammanhanget ordentligt.

Om hur man ska hantera frågan om filtrering av visst material (ca 39min):

Det har sagts här att det här med att filtrera barnpornografi på nätet inte är en fråga om yttrande- och informationsfrihet. Men det menar jag att det är. Det är ju inte rätten att få ta del av barnpornografi som är fråga om yttrandefrihet utan tekniken att filtrera som är en fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Och den frågan tycker jag är fgrundläggande och väldigt svår. Om man ska starta den här typen av lagreglerad filtrering,oavsett om det gäller barnpornografi eller vad man nu bestämmer sig för att filtrera, så måste man skapa ett fungerande regelverk.

Vi har att göra med två skyddsvärda objekt här, å ena sidan har vi barn som utsätts för övergrepp och det måste man hantera på något sätt, och å andra sidan har vi yttrandefrihet och informationsfrihet och det måste också hanteras på något sätt.

Internet är idag ett femton-tjugo år gammalt fenomen, och rätten arbetar långsamt, rättsprinciper växer fram under lång lång tid och rätten har stora svårigheter att hänga med här för att skapa fungerande apparater som motsvarar de sociala normer som finns i samhället. Och här finns ett behov av att göra saker i rätt ordning, om man nu vill skynda på rättsapparatens hantering av saken på det här området. Och då menar jag här att rätt ordning är att först skapa ett grundläggande skydd för information- och yttrandefrihet på nätet och att därefter ta tag i frågan om vilka undantag vi ska göra från det här grundläggande skyddet.

Om nätfilter är verksamma (ca 1h28min):

Det är viktigt att inte bara ställa sig frågan om det här [tillgång på barnpornografi] kommer få pedofiler att konsumera barnpornografi utan det handlar också om vad man vill bygga för normaliteter i samhället. Vad är det för något man ska stöta på utanför det som är pedofilt, alltså dem som aktivt söker. För jag tror inte att det här [nätfilter] är särskilt verksamt för praktiserande pedofiler, däremot tror jag att om man skulle låta framväxandet av barnpornografi på nätet bli en normalitet då skulle man säkerligen trigga många fler att konsumera och betala för barnpornografi vilket i slutändan skulle innebära fler övergrepp någonstans i världen där man producerar den här barnpornografin.

Så jag tycker inte att frågan är fullt så enkel. Hindrar man pedofiler från att komma åt barnpornografi genom att blockera vissa siter? Nej, det tror jag inte att man gör, men däremot kanske man hindrar att det växer fram en normalitet kring barnpornografi som bidrar till att öka konsumtionen av barnpornografi.

Om övervakning kontra integritet (ca 1h34min):

Det är någonstans där den stora diskussionen kring nätsamhället pågår idag. Kommer vi att landa i ett samhälle och ett nät där vi är tvingade att identifiera oss och kontrolleras det centralt vad vi gör nät vi är på nätet eller kommer vi ha ett öppet och fritt nät? Och för mig är det alldeles självklart att sträva efter att inte hamna i ett samhälle där vi har en centralmakt som tvingar mig att identifiera mig och allt jag gör och dessutom övervaka och kontrollera mig när jag gör det.

Men däremot tycker jag att när man har skapat ett grundläggande skydd för nätet, och för mig som användare av nätet så ska man ha möjlighet att göra undantag för det. Exempelvis tycker jag att övergrepp mot barn som används i kommersiella syften är ett sådant undantag. Där skulle jag personligen kunna ställa mig i diskussionerna på den sidan som säger att “här skulle jag vilja se ett undantag”.

Vi talade om en risk för normalisering av bilder på ung sexualitet på nätet som kan spä på någonting. Här finns det också en självklar risk för normalisering av filteranvändning och ökade förbud. Och tillåter man den här katt- och råttaleken som beskrivs här att fortgå, dvs att det blir en kapprustning mellan medborgarna och statmakten om i vilken grad man ska vara övervakad eller inte – då har vi hamnat dundersnett i samhället.

Om risker för rättssamhället (ca 1h57min):

Rättssamhället idag har en bristande förståelse för vad som händer bland unga människor som har vuxit upp och har skapat sig ett liv på nätet, med mobiltelefoner och sociala medier. Antalet frågor som uppstår för rättssamhället i förhållande till det här är oändligt många och till exempel handlar det om unga människors bildanvändning och hur man publicerar bilder på sig själv och på andra, och rätten har jättesvårt att hänga med här och skapa goda strukturer eller ett bra sätt att tolka det här för man förstår inte de sociala strukturer kring vilka människor interagerar på nätet.

Och det är klart att om man inte skapar sig verktyg för att förstå det här så kommer man med tiden att utarma acceptansen för rättssamhället, och det är oerhört allvarligt. Nu tror ju jag att barnpornografi är ett av de områden där det här problemet inte är så stort idag, för när det gäller barnpornografi så finns det en extrem social konsensus kring att det är förkastligt.

I was on an afternoon session at the law faculty in Lund yesterday and presented the Cybernorms project. I had earlier told two of my English-speaking colleagues that I would present in English, in opposition to the rest of the presenters that I figured would present in Swedish. But when I finally got there, a bit underprepared, seeing the stern looking crowd I took cover in my mother tongue.

An apology is in place. The following post should be seen as that (please forgive my cowardice, Julija and Lucas! Now let me correct my error). In addition to this, the project hasn’t been good at giving descriptions of the project for the non-Swedish speaking. This is a continuation of what we have written here.

The reason I was presenting at all was that we as Department in Sociologist of Law had been invited by the Law faculty in order to get to know each others’ research a bit closer. We all share the same research objective in terms of that law is an important part of our research, may it be in the field of genetically modified crop and its application process, environmental law, criminal gangs cases, involuntary care or online norms and for instance copyright.

The “cybernorms” project
This project, that runs this blog, translates to something like Cybernorms – processes of norm creation in young web cultures. It is administratively placed at Lund University and the department of sociology of law, and was started by Dr Måns Svensson, Stefan Larsson (me) and Professor Håkan Hydén, with the official starting date 1 May 2009. This site was however put up in March 2009 and we did a survey on file sharing norms already in January/February the same year. Partly because it was in line with my PhD thesis theme and we figured that we might as well get started as fast as possible. Måns and Håkan were (and is) supervising my PhD research (a couple of few more months left).

When sketching the research project we contacted The Pirate Bay, the BitTorrent tracker that was convicted last year (the men behind it), since we figured that if we are to understand the new practices we need to discuss and receive ideas with people have a good view and insights in the details of the technology-related behaviour. We received attention for this when we later received funding for the project from KK-stiftelsen as one of 9 projects in a pretty grand (SEK 35 millions, about 3.5 million Euro) research program on “young web cultures”. These contacts lead to Marcin de Kaminski, a competent voice in the debate who has become a part of the project.

The project receives funding from KK-stiftelsen from 1 May 2009 until last of April 2013. And the four-year-project is soon to develop from focusing illegal file sharing and its applicable legal norms to also include research regarding the use of pictures online as well as gaming for monetary reasons, likely focusing online poker and its normative structures (and issues).

The first survey we did last year we released as a report also containing an outline of a European legal trend contrasting the social norms of file sharing. Måns and I wrote it and called it Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development and is downloadable from the link.

The second survey and the comparison to the first as well as the very interesting analysis of the effects of the implementation of the IPR enforcement directive in Swedish law, generally called ”the IPRED-law” is under preparation in an article. We have released a few preliminary results on the blog, and you can find our statements in national press when the IPRED-law celebrated its first year in force.

We will perform interviews with 9th grade students in the schools of Lund, starting this fall, in order to get a good understanding of how what place the internet has for these digital natives, so to speak. This will be related to all the three areas of interest in this project, which together hopefully will unlock questions that not merely relates to simplistic issues of each case.

The overarching question regards the creation of social norms in young web cultures and their relation to legal norms, that sort of forms the traditional system the this new practices are born into, often in contrast and conflict.

We have a collaboration with ERICSSON, the company that builds infrastructure for mobile traffic data, and have discussed how we can exchange ideas and information relevant for both parts. One track has lead to a possible offspring project we only briefly mentioned before regarding access to internet for children in India, which we want to use as a means to strengthen child rights, via the educational environment. We also discussing with other partners for scientific collaboration and will release it as soon as it finds a more permanent shape.

So, Julija and Lucas, I hope this can be accepted as an apology for not presenting in English yesterday and also work as a decent presentation for anyone interested in the project that does not speak Swedish. A few international traces can be found online, though: When we released figures on uses of anonymity services among the 15-25-year-olds it spread to blogs in English, English, Hungarian, Spanish and Polish.

And a way to read the blog in English, or something with similarities to English, and perhaps as a last resport, is to use a translator in this way, where “cybernorms” is translated to “cyber standards”. Of course, don’t trust the exact formulations, but one might get the overall picture of what’s written. And if you are not satisfied with that, you can smurfalize it all and for instance find out that the new copyright proposal doesn’t “smurf much difference”.

Debatten kring Uppdrag Gransknings program om Bjästa har varit högljudd och i vissa fall hätsk. Vissa, däribland jag själv, har försökt prata om hur vuxenvärlden svikit, medan andra talat om hatet som allmän drivkraft (även bortom internet). Inte helt ovanligt har varit att vilja se nätet som boven i dramat.

Nätforskaren Elza Dunkels har både på sin egen blogg och i Dagens Nyheter och i TV4:s morgonsoffa pratat initierat om läget och försökt förklara hur man kan förstå hur den här typen av händelser skildras på nätet.

Elza Dunkels menar att man i debatten klumpar ihop frågan om nätbeteende med regelrätt mobbning som flyttat ut på nätet. Hon menar att vi måste skilja på mobbning och det speciella nätspråket där överdrifter och förstärkningar ingår.

– Mobbning är mobbning och ett problem som vi hittills haft svårt att lösa. Ofta ser man nätet som något som ytterligare försvårar arbetet med att stävja trakasserierna. Men egentligen ger nätet en möjlighet här. Mobbarna synliggörs och bevisen är fler. En framväst hotelse i en korridor kan vara omöjlig att belägga, ord står mot ord, men en skriven kommentar på nätet försvinner inte.

För visst är det så. När de som deltagit i mobben mot den unga flickan även gjort det bortom nätet bör man rimligtvis tala om en missriktad ungdomskultur, småstadsmentalitet eller gruppdynamik snarare än nätmobbing. Intressant, och något relaterat till Cybernormers intresseområde, är dock att det i den här frågan faktiskt förekommit allsköns tokigheter på nätet. Facebookgrupper har skapats av både den ena och den andra sidan i konflikten, och den blogg som tidigare förespråkat den anklagade (och dömde) pojkens frigivning har stängts ner. Samtidigt har det i mångt och mycket varit vuxna som varit drivande kring såväl bloggen som Facebookgrupperna.

Kanske kan en del av det så kallade näthatet förklaras med den luddiga gränsen mellan privat och publikt, och dessutom med ett konstaterande att mycket på nätet händer så fort att man inte ens hinner reflektera över eventuella konsekvenser. På Twitter skriver Marie Demker till Piratpartiets Klara Tovhult att:

På nätet syns allt du gör globalt, samtidigt som de flesta upplever att de gör en privat handling.

Där kanske vi närmar oss pudelns kärna, även om svaret nog måste resoneras fram.