Kreativ nätoperatör undviker datalagring
Intressant utspel från Jon Karlung på internetoperatören Bahnhof idag gällande kommande datalagringslag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2011 och innebär en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra abonnentinformation i minst sex månader i syfte att bekämpa “allvarliga brott”. Det är denna generella lagring av information om vårt telefonerande och nätvarande som Karlung opponerar sig emot, och menar att brottsbekämpning inte framförallt bör bedrivas genom en allmän övervakning överlag.
Intressant är att Karlung pratar om att låta trafiken passera en VPN-tjänst, dvs att kryptera trafiken och dess loggningsdata i den mån de kan. Det är lite oklart för mig vilken data som då blir tillgänglig för en brottsutredare som begär ut, och vilka möjligheter en internetoperatör har att överhuvudtaget anonymisera sin trafik för sig själv. Någon som vet får gärna kommentera och förklara. Karlung säger till P3 Nyheter:
Rent tekniskt handlar det om en osynlighetspunkt, vi kommer att datalagra allt fram till den här osynlighetspunkten. Vad som händer efter den är inte vårt ansvar och ligger utanför Bahnhof. Så det enda vi kommer att lagra är ytterst lite information som i praktiken kommer att sakna relevans.
Dels sätter det här ju fingret på krypteringens styrka och anonymiserande effekt, men även – mer specifikt – på operatörernas roll i ett gytter av delvis motstående intressen. Om vi börjar med det senare så kan jag konstatera att operatörerna har en nyckelroll i kampen mellan olika intressen på nätet har stått klart sedan länge. Detta är dock något som framöver säkerligen kommer att fortsatt trappas upp, inte bara på upphovsrättsområdet, och operatörerna kommer troligen att känna sig alltmer trängda, och deras roll som neutrala paketförmedlare kommer att undergrävas av en rad intressen. Vi har tidigare sett hur några operatörer tog uttryckligt avstånd från IPRED, medan andra slimmade sin datahantering för att göra IPRED mer svårtillämpad.
I Metro Teknik kommenterar justitieminister Beatrice Ask införandet av datalagringsdirektivet:
Jag har varit skeptisk till det men Sverige är skyldigt att genomföra direktivet. Vi har valt kortast möjliga lagringstid och kommer att ställa krav på hur uppgifterna ska skyddas. Samtidigt ska vi vara medvetna om att den här typen av information kan ha stor betydelse för polisens brottsbekämpning.
Vad Beatrice inte funderar på är väl att lagen med andra ord även kan ha en negativ påverkan på polisens brottsbekämpning, med än mindre samarbetande operatörer och ett än mer anonymiserat och krypterat nät.
Karlung sätter även fingret på en lagstiftningstrend som vi sett delvis knuten till det upphovsrättsliga området men parallellt med annat, gällande mer kriminalisering (typ infosoc), förstärkt enforcement (typ IPRED), mer allmän trafikövervakning av allas beteende i syfte att fiska upp oönskade element (typ FRA). Man kan uttrycka det som att när Harvardprofessorn Jonathan Zittrain skriver om nätets generativitet och förmåga att kunna formas efter behov så kan man spåna vidare och konstatera att om första vågens generativitet skapar gränslösa funktioner över internet så kommer den andra vågens generativitet vara det rättsliga och polisiära svaret för sådant som skrämdes upp av den första vågen. Man skall inte glömma att generativiteten inte bara kan öppna upp och sprida, utan även lagra, låsa och spåra. Vilket då i sin tur får sin reaktion – som Bahnhofs.
När det gäller kryptering och anonymisering har vi ju visat hur IPRED bidragit till ett mer krypterat och anonymiserat fildelningsbeteende, vilket återkommande sätter fingret på frågan om regleringarnas legitimitet. Det finns alltid sociala bieffekter av genomdrivandet av lagstiftning med svagt stöd i de sociala normerna. Krypterad nätvaro är en, operatörernas undvikande lagring av data i syfte att skydda sin viktigaste relation: kunden – är en annan.
———-
Det europeiska Datalagringsdirektivet blev till ett lagförslag i december 2010. Lagrådsremiss från 11 nov 2010.
Läs Swartz detaljerade och nyttiga post om detaljproblemen i datalagringen, men även för en bra förteckning över tidigare rapporterat om lagen.
Journalistförbundet demonstrerar nu på morgonen mot datalagringen, på Mynttorget i Stockholm, eftersom det undergräver meddelarfriheten och källskyddet.
DN-notis: “Bahnhof anonymiserar fildelning“
Töllborgs Sorg 2.1 En nyttig idiot fabulerar
Dennis Töllborg är allmänt väl känd och synnerligen känd i rättssociologiska kretsar. Omstridd och stridbar professor i rättsvetenskap, från Göteborg och med fäbless för det marina. För den som eventuellt har missat hans bok Sorg 2.1 En nyttig idiot fabulerar (SPC Swedlaw stella-bianca.se open source 2009) så finns det möjlighet att hämta hem den här.
Stefan Tengblad, professor i företagsekonomi beskriver på FALF-bloggen sin upplevelse av boken:
Sverige beskrivs i många sammanhang, särskilt i internationella jämförelser som ett öppet, demokratiskt och okorrumperat samhälle. I Sorg ges en helt annan bild, med hycklande politiker, korrumperade jurister och inkompetenta och arroganta poliser. Det återkommande temat är i boken är att de som har makt inte vill bli granskade, att de är beredda att betala för att få tyst på kritik och yrkesutövare på olika nivåer blundar för oegentligheter i syfte att inte dra på sig ilska och för att erhålla belöningar. Töllborg som mer bryr sig om vad som är rätt och hedersamt snarare än vad som är taktiskt och opportunt och visar prov på en osviklig förmåga att göra sig obekväm för politiker (särskilt S-märkta sådana!), höga jurister och polisbefäl. Kritiken är hård inte bara mot dessa utan även mot alla som av feghet och opportunism väljer att inte engagera sig för det rätta.
Töllborg beskriver i sin bok ett samhälle tämligen väsenskilt från den gängse förmedlade bilden av en rättskaffens makt vilande på demokratiska och allmänt goda principer. Nyttig läsning även för cybernormare…
Domen mot The Pirate Bay: fortfarande fängelse och skadestånd
Nyss kom så hovrättens dom mot The Pirate Bay. Domen mot The Pirate Bay kan läsas i sin helhet här som PDF och här som Google Docs. Ett sammandrag kan också återfinnas på Svea Hovrätts hemsida. I korthet döms alla de åtalade till fängelse och skadestånd. Kortare fängelsestraff men högre skadestånd.
Intressant vid en första anblick är att man väljer att, vilket ter sig korrekt, göra en tydligare avgränsning vad gäller de åtalades roller kring The Pirate Bay. Tingsrätten gjorde en väldigt kollektiviserande bedömning och dömde alla fyra (Gottfrid Swartholm Varg, Fredrik Neij, Peter Sunde och Carl Lundström) till en och samma påföljd. Hovrättens dom är att Neij döms till tio månaders fängelse, Sunde till åtta och Lundström till fyra månaders fängelse. Swartholm Varg har ännu inte hörts, då han av hälsoskäl inte deltog vid rättegången. Ur hovrättens kommentar:
Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten inte att man kan göra en sådan kollektiv bedömning som innebär att alla bär ansvar för allt som gjorts inom ramen för The Pirate Bay. Hovrätten gör i stället en mer individualiserad bedömning. Detta innebär att var och en bara ansvarar för de handlingar som han själv har utfört.
Samtidigt väljer man att höja skadeståndsbeloppet, och utdöma det kollektivt solidariskt.
Skadeståndsbeloppen höjs däremot från cirka 32 miljoner kr till omkring 46 miljoner kr. Detta beror på att hovrätten i större utsträckning än tingsrätten godtagit målsägandebolagens bevisning om sina förluster till följd av den fildelning som åtalet avser.
Jag misstänker att det här kräver en översyn av de skadeståndstariffer som målsägandebolagen använt sig av, ett ämne Stefan Larsson grottar ner sig i i sitt avsnitt av (den mycket läsvärda) antologin “Efter The Pirate Bay” som tagits upp hos oss flera gånger.
Hotbrev fungerar inte mot fildelning
I förra veckan fick Antipiratbyråns Henrik Pontén utrymme i P3 Nyheter att ventilera sin förhoppning om att Sverige skulle kunna få nya lagar att använda mot personer som fildelar upphovsrättsskyddat material. Som förebild ser han det franska systemet, kallat Hadopi (det är här oklart om man menar Hadopi eller Hadopi2). Det här är något Pontén pratat om länge, senast i början av året. Till P3 Nyheter säger han nu:
– Det går i stort sett ut på att den som bryter mot lagen, i stället för att det blir rättslig process som här i Sverige, får ett informationsbrev hem där den som bryter mot lagen uppmanas att upphöra med det. Det har visat sig vara oerhört effektivt.
Är det här något som du tycker att Sverige bör ta efter?
– Ja, det tycker jag absolut. Som det ser ut i Sverige i dag måste vi ju stämma de här personerna och inleda en dyr rättslig process. Då är det ju oerhört mycket bättre för alla inblandade att det skickas ett brev.
Idag svarar jag och Stefan honom på Svt Debatt, under rubriken “Fildelare låter sig inte skrämmas av hotbrev”. Vårt svar fokuserar på två saker. Dels att Hadopi inte fungerar, och därför är en dålig förebild. Och dels att det system Pontén förespråkar är långt ifrån rättssäkert. Här är vår slutkläm:
Det finns stora rättsliga risker med att outsourca rättsskipning till privata aktörer. Det vi idag känner som rättssäkerhet eller mer slarvigt rättvisa försvinner i samma stund som man försöker finta den rättsapparat som är tänkt att hålla ordning. Pontén är jurist, så detta borde inte vara honom okänt. Att land ska med lag byggas är själva grundvalen i rättsstaten. Just därför är det direkt olustigt att Pontén menar att detta vore en framkomlig väg.
Läs gärna hela debattartikeln på Svt Debatt! Läs också mer om det här hos Christopher Kullenberg Oscar Swartz.
Dags för rättegång mot The Pirate Bay (igen)
På tisdag inleds så nästa omgång av “The Pirate Bay-målet”. Det kan därför vara dags att fräscha upp det som sades förra året, särskilt kommentarerna till den tingsrättsdom som då överklagades och nu ska ses över av Hovrätten. Samma dag som domen presenterades levererade Cybernorm-trojkan (som nu blivit fyra med mig) – Håkan Hydén, Måns Svensson och Stefan Larsson – varsin kommentar som kan fungera som god uppfriskning av minnet. Håkan Hydén skrev senare också en längre text för att sätta domen i större perspektiv.
Vidare pekade Håkan Hydén på en av de springande punkterna, kontrasten mellan världsbilderna hos de olika sidorna i rättssalen. Utifrån en tanke om ett pågående paradigmskifte blir just den idékonflikten otroligt viktig att sätta fingret på:
Det tidigare, analoga samhället mobiliserar mot det framväxande digitala samhällets teknik och de normer och förhållningssätt som blir naturliga med detta samhälles (paradigms) logik för ögonen. De stora film- och musikbolagens av upphovsmännen/kvinnorna för en billig penning köpta ensamrätter kränks ovedersägligen av fildelning.
Fildelning är dock ett naturligt inslag som tillhör den digitala tekniken, vilket gör att det används av en majoritet av de ungdomar som är konsumenter av film och musik. Någon laddar upp upphovsrättsskyddat material på nätet och någon annan laddar ner samma typ av material.
Pirate Bays verksamhet ligger däremellan, men inte nödvändigtvis och inte ensamt. Inför den mer eller mindre omöjliga uppgiften att åtala de som begår huvudbrotten, så har det etablerade intressena valt att åtala den som tillhandahåller tekniken för fildelning.
Detta är en fullständigt unik situation rättsligt sett, att åtala någon utan att det finns en eller flera utpekade gärningsmän som begått det eller de huvudbrott som de medverkansansvariga anklagas för. Det visar tydliga spår av det gamla samhällets desperata strävan att upprätthålla tidigare privilegier. Rättegången uppvisar fundamentala skillnader mellan de uppfattningar som uttrycks av åklagaren och de stora bolagens advokater, å ena sidan och den syn som försvarssidans advokater för fram.
Den konflikten, eller skiftet, finns fortfarande där och är väl värt att tänka på. Samtidigt har det hänt rätt mycket under det gångna året, varav en del säkert har ett visst ansvar i att temperaturen kring den kommande rättegången är betydligt svalare än förra året. Ipred kom… och gick. Floden av andra nätpolitiska regleringar blev allt större. Piratpartiet kom in i EU-parlamentet, men lyckades betydligt sämre på hemmaplan. Fildelningsfrågan är överlag inte lika avgränsat het som den varit tidigare.
På sätt och vis är det i linje med det som fördes fram under och kring tingsrättsförhandlingarna. Jag var själv mycket aktiv i att försöka styra diskussionerna från fildelning till ett större internetperspektiv. Fortfarande är jag av åsikten att det är otroligt viktigt. Fildelningen är bara en tummetott när det gäller större nätrelaterade skeden. Samtidigt är det lätt att se hur demonteringen av fildelningen som symbol också lett till ett avsmalnande av den tidigare hyfsat breda diskussionen. Kanske är det ett tecken i tiden.
HD frågar EU-domstolen i Ipred-fall
Högsta Domstolen meddelade prövningstillstånd i Ephonefallet i januari i år, och nu har HD beslutat att hämta in synpunkter från EU-domstolen gällande förhållandet till datalagringsdirektivet, som Ekot, kulturnyheterna och DN rapporterade igår. Och den Europeiska unionens domstols handläggning kommer att ta tid.
Det är alltså första gången ett Ipred-fall når till HD. Lite mer detaljer hittar du i inlägget från tiden när HD meddelade prövningstillstånd. Det övervägande mest intressanta med Ipredfallet är att det pressar fram frågan om relationen mellan Ipred och Datalagringsdirektivet. HD konstaterar att, trots att EG-domstolen (den har bytt namn nu) tagit upp liknande fall så
…kvarstår en viss osäkerhet om unionsrätten utgör hinder mot att tillämpa regeln i 53 c § upphovsrättslagen. Eftersom Datalagringsdirektivet inte nämns i något av dessa två avgöranden uppkommer frågan om bestämmelsen kan stå i strid med det direktivet. Vidare aktualiseras frågan om det förhållandet att Sverige, trots att tiden för införlivande med nationell rätt gått ut, ännu inte har genomfört Datalagringsdirektivet påverkar bedömningen. Svar på dessa frågor om tolkningen av Datalagringsdirektivet är nödvändiga för att fatta beslut i saken.
Kolla själva HDs beslut.
För övrigt: MiNimaliteter har mycket info, och Karl Sigfried ställer viktiga frågor i kölvattnet av detta.
Juridik + Teknik = Svart?
Nej, det är ingen felstavning i rubriken. Det är en så kallad ordlek. Liksom det mesta som rör The Pirate Bay tycks även sitens relation till internetoperatören Black Internet nämligen bli en långdragen historia. Vi har skrivit om relationen dem emellan flera gånger här på Cybernormer. Som en kort sammanfattning kan man konstatera att Black Internet haft en kund som i sin tur levererat bandbredd åt TPB, en relation som för snart ett år sedan under viteshot avslutades.
Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.
På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.
Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:
“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”
“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”
När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.
“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.
Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.
Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:
“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”
Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.
Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?
Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.
Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?
Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.
(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)
Fotoförbud och bildanvändande i nätkulturer
Bloggaren och riksdagskandidaten Carl Johan Rehbinder (pp) skriver om “Fotograferingsförbud – för integritetens skull?”. Han har med andra politiker debatterat Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande ”Skyddet för den personliga integriteten – Bedömningar och förslag” (SOU 2008:3). En del av det kommittén i sitt slutbetänkande föreslår har kommit att kallas “Fotoförbudslagen”, och har diskuterats lite fram och tillbaka under en längre tid – om än väldigt lågintensivt. Kanske är det på väg att ändras nu.
Det som diskuteras är det kommittéledamöterna Annie Johansson och Agne Svensson presenterade på DN Debatt i början av 2008. De skriver där bland annat:
Det finns [idag] inget skydd mot olovlig fotografering. Inget skydd mot närgången uppmärksamhet och ryktesspridning exempelvis via smygfoto eller smygfilmning [och inte heller någon] rätt till skadestånd för kränkning av integriteten.
Det man därför föreslår är att ansvarsbördan för exempelvis kränkning flyttas från publicerings- eller spridningstillfället som det är nu till själva fotograferingsögonblicket. Den som fotograferar måste försäkra sig om att den tagna bilden inte kommer upplevas som kränkande, och att den inte inkräktar på den personliga integriteten exempelvis beroende på plats för fotograferingen.
Tidigare har Pressfotografernas förening med Mia Karlsvärd i spetsen kritiserat förlaget. Hon menar att det gör fotografarbete omöjligt, om man lite hårddraget måste fråga alla fotoobjekt om lov innan bilder tas. Carl Johan Rehbinder diskuterar detta utifrån ett självcensursperpektiv, med tydlig piratpartistisk klang, och kopplar det till ett övervakningssamhälle med allehanda begränsande lagar.
Själv var jag tidigare i år med och diskuterade frågan i östgötsk regional-TV. I studion fanns då också ovan nämnda Mia Karlsvärd. Min huvudpoäng var, som jag då skrev i ett eget blogginlägg, att det är minst sagt problematiskt när det kommer upp förslag på nya lagar som på ett väldigt trubbigt sätt försöker hantera något så flyktigt och flytande som internet. Man riskerar då att resultatet snarare blir ett glapp där väldigt många bryter mot lagar, mest för att det “ju är så man gör”.
Utifrån den samlade kunskap som idag finns om barn och ungdomars bildanvändande på nätet kan man dessutom sluta sig till att det är något som är otroligt viktigt för barn och ungdomars identitetsutveckling. Finns man på Internet idag, och det gör de flesta unga, så är egentagna bilder otroligt viktiga för att bekräfta för sig själv och andra vem man egentligen är och inom vilka sociala sammanhang man agerar. Det visar bland annat en studie jag genomfört under våren och som behandlar just ungdomars bildanvändning och kopplar vidare till Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande.
De ungdomar jag då pratat med menar nästan unisont att fotografering och bildpublicering är något de sysslar med på regelbunden basis, vissa till och med dagligen. Lite krasst man säga att det är så de visar upp vilka de är och var de befinner sig i livet. Visst, menar man, det händer att det blir fel – exempelvis kan folk bli stötta eller till och med mobbade på grund av att vissa bilder tagits vid fel tillfälle eller lagts upp på fel ställe – men i de flesta fall går det att reda ut. Oftast räcker det med att prata med den som lagt upp bilden, varpå de tar bort bilden. Det tycks finnas tydliga sociala normer för att sådana misstag inte ska drabba någon mer än nödvändigt.
De slutsatser man kan dra av studien är bland annat att Integritetsskyddskommittén inte har den insikt som nog ändå krävs kring hur bilder idag hanteras på nätet. Det finns en överhängande risk för att man genom att missa viktiga faktorer i ungdomars bildanvändande, som att bilder spelar en stor roll för ungdomars självuppfattning, banar väg för än fler nätrelaterade lagar som unga mer eller mindre struntar i. Samtidigt som en lagändring kan vara ett sätt att komma åt vissa typer av kränkande bildanvändning finns risken att man åter kriminaliserar en hel ungdomsgeneration.
Upp och ner, ner och upp. Om upphovsrättsjuridikens ofrånkomligt politiska syskon
Olika medier berättar idag om hur Piratpartiet tagit över att härbärgera The Pirate Bay på sina servrar i Stockholm leverera bandbredden till Pirate Bay. Bakgrunden är att domstolen Landgericht Hamburg nyligen beslutade att gå på sex stora Hollywoodbolags linje och utdöma ett direkt gällande förbud för operatören CB3ROB/CyberBunker mot att leverera bandbredd till The Pirate Baysajten. Piratpartiet har i sin tur sett ett politisk värde i att ta sig an frågan, tala om händelserna i termer av yttrandefrihet, och låta sajtens trafik gå via deras bandbredd. Sydsvenskan skriver exempelvis att
”Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn, däremot inte till själva torrentfilerna. Och inte heller till någon tracker, eftersom The Pirate Bay inte längre har någon egen tracker.”
Kolla exempelvis copyriot för skillnaden mellan att ha en bittorrenttracker och en sökmotor för torrentfiler. Den är, inte minst rättsligt, väldigt viktig.
För att rekapitulera frågan något, och sätta den i ett händelsesammanhang. En annan väg än att gå rakt på de som driver en sajt man inte gillar är att försöka strypa deras bandbredd genom att angripa deras operatör. Operatörerna, eller ISPerna, är ju väktare av internets infrastruktur, de kan härbärgera webbsajter åt kunder och de ser till att trafiken når dessa när folk surfar runt på internet. Eftersom ISPerna sitter på en sådan nyckelposition skyddas de från attacker och sig själva genom lagstiftning som poängterar att de skall förhålla sig neutralt till innehållet på sajter och att de t ex inte ska spara information om surfares identiteter längre än nödvändigt.
Det är också därför det är extra intressant när en ISP utsätts för påtryckningar från någon part. Ipredlagen handlar om detta, i sin praktik, och utgör alltså ett undantag mot den neutrala principen. Vi har sett det i fallet med Ephone, Telia och vi hör om lagstiftning som börjar rucka på principen som direktivet om trafikdata. ISPn Black Internet stängde ju ner sina leveranser av TPBsajten när de riskerade vite. Och nu är det The Pirate Bay revisited – igen.
Bandbreddsleverantören CB3ROB/CyberBunker levererar levererade bandbredd till The Pirate Bay, och har alltså nyligen belagts med ett preliminärt eller interimistiskt förbud mot att göra så av en domstol i Hamburg, rapporterar TorrentFreak. Hitta domen här (pdf) (från TorrentFreak).
Bakom förbudet står sex stycken Hollywoodjättar: 1) Columbia Pictures Industries Inc., 2) Disney Enterprises Inc., 3) Paramount Pictures Corporation, 4) Twentieth Century Fox Film Corporation, 5) Universal City Studios Productions, 6) Warner Bros. Entertainment Inc. Och de har rättigheterna till var sin film som de menar sprids med hjälp av TPB-sajten på ett olagligt vis (förutom nr 3, som det verkar som inte har lyckats visa detta för någon av sina filmer? Vad gör dom i sammanhanget? ”Hänger” med?).
Operatören CB3ROBs företrädare, Sven Kamphuis, vänder på det rättsligt sanktionerade perspektivet på ett ganska frispråkigt sätt:
“Now don’t get me wrong, I’m all for removing MPA content, as it’s crap anyway, and gives free promotion to criminal cartels that corrupt our governments, engage in unfair competition, and act [with hostility] against ISPs [which] is not the way to go, but as we believe in an open Internet, we’ll even let them stay around for a while”.
Trots denna kaxighet stängdes alltså leveranserna av. Vilket ledde till att PiratPartiet såg en chans att höja sin medianärvaro igen. Här träder upphovsrättsjuridiken ånyo in i den politiska sfären. Peter Sunde, denna gång som “Pirate Bays tidigare talesman”, ser den politiska sammankopplingen på ett väldigt konkret sätt som något som kommer att skydda sajten.
SVT: Om Piratpartiets it-operatörer har några synpunkter på att The Pirate Bay ligger hos Piratpartiet så blir det svårt för dem att göra något åt det. Om de klipper bandbredden så blir det ju faktiskt politisk censur – då klipper de ju även Piratpartiets nät.
Det här berättar också om rättens geografiska bundenhet. Kaliforniska mediaföretag går till en tysk domstol under tysk lag för att tvinga ett hollandbaserat tyskt företag att strypa bandbredden till en sajt som har svenska grundare. Och det ställer återigen upphovsrättens reglerade kontrollsystem i fokus. Upphovsrätten har otidsenliga element i sig, och en konsekvens av detta har gett en flora av skrivande kring TPB men även PiratPartiets plats i den politiska etern.
Nu är det ju inte så att Piratpartiet är den enda lösningen på vare sig bandbredd eller härbärgeringsproblem. Aktörer i andra länder, med annan politik, eller snarare andra juridiska råmärken, erbjuder naturligtvis sina tjänster. Man kan fråga sig vad följderna egentligen blir, mer än att man möjligen jagar bort härbärgerandet, riktar om flödena till länder som inte står under kalifornisk kontroll – i sin mest extensiva mening – och att man tummar på neutralitetsprinciper för infrastruktur för upphovsrättsliga mellanhänders skull.
svt om PP som operatör
svt och Sunde
SvD om att TPB är uppe igen
Nyhetskanalen.se
SR1 SR2 SR3
Mathias Klang
Nya upphovsrättutredningen gör ingen skillnad
Så kom den då, Upphovsrättsutredningens delbetänkande som något försenat släpptes (2010-04-08). Utredningen uppvisar inte en strategi som bygger på ”more of the same”, dvs. ytterligare hårdare tag mot fildelare. Istället för straffrättsliga medel har utredningsmannen, Jan Rosén, utvecklat lagens civilrättsliga regler. Det införs nya allmänna bestämmelser om avtal. Vidare justeras reglerna om avtalslicenser i olika hänseenden. Utredningsmannen föreslår
- bestämmelser om tolkning av upphovsrättsliga avtal,
- att sådana ska kunna jämkas enligt avtalslagens allmänna jämkningsregel (i 36 § AvtL),
- att den som har ensamrätt att utnyttja upphovsrättigheter ska vara skyldig att utnyttja dessa rättigheter,
- att en ny allmän avtalsrättslig ersättningsbestämmelse ska införas som ger upphovsmannen rätt till skälig ersättning när förfoganderätten överlåts eller upplåts till någon annan (läs t ex film-, skiv eller bokförlag),
- att avtal om överföring till allmänheten liksom offentligt framförande av ett verk ska gälla för en tid om tre år och inte medföra ensamrätt, om inget annat har avtalats, vilket har särskilt betydelse vid utnyttjanden som sker i internetmiljön. Denna bestämmelse innehåller en avsevärd skillnad gentemot gällande rätt.
Dessutom införs modifiering av reglerna om filmavtal och om upphovsrätt till datorprogram som skapats i anställningsförhållanden. I det första fallet försvagas och i det andra fallet förstärks den ideella delen av upphovsrätten, dvs att datorprogrammet inte mot upphovsmannens medgivande får förvanskas eller ändras.
Låt mig säga det direkt. Hela utredningsförslaget andas en strävan efter att med rätten skapa legitimitet och stöd för rättsliga konstruktioner som hotas av den tekniska utvecklingen. Såtillvida har utredningsmannen förstått vad det handlar om. Den konflikt på upphovsrättens område som fildelningsproblematiken blottlagt handlar om relationen mellan upphovsman och den som ekonomiskt förfogar över upphovsrätten genom att ha köpt upp densamma. Det är för att mildra denna konflikt som de nya reglerna införs. Det är en vanlig funktion hos rätten, att den används av politiker för att ge uttryck för att man bryr sig och gör något åt ett samhälleligt problem. Det är dock så att de regler som införs oftast inte har någon avgörande betydelse för lösningen av problemet. Så tycks det vara även i detta fall. Det finns anledning att förvänta sig att utredningsförslaget inte blir särskilt populärt i praktiken. En reflektion i detta perspektiv är just att de civilrättsliga regler som införs är dispositiva och kan avtalas bort av starkare parter. De regler om jämkning och annat som föreslås är inte av sådan karaktär att de kommer att lösa de praktiska problemen.
Utredningsmannen ställer sig på den individuelle upphovsmannens sida och ställer denne i centrum. Utredningsmannen tänker väl sig att detta ska leda till ökad legitimitet för upphovsrättslagstiftningen som sådan, i det att människor ska vara benägna i större utsträckning att betala för upplevelser som de annars kan tillgodogöra sig gratis genom fildelning. Eller för att använda utredningsmannens egen retorik i den artikel som publicerades på DN Debatt: ”Ambitionen är att erbjuda klara och begripliga avtalsregler, att underlätta användningen av skyddade verk och andra prestationer och att smörja det maskineri som låter litteratur, musik och konst nå ut till allmänheten”.
Denna ambition må ju framstå som god, men det finns anledning att ställa sig tveksam till frågan om föreslagna åtgärder förmår att åstadkomma det önskade förhållandet. Om vi försöker oss på en vetenskaplig (läs rättssociologisk) analys av situationen kan vi konstatera att neurovetenskapen nu även nått juridiken. Inom den framväxande disciplinen för kognitiv jurisprudens(som bygger på kognitiv neurovetenskap), har de två amerikanska professorerna, Oliver Goodenough och Gregory Decker ställt sig frågan: ”Varför stjäl goda människor intellektuell egendom” (Goodenough och Decker 2006)? Författarna bygger på de resultat som skapas genom kopplingen mellan vårt nervsystem och hur vi tänker och omsätter tanke till handling. Idén är att vårt beslutsfattande styrs av en kombination av den genetiska organisationen av vår hjärna och influenser från de fysiska, sociala och kulturella miljöer vi lever i. Dessa tillsammans formar vårt minne och våra vanor, och utvecklar kapaciteter såsom medvetna tankar, logik och förmåga att skapa och forma externa institutioner, exempelvis lagen och rätten. Emotion är också en viktig komponent till stöd för ett effektivt rättsligt system (Maroney 2006). Således skriver författarna, måste äganderättens regler vara kraftfullt förankrade i våra känslomässiga reaktioner för att vi ska erkänna och respektera rätten till egendom. Vi är också beroende av vissa primitiva kognitiva reaktioner i den mänskliga hjärnan: hjärnan har en struktur som gör att människor kopplar äganderätten till de saker som vi uppfattar som ägodelar. Dessutom förstärks den känslomässiga komponenten i äganderätten genom att vi associerar till fysiska ägodelar. Detta gör att immaterialrätten står inför allvarliga utmaningar när det gäller frivillig efterlevelse. Problemet med upphovsrättens efterlevnad i detta perspektiv är inte en fråga om rättslig reglering utan känslomässigt. Istället för känslomässiga reaktioner aktiverar upphovsrätten de delar av hjärnan som har med kreativt skapande och uppfinningar att göra. Det tycks således som att kreativitet belönas på annat sätt och att dessa har anknytning till värden som respekt och prestige å ena sidan och att hålla något hemligt å den andra sidan. Författarna drar därför följande slutsats:
Upphovsrätten sänder ett budskap till lagens mottagare som strider mot äganderättsbegreppet. Det är ett budskap som kräver respekt, men inte pengar. I detta perspektiv framstår fildelning som legitim och inte som ett brott. Vad vore ett bättre sätt att visa respekt för upphovsmannen än att sprida föremålet för uppskattning till andra? Och gärna under anonymitetsskydd!
Om dessa antaganden är korrekta, finns det ingen användning av “mer av samma sak, bara hårdare”, vilket återspeglas i den hittillsvarande rättsliga utvecklingen på området såväl i Europa som i USA (Jfr Goodenough och Decker 2006, s. 18). Detta kommer inte att ge märkbart bättre resultat när det gäller lagstiftningens efterlevnad. Den forskning som vi bedriver inom Cybernormsprojektet och som kommenterats nyligen i anslutning till ettårsdagen av IPRED-lagens införande i Sverige, har visat att det snarare tycks vara så att de nya metoder som produceras av den tekniska utvecklingen kommer att betraktas som normala och legitima, om än olagliga. Det må vara att den hittillsvarande medieutvecklingens olika tekniska innovationer inte har varit upphovsrättens motståndare, som utredningsmannen hävdar i sin artikel, men detta är ett påstående som bygger på att upphovsrätten varit knuten till en materialiserad produkt, en LP-skiva, en DVD, en CD-skiva eller en bok. Men när upphovsrätten går över till att ”enbart” hantera upplevelser som laddas ner i det särskilda fallet, går det inte längre att ens i en överförd bemärkelse att associera till äganderätten till fysiska ting.
Brott brukar betraktas som ett avvikande beteende. Begreppet avvikande beteende förutsätter att det finns en måttstock som identifierar vad som är “normalt”. När tidigare olagliga beteenden blir normala kan de inte längre anses som avvikande, Det är den lärdom vi kan dra av historien. Den nuvarande historiska situationen tyder på att vi har anledning att förvänta sig något liknande hända i samband med fildelning, såväl som i andra delar av informationsteknologin. Vi bör komma ihåg att för något mer än hundra år sedan var strejker på arbetsmarknaden fortfarande olagliga i de flesta europeiska länder. I Sverige gällde den s k Åkarpslagen fram till 1904. Fackföreningarna hade ingen formell rätt att företräda sina medlemmar och förhandla med arbetsgivarna. Kollektivavtal har inte formellt godkänts i Sverige förrän genom lag 1928. Dessa rättsliga instrument hade en dramatisk historia innan de blev till ledande mekanismer (särskilt i Sverige) för att reglera arbetsmarknaden. Faktum är att för mindre än 80 år sedan sköts arbetare till döds i Sverige för att de deltog i en demonstration för arbetstagares rättigheter (Ådalen 1931). De som drev fram kollektiva rättigheter var eniga i sitt motstånd mot den rådande produktionsordningen, skråväsendet inom hantverket och jordbrukssektorn. Trots att de storskaliga villkoren för industriell produktion länge funnits tog det tid innan dessa nya regleringsinstrument kom att godtas. Men i dag är de allmänt omhuldade i hela den industrialiserade världen. När vi nu står inför övergången från ett industriellt samhälle till mer av ett informationssamhälle som bygger på digital teknik, har vi anledning att bära med oss dessa erfarenheter från tidigare och liknande övergångsperioder i samhällets historia.
”Att skyddade verk görs lätt tillgängliga för allmänheten genom smidig rättighetsklarering, givetvis mot skälig ersättning, framstår som något av samtidens och framtidens angelägna samhällsprojekt”, skriver utredningsmannen i DN Debatt. Det är inte svårt att hålla med. Han föreslår därför inrättande av en svensk modell enligt beprövad erfarenhet i industrisamhällets mer lättidentifierade maktstrukturer, nämligen att de organisationer som är mest representativa och som bäst företräder upphovsmännen bör få lagstiftarens mandat att utveckla den kollektiva licensieringen både när det gäller den svenska och den internationella repertoar som används i Sverige.
Det är säkert lättare att överlåta problemhanteringen till särskilda ”experter” eller partsrepresentanter för att på så sätt skapa solidaritet med befintliga storskaliga system. Men vad artikeln om kognitiv jurisprudens lärt oss är att vanliga människor inte kan ta till sig en spontan solidaritet med (upphovs)rättsregler som inte har en förankring hos våra känslor för något som vi kan identifiera oss med. Vanligt folk har uppenbarligen svårt att solidarisera sig med distributörernas ekonomiskt betingade äganderättsanspråk. Så länge dessa inte kraftigt modifieras kan man inte förvänta sig någon spontan efterlevnad av upphovsrättslagstiftningens regler. Den kan möjligen tvingas fram genom lag, med då till ett pris som riskerar att bli för högt. Redan Pirate Bay-domen har i stor utsträckning visat sig vara en Pyrrhus-seger. Den föder motreaktioner som har oanade konsekvenser även på andra än upphovsrättens område.
Tillägg: En omarbetad version av detta inlägg är idag infört på Sydsvenska Dagbladets Debattsida.
Tillägg 2: Upphovsrättsutredningens delbetänkande diskuteras även på många andra håll.
Cybernorms.net- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012At 0900 o’clock Saturday morning local time we closed the survey that we have had promoted on The Pirate Bay, called The Research Bay. After 72 hours we’ve got almost 100 000 answers – covering people of all ages from all over the world! This gives the research community a great pool of data and […]
- The Research Bay, reloaded 9 May 2012Welcome to Cybernorms.net, the blog of the Cybernorms Research Group. We are a group of researchers mainly based at the Department of Sociology of Law at Lund University, Sweden, affiliated with the Lund University Internet Institute. During three days in April last year the Cybernorms Research Group conducted a big survey study called The Research […]
- Releasing data on online anonymity 3 May 2012The week has been a good week in the media for the LUii affiliated Cybernorms research project. With Måns Svensson, head of the research group, in the lead, we released data from our latest follow up survey on file sharing and online anonymity. We found that when compared to figures from late 2009, 40% more […]
- Conference on norms: session on law, language and the mind 25 April 2012The international conference on norms in Lund, Sweden, is now in its second of two days. The official name is The Normative Anatomy of Society – Relations Between Norms and Law in the 21st Century. Its is arranged by the Department for Sociology of Law at Lund University. Picture from the morning plenary. From the […]
- Conference on norms in April 6 February 2012There is a conference coming up 24-25 April at Lund University in Sweden. If you are academically into norms from any perspective, you should probably check it out. The name of the conference is The Normative Anatomy of Society. Relations Between Norms and Law in the 21st Century and it deals with “to promote an […]
- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012
