Juridik + Teknik = Svart?
Nej, det är ingen felstavning i rubriken. Det är en så kallad ordlek. Liksom det mesta som rör The Pirate Bay tycks även sitens relation till internetoperatören Black Internet nämligen bli en långdragen historia. Vi har skrivit om relationen dem emellan flera gånger här på Cybernormer. Som en kort sammanfattning kan man konstatera att Black Internet haft en kund som i sin tur levererat bandbredd åt TPB, en relation som för snart ett år sedan under viteshot avslutades.
Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.
På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.
Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:
“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”
“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”
När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.
“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.
Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.
Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:
“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”
Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.
Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?
Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.
Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?
Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.
(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)
Fotoförbud och bildanvändande i nätkulturer
Bloggaren och riksdagskandidaten Carl Johan Rehbinder (pp) skriver om “Fotograferingsförbud – för integritetens skull?”. Han har med andra politiker debatterat Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande ”Skyddet för den personliga integriteten – Bedömningar och förslag” (SOU 2008:3). En del av det kommittén i sitt slutbetänkande föreslår har kommit att kallas “Fotoförbudslagen”, och har diskuterats lite fram och tillbaka under en längre tid – om än väldigt lågintensivt. Kanske är det på väg att ändras nu.
Det som diskuteras är det kommittéledamöterna Annie Johansson och Agne Svensson presenterade på DN Debatt i början av 2008. De skriver där bland annat:
Det finns [idag] inget skydd mot olovlig fotografering. Inget skydd mot närgången uppmärksamhet och ryktesspridning exempelvis via smygfoto eller smygfilmning [och inte heller någon] rätt till skadestånd för kränkning av integriteten.
Det man därför föreslår är att ansvarsbördan för exempelvis kränkning flyttas från publicerings- eller spridningstillfället som det är nu till själva fotograferingsögonblicket. Den som fotograferar måste försäkra sig om att den tagna bilden inte kommer upplevas som kränkande, och att den inte inkräktar på den personliga integriteten exempelvis beroende på plats för fotograferingen.
Tidigare har Pressfotografernas förening med Mia Karlsvärd i spetsen kritiserat förlaget. Hon menar att det gör fotografarbete omöjligt, om man lite hårddraget måste fråga alla fotoobjekt om lov innan bilder tas. Carl Johan Rehbinder diskuterar detta utifrån ett självcensursperpektiv, med tydlig piratpartistisk klang, och kopplar det till ett övervakningssamhälle med allehanda begränsande lagar.
Själv var jag tidigare i år med och diskuterade frågan i östgötsk regional-TV. I studion fanns då också ovan nämnda Mia Karlsvärd. Min huvudpoäng var, som jag då skrev i ett eget blogginlägg, att det är minst sagt problematiskt när det kommer upp förslag på nya lagar som på ett väldigt trubbigt sätt försöker hantera något så flyktigt och flytande som internet. Man riskerar då att resultatet snarare blir ett glapp där väldigt många bryter mot lagar, mest för att det “ju är så man gör”.
Utifrån den samlade kunskap som idag finns om barn och ungdomars bildanvändande på nätet kan man dessutom sluta sig till att det är något som är otroligt viktigt för barn och ungdomars identitetsutveckling. Finns man på Internet idag, och det gör de flesta unga, så är egentagna bilder otroligt viktiga för att bekräfta för sig själv och andra vem man egentligen är och inom vilka sociala sammanhang man agerar. Det visar bland annat en studie jag genomfört under våren och som behandlar just ungdomars bildanvändning och kopplar vidare till Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande.
De ungdomar jag då pratat med menar nästan unisont att fotografering och bildpublicering är något de sysslar med på regelbunden basis, vissa till och med dagligen. Lite krasst man säga att det är så de visar upp vilka de är och var de befinner sig i livet. Visst, menar man, det händer att det blir fel – exempelvis kan folk bli stötta eller till och med mobbade på grund av att vissa bilder tagits vid fel tillfälle eller lagts upp på fel ställe – men i de flesta fall går det att reda ut. Oftast räcker det med att prata med den som lagt upp bilden, varpå de tar bort bilden. Det tycks finnas tydliga sociala normer för att sådana misstag inte ska drabba någon mer än nödvändigt.
De slutsatser man kan dra av studien är bland annat att Integritetsskyddskommittén inte har den insikt som nog ändå krävs kring hur bilder idag hanteras på nätet. Det finns en överhängande risk för att man genom att missa viktiga faktorer i ungdomars bildanvändande, som att bilder spelar en stor roll för ungdomars självuppfattning, banar väg för än fler nätrelaterade lagar som unga mer eller mindre struntar i. Samtidigt som en lagändring kan vara ett sätt att komma åt vissa typer av kränkande bildanvändning finns risken att man åter kriminaliserar en hel ungdomsgeneration.
Upp och ner, ner och upp. Om upphovsrättsjuridikens ofrånkomligt politiska syskon
Olika medier berättar idag om hur Piratpartiet tagit över att härbärgera The Pirate Bay på sina servrar i Stockholm leverera bandbredden till Pirate Bay. Bakgrunden är att domstolen Landgericht Hamburg nyligen beslutade att gå på sex stora Hollywoodbolags linje och utdöma ett direkt gällande förbud för operatören CB3ROB/CyberBunker mot att leverera bandbredd till The Pirate Baysajten. Piratpartiet har i sin tur sett ett politisk värde i att ta sig an frågan, tala om händelserna i termer av yttrandefrihet, och låta sajtens trafik gå via deras bandbredd. Sydsvenskan skriver exempelvis att
”Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn, däremot inte till själva torrentfilerna. Och inte heller till någon tracker, eftersom The Pirate Bay inte längre har någon egen tracker.”
Kolla exempelvis copyriot för skillnaden mellan att ha en bittorrenttracker och en sökmotor för torrentfiler. Den är, inte minst rättsligt, väldigt viktig.
För att rekapitulera frågan något, och sätta den i ett händelsesammanhang. En annan väg än att gå rakt på de som driver en sajt man inte gillar är att försöka strypa deras bandbredd genom att angripa deras operatör. Operatörerna, eller ISPerna, är ju väktare av internets infrastruktur, de kan härbärgera webbsajter åt kunder och de ser till att trafiken når dessa när folk surfar runt på internet. Eftersom ISPerna sitter på en sådan nyckelposition skyddas de från attacker och sig själva genom lagstiftning som poängterar att de skall förhålla sig neutralt till innehållet på sajter och att de t ex inte ska spara information om surfares identiteter längre än nödvändigt.
Det är också därför det är extra intressant när en ISP utsätts för påtryckningar från någon part. Ipredlagen handlar om detta, i sin praktik, och utgör alltså ett undantag mot den neutrala principen. Vi har sett det i fallet med Ephone, Telia och vi hör om lagstiftning som börjar rucka på principen som direktivet om trafikdata. ISPn Black Internet stängde ju ner sina leveranser av TPBsajten när de riskerade vite. Och nu är det The Pirate Bay revisited – igen.
Bandbreddsleverantören CB3ROB/CyberBunker levererar levererade bandbredd till The Pirate Bay, och har alltså nyligen belagts med ett preliminärt eller interimistiskt förbud mot att göra så av en domstol i Hamburg, rapporterar TorrentFreak. Hitta domen här (pdf) (från TorrentFreak).
Bakom förbudet står sex stycken Hollywoodjättar: 1) Columbia Pictures Industries Inc., 2) Disney Enterprises Inc., 3) Paramount Pictures Corporation, 4) Twentieth Century Fox Film Corporation, 5) Universal City Studios Productions, 6) Warner Bros. Entertainment Inc. Och de har rättigheterna till var sin film som de menar sprids med hjälp av TPB-sajten på ett olagligt vis (förutom nr 3, som det verkar som inte har lyckats visa detta för någon av sina filmer? Vad gör dom i sammanhanget? ”Hänger” med?).
Operatören CB3ROBs företrädare, Sven Kamphuis, vänder på det rättsligt sanktionerade perspektivet på ett ganska frispråkigt sätt:
“Now don’t get me wrong, I’m all for removing MPA content, as it’s crap anyway, and gives free promotion to criminal cartels that corrupt our governments, engage in unfair competition, and act [with hostility] against ISPs [which] is not the way to go, but as we believe in an open Internet, we’ll even let them stay around for a while”.
Trots denna kaxighet stängdes alltså leveranserna av. Vilket ledde till att PiratPartiet såg en chans att höja sin medianärvaro igen. Här träder upphovsrättsjuridiken ånyo in i den politiska sfären. Peter Sunde, denna gång som “Pirate Bays tidigare talesman”, ser den politiska sammankopplingen på ett väldigt konkret sätt som något som kommer att skydda sajten.
SVT: Om Piratpartiets it-operatörer har några synpunkter på att The Pirate Bay ligger hos Piratpartiet så blir det svårt för dem att göra något åt det. Om de klipper bandbredden så blir det ju faktiskt politisk censur – då klipper de ju även Piratpartiets nät.
Det här berättar också om rättens geografiska bundenhet. Kaliforniska mediaföretag går till en tysk domstol under tysk lag för att tvinga ett hollandbaserat tyskt företag att strypa bandbredden till en sajt som har svenska grundare. Och det ställer återigen upphovsrättens reglerade kontrollsystem i fokus. Upphovsrätten har otidsenliga element i sig, och en konsekvens av detta har gett en flora av skrivande kring TPB men även PiratPartiets plats i den politiska etern.
Nu är det ju inte så att Piratpartiet är den enda lösningen på vare sig bandbredd eller härbärgeringsproblem. Aktörer i andra länder, med annan politik, eller snarare andra juridiska råmärken, erbjuder naturligtvis sina tjänster. Man kan fråga sig vad följderna egentligen blir, mer än att man möjligen jagar bort härbärgerandet, riktar om flödena till länder som inte står under kalifornisk kontroll – i sin mest extensiva mening – och att man tummar på neutralitetsprinciper för infrastruktur för upphovsrättsliga mellanhänders skull.
svt om PP som operatör
svt och Sunde
SvD om att TPB är uppe igen
Nyhetskanalen.se
SR1 SR2 SR3
Mathias Klang
Nya upphovsrättutredningen gör ingen skillnad
Så kom den då, Upphovsrättsutredningens delbetänkande som något försenat släpptes (2010-04-08). Utredningen uppvisar inte en strategi som bygger på ”more of the same”, dvs. ytterligare hårdare tag mot fildelare. Istället för straffrättsliga medel har utredningsmannen, Jan Rosén, utvecklat lagens civilrättsliga regler. Det införs nya allmänna bestämmelser om avtal. Vidare justeras reglerna om avtalslicenser i olika hänseenden. Utredningsmannen föreslår
- bestämmelser om tolkning av upphovsrättsliga avtal,
- att sådana ska kunna jämkas enligt avtalslagens allmänna jämkningsregel (i 36 § AvtL),
- att den som har ensamrätt att utnyttja upphovsrättigheter ska vara skyldig att utnyttja dessa rättigheter,
- att en ny allmän avtalsrättslig ersättningsbestämmelse ska införas som ger upphovsmannen rätt till skälig ersättning när förfoganderätten överlåts eller upplåts till någon annan (läs t ex film-, skiv eller bokförlag),
- att avtal om överföring till allmänheten liksom offentligt framförande av ett verk ska gälla för en tid om tre år och inte medföra ensamrätt, om inget annat har avtalats, vilket har särskilt betydelse vid utnyttjanden som sker i internetmiljön. Denna bestämmelse innehåller en avsevärd skillnad gentemot gällande rätt.
Dessutom införs modifiering av reglerna om filmavtal och om upphovsrätt till datorprogram som skapats i anställningsförhållanden. I det första fallet försvagas och i det andra fallet förstärks den ideella delen av upphovsrätten, dvs att datorprogrammet inte mot upphovsmannens medgivande får förvanskas eller ändras.
Låt mig säga det direkt. Hela utredningsförslaget andas en strävan efter att med rätten skapa legitimitet och stöd för rättsliga konstruktioner som hotas av den tekniska utvecklingen. Såtillvida har utredningsmannen förstått vad det handlar om. Den konflikt på upphovsrättens område som fildelningsproblematiken blottlagt handlar om relationen mellan upphovsman och den som ekonomiskt förfogar över upphovsrätten genom att ha köpt upp densamma. Det är för att mildra denna konflikt som de nya reglerna införs. Det är en vanlig funktion hos rätten, att den används av politiker för att ge uttryck för att man bryr sig och gör något åt ett samhälleligt problem. Det är dock så att de regler som införs oftast inte har någon avgörande betydelse för lösningen av problemet. Så tycks det vara även i detta fall. Det finns anledning att förvänta sig att utredningsförslaget inte blir särskilt populärt i praktiken. En reflektion i detta perspektiv är just att de civilrättsliga regler som införs är dispositiva och kan avtalas bort av starkare parter. De regler om jämkning och annat som föreslås är inte av sådan karaktär att de kommer att lösa de praktiska problemen.
Utredningsmannen ställer sig på den individuelle upphovsmannens sida och ställer denne i centrum. Utredningsmannen tänker väl sig att detta ska leda till ökad legitimitet för upphovsrättslagstiftningen som sådan, i det att människor ska vara benägna i större utsträckning att betala för upplevelser som de annars kan tillgodogöra sig gratis genom fildelning. Eller för att använda utredningsmannens egen retorik i den artikel som publicerades på DN Debatt: ”Ambitionen är att erbjuda klara och begripliga avtalsregler, att underlätta användningen av skyddade verk och andra prestationer och att smörja det maskineri som låter litteratur, musik och konst nå ut till allmänheten”.
Denna ambition må ju framstå som god, men det finns anledning att ställa sig tveksam till frågan om föreslagna åtgärder förmår att åstadkomma det önskade förhållandet. Om vi försöker oss på en vetenskaplig (läs rättssociologisk) analys av situationen kan vi konstatera att neurovetenskapen nu även nått juridiken. Inom den framväxande disciplinen för kognitiv jurisprudens(som bygger på kognitiv neurovetenskap), har de två amerikanska professorerna, Oliver Goodenough och Gregory Decker ställt sig frågan: ”Varför stjäl goda människor intellektuell egendom” (Goodenough och Decker 2006)? Författarna bygger på de resultat som skapas genom kopplingen mellan vårt nervsystem och hur vi tänker och omsätter tanke till handling. Idén är att vårt beslutsfattande styrs av en kombination av den genetiska organisationen av vår hjärna och influenser från de fysiska, sociala och kulturella miljöer vi lever i. Dessa tillsammans formar vårt minne och våra vanor, och utvecklar kapaciteter såsom medvetna tankar, logik och förmåga att skapa och forma externa institutioner, exempelvis lagen och rätten. Emotion är också en viktig komponent till stöd för ett effektivt rättsligt system (Maroney 2006). Således skriver författarna, måste äganderättens regler vara kraftfullt förankrade i våra känslomässiga reaktioner för att vi ska erkänna och respektera rätten till egendom. Vi är också beroende av vissa primitiva kognitiva reaktioner i den mänskliga hjärnan: hjärnan har en struktur som gör att människor kopplar äganderätten till de saker som vi uppfattar som ägodelar. Dessutom förstärks den känslomässiga komponenten i äganderätten genom att vi associerar till fysiska ägodelar. Detta gör att immaterialrätten står inför allvarliga utmaningar när det gäller frivillig efterlevelse. Problemet med upphovsrättens efterlevnad i detta perspektiv är inte en fråga om rättslig reglering utan känslomässigt. Istället för känslomässiga reaktioner aktiverar upphovsrätten de delar av hjärnan som har med kreativt skapande och uppfinningar att göra. Det tycks således som att kreativitet belönas på annat sätt och att dessa har anknytning till värden som respekt och prestige å ena sidan och att hålla något hemligt å den andra sidan. Författarna drar därför följande slutsats:
Upphovsrätten sänder ett budskap till lagens mottagare som strider mot äganderättsbegreppet. Det är ett budskap som kräver respekt, men inte pengar. I detta perspektiv framstår fildelning som legitim och inte som ett brott. Vad vore ett bättre sätt att visa respekt för upphovsmannen än att sprida föremålet för uppskattning till andra? Och gärna under anonymitetsskydd!
Om dessa antaganden är korrekta, finns det ingen användning av “mer av samma sak, bara hårdare”, vilket återspeglas i den hittillsvarande rättsliga utvecklingen på området såväl i Europa som i USA (Jfr Goodenough och Decker 2006, s. 18). Detta kommer inte att ge märkbart bättre resultat när det gäller lagstiftningens efterlevnad. Den forskning som vi bedriver inom Cybernormsprojektet och som kommenterats nyligen i anslutning till ettårsdagen av IPRED-lagens införande i Sverige, har visat att det snarare tycks vara så att de nya metoder som produceras av den tekniska utvecklingen kommer att betraktas som normala och legitima, om än olagliga. Det må vara att den hittillsvarande medieutvecklingens olika tekniska innovationer inte har varit upphovsrättens motståndare, som utredningsmannen hävdar i sin artikel, men detta är ett påstående som bygger på att upphovsrätten varit knuten till en materialiserad produkt, en LP-skiva, en DVD, en CD-skiva eller en bok. Men när upphovsrätten går över till att ”enbart” hantera upplevelser som laddas ner i det särskilda fallet, går det inte längre att ens i en överförd bemärkelse att associera till äganderätten till fysiska ting.
Brott brukar betraktas som ett avvikande beteende. Begreppet avvikande beteende förutsätter att det finns en måttstock som identifierar vad som är “normalt”. När tidigare olagliga beteenden blir normala kan de inte längre anses som avvikande, Det är den lärdom vi kan dra av historien. Den nuvarande historiska situationen tyder på att vi har anledning att förvänta sig något liknande hända i samband med fildelning, såväl som i andra delar av informationsteknologin. Vi bör komma ihåg att för något mer än hundra år sedan var strejker på arbetsmarknaden fortfarande olagliga i de flesta europeiska länder. I Sverige gällde den s k Åkarpslagen fram till 1904. Fackföreningarna hade ingen formell rätt att företräda sina medlemmar och förhandla med arbetsgivarna. Kollektivavtal har inte formellt godkänts i Sverige förrän genom lag 1928. Dessa rättsliga instrument hade en dramatisk historia innan de blev till ledande mekanismer (särskilt i Sverige) för att reglera arbetsmarknaden. Faktum är att för mindre än 80 år sedan sköts arbetare till döds i Sverige för att de deltog i en demonstration för arbetstagares rättigheter (Ådalen 1931). De som drev fram kollektiva rättigheter var eniga i sitt motstånd mot den rådande produktionsordningen, skråväsendet inom hantverket och jordbrukssektorn. Trots att de storskaliga villkoren för industriell produktion länge funnits tog det tid innan dessa nya regleringsinstrument kom att godtas. Men i dag är de allmänt omhuldade i hela den industrialiserade världen. När vi nu står inför övergången från ett industriellt samhälle till mer av ett informationssamhälle som bygger på digital teknik, har vi anledning att bära med oss dessa erfarenheter från tidigare och liknande övergångsperioder i samhällets historia.
”Att skyddade verk görs lätt tillgängliga för allmänheten genom smidig rättighetsklarering, givetvis mot skälig ersättning, framstår som något av samtidens och framtidens angelägna samhällsprojekt”, skriver utredningsmannen i DN Debatt. Det är inte svårt att hålla med. Han föreslår därför inrättande av en svensk modell enligt beprövad erfarenhet i industrisamhällets mer lättidentifierade maktstrukturer, nämligen att de organisationer som är mest representativa och som bäst företräder upphovsmännen bör få lagstiftarens mandat att utveckla den kollektiva licensieringen både när det gäller den svenska och den internationella repertoar som används i Sverige.
Det är säkert lättare att överlåta problemhanteringen till särskilda ”experter” eller partsrepresentanter för att på så sätt skapa solidaritet med befintliga storskaliga system. Men vad artikeln om kognitiv jurisprudens lärt oss är att vanliga människor inte kan ta till sig en spontan solidaritet med (upphovs)rättsregler som inte har en förankring hos våra känslor för något som vi kan identifiera oss med. Vanligt folk har uppenbarligen svårt att solidarisera sig med distributörernas ekonomiskt betingade äganderättsanspråk. Så länge dessa inte kraftigt modifieras kan man inte förvänta sig någon spontan efterlevnad av upphovsrättslagstiftningens regler. Den kan möjligen tvingas fram genom lag, med då till ett pris som riskerar att bli för högt. Redan Pirate Bay-domen har i stor utsträckning visat sig vara en Pyrrhus-seger. Den föder motreaktioner som har oanade konsekvenser även på andra än upphovsrättens område.
Tillägg: En omarbetad version av detta inlägg är idag infört på Sydsvenska Dagbladets Debattsida.
Tillägg 2: Upphovsrättsutredningens delbetänkande diskuteras även på många andra håll.
Nya krav på varningsbrev till fildelare
Som vi på Cybernormer tidigare skrivit avslog Hovrätten Antipiratbyråns begäran om att få ta del av uppgifter ur internetoperatören Ephones kundregister. (Har ni inte läst Stefan Larssons ordentliga genomgång av det ärendet, så gör det!) I väntan på att det hela tas upp av Högsta Domstolen har så Antipiratbyrån gått ut med krav på nya lagändringar.
Antipiratbyrån, med juristen Henrik Pontén, i spetsen vill göra det möjligt för upphovsrättsorganisationer att skicka varningsbrev till misstänkta fildelare. Tanken är att det ska ske via en “statlig instans eller tredjepartsorganisation” som internetoperatörer är tvungna att att foga sig efter när så krävs.
Anledningen är troligen att bevisläget för Bittorrent är klart annorlunda jämfört med protokoll som Direct Connect. Via programvara för Direct Connect är det lätt att få översikt över vad varje enskild användare delar med sig av. Det blir då lätt att hävda att en enskild användare är ansvarig för tillgängliggörande av mycket stora mängder material. Via programvara för Bittorrent kan man inte på samma sätt se var varje användare delar ut, utan istället enbart få tillgång till vilka ip-adresser som deltar i spridning av en enskild fil. Det är då svårt att hävda något mer än att fildelning skett i ett enskild fall.
Tanken med Antipiratbyråns nya förslag är därmed att man ska kunna varna fildelare som kunnat spåras till filöverföringar som i kvantitet ännu inte nått upp till vad som krävs för att åtal ska väckas.
Förfarandet är inte helt olikt tidigare tillvägagångssätt, då upphovsrättsorganisationer direkt via internetoperatörerna skickat varningsmail till personer vars uppkoppling använts för olovlig fildelning. Då fick Antipiratbyrån backning av Datainspektionen på grund av sin hantering av personuppgifter och ändrade då sina arbetsmetoder. Den nya tanken med en extra instans som mellanhand kan därmed tänkas vara ett sätt att ta sig runt Datainspektionens kritik.
Orädd, i upphovsrättsnöden
JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.
Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (“Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.
Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.
Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.
Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.
JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att
“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)
Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.
Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”
Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.
Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.
-
Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd
* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.
Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?
För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”
Ipred-fall i Högsta domstolen
Som 54 kap 10 § Rättegångsbalken föreskriver så får prövningstillstånd till Högsta Domstolen meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.
Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.
Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.
Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.
Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:
Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.
Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att
EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.
Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.
Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.
Läs- och länktips
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
