Oroväckande ändamålsglidning alldeles för nära
Nytt grepp på Cybernormer. För att illustrera och kommentera en väldigt intressant Twitterdiskussion jag fastnade i häromdagen använder jag verktyget Storify. Men, det viktiga här är inte verktygen – det är innehållet, och hur nära en verklig ändamålsglidning man kan sitta och svettas.
Ny undersökning på The Pirate Bay
För ungefär ett år sedan genomförde vi i Cybernormer en stor undersökning i samarbete med fildelnings-siten The Pirate Bay. Under tre dygn fick vi över 75000 svar från fildelare som svarade på frågor om fildelningsvanor, anonymisering och framtidsutsikter. Nu är det dags igen. Genom att upprepa undersökningen kan vi få ännu bättre insikt i hur fildelnings-kulturen kring The Pirate Bay är sammansatt, fungerar och resonerar.
Från och med tidigt i morse och 72 timmar framöver har The Pirate Bays framsida tagits över av oss. Genom att klicka på loggan från “The Research Bay” kommer man till vår webb-enkät. Enkäten är väldigt lik den från förra året, med några tillägg – framförallt gällande nätblockeringar och anonymisering.
Resultatet från förra årets undersökning kommer för övrigt att, ur ett rättssociologiskt perspektiv, presenteras i artikelform. Så snart vi kan kommer vi presentera det hela, även om de akademiska kvarnarna mal rätt långsamt. Däremot har vi en överraskning som vi tänkte överlämna till Internet inom kort. Snart så…
Torrentfreak redan hunnit skriva om den här vändan, där en hel del viktiga frågor besvaras.. Vid eventuella frågor kontaktas vi lättast via kontaktformuläret här på sidan.
Intervju om upphovsrätten i det digitala samhället
Det är väl något slags personligt rekord i längd på intervju, när jag intervjuas om upphovsrätten i det digitala samhället i en tidskrift som heter Nordic Hardware. Det är Andreas Galistel som skriver en artikel med namnet Digital upphovsrätt i en analog tid, som avslutas med min intervju. Tänkte här puffa lite för den, och visa på hur den sitter ihop med en del annat.
Andreas kontaktade mig efter min disputation i oktober för intervjun, och den har pågått i textform lite långsamt och utdraget i tid under ett par månader. Intervjun, som börjar här, tar upp problemet med tankestrukturer uppkomna under andra förutsättningar än dagens och som är förankrade i rätten. En rätt som kan bli starkt utmanad när samhället förändras snabbt. Jag har skrivit om det i termer av metaforernas makt, bl a Under strecket i SvD.
Jag talar i intervjun om ett “‘stigberoende’ i den upphovsrättsliga utvecklingen i termer av en rättslig inlåsning oförmögen att anpassa sig till nyare sociala praktiker i ett digitalt samhälle”, som jag utvecklat här, men även i artikel i skotsk rättsvetenskaplig tidskrift, i nordisk rättsvetenskaplig tidskrift [pdf] och hos Torrentfreak.
Jag tar i intervjun upp frågan om föreställningar om skapande i upphovsrätten, som ibland kritiserats för att i alltför hög grad stå för det “ensamma geniet”. Peter Jakobsson tar upp det – bland annat – på ett bra sätt i sin nyligen publicerade avhandling Öppenhetsindustrin [pdf], som jag kan rekommendera. Vi diskuterar även anonymitetsfrågan, som vi i Cybernormer nyligen var ute i pressen (Svd, DN etc) och snackade om i anslutning till att vi släppte data från vår senaste undersökning.
Slutligen diskuterar jag den komplexa frågan om hur rättens roll påverkas av upphovsrättens bristande legitimitet:
Jag tror att vi under lång tid kommer att få se den dubbelhet som finns nu mellan reglering och enforcement, d.v.s. ett tillstånd av en mycket riskabel mellan-zon där man i Sverige instiftar oerhört långtgående lagstiftning, mycket som en följd av sina internationella åtaganden, men samtidigt inte på bred front tillämpar desamma. Det ger ett förtydligande av rätten som rättspluralistisk – för att vara akademisk – d.v.s. att vi som rättens adressater i högre utsträckning själva har att förhålla oss till olika normsystem, där rätten bara är ett av alla försök till att styra vårt beteende. Man kan uttrycka det som att det finns en stor risk att rätten som imperativ minskar, d.v.s. att “bryta mot lagen” blir mindre laddat.
Vad tror ni om det – vad kommer egentligen det att leda till – påverkas själva rättens roll? Är det en överdriven analys, och om inte, hur stort behov har vi av rättens roll som stark auktoritet i ett samhälle?
Sopa gör Internet svart
Idag är flera stora nätsidor i olika grad svarta. Engelska Wikipedia är kanske det största och mest kända exemplet på det. Utan en hel del trixande går det inte att använda sidan över huvudtaget. En del kanske blir lite fundersamma över det här, men det finns en poäng.
I USA har under den senaste tiden en rätt hätsk debatt om de två lagförslagen SOPA och PIPA ägt rum. Vi på Cybernormer hade nosat på dem lite tidigt i höstas, men blev egentligen inte varse om lagförslagens betydelse förrän vi i november var i San Fransisco och där träffade nätfrihetsorganisationen EFF. Där var SOPA högsta prioritet, och det av flera olika anledningar. Stefan är inne på en viktig aspekt i en tidigare post här på Cybernormer.
Först, i väldigt korta ordalag. SOPA och systerlagstiftningen PIPA är upphovsrättslagstiftning. Målet är att minska nätrelaterade upphovsrättsbrott av alla de slag. Tanken är att det ska vara en effektiv lagstiftning som gynnar upphovsrättsinnehavare. De verktyg som man framför som främsta vapen mot piratism är att man tillgriper åtgärder fort nog för att hantera Internets snabbhet och dessutom hyfsat intrusiva förslag på vilka dessa åtgärder ska vara. Effektivitet alltså.
Stefan nämner i sin post ett faktum som EFF var väldigt noga med att påpeka: De liggande lagförslagen är som gjorda för att hålla processen kort. Tiden mellan att en klagan lämnats in till domstol och åtgärd utförs föreslås vara fem dagar. Fem dagar är knappt vad ett besked om att man råkar vara part i rättslig tvist med vanlig postgång tar för att komma någon tillhands. Och det är verkligen ingen tid att tala om om man dessutom förväntas aktivera (eller bygga upp) ett rättsligt försvar. I själva verket riskerar därför SOPA döda hemsidor innan hemsidesägaren ens hinner reagera. Först därefter, när skadan så att säga redan är skedd, kan man eventuellt få möjlighet att överklaga.
Jag har i en del intervjuer kallat det cowboy-lagstiftning. Och det tycker jag fortfarande att det är. SOPA är typisk lagstiftning som skjuter först och därefter eventuellt frågar om vad det egentligen var som hände. SOPA skjuter dessutom brett.
Den fråga som upprört de flesta på Internet, och som nog också är anledningen att en del sidor nu är svarta, är att SOPA innehåller väldigt tydliga skrivningar om olika former av domänblockeringar. Dels att sidor som sägs strida mot SOPA helt sonika kan bli av med sina domäner, men också att man i särskilda DNS-filter ska kunna blockera “olagliga hemsidor”. Det är en väldigt drastisk och konstig väg att gå.
Det här med DNS har jag pratat om tidigare, och jag tänkte sno vissa delar därifrån för att illustrera. För något år sedan, när Wikileaks var i ropet, skrev jag den här förklaringen på Svt Debatt:
För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter.
Att använda sig av DNS-filter är att mecka med Internet kartor. Genom att filtrera bort sidor ur DNS-systemet kan man göra dem oåtkomliga. Man tar bort kartpekaren och det blir klart mycket svårare att hitta. För de flesta verkar det vara en bra lösning. Det är samma system vi i Sverige har för att filtrera bort sidor som polisens barnpornografigrupp kategoriserat som övergreppsmaterial, för att vi vanliga nätanvändare inte ska snubba in på barnporr. Men, det finns vissa problem. Dels de generella invändningar som jag tycker bör föras fram så fort filtrering kommer på tal, och som kan ses på bilden om i min post om “Tema Trippel-kontroll“. Alltså risken att man blockerar för mycket, inte tillräckligt eller kanske sådant som egentligen inte borde filtreras. Men dels också det argument som faktiskt först framfördes i en senat-debatt om just SOPA och som jag återanvänder i en intervju om nyliga filterförsök av The Pirate Bay.
Vill du bli av med en knarkarkvart i ditt kvarter ringer du polisen. Du byter inte plats på skyltar med förhoppningen att kunderna inte ska hitta dit. Sådant löser inga problem. Istället blir det svårare även för dem som av högst legitima skäl vill besöka kvarteret att hitta rätt.
För visst är det så. Även om det i SOPA-fallet är rättsväsendet som bestämmer om de digitala skyltpekarna löser filtrering och blockering väldigt sällan problem. Det är snabba lösningar på klart mer invecklade bekymmer. Genom att försöka filtrera bort fildelningssidor, som sker på flera håll i Europa just nu och som också är en del av SOPA, krånglar man till det för användarna – men de som vill hitta dit kommer ändå kunna göra det (se tydligt exempel från Belgien här, ca 17m27s in). Men resultatet blir med tiden allt fler svarta hål på Internet, och det är något som försvårar även för gemene man. Särskilt när SOPA då är tänkt att agera fort. Risken är att det blir fler hål än vad man hinner laga.
Utifrån ett nätperspektiv är det förstås väldigt dåligt.
(Som talande exempel här kan man ta den Svt Debatt-artikel jag citerar ovan. Av någon oförklarlig anledning har Svt bytt publiceringssystem och därmed gjort en hel massa innehåll otillgängligt. Det handlar förstås inte om filter, men illustrerar ändå problemet med de svarta hålen. För att kunna länka in artikeln måste jag gå via omvägar för att lyckas hitta lagrade kopior någon helt annanstans på Internet. Svårt att hitta, men inte omöjligt.)
Som avslutning klipper jag in en pedagogisk och förklarande film om SOPA. Vill man ha snabbvarianten kan man titta på den här bilden (som innehåller vattenskotrar, Oprah Winfrey och ledsna kattungar).
Tema trippel-kontroll
När man pratar om nät och -lagstiftning är det ofta mycket som är svårt att greppa. Vilka lagar och regleringar är relevanta att ta ställning till, vilka är viktiga, hur hänger de ihop? Det finns här vissa bekymmer; 1) det finns förstås en uppsjö av olika typer av lagstiftning som berör Internet, 2) det är ofta väldigt komplicerade processer och 3) det ser inte så himla ljust ut så det blir lätt tungjobbat. Emellanåt får jag därför i uppdrag att lätta upp resonemangen och förklara hur läget ligger.
Låt mig först vara ärlig, jag är inte direkt allvetande på nätlagstiftningsområdet. De tre punkterna gäller i allra högsta grad även mig. Samtidigt som tror jag att man genom att dra upp lite grova skisser över läget kan få en förståelse för hur situationen ser ut idag och hur den kan tänkas utvecklas.
I senaste numret av Magasinet Neo blev jag förärad med ett uppslag i deras serie “Manualen”. Tanken är att förklara mer eller mindre krångliga saker med hjälp av korta texter, rutor, bluppar och pedagogiska pilar. Lite som Bamses skola, även om Neo nog av politiska skäl kanske skulle vara lite tveksamma till en sådan liknelse. Tidningen är sån här betaltidning som inte finns på Internet, så för att inte bråka för mycket lägger jag bara in en blänkare för att visa på konceptet. Vill man läsa hela uppslaget får man köpa tidningen.
Jag hårddrar här hela nätlagstiftningspaketet och fokuserar på Datalagringsdirektivet, Ipred och det system av nätfilter som används i Sverige och andra europeiska länder. Med ovanstående disclaimer i bakhuvudet tycker jag att det är en god och illustrativ trojka som förklarar problemet rätt gott. Tre olika typer av processer – nätfiltren är inte ens lagstyrda – som på olika sätt försöker hantera sådant som upplevs som problematiskt med internet. Och tre processer som kan ses på väldigt många problematiserande vis.
Ungefär samma resonemang, fast i mer lättsam diskussionsmiljö, framförde jag som ett led i Datamuseet i Linköpings samtalsserie “Digitala revolutioner“.
Mitt framförande heter “Kampen om nätet” och handlar just om vilka processer som pågår just nu för att hantera och kontrollera det Internet som fortfarande är rätt öppet. Jag illustrerar det här genom att lite kort först prata om den så kallade Arabiska våren, där Mubaraks totala nedsläckning av det egyptiska nätet ur nätsynpunkt är det mest drastiska – och går sedan över på ungefär samma resonemang som i Neo-artikeln ovan.
Ungefär samma stuk körde jag för övrigt på fackförbundet DIK:s förkonferens “Hållplats 2011″, där jag bjöd på en resa från Pragvåren 1968 via gröna revolutionen i Iran 2009 till en väldigt luddig och eh… frisinnad diskussion om olika typer av nätfilter och -övervakning.
Foto: Brita Wessinger, DIK
På Hållplats 2011 hann vi med ett väldigt givande samtal som jag tycker man borde föra på fler håll. Alltså hur sådant som vi ser i vår omvärld kanske kan tyda på problem som även finns i vår närhet. Jämförelser som jag drar, exvis mellan Mubarak eller regimen i Iran och mer aktuella svenska företeelser är inte värderande jämförelser – men jag tänker mig att det finns många poänger att tjäna på att utifrån sådana handfasta och konkreta långtbortistan-exempel resonera om frågor som vikten av fri information och hur vi hanterar det i en vardag som inte alltid är lika enkel som sådana principer.
Den ofrivillige fildelaren
I föregående post skriver Måns om de logiska vurpor som dykt upp i debatten efter den fildelningsrättegång som ägde rum i Göteborg tidigare i veckan. Samma dag som rättegången gick av stapeln, i tisdags, hade några av oss från Cybernormer en informativ och vetenskap-lik debattartikel i GP: Fildelningsåtal ett olycksfall i arbetet.
Det intressanta med just denna rättegång är att den misstänkte fildelaren inte är mer än 15 år samt att hela ansvaret för rättssamhällets totalkollision med det digitala samhällets sociala normer läggs på en 15-årings axlar.
…inleder vi, för att fortsätta med en snabbgenomgång av hur vi ser på den nuvarande situationen gällande fildelning.Under våren har vi genomfört intervjuer med en hel drös niondeklassare i Linköping. Parallellt med det har vi också gjort vad vi menar är världens största fildelningsundersökning [här också en post-blogg]. Vi behöver bara skrapa på ytan av vår data för att se att fildelning fortfarande är väldigt, väldigt vanligt. Samtidigt är det också vanligt att man framför allt kör drive-by’s på nedladdningssiterna, agerar vad man kallar “free riders” och tankar ner utan att bekymra sig om att dela med sig. Skulle alla göra så här skulle det förstås innebära ett problem för fildelningssystemet, som så uttryckligen bygger på att någon delar med sig. Det här har utvecklarna av BitTorrent löst genom att i sina program automatiskt samtidigt dela ut det som laddas ner. Utan ansträngning, och ibland utan att veta om det, ordnas kretsloppet så att filflödet alltid är igång. Bra eller dåligt, men det är inte alltid man vet om det. I varje fall är det inte något särskilt många bryr sig särskilt mycket om. I debattartikeln skriver vi ut det här med lite större ord:
Man skulle kunna säga att 15-åringarna hellre är vad man i samhällsvetenskapliga sammanhang brukar kalla för free riders. Det sätt på vilket fildelningsgemenskapen har kommit tillrätta med problemet med free riders är att man skapat gemensamma tvingande normer. En metod som i grunden liknar det sätt på vilket vi har konstruerat vårt välfärdssamhälle. Skillnaden är att när välfärdssamhället skapar tvingande rättsliga regler så skapar fildelningsgemenskaperna tvingande tekniska normer. Det vill säga att man bygger in system i fildelningstekniken som tvingar den som vill ta del av gemenskapens samlade resurser att också dela med sig. Man brukar i internetsammanhang tala om code as law. Det vill säga att där man i vårt analoga samhälle väljer att reglera genom lag och rättsliga normer så väljer man i en digital verklighet ofta att reglera genom programmeringskod och tekniska normer.
För högst troligt har den åtalade 15-åringen inte haft för avsikt att fildela. Det är i varje fall vad som framgår i polisförhör. Istället har han, precis som de flesta andra 15-åringar vi pratat med under våren, haft ett sug att kika lite på film. Och plötsligt sitter han i en rättssal och är hotad av ungdomstjänst och dryga böter. Det är hårda bud för den som verkligen gillar film idag.
Hur det gick för 15-åringen i rätten? Ja, han blev friad. Varför? Han menade att han inte alls var medveten om att han delade ut. Själva fildelningen sköttes ju tydligen helt automatiskt av hans dator, i bakgrunden utan att han haft ett enda finger med i spelet. Han själv ville ju bara kolla på film.
Samhällsnyttan med en informationstjänst. Läsning av en artikel om TPB och Hovrättens dom
Marcin tipsade just om Jens Andreasson och Kristoffer Schollins artikel i Svensk Juristtidning om Pirate Bay-rättegångarna. Artikeln är nyligen utkommen, och Schollin var ju för övrigt med som sakkunnig i domstolen i fallet. Båda författarna är juristdoktorer och hänger på Handelshögskolan i GBG.
Jag skrollade lite och fastnade. Dels för att det behövs fler kompetenta juridiska diskussioner utifrån ett nätsamhällsperspektiv, och dels för att diskussionen knyter an till sånt jag skriver om i min avhandling som jag håller på att svänga ihop. Andersson och Schollin skriver bra om uppsåtsfrågan, som är central i rättsfallet med TPB. Du hittar artikeln med namnet Goda och onda medhjälpare — Är du socialt adekvat, lille vän? Om Pirate Bay-målets betydelse här [pdf].
TPB-fallet
Tingsrättens dom föll ju april 2009, där alla fyra dömdes till olika tidsvarianter av ett års fängelse och ett gemensamt (”solidariskt”) skadestånd på ungefär 32 miljoner. Samtliga överklagade beslutet, dvs även den ”vinnande” sidan, och de tre av de fyra som kunde inställa sig i Hovrätten dömdes i november 2010 till något kortare, men olika, tidsvarianter i fängelse och ett väsentligt högre skadestånd, uppåt 46 miljoner. Vilket har överklagats till Högsta domstolen av de tre dömda. Här är Hovrättsdomen [pdf].
Uppsåt?
Uppsåtsbedömningen är central i fallet med TPB, och Hovrätten anför att det är tillräckligt med endast en vag relation mellan medhjälparens insikt och huvudgärningen för att anse att uppsåt föreligger. Hovrätten jämför och relaterar till ett tidigare fall, som domstolen därmed menar är vägledande, – NJA 2007 s. 929. Andersson och Schollin menar dock att:
Vid en jämförelse av NJA 2007 s. 929 med TPB-målet finner vi att de är tämligen olika….
…I relationen mellan de tilltalade i TPB-målet och de okända användare i olika länder som tillgängliggjort något av verken i åtalet finner vi en annan typ av relation. Denna relation är inte bara generell, den är också hypotetisk. Från att ha krävt en viss, om än ej fullständig, överensstämmelse mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och det verkliga förloppet, så kräver man nu endast en hypotetisk föreställning om sådana händelseförlopp i allmänhet. Genom att denna hypotetiska relation anses vara tillräcklig sänks kravet på subjektiv täckning avsevärt, även jämfört med NJA 2007 s. 929 (s 538).
Därmed är kraven rätt låga för att att bedömas ha uppsåt till brottet. Det leder till en vidgad kriminalisering, dvs att många är de tjänster som skulle bedömas vara medverkande till upphovsrättsbrott. Även en sökmotor som Google.
Social adekvans?
Hur hanterar då Hovrätten den vida kriminaliseringen – för inte vill de väl kriminalisera en så allmän tjänst som en global sökmotor eller riskera att nästan alla större informationstjänster som om så bara delvis kan användas för att sprida upphovsrättsskyddat material utan tillstånd inkluderas? Nej, de börjar laborera med ”allmännytta” via ett i den juridiska doktrinen gammalt begrepp om s k ”social adekvans” (därav namnet på Andreasson och Schollins artikel). Det Andreasson och Schollin fokuserar är därmed den allmänna bedömningen av exv en söktjänsts eller informationstjänsts nytta som Hovrätten hävdar måste göras, som en konsekvens av att Hovrätten utvidgat kriminaliseringen, dvs sänkt kraven för att uppsåt skall anses föreligga (man pratar gärna i såna här passiva termer när man har med juridiska frågor att göra – “att det skall anses föreligga” – av vem? – domstolen!).
Dvs, först sänks kraven för uppsåt, och sedan görs en bedömning av den ”sociala adekvansen” kring tjänsten. Om den då är socialt adekvat, eller vad man ska kalla det, trots att uppsåt föreligger (vilket det härmed säkert oftast gör) så är den tilltalade fri igen. Detta låga krav leder då i realiteten till att bedömningen i sig är onödig – alla är ju medverkande:
Om man nu finner det nödvändigt att konstruera ett medhjälpsbegrepp med så lågt ställda krav på korrelation mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och den egentliga huvudgärningen att det inte krävs något annat än ett hypotetiskt likgiltighetsuppsåt, så kommer uppsåtsprövningen i praktiken att ha spelat ut sin roll vid bedömningen av mötes- och söktjänsters upphovsrättsliga status (Andreasson & Schollin 2011, s. 539).
Det gör ju även den där andra bedömningen, om samhällsnytta, desto mer betydande (rättsligt sett). Här följer Andreasson och Schollin upp med en bra diskussion om samhällsförändring och immaterialrättens plats i samhället i förhållande till digitalisering, med referenser både till googlerådgivaren och upphovsrättsexperten William Patry och upphovsrättsexperten och kritikern James Boyle. De diskuterar även ”upphovsrättens inlåsningseffekter” (som jag gjort en stor poäng av i en längre akademisk artikel, i gästblogg på torrenfreak och här på cybrnrmr). De skriver:
Upphovsrättens inlåsningseffekter samt TPB:s och andra liknande aktörers potential att bidra till ökad tillgänglighet och delaktighet är något som bör beaktas i en bedömning av den sociala adekvansen. Det skulle ju faktiskt, med ett på sätt och vis Boyleskt perspektiv, kunna hävdas att TPB faktiskt har tillgodosett grundläggande upphovsrättsliga värden som informationsfrihet, kreativitet och yttrandefrihet (s. 548).
Och så som Hovrätten formulerar bedömningen:
Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten.
Bedömningen om vad som är “allmänt samhällsnyttigt” har troligen många gått bet på genom tiderna. Det är en vansklig det-beror-ju-på-bedömning som normalt sett inte klingar väl med det rättsliga “objektiva” uttolkandet till vardags. Vad är det, med andra ord, som skall inbegripas i denna samhällsnytta? Nyttan för sedan gammalt etablerade aktörer? ”Det allmännas” behov av att kunna hitta vilken information som helst? Hur är det med fri tillgänglighet till rättsligt inlåst musik och film, mm., – kan det ligga i samhällsnyttan? Såklart menar inte Hovrätten det senaste. Hur är det med den närmast stundande utvecklingen av digitala tjänster? En snäv bedömning riskerar väl rimligen att hålla tillbaka en sådan utveckling, eller? Bedömningen är vansklig, den modell Hovrätten väljer är svår, speciellt i ljuset av den inlåst och svåradapterande upphovsrätt.
Enögd kulturekonomi
Valet av just det domstolscitatet är egentligen medieforskaren Jonas Anderssons, som var inne på den ensidiga syn på kulturekonomin som det vittnar om, på SvD opinion strax efter Hovrättens dom föll. Han tar bl. a. upp en poäng som Hovrättens resonemang går miste om:
Det märkliga med detta resonemang är att det bortser från den extra spridning som sker tack vare fildelningen, till exempel av verk som överhuvudtaget aldrig skulle bli köpta eller uthyrda annars. Fildelningen bidrar onekligen till att skapa kännedom om verk, och tjänstgör som en slags provsmakning vilket leder till en bredare smak, en mer bevandrad och intresserad kulturpublik, som i slutändan köper avsevärda mängder DVD- och Bluray-filmer, biobiljetter och videospel. Fildelning är en magnifik distributionstjänst, som låter medborgare provtitta och provlyssna på material.
Jonas visar på den dubbelhet som finns i musikbranschen i praktik och juridik:
Underhållningsbranschen befinner sig i en schizofren situation. Å ena sidan medger man att värdet på en digital fil är att jämföras med radio, då tjänster som Spotify medför att användarna betalar en jämförelsevis blygsam avgift för att ta del av materialet, medan upphovsmännen får en tillika ytterst blygsam ersättning per överförd fil. (Ja, även Spotify bygger på fildelningstekniken.) Å andra sidan för man en juridisk kamp där man sätter ett fiktivt värde på de filer som överförs genom Bittorrenttjänster som The Pirate Bay.
Här tar Jonas Andersson upp mitt exempel med exemplarmetaforen i upphovsrättslagen [pdf], som jag beskriver i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay (som även Schollin var med i – och Jonas var ju redaktör). Dvs, vanskligheten med att använda analogt förankrade modeller för värdebestämning av digital filöverföring.
“Om att med ödmjukhet blicka mot framtiden”
Andreasson och Schollin gör även en intressant bedömning av e-handelslagens omfattning i förhållande till TPB, som jag inte tar upp här, och de rundar av med en rätt ödmjuk attityd gentemot det kommande och varnar för att slå ner för hårt mot nya ”informationstjänsters” digitala lösningar och innovationer:
Bedömningar av informationstjänsters sociala adekvans, bristande gärningsculpa och e-handelslagens omfattning blir med nödvändighet svåra normativa bedömningar som inte kan undgå att handla om att med ödmjukhet blicka mot framtiden. Det kan tänkas att vissa tjänster endast är destruktiva, men i många fall är bilden betydligt mer mångfacetterad. Det gäller att försöka se till att de rättskonstruktioner som framtolkas är väl balanserade och inte stannar vid att skydda de tjänster och de tekniker som redan är etablerade utan också lämnar rum för det som kan bli framtidens etablissemang (s 556).
UPPDATERING. Med en trögrörlig reaktionstid (posten har varit uppe i flera dagar) får jag påminna om att inte missa Rasmus Fleischers (copyriot) kommentarer kring artikeln, där han ser problem i argumentationen.
SvJT
Om den metaforiska kampen om att få definiera TPB.
‘Copying is not theft’
Jag har varit inne på det förut, den där tanken om hur exemplarkontrollen i upphovsrätten inte fungerar så bra i sin överförda bemärkelse online. Hur det metaforiska inramandet i att överföra begrepp från en analog, fysisk kontext till en digital kontext som innehåller helt andra typer av begränsningar. Ni vet, är det verkligen stöld att kopiera, osv.
Man kan uttrycka problemen med den metaforiska överföringen som jag gjorde i min och Håkans artikel förra året*:
When the idea of property rights are established in an analogue reality and then transferred to a digital one, certain problems will occur. An obvious one, which reflects the two sides of the debate over the handling of media content, is the “copyism” of Internet communications on the one hand and “theft” on the other. From a traditional perspective, the illegal file sharing of copyrighted content has been called theft. The metaphor is problematic in the sense that a key element of stealing is that the individual who has been robbed physically loses the stolen object; this of course is not the case with file sharing, since files are copied.
Men man kan också uttrycka det med en liten film och musik, vilket på många sätt är mycket roligare. Sitter och hetsar med avhandling som jag ska blir klar med i sommar, och kopplade av med lite slösurfande kring saker jag skriver om. Trillade på den här. Copying is not theft.
* Larsson and Hydén (2010) Law, deviation and paradigmatic change: Copyright and its metaphors, in Vargas Martin et al. Technology for Facilitating Humanity and Combating Social Deviations: Interdisciplinary Perspectives, IGI Global.
Det är ju för övrigt samma dilemma som jag utvecklade i mitt bidrag [pdf] till antologin Efter The Pirate Bay, där jag räknade ut vad en hel bittorrentsajt skulle vara värd om man använde samma monetära värderingslogik som Tingsrätten och senare Hovrätten godkände i fallet med TPB.
Ola, eller hur snabbt man blir skyldig på Internet
Låt mig inleda med en meta-ingress. Det är sympatiskt att ha en kravlös blogg. Vi på Cybernormer bloggar lite emellanåt när lusten faller på, och försöker hålla oss – om än ibland lite luddigt – inom ramen för vårt forskningsområde. Inte sällan är vi rätt sent på bollen också, och kommenterar saker när andra redan slutat tjöta. Det är befriande, man kan resonera lite utan att ha det här ständiga bruset av rykten, tyckare, tänkare, domare och bödlar omkring sig. “Domare och bödlar”, kanske den uppmärksamme läsaren tänker nu, “det var väl lite att ta i?”. Inte alls. Internet är fullt av dem. Fråga Ola.
Storyn om Ola Lindholm och hans eventuella narkotikabruk är ett gott exempel. Betänk här, jag vet inte om Ola tagit knark eller inte. Egentligen är det för tillfället rätt oviktigt. Det viktiga i diskussionen tänker jag mig istället är hur nätets alla drev drivit, svängt, vänt och ännu inte landat. Bäst genomgång av alla turer har nog Deeped (rätta mig gärna om det finns mer upplänkade poster). Själv har jag inte bemötat mig att samla särskilt mycket info, utan mest torrt konstaterat att gången gått fram och tillbaka. Först hetsas det mot Ola, sedan blir man förbryllad när han nekar, sedan upprörd när Ola själv beskyller Expressen för ditten och datten.
Efter att helgens diskussioner om huruvida Ola eller Expressen gjort mest fel nu börjat klinga av återstår, i varje fall i mina flöden på Twitter och Facebook, några få hårdföra som bestämt sig för en kompromiss. “Expressen kan måhända gjort fel i sin hets efter snabba publiceringar, men om Ola har tagit knark så är det ju en helt annan fråga.” Sant så. Dock att detta inte är en kompromiss. Det är ännu ett snedsteg.
Liksom i fallet Assange, och andra uppmärksammade brottsfall som diskuterats på nätet, är det lätt att dom faller innan den rättsliga processen ens inletts. Tydligen måste man välja sida i samtalet. Man måste välja om man hissar skuldflaggan eller hoppas på att det bara är rykten man hör. Återkommande är att dreven handlar om smutskastning eller smör (Julian Assange hänvisar ofta till Expressens skriverier som “a smear [smör] campaign”). Det hela blir ett ställningstagande, både principiellt och mer specifikt för den utpekade personen. Ett ställningstagande som i diskussionsform kan vara intressant, men som i Internets brådrask blir till fasta argument och ett olyckligt sidoväljande.
En av de viktigaste grundstenarna i vårt rättssystem är oskuldspresumtionen. Stelt beskrivet handlar det om att var och en är oskyldig tills domstol beslutat om fällande dom. I termer av Internet kan det handla om att man ibland kanske behöver stanna till för att tänka ett extra varv, men den här gången tyst. Istället för att spä på de rykten som driver omkring, mata alla tyckare och tänkare, liksom. Man kan faktiskt diskutera utan att döma. Det kräver dock ibland att man tar ett steg tillbaka och inte låter sig stressas av nätflödet.
Jag vet som sagt var inte något om Ola. Jag känner honom inte heller. Däremot var Cybernormers Måns Svensson deltagare i samma paneldiskussion som Ola häromåret. Ämnet var nätfilter, och lite diplomatiskt kan man väl säga att Ola då grävde en grop han kanske inte väntat sig ramla i själv. Då sa han ungefär att man kanske var tvungen att riskera några oskyldigt dömda och offra lite frihet på barnskyddets altare. Det var rätt tydligt att han då pratade ur ett strikt barnskyddsperspektiv. Jag är inte helt säker på om han skulle uttrycka sig på samma sätt nu.
Egentligen är nyss nämnda Ola-groda i sammanhanget inte helt viktig. Den är mer tänkt som en vänskaplig klapp i bakhuvudet på Ola, så att han förstår vad det är han egentligen säger. Lite krasst och långdraget kan man hävda att det är resonemang som hans som gör det hela än mer problematiskt. Skulden måste, såväl i filterfallet som i Ola-fallet, prövas rättsligt innan den kan befästas och straff utmätas. Annars ligger vi riktigt pyrt till. Jag misstänker att det är en läxa Ola nu lärt sig.
Nu kvarstår ju givetvis faktum. Ola är ännu inte dömd. I varje fall inte i rätten. Socialt, liksom på nätet, verkar situationen däremot betydligt knivigare. Det är svårt att väja för något man knappt ens hinner se.
New article: The Path Dependence of European Copyright
I’ve mentioned that it was on the way (in swedish) before, and have now published a longer academic article on how the development of European copyright is locked in and too (path) dependent on formative moments in the past, making it stuck in its own formulations, standards and metaphors. Which among other things tends to increase the general surveillance of everyone.
In order to make such a claim understandable, I thought I’d make a little longer post today.
The academic article is called The Path Dependence of European Copyright and can be found in Scripted, a journal based in the School of Law, University of Edinburgh (thanks also to Péter Mezei for reading and tips). Don’t miss my guest post at Torrentfreak: Copyright Is Like QWERTY: Locked-In and Retrospective.
In short, I use path dependence theory, the notion of lock-in effects to analyse the legislative trend. It is a way to try to grasp the bigger (legislative) picture, in order to detect the most important problems that this brings. For obvious reasons there are not much space for detail regarding the analysed regulations, it is an analysis based on legislative consequences and initiatives – infosoc, IPRED, data retention directive, ACTA, telecoms reform package – but necessary details for the grand picture is nevertheless brought forward.
To grasp the internal path dependence of European copyright is to try to grasp a grander development, a trend consisting of a multitude of details. As most people know, there is something very inconsistent and discordant between online behaviour and copyright regulation. So, when InfoSoc criminalises more actions, IPRED strengthens copyright enforcement, disconnection from internet for copyright violators is discussed widely over Europe and ACTA is non-democratically negotiated it all says something about the bigger trend, about the track chosen and the consequences that can be singled out. And why it is interesting in the first place is because of its inconsistency with social norms and behaviour.
If our recently finished study on TPB is the side of the behavioural practice, this article gives a good picture of the other side – the legal development – of the battle between social norms and legal norms.
Law and its normative past
It is not chocking or strange that law is in many aspects very dependent on its history, in the sense that history matters. However, concepts and principles tend to create paths that also lock in future legal directions. The problem here is not that legal developments relate to its past, or lock in standardised modes of prescribed conduct. On the contrary, these elements serve as parts of a key function of law – the principle of predictability. And problems occur when they relate to the past in such a manner that it fails to include or to grasp important changes in society, and it is so locked in that it cannot even consider alternatives that might be more efficient, given the new conditions in society. In short, problems occur when law is too path dependent in relation to social change, especially when the conditions of the world has changed so drastically.
…and what about the path dependence of European copyright?
First, the legitimacy issue deals with the fundamental conflict between social and legal norms, making the path dependence analysis important in the first place. This stems in part from the fact that the global copyright construction is a legal complex that in general is based on ideas of the conditions of an analogue world for distribution and production of copies, but it is armed with increasingly protective measures when faced with human conduct in the context of digital networks.
Second, the path dependence of European copyright serves as a strong argument for those who benefit from its conservation. Appeals to tradition impede change by privileging the status quo in terms of an increased protection. The reason why these appeals still prevail as dominant ones is a consequence of the linkage to a strong industry protecting and voicing them, thereby complementing the internal functions of path dependence.
Third, there are power structures that contribute to make this legal path colonise other legal paths. When concerned interests, relying on the power balances of the regulation drafted in non-digital times, seek to maintain their position, other values that the law protects become secondary, such as general consumer privacy and sometimes property. For instance, the Data Retention Directive describes how copyright enforcement may become embroiled in legal efforts against terrorism, the Telecoms reform package shows how it can get tangled up in telecommunications market issues. For that matter, the ACTA shows how copyright can increasingly be understood in terms of trade, and hence, be part of trade agreements that can circumvent more democratic legislative processes on a national or supranational level.
Fourth, from the strong path dependence of copyright there derives a clear tendency to target the ISPs and other intermediaries in an attempt to keep the copyright path intact. The IPRED is a clear example of this, and also the Telecoms Reform Package and, the ACTA further emphasise this fact. There are plans to revise the IPRED, and a recent report from the Commission discusses (PDF, on page 7) that the currently available legislative and non-legislative instruments are not powerful enough to combat “online infringements of intellectual property rights effectively”, which leads to the conclusion that ISPs could be further targeted and involved. The key role of the ISPs is, however, also part of a bigger issue that concerns the character of the Internet as we know it and the features and possibilities for the online enforcement of the law.
Fifth, the development of European copyright, in its broad sense, not only re-builds the Internet in terms of traceability (the IPRED and possibly the Data Retention Directive) but also legal enforcement in terms of mass-surveillance. The potential of technology and its embeddedness in all aspects of social life test the limits on the effectiveness of legal action in determining the borders of legitimacy. It is important to be clear about the fact that the development of a general mass surveillance of the entire population is not an issue to be taken lightly or a development that should be allowed to pass unscrutinised.
Conclusion
The underlying formulations of how copyright is constructed and conceptualised is reproduced and strengthened in various related and sometimes only tenuously related legislative efforts. The trend in European copyright is therefore strongly protectionist, through the expanding and strengthening of rights and their enforcement, and in that it is self-reinforcing and locked in to certain standards.
Further, the path dependence of European copyright serves as a strong argument for those who benefit from its preservation, signalling that there are strong power structures that support the colonisation by this legal path of other legal paths that protect conflicting rights.
Thus, the path dependence of copyright leads to an imbalance of principal importance between the interests at stake. The imbalance lies in that a such a special interest is allowed to modify methods of legal enforcement from the reactive and particular to the pre-emptive and general. The special copyright interest gains at the expense of the privacy of everyone.
Read the entire article here.
Read my guest post at Torrentfreak: Copyright Is Like QWERTY: Locked-In and Retrospective.
Cybernorms.net- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012At 0900 o’clock Saturday morning local time we closed the survey that we have had promoted on The Pirate Bay, called The Research Bay. After 72 hours we’ve got almost 100 000 answers – covering people of all ages from all over the world! This gives the research community a great pool of data and […]
- The Research Bay, reloaded 9 May 2012Welcome to Cybernorms.net, the blog of the Cybernorms Research Group. We are a group of researchers mainly based at the Department of Sociology of Law at Lund University, Sweden, affiliated with the Lund University Internet Institute. During three days in April last year the Cybernorms Research Group conducted a big survey study called The Research […]
- Releasing data on online anonymity 3 May 2012The week has been a good week in the media for the LUii affiliated Cybernorms research project. With Måns Svensson, head of the research group, in the lead, we released data from our latest follow up survey on file sharing and online anonymity. We found that when compared to figures from late 2009, 40% more […]
- Conference on norms: session on law, language and the mind 25 April 2012The international conference on norms in Lund, Sweden, is now in its second of two days. The official name is The Normative Anatomy of Society – Relations Between Norms and Law in the 21st Century. Its is arranged by the Department for Sociology of Law at Lund University. Picture from the morning plenary. From the […]
- Conference on norms in April 6 February 2012There is a conference coming up 24-25 April at Lund University in Sweden. If you are academically into norms from any perspective, you should probably check it out. The name of the conference is The Normative Anatomy of Society. Relations Between Norms and Law in the 21st Century and it deals with “to promote an […]
- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012
