Gästblogg: Töllborgs anmälan av VISA och Mastercard
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
(Ingen har väl undgått hur Wikileaks har bidragit till att skaka om den globala politiken under året som gått. Häromdagen kunde man läsa korta notiser om hur rättsvetenskapliga professorn Dennis Töllborg anmält MasterCard och VISA till konkurrensverket och Finansinspektionen för att de stoppat utbetalningarna till Wikileaks på illegitima grunder (Rapport, DN, GP). Hos Cybernormer kan du läsa Töllborgs anmälan.
När MasterCard, VISA och PayPal i början av december förra året frös utbetalningarna till Wikileaks kom många av rubrikerna att handla om hur malmöbaserade företaget Flattr inte gjorde det. Det fanns något av en fokusförskjutning från den viktiga frågan varför de globala giganterna motarbetade wikileaks mot att hamna på hur en svensk tjänst inte gjorde det. Grunderna för varför de globala betalmedelsaktörerna var lite oklara. En talesperson för MasterCard, Chris Monteiro, förklarade att “MasterCards regler förbjuder kundernas att direkt eller indirekt ta del i eller bidra till någon handling som är illegal”. Problemet är att ingen domstol dömt wikileaks för någonting.
Cybernormer har tagit del av ett brev skrivet av Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, som behandlar just det samhällsansvar som de ledande betaltjänsterna har.
Det här är Dennis Töllborgs brev till konkurrensverket och Finansinspektionen. Det kan också laddas ner som PDF från oss på Cybernormer.)
Göteborg den 26 januari 2011
Till:
Konkurrensverket
103 85 Stockholm
Till:
Finansinspektionen
Box 7821
103 97 Stockholm
Anmälan VISA samt Mastercard
1. Genom media framkom i början av december att VISA samt Mastercard beslutat stoppa alla transaktioner till Wikileaks. Något formellt beslut har inte redovisats, och kortföretagens kunder har inte nåtts av detta besked på annat sätt än genom media och konkludent handlande. Någon uppsägning har således inte skett, än mindre någon tydligt angiven orsak, utan beslutet att vägra transaktioner är helt enkelt ett de factobeslut, ensidigt fattat av ledningarna för VISA respektive Mastercard och har tillkännagivits kortinnehavarna endast genom massmedias försorg. Varken internationella organ, såsom FN eller EU, eller nationella rättsliga instanser i t.ex. Sverige, U.S.A. eller något annat land där VISA och Mastercard bedriver sin verksamhet, har fattat beslut om att transaktioner till Wikileaks skall eller bör stoppas. Inte i något land har ens inletts förundersökning gentemot Wikileaks p.g.a. misstänkt brottslighet.
Lagen om insättningsgaranti (1995:271) föreskriver att ett institut som erbjuder sig att ta emot insättningar är skyldiga att ta emot sådana insättningar av var och en, om det inte finns särskilda skäl däremot (§ 11b). Banker, och VISA och Mastercard ägs av bankerna, tillhör sådana institut som är skyldiga att vidarebefordra insättningar. Stadgandet har införts i svensk lag efter FN:s så kritiserade beslut om individuella sanktioner i det s.k. ”kriget mot terrorismen”, genom SFS 2004:320.
2. Svea Hovrätt har i dom den 19 januari innevarande år (mål T 1001208) förpliktigat ett bolag att utge skadestånd p.g.a. missbruk av dominerande ställning, i detta fall att tillhandahålla en tjänst som de var marknadsdominerande på. Trots den omfattande privatisering som skett i Sverige (liksom i världen i övrigt) de senaste decennierna lever alltså kravet på befordringsplikt kvar vid marknadsdominant ställning. Det saknar betydelse, enligt förarbeten citerade i domen, hur denna dominerande ställning uppkommit, och det krävs varken – såsom i nu aktuellt fall – exploaterande eller utestängande resultat; ”Det räcker med att åtgärden objektivt sett har till syfte eller är ägnad att få sådana verkningar”.
Beslutet av VISA och Mastercard har motiverats med att det i USA har, av ledande makthavare – dock ej i rättsliga instanser – framförts påståenden om att Wikileaks skulle begå och ha begått brottsliga handlingar. Kortföretagens beslut är endast riktat mot Wikileaks, inte mot andra motsvarande nätaktörer, såsom t.ex. Facebook i Tunisien, Bahnof eller Wikileaksliknande aktörer, såsom Openleaks, Svenska Dagbladet, Der Spiegel, The Guardian, New York Times eller Sveriges Television. VISA och Mastercard har inte heller i något annat sammanhang stoppat möjligheter att använda korttjänsten för överföringar av medel till fällda brottslingar, varken sexualbrottslingar, narkotikalangare, mördare eller valuta och skattebrottslingar, inte heller till uttryckligen odemokratiska organisationer såsom Ku Klux Klan och Legia Nord, eller kriminella nätverk såsom Hells Angels eller banker som tvättar pengar för droghandel i Colombia. Man har inte heller stoppat möjligheten att använda korten som betalningsinstrument vid köp av sexuella tjänster, barnpornografi, droger eller vapen. Beslutet är ensidigt fokuserat på Wikileaks, och är exempellöst.
Gästblogg: Vad ska vi göra åt det som hände på Flashback?
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Vad ska vi göra åt det som hände på Flashback?
Som debatten sett ut hittills tycker jag att man allt för lättvindligt lyfter fram internets skuld. I en tid då extremt lite sker utan någon som helst koppling till internet blir det lite löjligt att dra fram nätet som en bidragande orsak. Dessutom på ett sätt som vi normalt inte gör när det gäller andra infrastrukturella element. Jag ser inte samma debatt när det gäller våldtäkterna i Örebro, även om man skulle kunna diskutera hur kommunen sköter gator och torg med avseende på belysning och andra trygghetsskapande åtgärder. Men det gör man som sagt inte lika ofta.
I fallet med självmordet som direktsändes på Flashback finns det däremot en högst relevant koppling till internet att göra men det ligger ändå och skaver att vi så fullkomligt fixerat debatten vid internet i allmänhet och Flashback i synnerhet. Det ligger ändå en mänsklig tragedi i den här historien, det handlar ändå om en ung människa som inte orkade leva. Att så totalt tappa bort den dimensionen är ett sätt att förminska den unge mannens lidande, hans rop på hjälp, hans närmastes hjälplöshet och vårt sjuka förhållande till psykisk ohälsa.
Ett av problemen med internetkopplingen när vi pratar om det här självmordet är att vi stirrar oss blinda på det som skiljer internet från rummet. Istället kanske vi bör göra kopplingen till hur vi behandlar självmordsbenägna utanför nätet. Och utanför nätet kan man inte hitta situationer med 30 personer som hetsar en ung man att hänga sig, det är sant, men vi kan översätta den situationen till något annat. Vi kan tänka oss att motsvarigheten till de elaka kommentarerna på Flashback är utfrysning och ryktesspridning på en skola eller arbetsplats.
Då faller alla argument om anonymitet och att man inte fattar att det är på riktigt. Man kan vara fullständigt öppen med sin identitet, vilket man normalt är på en skola eller arbetsplats, och befinna sig mitt i det vissa kallar verkligheten och ändå vara väldigt, väldigt elak mot andra.
Vi människor har svårt att fatta att saker är på riktigt. Till en viss gräns kan vi förstå vår omgivning men ju längre ifrån våra närmaste kretsar vi kommer, desto svårare blir det. Vi är egocentriska i den bemärkelsen att vi inte kan läsa andras tankar och känslor. De flesta är utrustade med förmågan att avläsa tankar och känslor med hjälp av yttre signaler, ofta rätt subtila sådana, men vi måste likväl erkänna att den förmågan är begränsad.
Ett annat problem med diskussionerna som de förs i media är ungdomskopplingen. Det kan på ytan se ut som att det är unga människor som står för de avarter av mänskligt beteende man kan hitta på nätet och ibland förs även diskussioner om en sorts avtagande empati. Inte avtagande med åren, utan avtagande med generationerna, alltså att unga idag är mindre empatiska än tidigare generationer. En ogrundad tanke men relativt vanlig. Här behöver vi återigen översätta internet till något vi känner igen. Det är inte mindre empatiskt att tolka en tråd på Flashback som ett grymt skämt eller en sjuk önskan om uppmärksamhet än att sitta framför Rapport och äta chips och se hur folk svälter ihjäl i ett land långt borta. Inget av dessa exempel handlar troligen om empati över huvud taget utan mer om vår förmåga att stänga av det som känns för tungt. En förmåga som har tagit människan framåt därför att medkänslan inte förlamar oss med all sin kraft.
I den mån man kan mäta sånt här kommer man att komma fram till att unga är mer empatiska idag än tidigare. Det är helt enkelt en följd av civilisationen – vi har ingen dokumenterad baklängesutveckling historiskt sett och det verkar inte rimligt att utvecklingen skulle backa nu. Dessutom misstänker jag att vi skulle komma fram till att unga generellt är mer empatiska än gamla. Vi trubbas av med åren, inte för att vi konsumerar medieutbud av olika slag utan för att vi utsätts för livet. Just avtrubbning är ett intressant begrepp och jag skulle väldigt gärna vilja se med av vad en psykolog kan säga om detta. Vi lekmän har en förkärlek för att slänga oss med termer som avtrubbning och empati utan att reflektera så noga över vad vi säger. Det finns nämligen också ett maktperspektiv att lägga på empati: vem säger att en annan person är avtrubbad eller mindre empatisk? Är det du som bestämmer vad som är ett friskt sätt att hålla alltför mycket lidande ifrån sig eller kan jag själv bedöma när jag ska engagera mig och agera?
Själv blir jag ohyggligt provocerad av bilderna från Efterlyst (8.20 in i programmet) där en man sitter mitt emot en kille som blir brutalt misshandlad av tre skinheads[1]. Mannen mitt emot offret låtsas läsa sin tidning medan misshandeln pågår och ber till slut offret flytta sig till en annan bänk så att han ska få läsa i fred[2]. Vad är det för fel på den mannen? Ungdom tycks inte vara hans sjukdom i alla fall. Samtidigt säger många jag pratat med att de inte skulle ha gjort nåt heller för att de skulle varit för rädda. Jag vet inte vem som har rätt men jag ser att det går att översätta det som hände på Flashback till den här händelsen och att det är viktigt att komma ihåg. Vem hade jag varit i flashbacktråden? Den cyniska som sitter och flinar åt de empatiska efteråt när de hela visade sig vara en bluff? Eller den som fixade fram ip-nummer och adress och larmade polis? Jag är inte helt säker om jag ska vara ärlig.
Vi som är vuxna idag måste ständigt påminna oss om att det inte var bättre förr. Vi måste sluta romantisera de slag och glåpord man fick på grusiga skolgårdar på 50-talet. Jag blir djupt nedstämd när vuxna pratar om att man slogs schysst förr i tiden. Att slåss schysst är inte ett rimligt uttryck, det används bara av den som vill slippa minnas hur illa tilltygade de blev eller hur illa de gjorde andra. Och det är fel. Begripligt men fel. Att klaga på unga av idag för att skydda sin egen värdighet kan aldrig vara ok.
Vad ska vi då göra åt det som hände på Flashback? Vi måste ta tag i grundproblemet – att folk som mår dåligt inte får hjälp och att de som far illa och deras anhöriga inte får prata om det. Vi måste börja prata om psykisk ohälsa på samma sätt som vi pratar om benbrott. Vi behöver inte ta fram särskilda handlingsprogram för att få unga att uppföra sig bättre på nätet. Eller ett ännu värre förslag jag hörde idag – lagpröva kommenterandet på Flashback och liknande händelser.
Vi behöver bara erkänna att vi är åt helvete elaka ibland[3] vi människor, men att vi är underbart medkännande och självuppoffrande de allra flesta gångerna. Då kommer vi någonstans i våra diskussioner och slipper börja från början varenda gång.
Elza Dunkels
Lärare och forskare vid Umeå universitet, bloggar på Kulturer.net och på NetNanny.
1: Märkte ni hur jag med ordet skinheads markerade avståndstagande och stereotypiserade de tre männen utan att behöva ta ansvar för det?
2: Märkte ni hur jag med de i sammanhanget opåkallade orden ”så att han ska få läsa i fred” fick honom att framstå som ännu mer klandervärd utan att jag behövde ta ansvar för det?
3: Som jag har varit i detta inlägg, se ovan.
Gästblogg: När näträttigheter blir globala
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
När näträttigheter blir globala
Internet, mänskliga rättigheter och demokrati är de hetaste ämnena på Internet at Liberty, en konferens anordnad av Google och Centraleuropeiska universitet i Budapest. Samtidigt presenterade våra deltagarbrickor oss bara med förnamn och land. Några av besökarna står under hot i sina hemländer. För att undvika skada begränsades därför tydligt vad som fick och inte fick läcka från konferensen. Att hamna på en live-stream skulle för vissa kunna innebära stor fara.
Kina och Iran har dragits upp tid efter annan som tydliga exempel på censur. Kina är det land i världen som arresterar flest journalister per år, och de senaste åren har allt fler av de drabbade varit bloggare och nättidningsredaktörer som publicerat kritik mot staten. Under Internet Governance Forum förra veckan pratade jag mycket med tunisisk-japanske aktivisten Rafik om försämrade omständigheter för bloggare i Mellanöstern. I Vietnam, Thailand och Filippinerna har DDoS-attacker använts mot NGO:er som förespråkat yttrandefrihet.
Men medan Europeiska unionen och USA kritiserar många odemokratiska regimer för censur och begränsning av internetfrihet, påtalas vid Internet at Liberty att båda regionerna allt mer ses som exempel för förtryckande regimer att efterlikna. Robert från Freedom House i USA har upprepat gång efter annan att situationen där förtryckande regimer ser till EU och USA för exempel på begränsningsmekanismer måste tas på allvar, att vi måste kunna sätta goda exempel. Harmonisering av lagstiftning och internationellt samarbete kring cyberbrottslighet är inte hållbart utan att först arbeta, och mycket hårdare, med ramverk för mänskliga rättigheter som ofta saknas i stora delar av världen.
Representanter från svenska UD presenterade några av Carl Bildts visioner för det fria internet. Tillsammans med en tidigare fransk UD-anställd pratade de om sina respektive arbetsgivares visioner för hur internet kan bli ett verktyg för fri kommunikation och demokratisk utveckling i u-länder. Jag tycker det låter platt. Som någon berättade för mig förra veckan i Vilnius har olika department i ett lands regering ofta helt olika syn på samma frågor, och när svenske regeringsrepresentanten får applåder då han säger att mänskliga rättigheter måste in i diskussionen om nätneutralitet frågar man sig dels hur mycket inflytande UD har över internetpolitik, hur mycket inflytande Näringsdepartmentet har över den svenska nätpolitiken och om Näringsdepartmentet håller med Utrikesdepartmentet om internets möjligheter att stärka rättigheter. Och om, i så fall, båda departmenten utsträcker sina insikter om internets storhet också till europeisk internetlagstiftning**. Det är talande att det är just utrikespolitiskt som internet kan bli ett starkt demokratiskt verktyg medan vi inrikespolitiskt pratar om hur mycket vi måste blockera för att skydda våra invånare.
Paneldeltagarna representerades i hög grad av talare från Europa, och ett stort intryck på mig gjorde den aktivist som under en paneldiskussion reste sig upp och sa “Det är lätt att sitta i Ungern och prata om hur internet utgör ett bra, demokratiskt verktyg för att få ut information från förtryckande regimer, men jag är bloggare och i mitt land och många andra har bloggande blivit inte bara en politisk protest utan en seriös hälsorisk för mig och min familj.”
Konferensen sammanfattades också via Twitter-taggen #ial2010, där bland annat Geraldine Juárez kompletterade med inlägg om internet som plats för yttrandefrihet i Mexico (något hon också tidigare gästbloggat om på Cybernormer). Begränsade möjligheter att få tillgång till internet har i många länder* setts som ett komplement till förtryck på offentliga platser, verkar internet i Mexico ha blivit en arena för dialog med makthavare. Twitter används ofta som enda plattform för direktkontakt med folkvalda och regeringsrepresentanter, även om konsekvensen kortsiktigt inte verkar ha lett till någon etyande ökning av inflytande över politiken.
Under en workshop analyserade vi några synnerligen bisarra internetfiltreringslagar från Sydostasien. En italiensk deltagare påtalade försynt att Italien visserligen också registrerar alla användare av offentliga trådlösa nätverk med foto-identifikation. En ungersk deltagare tog till orda och förklarade att ett nytt lagförslag i Ungern förväntas leda till obligatorisk förregistrering av alla ungerska bloggare hos ett mediadepartement. Vi hörde två polacker och en turk som förklarade hur deras blockeringslagar är löst skrivna och i domstolar lett till en praxis om mycket långtgående censur. Även om jag vill hjälpa till, blir man lätt trött när sådana som Robert från Freedom House säger att vi måste bry oss mer om konsekvenserna av våra handlingar i u-länder. När det är så mycket i Europa, hur ska man då ha tid?
Rafik, Siew, Merve och Katarzyna sa att det som kan göras är att prata om alla fall av förföljda, utsatta bloggare. De måste ges större uppmärksamhet och det krävs medvetenhet om läget. I USA och i Europa växte sig internet stort innan nationalstaterna hann börja reglera i omfattande utsträckning. I många andra delar av världen har staterna hunnit börja reglera innan infrastrukturen ens finns på plats. Utan gemensam, global, aktion kommer vi i bästa fall därför bara se ett halvöppet internet där fri kommunikation samsas med dödshot. Det ligger ganska långt från mina och många andras ideal.
Amelia Andersdotter
Tillträdande EU-parlamentariker för Piratpartiet, bloggar även på kollektivbloggen Stenskott och twittrar som @teirdes.
* Ett av de mer talande exempel jag har sett är #teleinternets prisceremoni vid Ars Electronica 2010 i Linz: en uzbekisk bloggportal hade utsetts till en av årets internethjältar, för att den agerat katalysator för regimskifte i ett uzbekist val. Portalen huserar nu 1300 bloggar totalt. Motiveringen av utnämningen att döma är varken tidigare presidenten eller nuvarande några särskilt demokratiska eller icke-korrupta politiker, och jag kände själv för att kritisera utnämningen på basis att bloggportalen främst lär ha representerat den övre medelklassen eller överklassen, vilket väl nomineringen också erkänner med raderna “internetuppkopplingar är svårtillgängliga i Uzebekistan och väldigt dyra.”
** Under en tematisk middag som anordnades under tisdagen står det förhållandevis tydligt att många européer inte känner att mänskliga rättigheter utgör någon betydande del av nätpolitiken i Europa.
Gästblogg: Cyber-Democratization of Democracy
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Cyber-Democratization of Democracy
Talking about democracy seems hard these days. Every single country have failed to excercise it. Digital Economy Bill, ACTA, Sinde Law, HADOPI, Manzanero Law, airport authorities searching devices. No data is protected only surveilled. No parlament is guaranteeing their citizens their protection against corporate interest. It would really be the end if it weren’t for what we can do with, and as, an Internet.
The Internet is one of the most important spaces where real democracy takes place. So people around the world – depending on their level of connectivity – are defending in different ways, different parts of this infrastructure. From Mexico to Sweden, Venezuela to Iran and many other. I would’t be afraid to say that all internauts are together in this one, even if we all interpret it differently.
If you ask me: what we are fighting for? I really couldn’t answer that we are doing it for democracy but for the Internet as democratic system. Unfortunately the access to this super functional system depends of connectivity and here is where I think the case of Mexico is interesting. It is necessary to understand all the implications that the internet have in places like Mexico, where the connectivity defines democracy in all possible levels.
Mexico is a country with a population over 100 million where connectivity is controlled by a monopoly called Telcel, owned by the richest man of the world: (Measuring the Information Society 2010 Executive Summary Page x)
So yes, Internet access and connectivity is a luxury in Mexico, one that takes work and effort to maintain for most of the society, as you have to pay your cellphone bill too. For example I pay 20 euros for a 1MB connection of internet and around 48 euros for 200 mins of mobile and 3G. So last year when the government tried to tax the internet with 3%, together with cable services and mobile services, mexicans jumped and start fighting not for internet per se, but actually to democratize the access to telecommunications, for all.
The pressure from the civil society sparked at Twitter and it grew to the point that internauts had to go to the Senate to explain to the government what the Internet means, using banal apple metaphores. The pressure and civil action of #internetnecesario got so big that the tax was stopped at least for the internet connection service and only, if your service was not hooked to Triple Play. However, the discussion have started and lots of people are more involved in the discussion about media and telecoms since the demonstrations held back in October of 2009. They were beautiful Really
Thanks to this event, a lot of people articulate the importance of connecting more people in a more cohesive way. Which includes regulating the anti-market generated by Telmex and open up the competition in order to fill the gaps that the monopoly leaves behind.
After this, a lot of debate and on-/off-line protest and debate arouse around pretty much every single law related with telecom, intellectual property, piracy and data. Yes, we have reacted around every single event but we haven’t been that good with pre-emptive protests or trying other channels. For good or bad and like other developing nations, the actions happens through Twitter mostly.
Anyway, during the negotiations of ACTA in Mexico back in january, a protest were held to demand transparency outside the Hotel Fiesta Americana, where the meeting took place.. Independent blogs and citizen media have been covering the development of the treaty and lately traditional national newspapers. Now, #ACTA is a daily trending topic in Mexico and it merges often with other topics worth contesting, like the Manzanero Law that enables authorities to prosecute piracy ex-oficio and is surrounded by dangerous statements of the industry lobbyist and politcians urging to regulate file-sharing and the internet at all.
One of the answers to this is a blog called openacta.org. The main object was to open up the discussion and demand, well, to open the ACTA. The dynamic so far has been to use information against itself by building news-streams of mainstream news that construct some kind of answers to their recent unreasonable laws and statements, trying to spark some dialogue about freedom, digital rights and democracy in relation to the global trend of controlling internet to the benefit of the industries that depend of the explotation of intellectual property. OpenActa also investigates legislative action in Congress and Senate through the daily monitoring of their initiatives and votes and sometimes have the really boring task of delivering petitions to Senators.
The mexican telecommunications ecosystem is really moving fast, even though our embarasing level of connectivity. Within a week we just had RENAUT – a controversial law that require to fingerprint cellphone users in order to combat organized crime - that almost disconnect up to 20 million users that refused to do so. In which other democracy do you substitute legal procedures with threats of removing connectivity? This was followed by a striking news from TIME Magazine announcing a government crackdown on Twitter under the same national security arguments. And keeps going, same week, lobbyist from the industry have been appearing in mainstream media calling for a “gradual response” (they don’t say 3 strikes) bill that regulate file-sharing. Finally, today the debate around the new Telecommunications and Audiovisal Content Federal Bill struck the internet.
As I write this article, a new Telecomunications and Audiovisual Content Bill is being discussed in the Congress, and as much as it offers all the basis to democratize the access to telecoms and even enables competition and promotes the respect to net neutrality principles, it also lacks a component that can guarantee the access to an internet where the most important thing is not “content” and stronger protection to freedom of speech rights. The next days are going to be interesting for sure.
As someone worded it perfectly in a recent discussion: “internet needs to be free, but first we need internet. 80% don’t have it”. So this is what we are fighting for. Rich countries like Sweden pay less for telecom access than developing countries like Mexico. If you consider that we have 50 million people living in poverty and around 19 million in extreme poverty it is obvious where the priority is.
Connectivity do define the state of democracy of a society.
So Sweden is the benchmark for connectivity. Until a few years ago Europe was a model to look for when speaking about democracy. However, The Pirate Bay Trial, HADOPI, Digital Economy Bill, Sinde Law, etcetera, have undermined this status Europe used to have as a role for democracy. An this is also where a country like Mexico with serious infrastructure and democracy disadvantage. level up and join the rest of the internet, to fight for democracy as a common interest.
It is going to be interesting to experience how the mexican society act and defend both, the democratization of internet and the internet as democratic system.
Geraldine Juárez
Living in the streets of Mexico City and on the internet, she is interested in understanding the configurations and effects created when society, information, pop culture, intellectual property and power collide in México. She has been collaborating with net activist projects like OpenActa and the Physical Agents of the Internet (A.F.I.) ‚ and writting about information and politics in the citizen blog Critica Pura.
Gästblogg: När man inte längre får skratta åt Hitler…
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
När man inte längre får skratta åt Hitler…
Det har varit en hel del diskussioner om bunker- eller Hilterparodierna och upphovsrätt de senaste dagarna. Huvuddelen av diskussionen har dock handlat om den saknad som Hitlerparodifansen upplever genom att en “konstform” försvinner.
Vad är bunker- eller Hitlerparodier? Det handlar om remix av den otroligt starka scenen i den tyska filmen Der Untergang från 2004 som skildrar Hitlers sista dagar i en bunker i Berlin. Bland de starkaste av scener är den då Hitler inser att han är besegrad och utbrister i en helt galen tirad. Förutom den otroligt starka scenen och ämnet ämnar sig scenen för komisk remix på grund av att den är textad. Det är lätt att skapa nya textremsor där Hitler ondgör sig över att hans mor kommer på besök eller haft sönder sin iPod. Eller varför inte Hitler blir förbannad på över alla Hitlerparodier!
Det hela började, enligt TechCrunch (även som webcast via Vimeo), när Constantin Film, som är rättighetsinnehavare, kontaktade YouTube och bad dem att börja förhindra eventuell upphovsrättsintrång som en sådan användning av deras film kan innebära. Tanken är att YouTube tar bort filmerna och ersätter dom med texten:
“This video contains content from Constantin Film, who has blocked it on copyright grounds.“
Men stämmer detta? Eftersom upphovsrättslagstiftning inte skall kunna användas på ett sådant sätt som förhindrar yttrandefrihet (som trots allt är en grundlag) är parodier tillåtna enligt lag. Att automatiskt ta bort alla kopior av Hilterparodierna är egentligen en felaktig användning av upphovsrättslagstiftningen och en förhindrande av individers rätt att yttra sig och skapa parodier.
För individerna handlar det dock om att de har gått med på YouTubes användarvillkor som i princip gör dom till de som ytterst fattar beslut om vad som får finnas tillgängligt. Det hela kompliceras ytterligare genom att YouTube använder sig av ett relativt sofistikerat Content Identification-verktyg. Vanligtvis söker detta verktyg upp upphovsrättsskyddat musik som används i filmer och tar bort ljudspåren – ett öde som drabbade upphovsrättsjuristen och Creative Commons grundaren Lawrence Lessig tidigare i år. Ett intressant försök att utreda content identification verktyget begränsningar gjordes av Mark Smitelli som laddade upp olika versioner av låten “I Know What Boys Like”. Genom att förändra de olika filerna kom han fram till att man måste förändra filen med mer än 5% för att undvika content identification verktyget.
Resultatet är att upphovsrättsinnehavare har stora möjligheter att tvinga till sig utökade rättigheter som de inte har stöd för enligt upphovsrättslagstiftningen. Genom att ta bort den huvudsakliga kommunikationsplattformen för film försvinner en hel del av användarnas möjlighet att kommunicera sitt lagligt skapad kreativitet. Naturligtvis kan man lägga upp dessa filmer på sin egen server men det blir lite som den kända buddistiska koan “Om en träd faller i skogen och ingen hör – låter den?”: Om en film finns på en server som ingen hittar – spelar det någon roll?
Jo. Det spelar roll. Det som händer är att vår yttrandefrihet får sig en allvarlig skada. Naturligtvis FÅR vi fortfarande utöva våra rättigheter (på en egen server) men effekten är att ingen vet att vi gör det. En så pass handikappad yttrandefrihet är ingen yttrandefrihet. Och om någon tar illa vid sig? Då upprepar jag Philip Pullmans visa ord:
No one has the right to live without being shocked; no one has the right to spend their life without being offended.
Mathias Klang fil.dr.
Forskare och lärare vid Göteborgs Universitet. Han disputerade i september 2006 med avhandlingen ”Disruptive Technology – The effects of technology regulation on democracy”. Han är dessutom projektledare för Creative Commons Sverige och har genom denna roll arbetat mycket med teori, praktiska tillämpningsfrågor och upplysning om upphovsrätt och licenser. Förutom akademiska texter bloggar Mathias aktivt på http://techrisk.se och http://digital-rights.net
Gästblogg: Både skola och nät är en del av de ungas värld
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Både skola och nät är en del av de ungas värld
Diskussionen har rasat efter händelserna i Bjästa. Ska man skylla på vuxenvärlden, skolan eller internet? Utifrån ett lärarperspektiv vill jag hävda att vi som lärare måste sluta skylla på Internet, börja intressera oss för det som är viktigt för våra elever och lära oss att hantera konflikter – även när de sker på nätet.
Skolan har enligt skollagen och diskrimineringslagen en skyldighet att arbeta förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling i skolan. Ingen elev ska behöva utsättas för diskriminering eller kränkningar, och om så sker har skolan ett ansvar för att utreda och vidta åtgärder så att inte barn och elever utsätts för vidare kränkningar. Skolverket skriver:
”Diskrimineringslagen och skollagen förbjuder diskriminering och kränkande behandling och ställer krav på att verksamheterna bedriver ett målinriktat arbete för att främja barns och elevers lika rättigheter och möjligheter och för att förebygga trakasserier och kränkande behandling. Om trakasserier eller andra kränkningar äger rum i eller i samband med verksamheten är huvudmannen skyldig att utreda och åtgärda det inträffade.”
Men hur förhåller sig lärare och vuxna i skolan till elevers ”liv online”? Hur förhåller sig skolan till våra barn och våra elevers liv på nätet? Vad gör skolan när det sker kränkningar och diskriminering av barn eller elever på nätet?
Svaret är att skolan inte är särskilt aktiv på nätet. Det innebär att vi lärare inte ser utan blundar eller tittar åt ett annat håll och tar inte del av elevers liv online. När vi tittar bort ser eller hör vi inte heller de trakasserier, den diskriminering som kan förekomma på nätet. De signaler som vi skickar till våra elever blir då: Ditt liv online har inte med skolan att göra. Ni kan lösa era problem på nätet själva.
Tar vi i skolan då vårt ansvar för att förebygga trakasserier och kränkande behandling? Tar skolan ansvar för att främja barns och elevers lika rättigheter?
Nej, det gör vi inte. Men låt oss inte dra alla över en kam, för visst använder skolan internet. Det finns naturligtvis skolor/kommuner, som tar ansvar och hittar strategier för att förhålla sig till internet, och elevers liv online. En alltför vanlig lösning är dock att skolor förbjuder eller begränsar elevers tillgång till internet i skolan. Många skolor väljer att spärra/förbjuda tjänster som Youtube, Facebook, bilddagboken etc. Det dessa skolor gör är att säga: i skolan sysslar vi med viktigare saker än Facebook och Youtube. Ditt liv online har inte med skolan att göra. Skolan ägnar sig åt läroböcker och skolarbete och inte åt relationer till andra på nätet. Sådant, som Facebook, får eleverna ägna sig åt någon annanstans, för i skolan är det förbjudet.
Vilka signaler skickar vi i skolan till våra barn och ungdomar, när vi förbjuder deras liv online?
Det vi säger är att elevers liv på nätet inte är vår angelägenhet. Vi säger till våra elever: dina relationer på nätet, och de problem som eventuellt uppstå i dessa relationer, i form av kränkningar, de behöver vi i skolan inte hantera. För i skolan fungerar internet bara som en förlängd lärobok och inget annat. Vi vill inte ha med ditt (barnens) liv på nätet att göra.
Att förbjuda, begränsa är en enkel lösning, som inte bara medför att vi lämnar barnen i sticket. Vi lämnar dessutom “problemet” och möjligheterna till barnen att hantera själva. Vi säger dessutom att skolan är skild från elevers ”liv på nätet”. Det vi gör är att lämna våra barn i sticket, och internet blir i värsta fall ett laglöst land där den starkes rätt gäller.
Istället borde skolan se internet, även Facebook, Youtube, MSN som naturliga delar av skolvardagen. Vi har ett ansvar för att lära eleverna hantera sina relationer även på nätet. Internet, och livet på nätet är en naturlig del av barnens och elevernas vardag, och en del av skolans ansvar. Internet är en plats där skolan, läraren, skolarbetet också måste vara närvarnade.
Vi i skolan bör aktivt och medvetet arbeta för att ge alla barn samma möjligheter att ta tillvara på nätets möjligheter och hantera internets risker. Vi i skolan bör arbeta med att få våra elever att se att relationer på nätet bör bygga på de gemensamma värden som Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, skriver om:
“Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta”
En handlingsplan räcker inte. Vi i skolan måste ta vårt ansvar och ta ”livet på internet” in i klassrummet och skolvardagen. Jag menar inte att alla lärare ska bli vänner med sina elever på Facebook, eller att de ska lägga upp sina privata bilder på bilddagboken, men jag tror att skolan har mycket att vinna på att lärare har ett privat Facebook-konto och är aktiva deltagare i det sociala samspelet som pågår på nätet, och inte förblir frånvarande eller bara passiva åskådare.
Om vi vuxna i skolan är mer aktiva på nätet kan vi också förstå de konflikter som uppkommer och fungera som bättre förebilder samt föra bättre samtal med våra elever kring de konflikter som uppstår på nätet. Vi kan hjälpa våra elever att lära sig hantera sina relationer online. Så låt skolan bli aktiv, delaktig och se livet online som en del av sin vardag, bortom läroboken.
Kristina Alexanderson
Utbildningsansvarig för .SE:s skoltävling Webbstjärnan samt lärare i svenska och samhällskunskap på Enskilda Gymnasiet i Stockholm. Hon är dessutom bloggare för Skolverkets blogg Kolla källans idélåda (en del av Kolla Källan) och bloggar i denna roll om pedagogiska frågor kring informationssökning, källkritik samt säkerhet och integritet på nätet. Bloggar även på Kristinaalexanderson.se.
Gästblogg: Vad är en cybernorm, egentligen?
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Vad är en cybernorm, egentligen?
1. Begreppet norm
Vad är en cybernorm egentligen? Det är en fråga som är minst lika intressant som att utreda till exempel vad cyberspace, cyberkrig, eller cyberterrorism kan tänkas betyda. Om vi för en stund lägger förledet “cyber” åt sidan, återstår ett för sociologin mycket intressant, omdiskuterat och i praktiken ganska ungt begrepp: norm.
Om man spårar normbegreppet baklänges i tiden, närmare bestämt i lite mer än hundra år, hamnar man i sekelskiftets Paris. I slutet av artonhundratalet var sociologin en “ny vetenskap”, som utlovade ett vetenskapligt förhållningssätt på det som tidigare hade fallit under de klassiska humanvetenskapernas domäner, exempelvis etnologin, litteraturen och andra filologiska discipliner.
Det är svårt att underskatta det inflytande som Emile Durkheim hade på sociologin i allmänhet, och studier av normer i synnerhet. Det var flera saker som samverkade för att hans fotavtryck i sociologins gyttja skulle stelna och påverka hela disciplinen under nittonhundratalet. Dels var Durkheim i fas med samtidens statistiska tekniker och kunde dra nytta av de datamängder som samlades in, men det fanns också ett växande behov i de industrialiserade nationalstaterna att skapa kunskap om befolkningens sociala liv. Dessutom hade Durkheim lärjungar, som förvaltade hans teorier och metoder, och kanske (med en försiktig reservation) var de de första sociologerna som arbetade i grupp, snarare än reflekterade på sina kammare.
Vad har då detta med normbegreppet att göra? Jo, man skulle kunna säga att det fick sin vetenskapliga innebörd först med Durkheims metodologiska klädedräkt. Ur Sociologins Metodregler läser vi:
“De sociala fenomenen är emellertid ting och bör behandlas som sådana. För att bevisa detta påstående är det inte nödvändigt att filosofera över deras natur, eller att diskutera vilka likheter de har med fenomen inom tillvarons lägre skikt. Det räcker med att konstatera att de utgör de enda data som står till buds för sociologen. Ting är i själva verket allt som är givna fakta, allt som går att eller snarare måste observeras. Att behandla fenomen som ting är att behandla dem i egenskap av data, vilka bildar utgångspunkt för vetenskapen.” (Durkheim 1895: 37)
Normer, tillsammans med andra fenomen som räknas som sociala, blir för Durkheim mät- och studerbara. Men de förvandlas också till sociala ting, det sociala livets “byggstenar”, vilka ligger utanför individen och strukturerar hennes tillvaro.
Hoppar vi ett femtiotal år framåt till den första systematiska svenska sociologin är detta arv väl förvaltat. Torgny Segerstedt, vår första sociologiprofessor skriver 1956 i den programmatiska skriften The Uppsala School of sociology:
“By norm speaker we mean one or several persons (a social institution) who pronounce norms and see to it that they are observed by means of punishment and reward. The father of a family, the board of an organization, the management, all of these are norm speakers pronouncing particular social norms, and the government (the king, the government, the parliament) who pronounce general norms.” (Segerstedt 1956: 87-88)
2. Normer och medieteknologiska innovationer
I våra samhällen finns alltså normer, som ger oss människor de grundläggande sanktionerna för socialt handlande. Om vi bryter mot normer följer bestraffningar, som kan vara uttalade i informella såväl som i formella sammanhang. Normer uttalas och definieras alltid av en normkälla, och vilka av de många normkällor som är mest betydelsefulla kan variera. Men, det är här vi måste ställa oss en kritisk fråga som kopplar specifikt till ”cyber” i sammansättningen cybernormer.
Kan normer finnas i allmänhet, eller formas de även av det medium som de uttalas genom?
Med andra ord – är normer om exempelvis artighet, sex, pengar, lögner etc. funderade på samma sätt oberoende av hur de förmedlas, sprids och diskuteras? Befinner de sig verkligen “där ute” som stabila enheter vilka när som helst låter sig mätas?
Samtidigt som Durkheim verkade en annan Parisisk sociolog vid namnet Gabriel de Tarde, som ger oss viktiga ledtrådar till hur det sociala uppstår i relation till nya innovationer, teknologier och vardagliga bruksföremål. I hans magnum opus The Laws of Imitation skriver han så här om hur “begär” uppstår i förhållande till det sena artonhundratalets nya uppfinningar:
” I answer by suggesting in the first place that, since the desire for cannot precede the notion of an object, no social desire can be prior to the invention by which the conception of the commodity, or article, or service able to satisfy it, was made possible. It is true that the invention was the response to a vague desire, that, for example, the idea of the electric telegraph solved the long-standing problem of a more rapid epistolary form of communication. But it is in becoming specific in this way that such a desire is spread and strengthened, that it is born into the social world. Besides, was it not developed itself by some past, or series of past, inventions, as in the given example, by the establishment of a postal service and, later, of the aerial telegraph?” (Tarde 1903:93).
Tardes formulering pekar på hur vårt sociala liv (där normer spelar en central roll) både förändras på ett kvalitativt sätt då nya innovationer framträder, men samtidigt hur analoga innovationer har likheter med varandra. Om vi byter ut telegrafen, som ju faktiskt liknar ett primitivt internet, kan vi föra ett resonemang liknande Tardes även för cybernormerna. Före internet fanns det givetvis inga normer för vad internet skulle “vara”. Normerna måste istället formas immanent till nätet som praktisk tillämpning och utvecklingslinje (som snarare består av flera utvecklingslinjer). Samtida fenomen som “netikett”, bloggares normer för att länka varandra – till och med språkliga konventioner som exempelvis att 
betyder “glad” – är normer som uppstår, förändras och smittar av sig på nätet.
Men, det finns även saker i cybernormer som kan spåras till långt före det att nätet uppfanns. I de nätpolitiska diskussioner som kokar i Sverige just nu hänvisas ofta till brevhemligheten och nätneutralitet som grundläggande förutsättningar för ett friare internet. Dessa ekar av våra tidigare medieteknologiska genombrott, och deras karaktär som normer får så att säga ett nytt, men ändå igenkännbart ansikte.
3. Normförändringar i samtiden
Det finns en tes om att det speciellt inom upphovsrättens områden pågår en genomgripande normförändring bland den generation som växer upp med internet. Denna fråga ser jag som mycket viktig för samhällsvetenskaperna att besvara, inte bara ur ett inomvetenskapligt perspektiv. Det är även en fråga med politisk sprängkraft, där flera aktörer, till och med från företag och näringsliv, vill ha ett finger med i spelet i att besvara den.
Men frågan måste även formuleras i termer av hur en sådan normförändring ser ut, och vilka konsekvenser detta har för hur våra samhällen sätts samman ur ett större perspektiv. För att flytta fram forskningshorisonten från artonhundratalet till den historiska minut (för vetenskaperna kan minuter vara väldigt långa) precis innan internet slår igenom som ett vardagligt kommunikationsmedium, eller, innan det föds som en arena för normbildning. Torgny Segerstedt skriver 1980 i boken Ordens makt över verkligheten:
“Det är småtidningarnas, väggtidningarnas och torgmötenas marknad. På sextiotalet var det först och främst politiska frågor av Vietnam-typen med FNL, men nur har intresset glidit över till kärnkrafts- och miljöfrågor. Det är visst inte utan makt – det var sådana oidentifierbara grupper som stoppade eller fördröjde DNA-laboratoriets byggande i Uppsala. De nya normkällorna sker ge ord bestämt innehåll och därmed styra våra handlingar och bygga upp både vår verklighetsbild och våra personligheter. Det stora problemet är om vi genom dem ska få en ny världsbild!” (Segerstedt, 1980: 14) *
Segerstedt argumenterar att nya politiska frågor gror och växer till opinioner genom hemmasnickrade palmfletter, anslag och möten. Istället för att komma från de stora tidningarnas ledarsidor eller televisionens reportage, kan nya idéer gro i dessa mindre rumsrena sätt att utbyta idéer medborgare emellan.
Segerstedt frågade med ett utropstecken om det är dessa nya normkällor som ska tillåtas forma vår världsbild. Frågan går dock inte att ställa på ett så pass grovt sätt. På både lyktstolpar och anslagstavlor, precis som i det som ibland kallas för “bloggkloaken”, frodas både bra och dåliga idéer. Men det föreligger en väsentlig skillnad: Det som står på en digital anslagstavla i Mexico kan på under en sekund flimra till på en skärm i Sverige, två personer som vill diskutera med varandra kan befinna sig på två olika torg i två olika världsdelar och det finns i praktiken ingen merkostnad för att starta ytterligare en blogg, ett till Twitterkonto eller en ny chatkanal när nätet väl är på plats.
Exakt vad internet gör med normbildningen i våra samhällen är en öppen fråga, för samhällsvetenskaperna, men minst lika mycket för alla de som deltar, påverkas av och lever sina liv genom, inuti och utanför de kablar som förgrenar sig, likt skogar, spindelnät, eller varför inte svärmar av maneter i havet. Frågan “Vad säger internet till dig idag?” försvinner endast om nätet stängs av, eller den dag vi glömmer bort att det ständigt finns närvarande, så att frågan längre inte är relevant att ställa.
Christopher M. Kullenberg
Doktorand i vetenskapshistoria vid Göteborgs universitet. Bloggar på Intensifier, Resistance Studies och Panspectroism.org.
- Durkheim, Emile (1978) Sociologins Metodregler, Stockholm: Bokförlaget Korpen.
- Tarde, Gabriel, The Laws of Imitation, (New York: H Holt and Company, 1903)
- Torgny T. Segerstedt: “Ordens makt över verkligheten“, 1980, i Tankar som styr Sverige 1980, Torgny T. Segerstedt (red), Stockholm: Ratio
- Torgny T. Segerstedt 1956 The Uppsala School of Sociology, in Acta Sociologica 1/1, 1956
Andra bloggar om: normer, norm, cybernormer, sociologi, tarde, durkheim, segerstedt, förändring
Gästblogg: Vissa lagar kanske måste dö
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Hur dör en lag? Mycket av rättsvetenskapens studier av normer har handlat om frågan hur en norm blir en formell rättsregel, men det är minst lika intressant att studera hur formella rättsregler löses upp, försvinner och – om vi ska tillåta oss en biologistisk metafor – dör.
Det är lätt att tro att schemat ungefär ser ut såhär: en norm uppkommer i samhället, den stabiliseras och efter ett tag koagulerar den till en formell rättsregel. Därefter kan denna rättsregel ersättas först när en ny norm gått genom samma fas och denna nya norm formaliseras och ersätter den första rättsregeln med en ny rättsregel. Enligt den här synen skulle en lag endast kunna dö när den ersätts med en annan lag som upphäver den gamla lagen.
Denna teori – låt oss kalla den formalistisk – om hur lagar dör är emellertid behäftad med ganska stora problem. Visst, det kan gå till precis såhär: att en norm (eller en normsvärm) förändras, kodifieras och formaliseras till en lag som ersätter och upphäver en äldre lag som behandlar ungefär samma område som den nya normsvärmen. Men en sådan modell eller historieskrivning innehåller ett betydande element av efterhandsrationalisering.
Låt oss titta på ett annat möjligt schema, ett där ett språkspel kring en norm långsamt blir allt stabilare, tills dess att det är möjligt att tala om normen som mer eller mindre formaliserad, och där normen till sist upphöjs till lag, men där språkspelet som ligger under regeln ständigt förändras – socialt, tekniskt, ekonomiskt – till en punkt där det inte finns tillstymmelsen till en ny kandidat till norm som skulle kunna framträda för att ersätta den gamla lagen p åsikt, men där den gamla lagen långsamt förlorar möjligheten att kugga i det underliggande språkspelet.
Rättsregeln förmår inte längre uttrycka något meningsfullt i det språkspel där den har sitt ursprung, användningen av regeln och dess begrepp börjar kännas artificiellt, dött – arkaiserande – och resultatet blir oftast att regeln helt enkelt försvinner, den blir obsolet. Den faller ur bruk.
Problemet är när en döende rättsregel fortfarande utgör grunden för ett maktfält i samhället. Plötsligt finns en grupp som vägrar låta rättsregeln dö, och i stället investerar de betydande resurser i att se till att den fortfarande efterlevs. Trots att språket, och världen, fortsätter att utvecklas så insisterar de på att kunna fortsätta att göra de drag i språkspelet som rättsregeln ger dem tillåtelse att göra.Denna grupp påminner om en schackspelare som insisterar på att damen bara får slå andra pjäser diagonalt, och endast förflytta sig ett steg – för att schack spelades så innan det nådde Europa. Men till skillnad från schackspelaren kan denna grupp engagera statens våldsmakt i sitt försvar av den döende regeln.
Staten fortfarande arbetar efter den formalistiska teorin om rättsreglers uppgång och fall. Staten försvarar alla lagar med samma kraft, just för att de är lagar – det saknas möjlighet för staten att erkänna att en lagstiftning håller på att dö, eller ens att utsätta den för seriös prövning utan att föreslå en ny lag. Lagar är antingen gällande eller ej. Om de är gällande är de alla lika gällande. Det är – ur ett perspektiv – en viktig princip, som vi förmodligen alla omhuldar. En lag är en lag, säger vi, och det enda rätta i ett demokratiskt samhälle är att vi respekterar de lagar som vi enats om. Om vi vill upphäva en lagstiftning skall det ske i demokratisk ordning, och det skall ske med rättssäkra processer. Gott så.
Men hur kan vi se till att vi inte håller lagar vid liv bara på grund av respekten för ett litet fåtal höga röster och starka kapitalinsatser? Se på de lagar som förbjöd homosexualitet runtom i världen – de upprätthölls åtminstone delvis av ett fåtal religiösa extremister, trots att de definitivt förlorat all kontakt med de normativa språkspel de en gång varit en del av. Hur kom det sig?
Ett svar är att det har att göra med en intressant egenskap i lagstiftningen: den är en asymmetrisk process. Lagar formas gradvis: de utreds, remitteras, diskuteras, analyseras och sedan röstar man om dem: och sedan är de lagar. Vill man reformera den är det genom samma process. De flesta lagar vävs dock in i en regulatorisk institutionell miljö som gör det ännu svårare att förändra dem: Europeiska direktiv, internationella konventioner, handelsavtal och andra instrument kompletterar nationell rätt – och ofta uppstår också särskilda organisationer som syftar till att bevaka och stärka de särintressen som lagstiftningen gynnar. Kostnaden för ett särintresse som vill upprätthålla och försvara en lag är alltid mindre än kostnaden för de grupper som vill reformera samma lagstiftning. Ett sätt att försöka motverka denna asymmetri vore att införa ett instrument för att signalera att en lag inte längre fungerar, en demokratisk process som skulle kunna användas för att rensa ut döende lagar snabbare och kringgå de särintressen som desperat försöker värna dem.
Det finns en del lagstiftningsmetoder som bygger in denna typ av omprövning i lagen – regler som helt enkelt sätter ett slutdatum för en lag eller kräver att en lag skall utvärderas efter en viss given tid, men dessa verktyg är än så länge ganska primitiva och de skulle kunna utvecklas.
En möjlighet vore att ge en kvalificerad minoritet i riksdagen – en tredjedel, säg – en möjlighet att tidsbegränsa en lag. Antag att om en tredjedel av riksdagen ville det så skulle de kunna tidsbegränsa lagstiftning på ett sådant sätt att om den inte utreddes och ett nytt förslag förelades riksdagen, ja, så skulle den aktuella lagen upphöra gälla. Eller antag att man kunde göra samma sak genom en sorts folkomröstningar: låt oss säga att man satte kravet ganska lågt och sade att det krävs 100 000 underskrifter för att tidsbegränsa en lag – skulle det inte vara en förstärkning av demokratin?
En annan möjlighet vore att införa någon sorts mer formell konstitutionell prövning – det finns många olika versioner av konstitutionsdomstolar – och där pröva lagars förenlighet inte bara med grundlagen, utan också med dagens samhälle. Prövningen kanske bara skulle vara rådgivande, men tänk att kunna utmana en lagstiftning inför konstitutionsdomstolen som samhällsskadlig och få ett utslag där kvalificerade jurister analyserade lagen och gav ett omdöme om den – det skulle knappast skada den demokratiska processen. Om något skulle det ge en intressant debatt.
Till sist borde vi se över all lagstiftning och försöka uppskatta hur lätta de är att förändra. Regeringen ägnar sig åt ett regelförenklingsarbete som är berömvärt, men det borde som en naturlig del av detta arbete också göras en översikt över hur demokratiskt öppna olika lagar är för förändring. Det finns utmärkta skäl att se till att det är svårt för att förändra vissa lagar – de regler som omger grundlagen är bra exempel på frihetsskyddande tröghet. Men ett tröghetsindex skulle också säkerligen avslöja lagar som är svårare att förändra än grundlagen, trots att de rimligen inte har samma tyngd och vikt och det är ett demokratiskt problem. I dessa fall bör Sverige verka i internationella sammanhang för att återföra frågorna till demokratiskt valda församlingar.
Hur dör en lag? Svaret i dag är “för sällan, för långsamt och ofta med stor skada för samhället”. Vi borde kanske just därför ägna mer uppmärksamhet åt hur lagar dör, och se till att vi ökar inslaget av evolutionär utslagning i lagstiftningsprocessen. Idag finns inget evolutionärt tryck på lagstiftningen, och skadliga lagar selekteras inte ut fort nog. I övergången från en samhällsorganisation till en annan blir denna fråga än viktigare, och skadan en döende lag kan ställa till med oerhörd.
Det kanske måste bli *lättare* för lagar att dö.
Nicklas Lundblad
Fil dr Informatik och ledamot i Regeringens IT-råd.
Andra bloggar om: nicklas lundblad, rättsmedvetande, lag och rätt, it, demokrati
Gästblogg: Nyskapande nätaktivism försökte bygga om telekompaketet
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
I och med dagens omröstning om telekompaketet nere i Strasbourg står det klart att människor kan påverka politiker samt hacka traditionella politiska kanaler. Även om det nu inte blev en solklar ”seger” eller ”förlust” såsom basunerades ut av media, har nätaktivister gemensamt bidragit med engagemang, uppoffringar och individuella egenskaper, vars handlingar och positiva inställning sände vågor genom hela Europa…
Många ställer sig nog frågan ”hur kunde vi påverka i denna omfattning?” Det hänger ihop med en rad olika komplexa faktorer varav en är att traditionella medier passivt söker enkla förklaringar i sin rapportering – europeiska medborgare försöker däremot aktivt förstå och förändra. Men detta är bara en del av en helhet som finns hitom politiken.
Det har inte alltid varit såhär. Medborgare börjar nu höja sig över den förlegade vänster-höger-skalan, skapar kontakter och bygger ut internationella relationer i hopp om att omstrukturera EU:s ogenomträngliga byråkratiska maskineri. Många människor med olika politiska övertygelser och åsikter växer nu ihop i flöden som har ett gemensamt perspektiv på fri- och rättigheter.
Nätpolitiken och nätaktivismen hänger ihop, men vi behöver fundera vidare över vad begreppen egentligen innebär och hur de hänger ihop. Många undrar antagligen ”Vad är det som sker just nu?” när vi också måste stanna upp och analysera de små historiska fragment som på ett ickelinjärt sätt måste analyseras för att förstå komplexiteten mellan det lilla politiska engagemanget och den stora EU-strukturen.
Det har uppstått en situation då vi inte bara kan använda oss av förklaringsmodeller som på ett top-down-manér analyserar ”det lilla”fenomenet utifrån ”det stora” – utan vi måste även titta på hur det ”lilla” påverkar det ”stora” som ger upphov till nya teorier och praxis.
Nedan ska jag dock kort försöka återge mitt perspektiv på det som har skett under de senaste veckorna i relation till arbetet med telekompaketet.se
Nätaktivismen
Aktivism är det hängivna engagemang varigenom handlingar ämnar att uppnå politiska mål, oftast i samband med protester och demonstrationer. Nätaktivismen fungerar dock annorlunda på flera olika sätt jämfört med traditionell aktivism. Låt mig försöka förklara varför.
Demonstrationer och protester är traditionellt sätt rätt centraliserade. Givetvis sprider demonstrationer ringar över det politiska vattnet – men inte på samma sätt som nätaktivismen sprider tusentals ringar på de globalpolitiska haven. Internets inneboende struktur har ersatt den centraliserade formen av budskapsspridning till förmån för ett centraldecentraliserat perspektiv på förståelse och spridning av information.
Nätaktivismens budskap och informationsspridning sker genom tusentals olika kanaler samtidigt och informationen bearbetas inte av en enskild upphovsman. Nätaktivismen kan stå utan ledare eller pådrivare. Information bearbetas i realtid av olika aktivistkluster som ibland oberoende av varandra drar egna slutsatser eller verkar helt oberoende av varandra. När dessa kluster sedan möts i friktionsberikande möten, uppstår ny information och spridningen förändras.
Grupparbetets bearbetning av flera olika informationskällor påverkas av olika kluster. Att samarbeta med varandra och lära sig av sina misstag är ett tecken på att oberoende kluster möts och omformas genom ett gemensamt perspektiv eller ställningstagande. Den traditionella politiken inbegriper i polemik medan nätaktivismen jobbar prodynamiskt. Nätaktivismen blundar inte för förändring och föränderlighet utan använder sig av den.
Alla möjliga analysperspektiv möjjliggör en bred informationsbevakning och man kan spinna vidare på olika konsekvenser, negativa aspekter, riskanalyser och positiva egenskaper på samma gång. För de olika perspektiven handlar ju om viljan att förstå något – inte att föra ”sanningar” bort från rampljuset.
Nätaktivismen har således ersatt megafonen med polyfonen. Internet och bloggsfären utgör tillsammans en disharmonisk harmoni, som likt en symfoniorkester med sin starka kravall(akustik) konstituerar – inte med hjälp av pengar och organisationer – utan genom potentialen att kunna göra sig hörd.
Det-att-göra-sig-hörd gör nog en hel del politiker nervösa och de spelar inte samma melodi som medborgarna. Medborgarnas massiva melodiösa ljudväg kan med sitt sorl få politikernas fiolspelande att helt tystna så de måste starta om från början. Men medborgarnas olika vibrationsfrekvenser formar om individers såsom multitudens gemensamma ljudvägg. Häri ligger en dynamik som gör att jag kan ana att antalet människor som på ett öppet eller anonymt sätt kan göra sig hörda, spelar roll för nätaktivismen som sådan.
Omformningsmöjligheterna samt förståelsen för politiska fenomen kan öka i takt med att fler kan agera, reagera, strukturera, interagera och ”skapa” tillsammans med olika informationsstrukturer och människor.
Missnöjet med att våra fri- och rättigheter inte försvaras i tillräckligt stor utsträckning gör att engagemanget för det politiska och politiken ökar per se. Med hjälp av ett fritt och öppet Internet kan medborgaren inte bara göra sig hörd inför staten som vårdar hennes frihet, utan även diskutera problematiken och staten med sina medmänniskor. Och detta på grund av att vi både kan arbeta i det dolda och i det öppna på samma gång; Det semidolda.
Jag tror inte att vi behöver någon integritetsombudsman, jag tror inte heller att vi behöver prata om integritet som begrepp. Vad betyder integritet för dig? För mig har det nästan helt tappat sin innebörd och partier slänger ur sig detta ord i tid och otid. Vi behöver rikta om perspektivet och blicka mot den anonymitet som istället är en väldigt fruktbar utgångsposition. Nätaktivismen tror jag kommer att kunna belysa detta perspektiv framöver.
Internet gör det fortfarande möjligt för oss att vara anonyma. Nätaktivismen motsätter sig till exempel olika förslag som vill införa blogglicenser. Hur ska detta kontrolleras och efterlevas?. I analogi till Näringsdepartementets halvtomma journalistseminarium om telekompaketet tidigare i veckan förstår jag att upprättandet av en blogglicens skulle nedmontera Internets inneboende potential till flervägskommunikation och dessutom leda till sömniga tillställningar som inte alla får möjlighet att ta del av.
Nätaktivismen visar upp en vilja att förändra och är öppen för förändring. Den inbegriper handlande som vill förändra strukturer, direktiv, lagar eller orättvisor – men dess riktadhet går tillbaka mot medborgarna som bidrar med sitt engagemang, tänkande och tid. I det att man ämnar att förändra, ges det möjligheter till att förändra sina egna åsikter och ståndpunkter. Dubbelriktningen är något som är nyttigt om det relaterar till en mängd olika faktorer i fråga om fri- och rättigheter.
-Vad är då nätpolitiken för något? ”Är inte det hur vi gemensamt omkullkastar staten” säger kanske någon. En annan utbrister möjligtvis att ”det är något som vi ägnar oss åt för att politikerna suger”. Men hur ser vi då på nätpolitiken som formats i relation till telekompaketet? Jag gör ett försök att belysa dess positiva inställning.
Nätpolitiken
Politik relaterar sig staten, arbete, politiskt handlande, samt olika manövreringar. Politiken har alltid varit teoretisk: Många metoder, handlingssätt, skalor, etc. har använts för att forma verkligheten och för att förstå verkligheten.
Men politik är mer än processer och taktik. Politiken förändrar världen vi lever i och moraliska ställningstaganden formar våra gemensamma beslut. Jag tror att transparens och möjligheten till flervägskommunikation gör att vi lättare kan forma om vår individuella moraliska och etiska måttstock. Som politiker måste man beakta multitudens uppfattningar och synpunkter och som frihetsvänlig politiker måste man låta multituden få göra sig hörd.
Nätpolitiken har uppehållit sig vid telekompaketet för att knippet med direktiv innehåller skrivningar som lobbyn, telekombranschen och nationella intressen har tvingat in i paketet. Regleringar och enandet av telekommarknaden har gått till förlikning inte på grund av att medborgare engagerar sig och gör sig hörda, utan för att korporativistiska intressen styrde förhandlingarna och att politikerna lät det ske.
Det medborgarrättsliga engagemanget har försökt visa detta för traditionella medier under en längre tid, men de ser fortfarande dikotomier och binära möjligheter där nätpolitiken tänker polynärt. Här finns tendenser som gör det svårare för traditionella medier att sätta fingret på vad som försegår samt att informera medborgarna om detta.
Nätpolitiken ser inga gränser. De senaste veckorna har nätpolitiken erkänt internets grundläggande struktur, innovationskraft och ekonomiska potential. Medborgare har sett möjligheter där politiker sett problem. Internets fria struktur gör det ju möjligt att skapa innovation och att stärka marknader. Internet ökar konkurrensen mellan företag som försöker tjäna pengar på olika efterfrågade, billiga och bra tjänster.
Internet finns ingenstans och överallt. Det är internetionellt. Var någonstans finns dess gränser och dess slut? Vi använder oss varken av ett europeiskt internet eller ett svenskt internet, för dess struktur likställs ej med nationers gränser. Internet är gränslöst.
Nätpolitiken är även den gränslös. På en mycket kort tid har svenskar börjat ringa ned till Europa för att tala med europaparlamentariker och tyskar har ringt till svenska politiker för att argumentera för starkare fri- och rättigheter. Nätaktivismen kan sägas vara gränslös för att den knyter kontakter och bygger upp internationella relationer och samförstående, men nätpolitikens gränslöshet ligger i att en person i Sverige, anonym eller öppet, kan ringa ned till politiker i EU för att prata en stund av om delar ev ett telekompaket.
Näringsdepartementet försöker undvika debatten. Henrik Hansson vågar iallfall och försöker att kommunicera med medborgare på bloggar . Detta är någonting som borde uppmuntras. Politiker måste våga. Medborgare runt om i Europa vågar ringa till fransmän, tyskar, italienare, britter och spanjorer klockan halv nio på morgonen och fråga hur de tänker rösta i telekompaketsomröstningen, men jag ser inte att politiker i speciellt stor utsträckning försöker ta sig tid att hoppa in och debattera det som diskuteras mellan människor.
Jag efterlyser ett politiskt sätt att debattera, på nätet och afk, som bygger på lika villkor, åsiktsfrihet och respekt. I dagsläget kan tonen vara rätt bitter och hård mot de politiker som vågar att blogga eller kommentera och det blir svårt för politikerna att våga uttrycka sig i risk för att bli förödmjukade och hånade.
Nätaktivismen jobbar i en positiv anda och försöker att hålla sig transparent. Telekompaketet.se har vid upprepande tillfällen bjudit in traditionella medier till dess kanal på irc där man kan se hur olika kluster jobbar i realtid. Några har tittat förbi, men jag skulle vilja se mer av denna typ av kommunikation.
Våra politiska partiers hemsidor, bloggar, informationsmaterial och twittrande är fortfarande i det stora hela top-down envägskommunikation. Politiker kan inte längre stå och mässa och predika för de saliga medborgarna, för det är nya tider i det politiska klimatet. Partierna måste ta sina plattformar in i samtiden.
Nätpolitiken kan göras mer genomskinlig. Nätaktivismen har visat i och med telekompaketsdebaclet att ökad öppenhet och arbete avslöjar politiker som ändrar åsikt innan direktiv och paket röstas igenom. I fallet med Näringsdepartementet så fick de erfara hur några fraser blev sprängstoff i det nätaktivistiska arbetet, som på ett rakt och sjysst sätt tog upp problematiken på bordet och synade exakt vad som hade sagts. Detta innebär att nätpolitiken måste förändra sig efter avslöjanden av olika slag och nätaktivismen bör skapa fler verktyg för att hålla reda på hur politiker röstar i förhållande på den politik som de driver.
Nätpolitiken ser solidaritet med europeiska medborgare. I Sverige har vi rätt bra lagar (sanning med modifikation) jämfört med olika länder inom EU, så finns det ingenting i internationella relationer och arbetet inom EU som stätter stopp för att bry oss om resten av Europas medborgare. Om Internet är internetionellt så visar vi internetionell solidaritet.
Sveriges förhållningssätt till Europeiska medborgare bär spår av den ”tredje vägen” eller ”neutraliteten”, vars konnotationer sträcker sig långt tillbaka i Sveriges historia.
Nätpolitikens begreppslighet kan däremot liknas vid ett ‘fraktalskott’ vars dolda praktiska potential måste slipas fram, borstas rent och poleras. Nätaktivismen vill verkligen väl. Inställningen har varit att inte måla upp några konspirationsteorier eller att kalla politiker för onda. Nätpolitiken bekräftar den traditionella politikens problematik. Allianser bildas, grupptryck skapas och politiker vågar inte rösta. Nätaktivismen är medveten om detta och kommunierar både med multituden och med individer. Nätpolitiken rättar sig inte i leden. Fraktalpolitiken står inte och väntar i samtidens politiska kö, utan den strukturerar om kön och omdefinierar köandet i sig. Om man är en del av fraktalpolitik gör man bäst i att inte stänga in sig i ett destruktivt vi-mot-dom-tänk.
Avslutande tankar inför framtiden
Vi kan inte längre rikta in oss på olika direktiv när de redan är färdiga att implementeras; målsättningen ska vara att förslagen börjar granskas så fort de läcker ut från Riksdagens konferensrum eller från EU.
Daniel Risberg
Student i Teoretisk filosofi och språk @ Stockholms Universitet
Bloggar på DOOM4, Eco & Ethics och Skumgardiner.
Andra bloggar om: nätaktivism, nätpolitik, telekompaketet, internet
Cybernorms.net- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012At 0900 o’clock Saturday morning local time we closed the survey that we have had promoted on The Pirate Bay, called The Research Bay. After 72 hours we’ve got almost 100 000 answers – covering people of all ages from all over the world! This gives the research community a great pool of data and […]
- The Research Bay, reloaded 9 May 2012Welcome to Cybernorms.net, the blog of the Cybernorms Research Group. We are a group of researchers mainly based at the Department of Sociology of Law at Lund University, Sweden, affiliated with the Lund University Internet Institute. During three days in April last year the Cybernorms Research Group conducted a big survey study called The Research […]
- Releasing data on online anonymity 3 May 2012The week has been a good week in the media for the LUii affiliated Cybernorms research project. With Måns Svensson, head of the research group, in the lead, we released data from our latest follow up survey on file sharing and online anonymity. We found that when compared to figures from late 2009, 40% more […]
- Conference on norms: session on law, language and the mind 25 April 2012The international conference on norms in Lund, Sweden, is now in its second of two days. The official name is The Normative Anatomy of Society – Relations Between Norms and Law in the 21st Century. Its is arranged by the Department for Sociology of Law at Lund University. Picture from the morning plenary. From the […]
- Conference on norms in April 6 February 2012There is a conference coming up 24-25 April at Lund University in Sweden. If you are academically into norms from any perspective, you should probably check it out. The name of the conference is The Normative Anatomy of Society. Relations Between Norms and Law in the 21st Century and it deals with “to promote an […]
- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012
