Nytt grepp på Cybernormer. För att illustrera och kommentera en väldigt intressant Twitterdiskussion jag fastnade i häromdagen använder jag verktyget Storify. Men, det viktiga här är inte verktygen – det är innehållet, och hur nära en verklig ändamålsglidning man kan sitta och svettas.

För ungefär ett år sedan genomförde vi i Cybernormer en stor undersökning i samarbete med fildelnings-siten The Pirate Bay. Under tre dygn fick vi över 75000 svar från fildelare som svarade på frågor om fildelningsvanor, anonymisering och framtidsutsikter. Nu är det dags igen. Genom att upprepa undersökningen kan vi få ännu bättre insikt i hur fildelnings-kulturen kring The Pirate Bay är sammansatt, fungerar och resonerar.

Från och med tidigt i morse och 72 timmar framöver har The Pirate Bays framsida tagits över av oss. Genom att klicka på loggan från “The Research Bay” kommer man till vår webb-enkät. Enkäten är väldigt lik den från förra året, med några tillägg – framförallt gällande nätblockeringar och anonymisering.

Resultatet från förra årets undersökning kommer för övrigt att, ur ett rättssociologiskt perspektiv, presenteras i artikelform. Så snart vi kan kommer vi presentera det hela, även om de akademiska kvarnarna mal rätt långsamt. Däremot har vi en överraskning som vi tänkte överlämna till Internet inom kort. Snart så…

Torrentfreak redan hunnit skriva om den här vändan, där en hel del viktiga frågor besvaras.. Vid eventuella frågor kontaktas vi lättast via kontaktformuläret här på sidan.

Det är väl något slags personligt rekord i längd på intervju, när jag intervjuas om upphovsrätten i det digitala samhället i en tidskrift som heter Nordic Hardware. Det är Andreas Galistel som skriver en artikel med namnet Digital upphovsrätt i en analog tid, som avslutas med min intervju. Tänkte här puffa lite för den, och visa på hur den sitter ihop med en del annat.

Andreas kontaktade mig efter min disputation i oktober för intervjun, och den har pågått i textform lite långsamt och utdraget i tid under ett par månader. Intervjun, som börjar här, tar upp problemet med tankestrukturer uppkomna under andra förutsättningar än dagens och som är förankrade i rätten. En rätt som kan bli starkt utmanad när samhället förändras snabbt. Jag har skrivit om det i termer av metaforernas makt, bl a Under strecket i SvD.

Jag talar i intervjun om ett “‘stigberoende’ i den upphovsrättsliga utvecklingen i termer av en rättslig inlåsning oförmögen att anpassa sig till nyare sociala praktiker i ett digitalt samhälle”, som jag utvecklat här, men även i artikel i skotsk rättsvetenskaplig tidskrift, i nordisk rättsvetenskaplig tidskrift [pdf] och hos Torrentfreak.

Jag tar i intervjun upp frågan om föreställningar om skapande i upphovsrätten, som ibland kritiserats för att i alltför hög grad stå för det “ensamma geniet”. Peter Jakobsson tar upp det – bland annat – på ett bra sätt i sin nyligen publicerade avhandling Öppenhetsindustrin [pdf], som jag kan rekommendera. Vi diskuterar även anonymitetsfrågan, som vi i Cybernormer nyligen var ute i pressen (Svd, DN etc) och snackade om i anslutning till att vi släppte data från vår senaste undersökning.

Slutligen diskuterar jag den komplexa frågan om hur rättens roll påverkas av upphovsrättens bristande legitimitet:

Jag tror att vi under lång tid kommer att få se den dubbelhet som finns nu mellan reglering och enforcement, d.v.s. ett tillstånd av en mycket riskabel mellan-zon där man i Sverige instiftar oerhört långtgående lagstiftning, mycket som en följd av sina internationella åtaganden, men samtidigt inte på bred front tillämpar desamma. Det ger ett förtydligande av rätten som rättspluralistisk – för att vara akademisk – d.v.s. att vi som rättens adressater i högre utsträckning själva har att förhålla oss till olika normsystem, där rätten bara är ett av alla försök till att styra vårt beteende. Man kan uttrycka det som att det finns en stor risk att rätten som imperativ minskar, d.v.s. att “bryta mot lagen” blir mindre laddat.

Vad tror ni om det – vad kommer egentligen det att leda till – påverkas själva rättens roll? Är det en överdriven analys, och om inte, hur stort behov har vi av rättens roll som stark auktoritet i ett samhälle?

Samtidigt som LUii börjar röra på sig är Cybernormer i hetluften igen. I månadsskiftet släppte vi data från vår senaste uppföljningsstudie rörande fildelning och anonymisering på nätet. Vad vi kan se är en 40-procentig ökning av 15-25-åringar som aktivt försöker göra sig anonyma och hemliga online.

Bild: Hans och Greta och det här med spårbarhet

Det handlar alltså om den studie vi redan genomfört två gånger tidigare. Först en gång i februari 2009 (mitt under brinnande TPB-rättegång, men före Ipred). Därefter i oktober 2009 (efter att Ipred trätt i kraft). Och så nu då, i februari 2012 (tre år efter att Ipred trätt i kraft). Vad vi ser i den tredje studien är att 15% av våra respondenter, som alltså är 15-25 år gamla, använder någon form av anonymiseringstjänst. 2009 rörde det sig om 10%. Vi förutspår att den här ökningen kommer fortsätta, särskilt om exempelvis utlåtandet från Europadomstolen leder till en ökad jakt på fildelare.

Datan släpptes via TT, vilket gjort att man kunnat läsa om det lite varstans – såväl i stora som i mindre medier. Från  SvD, DN, P3, svt.se och tv4.se, till  GP, Sydsvenskan, Borås Tidning, and Aftonbladet.  Även bortom Sverige har det här haft visst genomslag, bland annat hos Torrentfreak, BBC news, The local och australiensiska iTNews. I den senare poängterar Stefan Larsson att användandet av anonymiseringstekniker och -tjänster troligtvis kommer öka inte bara på grund av fildelningsjakt utan även med tanke på andra typer av lagstiftning, exempelvis datalagring och andra övervakningslagar.

Vill man kan man läsa om oss även på ryska, tyska, och italienska.

Den vetenskapliga artikel som behandlar de här fynden har inte gått igenom hela processen än, men de tidigare studierna finns beskrivna i artikeln Compliance or Obscurity? Online Anonymity as a Consequence of Fighting Unauthorised File-sharing, som man kan hitta här [pdf].

Kommer ni ihåg dosarna? Det var de små figurerna i fragglarna som dedikerade sig helt och hållet till att bygga saker. Som i sin tur Fragglarna åt upp, vilket är en helt annan historia.

Icke-nyheter
Det har varit tyst här på cybernormerbloggen, men det är långt ifrån ett tecken på att vi varit overksamma. Tvärtom, vi håller på att bygga saker. Just nu är det några riktigt intressanta grejer på gång med LUii, dvs Lund University Internet Institute. Men – eftersom bläcket ännu inte torkat på kontrakten – så kan vi inte säga exakt vad det är. Än.

Däremot kan konstateras att medlemmar i forskargruppen Cybernormer uttalat sig på lite olika ställen i media i det senaste – om data.

Datalagring genom lag
Håkan Hydén intervjuades i DN häromdagen för att prata om integritetsfrågan i relation till det datalagringsdirektiv som tidigare skjutits upp och på onsdag skall röstas om igen. Håkan talar om samhällsförändring knuten till teknik och om en generationsklyfta:

De etablerade partierna har svårt att hänga med i denna process, menar Hydén, eftersom de är sprungna ur ett annat samhäller där tung industri och jordbruk dominerade.
– De här konflikterna indikerar att det politiska systemet inte riktigt motsvarar de intressegrupper som nu växer fram.

Fildelning, sociala normer och TPB
Måns Svensson intervjuades i Sydsvenskan, där han berättade kort om vår senaste studie, en uppföljning på vår före/efter-IPRED-studie vi gjort tidigare, som handlar dels om sociala normer, men även fildelningsfrekvens och anonymisering. Artikeln är lång och matnyttig och handlar bland annat om verkställandet av straffen i The Pirate Bay-fallet, men även om konflikten mellan sociala normer är rätten som är så tydlig i det här fallet, och om hur polisen satsat hårder den senaste få åren på att lagföra den här typen av brott, vilket har “resulterat i omkring 100 inledda förundersökningar sedan 2009, och utmynnat i hittills 18 domar.”

Vår nya data – bloggpostens mest centrala ord – håller nu på att bearbetas i denna uppföljningsstudie, och presenteras närmre och lite mer samlat framöver.

Datalagring genom policy: frågan om integritet
Ni har väl inte missat Marcin de kaminskis debattartikel på SVT debatt? Det är i samma härad som frågor kring datalagring, det är bara det att Marcin ägnar sig åt att debattera den privatägda, Google-manövrerade istället för den statligt påbjudna. Det handlar om Googles nya policy för datahantering, dvs hanteringen av “vår” data, användarnas. Marcin konstaterar bland annat att den “så kallade förenkling som kommit med Googles nya policy handlar främst om två saker, som ingen av dem är särskilt trevlig”:

Dels har de börjat samlas all data som vi gett bort i gemensamma databaser för vad man menar är effektivare samkörning. Det innebär att relevansen för vad vi blir föreslagna på en tjänst, till exempel Youtube, kan baseras på vad vår aktivitet på andra tjänster, till exempel söket eller för den delen Google sociala tjänst Google+.

Dels har Google nu också sett till att få vår tillåtelse att lagra, samköra och använda vår sökhistorik. Och det är inte bara de sökningar som vi gör från och med nu, utan snarare alla sökningar vi någonsin gjort via Googles sökmotor – ända sedan tidernas begynnelse. Google är visserligen en på det stora hela en relativt ny tjänst, men så mycket som vi söker kan man ändå anta att det är en rätt stor och väldigt blandad kompott de nu skaffat sig tillgång till.

Läs mer här om problemet med (icke-)relevansen av denna massiva insamling av data, och hur integritetsproblemet formuleras i detta.

Det här var de senaste nyheterna. När det gäller övriga icke-nyheter, så återkommer jag när bläck torkat, händer skakats och saker satts i rullning, för att berätta om vårt dos-byggande.

Om inte någon fraggel äter upp det.

Corren Aftonbladet: Centerns roll, kritiken Johanna Nylander om datalagring SR: protester, Centerns splittring SvD: operatörerna, Federley, ungdomsförbunden emot, DN om förseningsböter Skånskan GP

Idag är flera stora nätsidor i olika grad svarta. Engelska Wikipedia är kanske det största och mest kända exemplet på det. Utan en hel del trixande går det inte att använda sidan över huvudtaget. En del kanske blir lite fundersamma över det här, men det finns en poäng.

I USA har under den senaste tiden en rätt hätsk debatt om de två lagförslagen SOPA och PIPA ägt rum. Vi på Cybernormer hade nosat på dem lite tidigt i höstas, men blev egentligen inte varse om lagförslagens betydelse förrän vi i november var i San Fransisco och där träffade nätfrihetsorganisationen EFF. Där var SOPA högsta prioritet, och det av flera olika anledningar. Stefan är inne på en viktig aspekt i en tidigare post här på Cybernormer.

Först, i väldigt korta ordalag. SOPA och systerlagstiftningen PIPA är upphovsrättslagstiftning. Målet är att minska nätrelaterade upphovsrättsbrott av alla de slag. Tanken är att det ska vara en effektiv lagstiftning som gynnar upphovsrättsinnehavare. De verktyg som man framför som främsta vapen mot piratism är att man tillgriper åtgärder fort nog för att hantera Internets snabbhet och dessutom hyfsat intrusiva förslag på vilka dessa åtgärder ska vara. Effektivitet alltså.

Stefan nämner i sin post ett faktum som EFF var väldigt noga med att påpeka: De liggande lagförslagen är som gjorda för att hålla processen kort. Tiden mellan att en klagan lämnats in till domstol och åtgärd utförs föreslås vara fem dagar. Fem dagar är knappt vad ett besked om att man råkar vara part i rättslig tvist med vanlig postgång tar för att komma någon tillhands. Och det är verkligen ingen tid att tala om om man dessutom förväntas aktivera (eller bygga upp) ett rättsligt försvar. I själva verket riskerar därför SOPA döda hemsidor innan hemsidesägaren ens hinner reagera. Först därefter, när skadan så att säga redan är skedd, kan man eventuellt få möjlighet att överklaga.

Jag har i en del intervjuer kallat det cowboy-lagstiftning. Och det tycker jag fortfarande att det är. SOPA är typisk lagstiftning som skjuter först och därefter eventuellt frågar om vad det egentligen var som hände. SOPA skjuter dessutom brett.

Den fråga som upprört de flesta på Internet, och som nog också är anledningen att en del sidor nu är svarta, är att SOPA innehåller väldigt tydliga skrivningar om olika former av domänblockeringar. Dels att sidor som sägs strida mot SOPA helt sonika kan bli av med sina domäner, men också att man i särskilda DNS-filter ska kunna blockera “olagliga hemsidor”. Det är en väldigt drastisk och konstig väg att gå.

Det här med DNS har jag pratat om tidigare, och jag tänkte sno vissa delar därifrån för att illustrera. För något år sedan, när Wikileaks var i ropet, skrev jag den här förklaringen på Svt Debatt:

För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter.

Att använda sig av DNS-filter är att mecka med Internet kartor. Genom att filtrera bort sidor ur DNS-systemet kan man göra dem oåtkomliga. Man tar bort kartpekaren och det blir klart mycket svårare att hitta. För de flesta verkar det vara en bra lösning. Det är samma system vi i Sverige har för att filtrera bort sidor som polisens barnpornografigrupp kategoriserat som övergreppsmaterial, för att vi vanliga nätanvändare inte ska snubba in på barnporr. Men, det finns vissa problem. Dels de generella invändningar som jag tycker bör föras fram så fort filtrering kommer på tal, och som kan ses på bilden om i min post om “Tema Trippel-kontroll“. Alltså risken att man blockerar för mycket, inte tillräckligt eller kanske sådant som egentligen inte borde filtreras. Men dels också det argument som faktiskt först framfördes i en senat-debatt om just SOPA och som jag återanvänder i en intervju om nyliga filterförsök av The Pirate Bay.

Vill du bli av med en knarkarkvart i ditt kvarter ringer du polisen. Du byter inte plats på skyltar med förhoppningen att kunderna inte ska hitta dit. Sådant löser inga problem. Istället blir det svårare även för dem som av högst legitima skäl vill besöka kvarteret att hitta rätt.

För visst är det så. Även om det i SOPA-fallet är rättsväsendet som bestämmer om de digitala skyltpekarna löser filtrering och blockering väldigt sällan problem. Det är snabba lösningar på klart mer invecklade bekymmer. Genom att försöka filtrera bort fildelningssidor, som sker på flera håll i Europa just nu och som också är en del av SOPA, krånglar man till det för användarna – men de som vill hitta dit kommer ändå kunna göra det (se tydligt exempel från Belgien här, ca 17m27s in). Men resultatet blir med tiden allt fler svarta hål på Internet, och det är något som försvårar även för gemene man. Särskilt när SOPA då är tänkt att agera fort. Risken är att det blir fler hål än vad man hinner laga.

Utifrån ett nätperspektiv är det förstås väldigt dåligt.

(Som talande exempel här kan man ta den Svt Debatt-artikel jag citerar ovan. Av någon oförklarlig anledning har Svt bytt publiceringssystem och därmed gjort en hel massa innehåll otillgängligt. Det handlar förstås inte om filter, men illustrerar ändå problemet med de svarta hålen. För att kunna länka in artikeln måste jag gå via omvägar för att lyckas hitta lagrade kopior någon helt annanstans på Internet. Svårt att hitta, men inte omöjligt.)

Som avslutning klipper jag in en pedagogisk och förklarande film om SOPA. Vill man ha snabbvarianten kan man titta på den här bilden (som innehåller vattenskotrar, Oprah Winfrey och ledsna kattungar).

När man pratar om nät och -lagstiftning är det ofta mycket som är svårt att greppa. Vilka lagar och regleringar är relevanta att ta ställning till, vilka är viktiga, hur hänger de ihop? Det finns här vissa bekymmer; 1) det finns förstås en uppsjö av olika typer av lagstiftning som berör Internet, 2) det är ofta väldigt komplicerade processer och 3) det ser inte så himla ljust ut så det blir lätt tungjobbat. Emellanåt får jag därför i uppdrag att lätta upp resonemangen och förklara hur läget ligger.

Låt mig först vara ärlig, jag är inte direkt allvetande på nätlagstiftningsområdet. De tre punkterna gäller i allra högsta grad även mig. Samtidigt som tror jag att man genom att dra upp lite grova skisser över läget kan få en förståelse för hur situationen ser ut idag och hur den kan tänkas utvecklas.

I senaste numret av Magasinet Neo blev jag förärad med ett uppslag i deras serie “Manualen”. Tanken är att förklara mer eller mindre krångliga saker med hjälp av korta texter, rutor, bluppar och pedagogiska pilar. Lite som Bamses skola, även om Neo nog av politiska skäl kanske skulle vara lite tveksamma till en sådan liknelse. Tidningen är sån här betaltidning som inte finns på Internet, så för att inte bråka för mycket lägger jag bara in en blänkare för att visa på konceptet. Vill man läsa hela uppslaget får man köpa tidningen.

Jag hårddrar här hela nätlagstiftningspaketet och fokuserar på Datalagringsdirektivet, Ipred och det system av nätfilter som används i Sverige och andra europeiska länder. Med ovanstående disclaimer i bakhuvudet tycker jag att det är en god och illustrativ trojka som förklarar problemet rätt gott. Tre olika typer av processer – nätfiltren är inte ens lagstyrda – som på olika sätt försöker hantera sådant som upplevs som problematiskt med internet. Och tre processer som kan ses på väldigt många problematiserande vis.

Ungefär samma resonemang, fast i mer lättsam diskussionsmiljö, framförde jag som ett led i Datamuseet i Linköpings samtalsserie “Digitala revolutioner“.

Mitt framförande heter “Kampen om nätet” och handlar just om vilka processer som pågår just nu för att hantera och kontrollera det Internet som fortfarande är rätt öppet. Jag illustrerar det här genom att lite kort först prata om den så kallade Arabiska våren, där Mubaraks totala nedsläckning av det egyptiska nätet ur nätsynpunkt är det mest drastiska – och går sedan över på ungefär samma resonemang som i Neo-artikeln ovan.

Ungefär samma stuk körde jag för övrigt på fackförbundet DIK:s förkonferens “Hållplats 2011″, där jag bjöd på en resa från Pragvåren 1968 via gröna revolutionen i Iran 2009 till en väldigt luddig och eh… frisinnad diskussion om olika typer av nätfilter och -övervakning.

Foto: Brita Wessinger, DIK

På Hållplats 2011 hann vi med ett väldigt givande samtal som jag tycker man borde föra på fler håll. Alltså hur sådant som vi ser i vår omvärld kanske kan tyda på problem som även finns i vår närhet. Jämförelser som jag drar, exvis mellan Mubarak eller regimen i Iran och mer aktuella svenska företeelser är inte värderande jämförelser – men jag tänker mig att det finns många poänger att tjäna på att utifrån sådana handfasta och konkreta långtbortistan-exempel resonera om frågor som vikten av fri information och hur vi hanterar det i en vardag som inte alltid är lika enkel som sådana principer.

Tidigare i veckan läckte en rätt stor textfil med hackade lösenord ut på nätet. Det var återstoden efter ett hack mot Bloggtoppen för några veckor sedan som plötsligt flöt upp och började spridas kring nätet. Illa nog kanske, men dessutom hade en hel drös journalister och politiker tydligen registrerat sig på siten med sina arbetsadresser, och dessutom haft samma kackiga lösen där.

På tisdagskvällen körde Svt ett rätt informativt inslag om det här, där jag poängterade att det handlade klantiga journalister som helt missat det här med datasäkerhet.

På fredagen fick jag så chansen att fördjupa de här resonemangen en del i en artikel på SvD Brännpunkt, under rubriken “Slarv ger hackarna öppet mål“. Det börjar som en hyfsat pedagogisk sak där jag förklarar vikten av att sköta sina lösenord bättre, och slutar med en känga åt de journalister som inte tänker sig för hur de hanterar källskyddat material och de tidningshus som outsourcat sin e-post till Google:

Källskyddet riskeras på grund av hackerattack, kunde man läsa för några dagar sedan. Men egentligen är det inte hackarna som gjort detta. I stället är det våra politiker och journalister som med sina officiella arbetsadresser – med samma lösenord som på e-posten – registrerat sig på en högst icke jobb-relaterad hemsida.

Svenska journalisters slarv med datasäkerhet är den stora svagheten här. Inte hackarna eller de sidor som utsätts för intrång. Det är otroligt upprörande att ingen tar de slarviga journalisterna i örat. De sätter själva källskyddet i gungning och i stället för att skylla på arga unga hackare borde de se sig själva i spegeln. Man blir, eller borde bli, mållös över detta oansvariga förhållningssätt till en så viktigt grundbult i vårt öppna och fria samhälle.

För visst är det så. Hackerattacker är så lätta att genomföra att de är klart mycket vanligare än vi känner till. Med lite otur står vår e-post och därmed våra digitala (och med ännu mer otur även våra köttsliga) liv vidöppna. Samtidigt är det flerbottnat. Journalisterna och författarna Linus Larsson och Daniel Goldberg har i både sin bok “Svenska Hackare” och för några dagar sedan på samma Brännpunkt skrivit om att det “inte [är] pengarna som driver hackarna” utan istället en jakt på skoj, spänning och kanske i förlängningen status. Och det är säkert i många fall med sanningen överensstämmande. Även min bild och insikt i hackerkretsar bekräftar detta. Men det finns också mörkare sidor.

Häromsistens snubblade jag under en rätt ordinär forskarrunda på Internet över en hacker-butik som erbjuder intrångsförsök och stulna kreditkort till klart överkomliga priser. Det är för ingen direkt nyhet att sådant existerar, men det är ändå ett intressant tecken. Dessutom ett tecken som faktiskt (!) bekräftar mycket av det jag skrivit ovan.

Prissättningen i hacker-butiken menar jag innebär i princip samma sak som det faktum att folk hackar sidor för skojs skull, eller kanske med enda mål att få jävlas lite med någon. Det är väldigt låga insatser i det här spelet. Alltså kan man anta att det inte är något unikt att en webbsida eller portal av något slag hackas.

Jag vidhåller att det här fortfarande inte är en anledning att vara rädd för nätet i allmänhet eller ens hackare i synnerhet. De flesta hackare jag har kontakt med är väldigt hyvens. Istället måste vi själva fundera på hur vi använder nätet och hur vi hanterar sådant som är känsligt, hemligt, privat eller som vi bara inte vill ska spridas.

Den stora faran vad gäller journalisters källskyddade material är i mina ögon inte hackare. Det är journalisterna själva. Hackarna gör ju det de ska, hackar. Journalisterna däremot, måste lära sig att till varje pris skydda sina källor.

Tänkte bara kort rapportera från min disputation i fredags. Kort sagt: betygsnämnden godkände min insats och min avhandling. Ingen av ledamöterna flikade in någon erinran om att något annat borde vara fallet.

Allt gott, således.

Och plötsligt, efter ca 2,5 timmars utfrågning och diskuterande förvandlades jag från en för stunden först rätt så stressad doktorand, till en alltmer utåtriktat engagerad och avslappnat diskuterande doktorand, för att slutligen avluta metamorfosen som en glad doktor i rättssociologi.

Här är de mest centrala för hela föreställningen. Från vänster: Pelle Snickars (betygsnämnd), Jan Ljungberg (opponent), Reza Banakar (betygsnämnd), Håkan Hydén (handledare och disputationens ordf.), Karsten Åström (betygsnämndens ordf., meddelade beslutet), Måns Svensson (handledare) och Stefan Larsson (segerrusig, nybliven filosofie doktor i rättssociologi). Foto: Kari Rönkkö.

Foto: Ulla Larsson

Forskargruppen Cybernormer har med andra ord producerat sin första avhandling, även om jag förvisso påbörjade avhandlingsarbetet innan vi startade forskargruppen. Trots att mycket såklart är mina tankar och mina val av ord för avhandlingen, så går det inte att komma ifrån att mycket är format i den tankekontext som är Cybernormer. Så, i vart fall delvis, är det vår avhandling. Vilket inte minst befästs av att Måns Svensson och Håkan Hydén varit mina handledare och därtill är medförfattare på tre av fyra i avhandlingen ingående artiklar.

Detta betyder inte bara att jag har cybernormer som grupp, som kontext, som tankekatalysator, att tacka för en hel del, utan även att det inte bara var jag som var under prövning i fredags. Vi prövades.

Med framgång.

Det känns bra.

Opponent Ljungberg slipar knivarna. Foto: Peter Mezei.

“Å ena sidan och å andra sidan”. Foto: Peter Mezei.

“It wasn’t me”. Foto: Peter Mezei.

AVHANDLING:
Metaphors and Norms – Understanding Copyright Law in a Digital Society
Ladda ner avhandlingen här [pdf].

Beställ boken på Lunds universitets tryckeri.

Beställ boken hos Adlibris eller hos Bokus.

En ljudinspelning av disputationen har smygit fram på nätet. Ljudkvalitén är dock inte tiptop.

Läs gärna den ungerska upphovsrättsexperten Peter Mezeis recension av både avhandling och disputation.

Under måndagen lanserade Dagens Nyheter sin nya omgjorda tidning och valde att fronta kulturdelen med… oss på Cybernormer. På ett uppslag i nya DN Kultur får Måns Svensson och Stefan Larsson möjlighet att ge en absolut första inblick i resultaten från vår stora undersökning av fildelning på The Pirate Bay.

Bland annat berättas i artikeln att:

–Unga killar skaffar sig anonymitetsskydd och fildelar, hämtar ner från det globala nätverket. Väldigt många, visar vår studie, använder sneakersharing – alltså usb-minnen, cd-skivor och mobiltelefoner, metoder som är mycket svårare att spåra än bittorrent-tekniken eller peer to peer som The pirate bay använder. Det verkar vara en krympande grupp människor som tankar ner från det globala nätet, men man bygger lokala nät i stället, säger Måns Svensson, forskare på Cybernormer som tillsammans med kollegan Stefan Larsson lägger fram resultatet av studien runt ett ovalt bord på rättssociologiska institutionen, inhyst i en korridor på det som en gång var Lunds lasarett.

Rubriken på den här posten, liksom både DN:s, Expressens och Torrentfreaks artiklar, bygger på att 93,8 procent av de som svarat i vår undersökning kryssat i att de är män, Det är en klart anmärkningsvärd siffra. Visst skulle man utifrån allmän vindspaning kunnat gissa att det skulle varit en övervikt män, men så här överväldigande hade vi aldrig trott att det skulle vara.

I papperstidningen beskrivs det här som att The Pirate Bay är “ett sunkigt genushål”, något som väckt sovande troll. Minst lika roligt som att vi fått ett uppslag i DN är nämligen att Pär Ström och hans Genusnytt ondgör sig över vår inställning till genusfrågan. Ströms huvudkontring lägger ribban, kan man säga:

Är det någon som står och hindrar tjejer från att fildela? Sitter det måhända ett genusfilter i de programvaror som krävs, installerat av Patriarkatet, som gör att tjejer helt enkelt inte kan starta dem?

Olyckligt fokus kanske, men Ströms ilska är en så kallad framgångsindikator på Internet. Är Ström arg har man antagligen rätt genusbrillor på.

Det kommer mer sneakpeaks från vår forskning rätt snart. I en dagstidning nära dig…