Ola, eller hur snabbt man blir skyldig på Internet

Låt mig inleda med en meta-ingress. Det är sympatiskt att ha en kravlös blogg. Vi på Cybernormer bloggar lite emellanåt när lusten faller på, och försöker hålla oss – om än ibland lite luddigt – inom ramen för vårt forskningsområde. Inte sällan är vi

rätt sent på bollen också, och kommenterar saker när andra redan slutat tjöta. Det är befriande, man kan resonera lite utan att ha det här ständiga bruset av rykten, tyckare, tänkare, domare och bödlar omkring sig. “Domare och bödlar”, kanske den uppmärksamme läsaren tänker nu, “det var väl lite att ta i?”. Inte alls. Internet är fullt av dem. Fråga Ola.

Storyn om Ola Lindholm och hans eventuella narkotikabruk är ett gott exempel. Betänk här, jag vet inte om Ola tagit knark eller inte. Egentligen är det för tillfället rätt oviktigt. Det viktiga i diskussionen tänker jag mig istället är hur nätets alla drev drivit, svängt, vänt och ännu inte landat. Bäst genomgång av alla turer har nog Deeped (rätta mig gärna om det finns mer upplänkade poster). Själv har jag inte bemötat mig att samla särskilt mycket info, utan mest torrt konstaterat att gången gått fram och tillbaka. Först hetsas det mot Ola, sedan blir man förbryllad när han nekar, sedan upprörd när Ola själv beskyller Expressen för ditten och datten.

Efter att helgens diskussioner om huruvida Ola eller Expressen gjort mest fel nu börjat klinga av återstår, i varje fall i mina flöden på Twitter och Facebook, några få hårdföra som bestämt sig för en kompromiss. “Expressen kan måhända gjort fel i sin hets efter snabba publiceringar, men om Ola har tagit knark så är det ju en helt annan fråga.” Sant så. Dock att detta inte är en kompromiss. Det är ännu ett snedsteg.

Liksom i fallet Assange, och andra uppmärksammade brottsfall som diskuterats på nätet, är det lätt att dom faller innan den rättsliga processen ens inletts. Tydligen måste man välja sida i samtalet. Man måste välja om man hissar skuldflaggan eller hoppas på att det bara är rykten man hör. Återkommande är att dreven handlar om smutskastning eller smör (Julian Assange hänvisar ofta till Expressens skriverier som “a smear [smör] campaign”). Det hela blir ett ställningstagande, både principiellt och mer specifikt för den utpekade personen. Ett ställningstagande som i diskussionsform kan vara intressant, men som i Internets brådrask blir till fasta argument och ett olyckligt sidoväljande.

En av de viktigaste grundstenarna i vårt rättssystem är oskuldspresumtionen. Stelt beskrivet handlar det om att var och en är oskyldig tills domstol beslutat om fällande dom. I termer av Internet kan det handla om att man ibland kanske behöver stanna till för att tänka ett extra varv, men den här gången tyst. Istället för att spä på de rykten som driver omkring, mata alla tyckare och tänkare, liksom. Man kan faktiskt diskutera utan att döma. Det kräver dock ibland att man tar ett steg tillbaka och inte låter sig stressas av nätflödet.

Jag vet som sagt var inte något om Ola. Jag känner honom inte heller. Däremot var Cybernormers Måns Svensson deltagare i samma paneldiskussion som Ola häromåret. Ämnet var nätfilter, och lite diplomatiskt kan man väl säga att Ola då grävde en grop han kanske inte väntat sig ramla i själv. Då sa han ungefär att man kanske var tvungen att riskera några oskyldigt dömda och offra lite frihet på barnskyddets altare. Det var rätt tydligt att han då pratade ur ett strikt barnskyddsperspektiv. Jag är inte helt säker på om han skulle uttrycka sig på samma sätt nu.

Egentligen är nyss nämnda Ola-groda i sammanhanget inte helt viktig. Den är mer tänkt som en vänskaplig klapp i bakhuvudet på Ola, så att han förstår vad det är han egentligen säger. Lite krasst och långdraget kan man hävda att det är resonemang som hans som gör det hela än mer problematiskt. Skulden måste, såväl i filterfallet som i Ola-fallet, prövas rättsligt innan den kan befästas och straff utmätas. Annars ligger vi riktigt pyrt till. Jag misstänker att det är en läxa Ola nu lärt sig.

Nu kvarstår ju givetvis faktum. Ola är ännu inte dömd. I varje fall inte i rätten. Socialt, liksom på nätet, verkar situationen däremot betydligt knivigare. Det är svårt att väja för något man knappt ens hinner se.