Positiva kommunikatörer på seminarium om “vetenskapliga bloggar”
Kom precis från paneldebatt och seminarium om ”vetenskapligt bloggande”. Bloggforskaren Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper inledde med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet. Hon har intervjuat vetenskapsrelaterade bloggare i sitt
”avhandlingsprojekt som innefattar undersökningar av vad som motiverar en forskare att blogga och vilka funktioner bloggen kan ha. Syftet är att skapa en djupare förståelse för hur bloggar används för vetenskaplig kommunikation.”
Sara har vad jag förstår gjort tre studier: en studie baserad på innehållsanalys av svenska akademiska bloggar, en intervjustudie av bloggande forskare och en studie av bloggar inom fysik respektive historia med hjälp av ett genreteoretiskt ramverk.
Sara nämnde hur tillfället att få ha ett personligt tilltal var viktigt för bloggarna, och i den paneldebatt som följde, där jag satt med, poängterades bland annat den idémässiga övningen och skrivfördighetsutvecklingen som kommer av att formulera sig. Gustav Holmberg nämnde vikten av ”low stakes” skrivandet, dvs vikten av att få skriva i sammanhang där de exakta formuleringarna inte nagelfars. Speciellt i relation till om man då och då utsätts för “high stakes”-skrivande, då man redan är lite förberedd.
Med i panelen av bloggande vetenskapare, förutom nämnda, var också Malin Sandström som precis slutfört sin avhandling om datormodellering av beräkning i luktsystemet. Det var överhuvudtaget ett positivt seminarium, med ett relativt nyfiket auditorium, och tämligen resonerande panel kring framförallt de fördelar man hittar med det “vetenskapliga” bloggandet. Jag var förberedd på en större skepsis.
Skapare, fans och pirater
Häromdagen lanserades den nya lobbyorganisationen Kulturskaparna med en viss grad av dunder och brak. Samma dag som konferensen Creators Conference gick av stapeln i Stockholm dök det upp en aktör som menar sig företräda kreatörer och skapare.
Bloggosfären reagerade symptomatiskt och antagligen också väntat. Bloggpost efter bloggpost skrev igår i olika ordalag om hur orätt det är av Kulturskaparna att mena att alla verkliga kulturskapare står bakom organisationen. Intressant vinkling är också den som bloggaren Scaber Nestor gör om hur tveksamt är att fackföreningar vid SVT och SR skriver under en partsinlaga, samtidigt som de förväntas bedriva objektiv journalistik. Nåväl, den diskussionen pågår på andra håll och behöver inte upprepas här.
Istället tänkte jag stanna vid ett uttalande som gått ut via bland andra tidningen Resumé, där Kulturskaparnas samordnare Ulrica Källén citeras:
– Många kändisar har en nära relation till sina fans och vågar inte sticka ut hakan. De som ändå har gjort det har inte alltför sällan fått ta emot kritik från pirater och egna fans, säger Ulrica Källén.
Notera sista meningen, och skillnaden som görs mellan kategorin “pirater” och kategorin “fans”.
Utifrån en undersökning som Kulturskaparna låtit göra (och som jag hoppas vi kan återkomma till) kan man anta att de som är beredda att betala för att ta del av kultur är att betrakta som “fans”. De som istället fildelar illegalt kan antas vara “pirater”. Men är det så enkelt? Kan man särskilja “fans” och “pirater” på det sätt som Kulturskaparna här försöker göra?
Att väldigt många fildelar, eller i varje fall inte bryr sig om huruvida fildelningen är lagligt eller inte, bekräftas av den undersökning projektet Cybernormer inledde sin verksamhet med för ganska precis ett år sedan och som ligger till grund för Måns Svensson och Stefan Larssons hyfsat nysläppta forskningsrapport. Samtidigt har vi också tidigare rapporterat om hur kultur tycks vara något man är beredd att betala för. Det bekräftas än mer om man ser till de undersökningar som gjorts av bland annat det göteborgsbaserade SOM-institutet och nederländska TNO som båda visar att fildelare också är mycket aktiva kulturkonsumenter med stor betalningsvilja. Det är något Telias årliga Trendrapport, som släpptes idag, också pekar på.
Frågan som kanske bör ställas är alltså vilka som egentligen åsyftas när man talar om “pirater” och vilka som snarare är “fans”? Kan begreppen likställas, eller kan piratbegreppet kanske rent utav strykas helt? Dessutom, förändrar det i så fall diskussionen?
Cybernormer på seminarium om forskarbloggar
Hur vetenskapliga institutioner kommunicerar med omvärlden är ett stående ämne av intresse. Det formuleras ibland strategiska planer på hur universitetet borde ta plats i samhällsdebatten och det pratas om “tredje uppgiften”. In på scenen träder bloggen som kommunikationsverktyg, vilket uppmärksammas på ett seminarium i Lund på fredag den 12 mars.
Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?
Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?
Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.
Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.
Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.
Nya krav på varningsbrev till fildelare
Som vi på Cybernormer tidigare skrivit avslog Hovrätten Antipiratbyråns begäran om att få ta del av uppgifter ur internetoperatören Ephones kundregister. (Har ni inte läst Stefan Larssons ordentliga genomgång av det ärendet, så gör det!) I väntan på att det hela tas upp av Högsta Domstolen har så Antipiratbyrån gått ut med krav på nya lagändringar.
Antipiratbyrån, med juristen Henrik Pontén, i spetsen vill göra det möjligt för upphovsrättsorganisationer att skicka varningsbrev till misstänkta fildelare. Tanken är att det ska ske via en “statlig instans eller tredjepartsorganisation” som internetoperatörer är tvungna att att foga sig efter när så krävs.
Anledningen är troligen att bevisläget för Bittorrent är klart annorlunda jämfört med protokoll som Direct Connect. Via programvara för Direct Connect är det lätt att få översikt över vad varje enskild användare delar med sig av. Det blir då lätt att hävda att en enskild användare är ansvarig för tillgängliggörande av mycket stora mängder material. Via programvara för Bittorrent kan man inte på samma sätt se var varje användare delar ut, utan istället enbart få tillgång till vilka ip-adresser som deltar i spridning av en enskild fil. Det är då svårt att hävda något mer än att fildelning skett i ett enskild fall.
Tanken med Antipiratbyråns nya förslag är därmed att man ska kunna varna fildelare som kunnat spåras till filöverföringar som i kvantitet ännu inte nått upp till vad som krävs för att åtal ska väckas.
Förfarandet är inte helt olikt tidigare tillvägagångssätt, då upphovsrättsorganisationer direkt via internetoperatörerna skickat varningsmail till personer vars uppkoppling använts för olovlig fildelning. Då fick Antipiratbyrån backning av Datainspektionen på grund av sin hantering av personuppgifter och ändrade då sina arbetsmetoder. Den nya tanken med en extra instans som mellanhand kan därmed tänkas vara ett sätt att ta sig runt Datainspektionens kritik.
Valåret börjar med upphovsrättspolitiska utspel
Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid listar på sin blogg några viktiga utspel som ägt rum den senaste tiden och som alla behandlar upphovsrättsproblematik i någon omfattning. Dels finns en politisk skiljelinje som blivit alltmer tydlig sedan Piratpartiet grundades för fyra år sedan. Här skriver Karl Sigfrid:
Det är kul att Carl Bildt som första regeringsföreträdare går på offensiven i arbetet för ett fritt internet. Han gör det med ett utrikespolitiskt perspektiv och fokuserar särskilt på regimerna i Kina och Iran.
Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge svarar att Sverige ska sopa rent på den egna uppfarten innan vi börjar moralisera över andra länder. Smutsfläckarna som han anser måste gnuggas bort för att Sverige ska återfå sin trovärdighet är FRA-lagen, IPRED och Thomas Bodströms datalagringsdirektiv.
Det är intressant att studera hur den politiska agendan vrids i takt med att debatten hårdnar. Det har de senaste valrörelserna tyckts vara en kamp om främst unga väljare som gjort att politiker tvingats ta ställning till frågor rörande upphovsrätt, fildelning och internet. Exempelvis har det också resulterat i tydliga vallöften, som sedermera kanske inte infriats riktigt så som det var tänkt. Det har också blivit het debatt kring de här frågorna på partikongresser, och där är resultatet ännu okänt.
Överlag är dock diskussionsklimatet väldigt polariserat och inte särskilt progressivt. I mer generella nätsammanhang ser det lite annorlunda ut. Liksom nätaktivismen försökt svänga om för att ta sig bort från brandkårstänket och istället sikta framåt har också den mer etablerade politiken börjat röra sig åt samma håll. Det har under det senaste året funnits flera hoppfulla tecken på att det faktiskt är förändringar på gång, vilket förstås känns hoppfullt. Fortfarande saknas dock en god plan för internetleverantörernas roll i förändringsprocessen, oavsett om det gäller upphovsrätt eller allmänt nätansvar. Kanske kan man börja diskutera de stora frågorna istället för att snurra runt i gamla cirklar?
Orädd, i upphovsrättsnöden
JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.
Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (”Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.
Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.
Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.
Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.
JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att
“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)
Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.
Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”
Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.
Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.
-
Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd
* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.
Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?
För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”
Ipred-fall i Högsta domstolen
Som 54 kap 10 § Rättegångsbalken föreskriver så får prövningstillstånd till Högsta Domstolen meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.
Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.
Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.
Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.
Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:
Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.
Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att
EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.
Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.
Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.
00-talets upphovsrätt och framåt
Cybernormers forskningsområde rör, som vi så fint skrivit “den klyfta och det avstånd som i dag riskerar att växa fram mellan det traditionella samhällets regler och de sociala normer som genereras inom ramen för unga nätkulturer“. Det har, kanske inte helt oväntat, i mångt och mycket kommit att konkretiseras i de konflikter som uppstår kring synen på upphovsrätt på internet. Som fortsättning på förra posten vill vi därför också erbjuda ett tydligt och bra lästips.
Dagens Nyheter skrev häromsistens en god genomgång av hur upphovsrättsproblematiken sett ut under det som kommit att kallas 00-talet, ett årtionde som varit mer än händelserikt. En del av det som rabblas är redan utspelat, men mycket är också ännu inte avklarat. Vi har redan sett hur EU-länder försöker införa att internetanvändare ska stängas av vid fildelningsrelaterad brottslighet, hur internetleverantörer hävdas vara ansvariga för deras kunders eventuella upphovsrättsbrott och hur enskilda internetanvändare blir både anmälda för något som i ungdomskretsar är mycket vanligt. Vad som väntar framöver är svårt att säga, men man kan nog utan att vara alldeles för vågad säga att konflikten kan sägas ha flyttat från fildelningsnätverken och nu rör ett bredare internet som arena.
Det är i varje fall en utveckling vi säkerligen kommer få anledning att fortsätta hålla ett öga på.
En kamp om föreställningar och metaforer
I en tid när föreställningar om ägande av immateriella ting å ena sidan ger utslag i termer av att 30 låtars spridning värderas till 4,7 miljoner ($US 675,000) och å andra sidan i argumentationer för att exemplarförsäljningen är död och att allmänningen måste värnas i högre grad. Det nyliga moderata reformförslaget konstaterade exempelvis att
“upphovsrätten inte är äganderätt”, vilket kontrasteras av andra politiker som hyser föreställningen om att den är det.
I en tid när metaforen “krig” används för att beskriva försök att hindra av digital spridning av kulturella uttryck. När britterna är nyfikna på effekterna av våra jaga-fildelare-lagar och till och med indierna kastar ett öga åt vårt håll kan det vara på sin plats att fundera över vilka föreställningar som debatteras, deras inbäddadhet i lagstiftning, och relevans för en analys av vår samtid. Så har jag gjort i mitt inlägg i följande antologi:
FREE BEER (version 1.0) is a collection of texts written by speakers at FSCONS 2008 and based on their respective talks. FREE BEER is based on classic communication technology, but with added hypertext protocols for a natural energy boost.
The authors of FREE BEER are Rasmus Fleischer, Jeremiah Foster, Stefan Larsson, Mike Linksvayer, Smári McCarthy, Henrik Moltke, Nikolaj Hald Nielsen, Denis Jaromil Rojo, Johan Söderberg, Victor Stone and Ville Sundell.
The entire book is published under the Creative Commons Attribution-Share Alike license, version 2.5. This licence gives everyone the right to share, modify and even make money from the book, as long as it happens under the same licence.
Of course, FREE BEER is also a beer. You can find out more about the beer in the interview on page 57.
FREE BEER has been edited by Stian Rødven Eide.
Antologin följde i efterdyningarna av förra årets FSCONS (Free Society Conference and Nordic Summit, som var i Göteborg). Några av talarna satte sina presentationer på pränt i en antologi med namnet FREE BEER 1.0 , som släpptes för några veckor sedan. Den kan laddas ner här, men också köpas som print-on-demand.
Det är en rätt brokig skara författare. Mitt bidrag, The darling conceptions of your time: Or, why Galileo Galilei sings so sadly in the chorus beskriver föreställningar, eller conceptions, som är konfliktfyllda, i den upphovsrättsliga lagstiftningen och debatten runt regleringen i den digitala kontexten.
Jag ägnar mig framförallt åt fem föreställningar, om
1. äganderätt
2. kontroll över exemplar
3. stöld
4. de fås skapande för de mångas konsumtion och
5. uppdelningen privat/offentlig miljö.
Det finns fler intressanta föreställningar, uppdelningen kanske kan förbättras, men hursomhelst är det föreställningar som kan diskuteras från många perspektiv. Några är enklare att brottas med än andra. Vissa mer förankrade i lagstiftning än andra. De utgör föreställningar och metaforer som ingår i debatten. Många bloggare har så klart uppmärksammat föreställningarna och beskriver inneboende problem i de olika föreställningarna från olika perspektiv. Som, Schultz, Schwartz, Larry, och Rasmus.
Jag använder Galileo Galilei i texten för att illustrera hur uppfattningar som rör tingens ordning kan förändras, vara inbäddade i trögrörliga strukturer som bland annat kan ha med makt att göra, och bli föremål för en kamp mellan ”världsbilder”. Det finns element av upphovsrättsdebatten, och även nätneutralitetsdebatten, exempelvis med nätoperatörernas roll (är dom som vägnät och postgång?), som absolut går att beskriva i termer av en kamp mellan hur tillvaron skall beskrivas, eller kamp mellan paradigm.
Där inkluderas på flera sätt också såklart skapande, exempelvis musik, och dess reglering och distribution. Mårten Schultz skriver exempelvis om att upphovsrätten inte är äganderätt. Och visst finns det ”risker med ett sloppy språkbruk”. Men det är just i det slarviga användandet, i glidningen, som den delvis omedvetna kampen kring koncepten sker, till etiketterna som sätts på saker och ting. Den som vinner mark med sin användning, är den som får definiera konceptet.
Se också
FRAMTIDSBOKEN
Nikolaj Hald Nielsen
men framförallt allt Daniel Johanssons och Markus Larssons studie av musikindustrins inkomstutveckling, enligt industrins rapporterade siffror, i en uppdelning mellan the live sector, the collecting sector, and artists as a group. Kan inte nog påpeka vikten av denna typ av mer förankrat tecknade porträtt över hur tillvaron egentligen ser ut. Debatten mår bra av det, analysen av lagstiftningen, (föreställningarna och metaforerna) mår bra av det.
Om artister som är mot stöld, som de kallar den olagliga fildelningen. Juridikbloggaren Mårten Schultz har en diskussion kring illegal fildelning inte är stöld.
Forskningsrapport från rättssociologiska enheten i Lund: Sociala normer kring fildelning och den europeiska lagstiftningstrenden
Vi släpper nu en forskningsrapport från cybernormerprojektet, författad av Måns Svensson och Stefan Larsson. Den bygger på den undersökning vi gjorde i januari/februari med ca 1000 deltagare mellan 15 och 25 år, och en rättslig genomgång av upphovsrätt och relaterad lagstiftningstrend inom EU.
I en del av undersökningen får respondenterna själva gradera omgivningens förväntningar på ett visst respondentbeteende och även sin egen benägenhet att följa dessa olika omgivande personers förväntningar, dvs hur viktiga de olika personernas förväntningar är för det egna handlandet. Det är i sammanjämkningen av dessa faktorer vi kan säga oss mäta styrkan hos den sociala normen för fildelning av upphovsrättsskyddat material.
En del av resultaten har vi redan kommunicerat, bland annat i början av året i DN, vilket kommenterades av bl a Kullenberg, Swartz och opassande, presenterats på Law and Societykonferensen i Denver i maj, men också på bloggen i termer av anonymisering som symptom på samhällskonflikt, rättens legitimitet, och den strukturella åtskillnaden mellan en lagstiftningstrend och sociala normer, som tar sig olika uttryck.
Kommentera gärna, fråga gärna, kritisera gärna, kom med förslag – för arbetet fortsätter. Så här kan man ytterligare beskriva rapporten på engelska:
Research report in Sociology of Law (Nov 2009):
Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development.
By Måns Svensson and Stefan LarssonThe study empirically examined, or rather examined the lack of, social norms opposing illegal file sharing. A total of over 1,000 respondents have answered the questionnaire. Along with the social norm indicators, the study maps out relevant questions regarding internet behaviour in this field, such as the will to use anonymity services and the will to pay for copyrighted content. These results are compared and contrasted with the legal development trend in European law in internet and file sharing related matters, as well as the Swedish implementation of this development, as a member of the European Union. This includes the Intellectual Property Enforcement Directive (IPRED), the Directive on Data retention as well as the implementation of INFOSOC.
The report consequently portrays the social norms on the one hand and the legal development on the other, and the overarching question of the report therefore addresses the correlation of these two. Do the social norms amongst 15-25 year olds match the legal regulation, as well as the regulatory trend on this field? If not, how can this be understood or explained? The study shows that the cybernorms differ, both in inherent structures and origin, from current legal constructions.
Uppdatering: Rapporten finns tryckt i en ganska liten upplaga men kan beställas genom att kontakta oss.
Andra bloggar om: Ipred, datatrafik, data retention, upphovsrätt, copyright, EU, infosoc, telekompaketet, Telecom reforms package, anonymisering
Anonymiseringssiffror har tidigare ynglat av sig på engelska1, engelska2, ungerska, spanska och polska.
Läs- och länktips
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
