Nya krav på varningsbrev till fildelare

February 22, 2010 · Posted in Cybernormer, Juridik, Media · 1 Comment

Som vi på Cybernormer tidigare skrivit avslog Hovrätten Antipiratbyråns begäran om att få ta del av uppgifter ur internetoperatören Ephones kundregister. (Har ni inte läst Stefan Larssons ordentliga genomgång av det ärendet, så gör det!) I väntan på att det hela tas upp av Högsta Domstolen har så Antipiratbyrån gått ut med krav på nya lagändringar.

Antipiratbyrån, med juristen Henrik Pontén, i spetsen vill göra det möjligt för upphovsrättsorganisationer att skicka varningsbrev till misstänkta fildelare. Tanken är att det ska ske via en “statlig instans eller tredjepartsorganisation” som internetoperatörer är tvungna att att foga sig efter när så krävs.

Anledningen är troligen att bevisläget för Bittorrent är klart annorlunda jämfört med protokoll som Direct Connect. Via programvara för Direct Connect är det lätt att få översikt över vad varje enskild användare delar med sig av. Det blir då lätt att hävda att en enskild användare är ansvarig för tillgängliggörande av mycket stora mängder material. Via programvara för Bittorrent kan man inte på samma sätt se var varje användare delar ut, utan istället enbart få tillgång till vilka ip-adresser som deltar i spridning av en enskild fil. Det är då svårt att hävda något mer än att fildelning skett i ett enskild fall.

Tanken med Antipiratbyråns nya förslag är därmed att man ska kunna varna fildelare som kunnat spåras till filöverföringar som i kvantitet ännu inte nått upp till vad som krävs för att åtal ska väckas.

Förfarandet är inte helt olikt tidigare tillvägagångssätt, då upphovsrättsorganisationer direkt via internetoperatörerna skickat varningsmail till personer vars uppkoppling använts för olovlig fildelning. Då fick Antipiratbyrån backning av Datainspektionen på grund av sin hantering av personuppgifter och ändrade då sina arbetsmetoder. Den nya tanken med en extra instans som mellanhand kan därmed tänkas vara ett sätt att ta sig runt Datainspektionens kritik.

Tags: no tags

Orädd, i upphovsrättsnöden

January 29, 2010 · Posted in Cybernormer, Juridik, Media · Comment

JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.

Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (”Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.

Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.

Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.

Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.

JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att

“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)

Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.

Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”

Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.

Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.

* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.

Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?

För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”

Tags: no tags

Ipred-fall i Högsta domstolen

January 27, 2010 · Posted in Juridik, Media · 4 Comments

Som 54 kap 10 § Rättegångsbalken föreskriver så får prövningstillstånd till Högsta Domstolen meddelas om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.

Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.

Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.

Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.

Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:

Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.

Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att

EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.

Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.

Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.

Tags: no tags