Gästblogg: Vad är en cybernorm, egentligen?

July 22, 2009 · Posted in Gästblogg · 4 Comments 

Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.

Vad är en cybernorm, egentligen?

1. Begreppet norm

Vad är en cybernorm egentligen? Det är en fråga som är minst lika intressant som att utreda till exempel vad cyberspace, cyberkrig, eller cyberterrorism kan tänkas betyda. Om vi för en stund lägger förledet “cyber” åt sidan, återstår ett för sociologin mycket intressant, omdiskuterat och i praktiken ganska ungt begrepp: norm.

Om man spårar normbegreppet baklänges i tiden, närmare bestämt i lite mer än hundra år, hamnar man i sekelskiftets Paris. I slutet av artonhundratalet var sociologin en “ny vetenskap”, som utlovade ett vetenskapligt förhållningssätt på det som tidigare hade fallit under de klassiska humanvetenskapernas domäner, exempelvis etnologin, litteraturen och andra filologiska discipliner.

Det är svårt att underskatta det inflytande som Emile Durkheim hade på sociologin i allmänhet, och studier av normer i synnerhet. Det var flera saker som samverkade för att hans fotavtryck i sociologins gyttja skulle stelna och påverka hela disciplinen under nittonhundratalet. Dels var Durkheim i fas med samtidens statistiska tekniker och kunde dra nytta av de datamängder som samlades in, men det fanns också ett växande behov i de industrialiserade nationalstaterna att skapa kunskap om befolkningens sociala liv. Dessutom hade Durkheim lärjungar, som förvaltade hans teorier och metoder, och kanske (med en försiktig reservation) var de de första sociologerna som arbetade i grupp, snarare än reflekterade på sina kammare.

Vad har då detta med normbegreppet att göra? Jo, man skulle kunna säga att det fick sin vetenskapliga innebörd först med Durkheims metodologiska klädedräkt. Ur Sociologins Metodregler läser vi:

“De sociala fenomenen är emellertid ting och bör behandlas som sådana. För att bevisa detta påstående är det inte nödvändigt att filosofera över deras natur, eller att diskutera vilka likheter de har med fenomen inom tillvarons lägre skikt. Det räcker med att konstatera att de utgör de enda data som står till buds för sociologen. Ting är i själva verket allt som är givna fakta, allt som går att eller snarare måste observeras. Att behandla fenomen som ting är att behandla dem i egenskap av data, vilka bildar utgångspunkt för vetenskapen.” (Durkheim 1895: 37)

Normer, tillsammans med andra fenomen som räknas som sociala, blir för Durkheim mät- och studerbara. Men de förvandlas också till sociala ting, det sociala livets “byggstenar”, vilka ligger utanför individen och strukturerar hennes tillvaro.

Hoppar vi ett femtiotal år framåt till den första systematiska svenska sociologin är detta arv väl förvaltat. Torgny Segerstedt, vår första sociologiprofessor skriver 1956 i den programmatiska skriften The Uppsala School of sociology:

“By norm speaker we mean one or several persons (a social institution) who pronounce norms and see to it that they are observed by means of punishment and reward. The father of a family, the board of an organization, the management, all of these are norm speakers pronouncing particular social norms, and the government (the king, the government, the parliament) who pronounce general norms.” (Segerstedt 1956: 87-88)

2. Normer och medieteknologiska innovationer

I våra samhällen finns alltså normer, som ger oss människor de grundläggande sanktionerna för socialt handlande. Om vi bryter mot normer följer bestraffningar, som kan vara uttalade i informella såväl som i formella sammanhang. Normer uttalas och definieras alltid av en normkälla, och vilka av de många normkällor som är mest betydelsefulla kan variera. Men, det är här vi måste ställa oss en kritisk fråga som kopplar specifikt till ”cyber” i sammansättningen cybernormer.

Kan normer finnas i allmänhet, eller formas de även av det medium som de uttalas genom?

Med andra ord – är normer om exempelvis artighet, sex, pengar, lögner etc. funderade på samma sätt oberoende av hur de förmedlas, sprids och diskuteras? Befinner de sig verkligen “där ute” som stabila enheter vilka när som helst låter sig mätas?

Samtidigt som Durkheim verkade en annan Parisisk sociolog vid namnet Gabriel de Tarde, som ger oss viktiga ledtrådar till hur det sociala uppstår i relation till nya innovationer, teknologier och vardagliga bruksföremål. I hans magnum opus The Laws of Imitation skriver han så här om hur “begär” uppstår i förhållande till det sena artonhundratalets nya uppfinningar:

” I answer by suggesting in the first place that, since the desire for cannot precede the notion of an object, no social desire can be prior to the invention by which the conception of the commodity, or article, or service able to satisfy it, was made possible. It is true that the invention was the response to a vague desire, that, for example, the idea of the electric telegraph solved the long-standing problem of a more rapid epistolary form of communication. But it is in becoming specific in this way that such a desire is spread and strengthened, that it is born into the social world. Besides, was it not developed itself by some past, or series of past, inventions, as in the given example, by the establishment of a postal service and, later, of the aerial telegraph?” (Tarde 1903:93).

Tardes formulering pekar på hur vårt sociala liv (där normer spelar en central roll) både förändras på ett kvalitativt sätt då nya innovationer framträder, men samtidigt hur analoga innovationer har likheter med varandra. Om vi byter ut telegrafen, som ju faktiskt liknar ett primitivt internet, kan vi föra ett resonemang liknande Tardes även för cybernormerna. Före internet fanns det givetvis inga normer för vad internet skulle “vara”. Normerna måste istället formas immanent till nätet som praktisk tillämpning och utvecklingslinje (som snarare består av flera utvecklingslinjer). Samtida fenomen som “netikett”, bloggares normer för att länka varandra – till och med språkliga konventioner som exempelvis att :) betyder “glad” – är normer som uppstår, förändras och smittar av sig på nätet.

Men, det finns även saker i cybernormer som kan spåras till långt före det att nätet uppfanns. I de nätpolitiska diskussioner som kokar i Sverige just nu hänvisas ofta till brevhemligheten och nätneutralitet som grundläggande förutsättningar för ett friare internet. Dessa ekar av våra tidigare medieteknologiska genombrott, och deras karaktär som normer får så att säga ett nytt, men ändå igenkännbart ansikte.

3. Normförändringar i samtiden

Det finns en tes om att det speciellt inom upphovsrättens områden pågår en genomgripande normförändring bland den generation som växer upp med internet. Denna fråga ser jag som mycket viktig för samhällsvetenskaperna att besvara, inte bara ur ett inomvetenskapligt perspektiv. Det är även en fråga med politisk sprängkraft, där flera aktörer, till och med från företag och näringsliv, vill ha ett finger med i spelet i att besvara den.

Men frågan måste även formuleras i termer av hur en sådan normförändring ser ut, och vilka konsekvenser detta har för hur våra samhällen sätts samman ur ett större perspektiv. För att flytta fram forskningshorisonten från artonhundratalet till den historiska minut (för vetenskaperna kan minuter vara väldigt långa) precis innan internet slår igenom som ett vardagligt kommunikationsmedium, eller, innan det föds som en arena för normbildning. Torgny Segerstedt skriver 1980 i boken Ordens makt över verkligheten:

“Det är småtidningarnas, väggtidningarnas och torgmötenas marknad. På sextiotalet var det först och främst politiska frågor av Vietnam-typen med FNL, men nur har intresset glidit över till kärnkrafts- och miljöfrågor. Det är visst inte utan makt – det var sådana oidentifierbara grupper som stoppade eller fördröjde DNA-laboratoriets byggande i Uppsala. De nya normkällorna sker ge ord bestämt innehåll och därmed styra våra handlingar och bygga upp både vår verklighetsbild och våra personligheter. Det stora problemet är om vi genom dem ska få en ny världsbild!” (Segerstedt, 1980: 14) *

Segerstedt argumenterar att nya politiska frågor gror och växer till opinioner genom hemmasnickrade palmfletter, anslag och möten. Istället för att komma från de stora tidningarnas ledarsidor eller televisionens reportage, kan nya idéer gro i dessa mindre rumsrena sätt att utbyta idéer medborgare emellan.

Segerstedt frågade med ett utropstecken om det är dessa nya normkällor som ska tillåtas forma vår världsbild. Frågan går dock inte att ställa på ett så pass grovt sätt. På både lyktstolpar och anslagstavlor, precis som i det som ibland kallas för “bloggkloaken”, frodas både bra och dåliga idéer. Men det föreligger en väsentlig skillnad: Det som står på en digital anslagstavla i Mexico kan på under en sekund flimra till på en skärm i Sverige, två personer som vill diskutera med varandra kan befinna sig på två olika torg i två olika världsdelar och det finns i praktiken ingen merkostnad för att starta ytterligare en blogg, ett till Twitterkonto eller en ny chatkanal när nätet väl är på plats.

Exakt vad internet gör med normbildningen i våra samhällen är en öppen fråga, för samhällsvetenskaperna, men minst lika mycket för alla de som deltar, påverkas av och lever sina liv genom, inuti och utanför de kablar som förgrenar sig, likt skogar, spindelnät, eller varför inte svärmar av maneter i havet. Frågan “Vad säger internet till dig idag?” försvinner endast om nätet stängs av, eller den dag vi glömmer bort att det ständigt finns närvarande, så att frågan längre inte är relevant att ställa.

Christopher M. Kullenberg
Doktorand i vetenskapshistoria vid Göteborgs universitet. Bloggar på Intensifier, Resistance Studies och Panspectroism.org.

  • Durkheim, Emile (1978) Sociologins Metodregler, Stockholm: Bokförlaget Korpen.
  • Tarde, Gabriel, The Laws of Imitation, (New York: H Holt and Company, 1903)
  • Torgny T. Segerstedt: “Ordens makt över verkligheten“, 1980, i Tankar som styr Sverige 1980, Torgny T. Segerstedt (red), Stockholm: Ratio
  • Torgny T. Segerstedt 1956 The Uppsala School of Sociology, in Acta Sociologica 1/1, 1956

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Tags: no tags

Gästblogg: Vissa lagar kanske måste dö

July 14, 2009 · Posted in Gästblogg · 6 Comments 


Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.

Hur dör en lag? Mycket av rättsvetenskapens studier av normer har handlat om frågan hur en norm blir en formell rättsregel, men det är minst lika intressant att studera hur formella rättsregler löses upp, försvinner och – om vi ska tillåta oss en biologistisk metafor – dör.

Det är lätt att tro att schemat ungefär ser ut såhär: en norm uppkommer i samhället, den stabiliseras och efter ett tag koagulerar den till en formell rättsregel. Därefter kan denna rättsregel ersättas först när en ny norm gått genom samma fas och denna nya norm formaliseras och ersätter den första rättsregeln med en ny rättsregel. Enligt den här synen skulle en lag endast kunna dö när den ersätts med en annan lag som upphäver den gamla lagen.

Denna teori – låt oss kalla den formalistisk – om hur lagar dör är emellertid behäftad med ganska stora problem. Visst, det kan gå till precis såhär: att en norm (eller en normsvärm) förändras, kodifieras och formaliseras till en lag som ersätter och upphäver en äldre lag som behandlar ungefär samma område som den nya normsvärmen. Men en sådan modell eller historieskrivning innehåller ett betydande element av efterhandsrationalisering.

Låt oss titta på ett annat möjligt schema, ett där ett språkspel kring en norm långsamt blir allt stabilare, tills dess att det är möjligt att tala om normen som mer eller mindre formaliserad, och där normen till sist upphöjs till lag, men där språkspelet som ligger under regeln ständigt förändras – socialt, tekniskt, ekonomiskt – till en punkt där det inte finns tillstymmelsen till en ny kandidat till norm som skulle kunna framträda för att ersätta den gamla lagen p åsikt, men där den gamla lagen långsamt förlorar möjligheten att kugga i det underliggande språkspelet.

Rättsregeln förmår inte längre uttrycka något meningsfullt i det språkspel där den har sitt ursprung, användningen av regeln och dess begrepp börjar kännas artificiellt, dött – arkaiserande – och resultatet blir oftast att regeln helt enkelt försvinner, den blir obsolet. Den faller ur bruk.

Problemet är när en döende rättsregel fortfarande utgör grunden för ett maktfält i samhället. Plötsligt finns en grupp som vägrar låta rättsregeln dö, och i stället investerar de betydande resurser i att se till att den fortfarande efterlevs. Trots att språket, och världen, fortsätter att utvecklas så insisterar de på att kunna fortsätta att göra de drag i språkspelet som rättsregeln ger dem tillåtelse att göra.Denna grupp påminner om en schackspelare som insisterar på att damen bara får slå andra pjäser diagonalt, och endast förflytta sig ett steg – för att schack spelades så innan det nådde Europa. Men till skillnad från schackspelaren kan denna grupp engagera statens våldsmakt i sitt försvar av den döende regeln.

Staten fortfarande arbetar efter den formalistiska teorin om rättsreglers uppgång och fall. Staten försvarar alla lagar med samma kraft, just för att de är lagar – det saknas möjlighet för staten att erkänna att en lagstiftning håller på att dö, eller ens att utsätta den för seriös prövning utan att föreslå en ny lag. Lagar är antingen gällande eller ej. Om de är gällande är de alla lika gällande. Det är – ur ett perspektiv – en viktig princip, som vi förmodligen alla omhuldar. En lag är en lag, säger vi, och det enda rätta i ett demokratiskt samhälle är att vi respekterar de lagar som vi enats om. Om vi vill upphäva en lagstiftning skall det ske i demokratisk ordning, och det skall ske med rättssäkra processer. Gott så.

Men hur kan vi se till att vi inte håller lagar vid liv bara på grund av respekten för ett litet fåtal höga röster och starka kapitalinsatser? Se på de lagar som förbjöd homosexualitet runtom i världen – de upprätthölls åtminstone delvis av ett fåtal religiösa extremister, trots att de definitivt förlorat all kontakt med de normativa språkspel de en gång varit en del av. Hur kom det sig?

Ett svar är att det har att göra med en intressant egenskap i lagstiftningen: den är en asymmetrisk process. Lagar formas gradvis: de utreds, remitteras, diskuteras, analyseras och sedan röstar man om dem: och sedan är de lagar. Vill man reformera den är det genom samma process. De flesta lagar vävs dock in i en regulatorisk institutionell miljö som gör det ännu svårare att förändra dem: Europeiska direktiv, internationella konventioner, handelsavtal och andra instrument kompletterar nationell rätt – och ofta uppstår också särskilda organisationer som syftar till att bevaka och stärka de särintressen som lagstiftningen gynnar. Kostnaden för ett särintresse som vill upprätthålla och försvara en lag är alltid mindre än kostnaden för de grupper som vill reformera samma lagstiftning. Ett sätt att försöka motverka denna asymmetri vore att införa ett instrument för att signalera att en lag inte längre fungerar, en demokratisk process som skulle kunna användas för att rensa ut döende lagar snabbare och kringgå de särintressen som desperat försöker värna dem.

Det finns en del lagstiftningsmetoder som bygger in denna typ av omprövning i lagen – regler som helt enkelt sätter ett slutdatum för en lag eller kräver att en lag skall utvärderas efter en viss given tid, men dessa verktyg är än så länge ganska primitiva och de skulle kunna utvecklas.

En möjlighet vore att ge en kvalificerad minoritet i riksdagen – en tredjedel, säg – en möjlighet att tidsbegränsa en lag. Antag att om en tredjedel av riksdagen ville det så skulle de kunna tidsbegränsa lagstiftning på ett sådant sätt att om den inte utreddes och ett nytt förslag förelades riksdagen, ja, så skulle den aktuella lagen upphöra gälla. Eller antag att man kunde göra samma sak genom en sorts folkomröstningar: låt oss säga att man satte kravet ganska lågt och sade att det krävs 100 000 underskrifter för att tidsbegränsa en lag – skulle det inte vara en förstärkning av demokratin?

En annan möjlighet vore att införa någon sorts mer formell konstitutionell prövning – det finns många olika versioner av konstitutionsdomstolar – och där pröva lagars förenlighet inte bara med grundlagen, utan också med dagens samhälle. Prövningen kanske bara skulle vara rådgivande, men tänk att kunna utmana en lagstiftning inför konstitutionsdomstolen som samhällsskadlig och få ett utslag där kvalificerade jurister analyserade lagen och gav ett omdöme om den – det skulle knappast skada den demokratiska processen. Om något skulle det ge en intressant debatt.

Till sist borde vi se över all lagstiftning och försöka uppskatta hur lätta de är att förändra. Regeringen ägnar sig åt ett regelförenklingsarbete som är berömvärt, men det borde som en naturlig del av detta arbete också göras en översikt över hur demokratiskt öppna olika lagar är för förändring. Det finns utmärkta skäl att se till att det är svårt för att förändra vissa lagar – de regler som omger grundlagen är bra exempel på frihetsskyddande tröghet. Men ett tröghetsindex skulle också säkerligen avslöja lagar som är svårare att förändra än grundlagen, trots att de rimligen inte har samma tyngd och vikt och det är ett demokratiskt problem. I dessa fall bör Sverige verka i internationella sammanhang för att återföra frågorna till demokratiskt valda församlingar.

Hur dör en lag? Svaret i dag är “för sällan, för långsamt och ofta med stor skada för samhället”. Vi borde kanske just därför ägna mer uppmärksamhet åt hur lagar dör, och se till att vi ökar inslaget av evolutionär utslagning i lagstiftningsprocessen. Idag finns inget evolutionärt tryck på lagstiftningen, och skadliga lagar selekteras inte ut fort nog. I övergången från en samhällsorganisation till en annan blir denna fråga än viktigare, och skadan en döende lag kan ställa till med oerhörd.

Det kanske måste bli *lättare* för lagar att dö.

Nicklas Lundblad
Fil dr Informatik och ledamot i Regeringens IT-råd.

Andra bloggar om: , , , ,

Tags: no tags

Gästblogg: Nyskapande nätaktivism försökte bygga om telekompaketet

May 6, 2009 · Posted in Gästblogg · 5 Comments 


Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.

I och med dagens omröstning om telekompaketet nere i Strasbourg står det klart att människor kan påverka politiker samt hacka traditionella politiska kanaler. Även om det nu inte blev en solklar ”seger” eller ”förlust” såsom basunerades ut av media, har nätaktivister gemensamt bidragit med engagemang, uppoffringar och individuella egenskaper, vars handlingar och positiva inställning sände vågor genom hela Europa…

Många ställer sig nog frågan ”hur kunde vi påverka i denna omfattning?” Det hänger ihop med en rad olika komplexa faktorer varav en är att traditionella medier passivt söker enkla förklaringar i sin rapportering – europeiska medborgare försöker däremot aktivt förstå och förändra. Men detta är bara en del av en helhet som finns hitom politiken.

Det har inte alltid varit såhär. Medborgare börjar nu höja sig över den förlegade vänster-höger-skalan, skapar kontakter och bygger ut internationella relationer i hopp om att omstrukturera EU:s ogenomträngliga byråkratiska maskineri. Många människor med olika politiska övertygelser och åsikter växer nu ihop i flöden som har ett gemensamt perspektiv på fri- och rättigheter.

Nätpolitiken och nätaktivismen hänger ihop, men vi behöver fundera vidare över vad begreppen egentligen innebär och hur de hänger ihop. Många undrar antagligen ”Vad är det som sker just nu?” när vi också måste stanna upp och analysera de små historiska fragment som på ett ickelinjärt sätt måste analyseras för att förstå komplexiteten mellan det lilla politiska engagemanget och den stora EU-strukturen.

Det har uppstått en situation då vi inte bara kan använda oss av förklaringsmodeller som på ett top-down-manér analyserar ”det lilla”fenomenet utifrån ”det stora” – utan vi måste även titta på hur det ”lilla” påverkar det ”stora” som ger upphov till nya teorier och praxis.

Nedan ska jag dock kort försöka återge mitt perspektiv på det som har skett under de senaste veckorna i relation till arbetet med telekompaketet.se

Nätaktivismen

Aktivism är det hängivna engagemang varigenom handlingar ämnar att uppnå politiska mål, oftast i samband med protester och demonstrationer. Nätaktivismen fungerar dock annorlunda på flera olika sätt jämfört med traditionell aktivism. Låt mig försöka förklara varför.

Demonstrationer och protester är traditionellt sätt rätt centraliserade. Givetvis sprider demonstrationer ringar över det politiska vattnet – men inte på samma sätt som nätaktivismen sprider tusentals ringar på de globalpolitiska haven. Internets inneboende struktur har ersatt den centraliserade formen av budskapsspridning till förmån för ett centraldecentraliserat perspektiv på förståelse och spridning av information.

Nätaktivismens budskap och informationsspridning sker genom tusentals olika kanaler samtidigt och informationen bearbetas inte av en enskild upphovsman. Nätaktivismen kan stå utan ledare eller pådrivare. Information bearbetas i realtid av olika aktivistkluster som ibland oberoende av varandra drar egna slutsatser eller verkar helt oberoende av varandra. När dessa kluster sedan möts i friktionsberikande möten, uppstår ny information och spridningen förändras.

Grupparbetets bearbetning av flera olika informationskällor påverkas av olika kluster. Att samarbeta med varandra och lära sig av sina misstag är ett tecken på att oberoende kluster möts och omformas genom ett gemensamt perspektiv eller ställningstagande. Den traditionella politiken inbegriper i polemik medan nätaktivismen jobbar prodynamiskt. Nätaktivismen blundar inte för förändring och föränderlighet utan använder sig av den.

Alla möjliga analysperspektiv möjjliggör en bred informationsbevakning och man kan spinna vidare på olika konsekvenser, negativa aspekter, riskanalyser och positiva egenskaper på samma gång. För de olika perspektiven handlar ju om viljan att förstå något – inte att föra ”sanningar” bort från rampljuset.

Nätaktivismen har således ersatt megafonen med polyfonen. Internet och bloggsfären utgör tillsammans en disharmonisk harmoni, som likt en symfoniorkester med sin starka kravall(akustik) konstituerar – inte med hjälp av pengar och organisationer – utan genom potentialen att kunna göra sig hörd.

Det-att-göra-sig-hörd gör nog en hel del politiker nervösa och de spelar inte samma melodi som medborgarna. Medborgarnas massiva melodiösa ljudväg kan med sitt sorl få politikernas fiolspelande att helt tystna så de måste starta om från början. Men medborgarnas olika vibrationsfrekvenser formar om individers såsom multitudens gemensamma ljudvägg. Häri ligger en dynamik som gör att jag kan ana att antalet människor som på ett öppet eller anonymt sätt kan göra sig hörda, spelar roll för nätaktivismen som sådan.

Omformningsmöjligheterna samt förståelsen för politiska fenomen kan öka i takt med att fler kan agera, reagera, strukturera, interagera och ”skapa” tillsammans med olika informationsstrukturer och människor.

Missnöjet med att våra fri- och rättigheter inte försvaras i tillräckligt stor utsträckning gör att engagemanget för det politiska och politiken ökar per se. Med hjälp av ett fritt och öppet Internet kan medborgaren inte bara göra sig hörd inför staten som vårdar hennes frihet, utan även diskutera problematiken och staten med sina medmänniskor. Och detta på grund av att vi både kan arbeta i det dolda och i det öppna på samma gång; Det semidolda.

Jag tror inte att vi behöver någon integritetsombudsman, jag tror inte heller att vi behöver prata om integritet som begrepp. Vad betyder integritet för dig? För mig har det nästan helt tappat sin innebörd och partier slänger ur sig detta ord i tid och otid. Vi behöver rikta om perspektivet och blicka mot den anonymitet som istället är en väldigt fruktbar utgångsposition. Nätaktivismen tror jag kommer att kunna belysa detta perspektiv framöver.

Internet gör det fortfarande möjligt för oss att vara anonyma. Nätaktivismen motsätter sig till exempel olika förslag som vill införa blogglicenser. Hur ska detta kontrolleras och efterlevas?. I analogi till Näringsdepartementets halvtomma journalistseminarium om telekompaketet tidigare i veckan förstår jag att upprättandet av en blogglicens skulle nedmontera Internets inneboende potential till flervägskommunikation och dessutom leda till sömniga tillställningar som inte alla får möjlighet att ta del av.

Nätaktivismen visar upp en vilja att förändra och är öppen för förändring. Den inbegriper handlande som vill förändra strukturer, direktiv, lagar eller orättvisor – men dess riktadhet går tillbaka mot medborgarna som bidrar med sitt engagemang, tänkande och tid. I det att man ämnar att förändra, ges det möjligheter till att förändra sina egna åsikter och ståndpunkter. Dubbelriktningen är något som är nyttigt om det relaterar till en mängd olika faktorer i fråga om fri- och rättigheter.

-Vad är då nätpolitiken för något? ”Är inte det hur vi gemensamt omkullkastar staten” säger kanske någon. En annan utbrister möjligtvis att ”det är något som vi ägnar oss åt för att politikerna suger”. Men hur ser vi då på nätpolitiken som formats i relation till telekompaketet? Jag gör ett försök att belysa dess positiva inställning.

Nätpolitiken

Politik relaterar sig staten, arbete, politiskt handlande, samt olika manövreringar. Politiken har alltid varit teoretisk: Många metoder, handlingssätt, skalor, etc. har använts för att forma verkligheten och för att förstå verkligheten.

Men politik är mer än processer och taktik. Politiken förändrar världen vi lever i och moraliska ställningstaganden formar våra gemensamma beslut. Jag tror att transparens och möjligheten till flervägskommunikation gör att vi lättare kan forma om vår individuella moraliska och etiska måttstock. Som politiker måste man beakta multitudens uppfattningar och synpunkter och som frihetsvänlig politiker måste man låta multituden få göra sig hörd.

Nätpolitiken har uppehållit sig vid telekompaketet för att knippet med direktiv innehåller skrivningar som lobbyn, telekombranschen och nationella intressen har tvingat in i paketet. Regleringar och enandet av telekommarknaden har gått till förlikning inte på grund av att medborgare engagerar sig och gör sig hörda, utan för att korporativistiska intressen styrde förhandlingarna och att politikerna lät det ske.

Det medborgarrättsliga engagemanget har försökt visa detta för traditionella medier under en längre tid, men de ser fortfarande dikotomier och binära möjligheter där nätpolitiken tänker polynärt. Här finns tendenser som gör det svårare för traditionella medier att sätta fingret på vad som försegår samt att informera medborgarna om detta.

Nätpolitiken ser inga gränser. De senaste veckorna har nätpolitiken erkänt internets grundläggande struktur, innovationskraft och ekonomiska potential. Medborgare har sett möjligheter där politiker sett problem. Internets fria struktur gör det ju möjligt att skapa innovation och att stärka marknader. Internet ökar konkurrensen mellan företag som försöker tjäna pengar på olika efterfrågade, billiga och bra tjänster.

Internet finns ingenstans och överallt. Det är internetionellt. Var någonstans finns dess gränser och dess slut? Vi använder oss varken av ett europeiskt internet eller ett svenskt internet, för dess struktur likställs ej med nationers gränser. Internet är gränslöst.

Nätpolitiken är även den gränslös. På en mycket kort tid har svenskar börjat ringa ned till Europa för att tala med europaparlamentariker och tyskar har ringt till svenska politiker för att argumentera för starkare fri- och rättigheter. Nätaktivismen kan sägas vara gränslös för att den knyter kontakter och bygger upp internationella relationer och samförstående, men nätpolitikens gränslöshet ligger i att en person i Sverige, anonym eller öppet, kan ringa ned till politiker i EU för att prata en stund av om delar ev ett telekompaket.

Näringsdepartementet försöker undvika debatten. Henrik Hansson vågar iallfall och försöker att kommunicera med medborgare på bloggar . Detta är någonting som borde uppmuntras. Politiker måste våga. Medborgare runt om i Europa vågar ringa till fransmän, tyskar, italienare, britter och spanjorer klockan halv nio på morgonen och fråga hur de tänker rösta i telekompaketsomröstningen, men jag ser inte att politiker i speciellt stor utsträckning försöker ta sig tid att hoppa in och debattera det som diskuteras mellan människor.

Jag efterlyser ett politiskt sätt att debattera, på nätet och afk, som bygger på lika villkor, åsiktsfrihet och respekt. I dagsläget kan tonen vara rätt bitter och hård mot de politiker som vågar att blogga eller kommentera och det blir svårt för politikerna att våga uttrycka sig i risk för att bli förödmjukade och hånade.

Nätaktivismen jobbar i en positiv anda och försöker att hålla sig transparent. Telekompaketet.se har vid upprepande tillfällen bjudit in traditionella medier till dess kanal på irc där man kan se hur olika kluster jobbar i realtid. Några har tittat förbi, men jag skulle vilja se mer av denna typ av kommunikation.

Våra politiska partiers hemsidor, bloggar, informationsmaterial och twittrande är fortfarande i det stora hela top-down envägskommunikation. Politiker kan inte längre stå och mässa och predika för de saliga medborgarna, för det är nya tider i det politiska klimatet. Partierna måste ta sina plattformar in i samtiden.

Nätpolitiken kan göras mer genomskinlig. Nätaktivismen har visat i och med telekompaketsdebaclet att ökad öppenhet och arbete avslöjar politiker som ändrar åsikt innan direktiv och paket röstas igenom. I fallet med Näringsdepartementet så fick de erfara hur några fraser blev sprängstoff i det nätaktivistiska arbetet, som på ett rakt och sjysst sätt tog upp problematiken på bordet och synade exakt vad som hade sagts. Detta innebär att nätpolitiken måste förändra sig efter avslöjanden av olika slag och nätaktivismen bör skapa fler verktyg för att hålla reda på hur politiker röstar i förhållande på den politik som de driver.

Nätpolitiken ser solidaritet med europeiska medborgare. I Sverige har vi rätt bra lagar (sanning med modifikation) jämfört med olika länder inom EU, så finns det ingenting i internationella relationer och arbetet inom EU som stätter stopp för att bry oss om resten av Europas medborgare. Om Internet är internetionellt så visar vi internetionell solidaritet.

Sveriges förhållningssätt till Europeiska medborgare bär spår av den ”tredje vägen” eller ”neutraliteten”, vars konnotationer sträcker sig långt tillbaka i Sveriges historia.

Nätpolitikens begreppslighet kan däremot liknas vid ett ‘fraktalskott’ vars dolda praktiska potential måste slipas fram, borstas rent och poleras. Nätaktivismen vill verkligen väl. Inställningen har varit att inte måla upp några konspirationsteorier eller att kalla politiker för onda. Nätpolitiken bekräftar den traditionella politikens problematik. Allianser bildas, grupptryck skapas och politiker vågar inte rösta. Nätaktivismen är medveten om detta och kommunierar både med multituden och med individer. Nätpolitiken rättar sig inte i leden. Fraktalpolitiken står inte och väntar i samtidens politiska kö, utan den strukturerar om kön och omdefinierar köandet i sig. Om man är en del av fraktalpolitik gör man bäst i att inte stänga in sig i ett destruktivt vi-mot-dom-tänk.

Avslutande tankar inför framtiden

Vi kan inte längre rikta in oss på olika direktiv när de redan är färdiga att implementeras; målsättningen ska vara att förslagen börjar granskas så fort de läcker ut från Riksdagens konferensrum eller från EU.

Daniel Risberg
Student i Teoretisk filosofi och språk @ Stockholms Universitet
Bloggar på DOOM4, Eco & Ethics och Skumgardiner.

Andra bloggar om: , , ,

Tags: no tags