Search Results for: hovrätt

Samhällsnyttan med en informationstjänst. Läsning av en artikel om TPB och Hovrättens dom

Marcin tipsade just om Jens Andreasson och Kristoffer Schollins artikel i Svensk Juristtidning om Pirate Bay-rättegångarna. Artikeln är nyligen utkommen, och Schollin var ju för övrigt med som sakkunnig i domstolen i fallet. Båda författarna är juris

tdoktorer och hänger på Handelshögskolan i GBG.

Jag skrollade lite och fastnade. Dels för att det behövs fler kompetenta juridiska diskussioner utifrån ett nätsamhällsperspektiv, och dels för att diskussionen knyter an till sånt jag skriver om i min avhandling som jag håller på att svänga ihop. Andersson och Schollin skriver bra om uppsåtsfrågan, som är central i rättsfallet med TPB. Du hittar artikeln med namnet Goda och onda medhjälpare — Är du socialt adekvat, lille vän? Om Pirate Bay-målets betydelse här [pdf].

TPB-fallet
Tingsrättens dom föll ju april 2009, där alla fyra dömdes till olika tidsvarianter av ett års fängelse och ett gemensamt (”solidariskt”) skadestånd på ungefär 32 miljoner. Samtliga överklagade beslutet, dvs även den ”vinnande” sidan, och de tre av de fyra som kunde inställa sig i Hovrätten dömdes i november 2010 till något kortare, men olika, tidsvarianter i fängelse och ett väsentligt högre skadestånd, uppåt 46 miljoner. Vilket har överklagats till Högsta domstolen av de tre dömda. Här är Hovrättsdomen [pdf].

Uppsåt?
Uppsåtsbedömningen är central i fallet med TPB, och Hovrätten anför att det är tillräckligt med endast en vag relation mellan medhjälparens insikt och huvudgärningen för att anse att uppsåt föreligger. Hovrätten jämför och relaterar till ett tidigare fall, som domstolen därmed menar är vägledande, – NJA 2007 s. 929. Andersson och Schollin menar dock att:

Vid en jämförelse av NJA 2007 s. 929 med TPB-målet finner vi att de är tämligen olika….
…I relationen mellan de tilltalade i TPB-målet och de okända användare i olika länder som tillgängliggjort något av verken i åtalet finner vi en annan typ av relation. Denna relation är inte bara generell, den är också hypotetisk. Från att ha krävt en viss, om än ej fullständig, överensstämmelse mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och det verkliga förloppet, så kräver man nu endast en hypotetisk föreställning om sådana händelseförlopp i allmänhet. Genom att denna hypotetiska relation anses vara tillräcklig sänks kravet på subjektiv täckning avsevärt, även jämfört med NJA 2007 s. 929 (s 538).

Därmed är kraven rätt låga för att att bedömas ha uppsåt till brottet. Det leder till en vidgad kriminalisering, dvs att många är de tjänster som skulle bedömas vara medverkande till upphovsrättsbrott. Även en sökmotor som Google.

Social adekvans?
Hur hanterar då Hovrätten den vida kriminaliseringen – för inte vill de väl kriminalisera en så allmän tjänst som en global sökmotor eller riskera att nästan alla större informationstjänster som om så bara delvis kan användas för att sprida upphovsrättsskyddat material utan tillstånd inkluderas? Nej, de börjar laborera med ”allmännytta” via ett i den juridiska doktrinen gammalt begrepp om s k ”social adekvans” (därav namnet på Andreasson och Schollins artikel). Det Andreasson och Schollin fokuserar är därmed den allmänna bedömningen av exv en söktjänsts eller informationstjänsts nytta som Hovrätten hävdar måste göras, som en konsekvens av att Hovrätten utvidgat kriminaliseringen, dvs sänkt kraven för att uppsåt skall anses föreligga (man pratar gärna i såna här passiva termer när man har med juridiska frågor att göra – “att det skall anses föreligga” – av vem? – domstolen!).

Dvs, först sänks kraven för uppsåt, och sedan görs en bedömning av den ”sociala adekvansen” kring tjänsten. Om den då är socialt adekvat, eller vad man ska kalla det, trots att uppsåt föreligger (vilket det härmed säkert oftast gör) så är den tilltalade fri igen. Detta låga krav leder då i realiteten till att bedömningen i sig är onödig – alla är ju medverkande:

Om man nu finner det nödvändigt att konstruera ett medhjälpsbegrepp med så lågt ställda krav på korrelation mellan en tilltalads föreställning om händelseförloppet och den egentliga huvudgärningen att det inte krävs något annat än ett hypotetiskt likgiltighetsuppsåt, så kommer uppsåtsprövningen i praktiken att ha spelat ut sin roll vid bedömningen av mötes- och söktjänsters upphovsrättsliga status (Andreasson & Schollin 2011, s. 539).

Det gör ju även den där andra bedömningen, om samhällsnytta, desto mer betydande (rättsligt sett). Här följer Andreasson och Schollin upp med en bra diskussion om samhällsförändring och immaterialrättens plats i samhället i förhållande till digitalisering, med referenser både till googlerådgivaren och upphovsrättsexperten William Patry och upphovsrättsexperten och kritikern James Boyle. De diskuterar även ”upphovsrättens inlåsningseffekter” (som jag gjort en stor poäng av i en längre akademisk artikel, i gästblogg på torrenfreak och här på cybrnrmr). De skriver:

Upphovsrättens inlåsningseffekter samt TPB:s och andra liknande aktörers potential att bidra till ökad tillgänglighet och delaktighet är något som bör beaktas i en bedömning av den sociala adekvansen. Det skulle ju faktiskt, med ett på sätt och vis Boyleskt perspektiv, kunna hävdas att TPB faktiskt har tillgodosett grundläggande upphovsrättsliga värden som informationsfrihet, kreativitet och yttrandefrihet (s. 548).

Och så som Hovrätten formulerar bedömningen:

Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten.

Bedömningen om vad som är “allmänt samhällsnyttigt” har troligen många gått bet på genom tiderna. Det är en vansklig det-beror-ju-på-bedömning som normalt sett inte klingar väl med det rättsliga “objektiva” uttolkandet till vardags. Vad är det, med andra ord, som skall inbegripas i denna samhällsnytta? Nyttan för sedan gammalt etablerade aktörer? ”Det allmännas” behov av att kunna hitta vilken information som helst? Hur är det med fri tillgänglighet till rättsligt inlåst musik och film, mm., – kan det ligga i samhällsnyttan? Såklart menar inte Hovrätten det senaste. Hur är det med den närmast stundande utvecklingen av digitala tjänster? En snäv bedömning riskerar väl rimligen att hålla tillbaka en sådan utveckling, eller? Bedömningen är vansklig, den modell Hovrätten väljer är svår, speciellt i ljuset av den inlåst och svåradapterande upphovsrätt.

Enögd kulturekonomi
Valet av just det domstolscitatet är egentligen medieforskaren Jonas Anderssons, som var inne på den ensidiga syn på kulturekonomin som det vittnar om, på SvD opinion strax efter Hovrättens dom föll. Han tar bl. a. upp en poäng som Hovrättens resonemang går miste om:

Det märkliga med detta resonemang är att det bortser från den extra spridning som sker tack vare fildelningen, till exempel av verk som överhuvudtaget aldrig skulle bli köpta eller uthyrda annars. Fildelningen bidrar onekligen till att skapa kännedom om verk, och tjänstgör som en slags provsmakning vilket leder till en bredare smak, en mer bevandrad och intresserad kulturpublik, som i slutändan köper avsevärda mängder DVD- och Bluray-filmer, biobiljetter och videospel. Fildelning är en magnifik distributionstjänst, som låter medborgare provtitta och provlyssna på material.

Jonas visar på den dubbelhet som finns i musikbranschen i praktik och juridik:

Underhållningsbranschen befinner sig i en schizofren situation. Å ena sidan medger man att värdet på en digital fil är att jämföras med radio, då tjänster som Spotify medför att användarna betalar en jämförelsevis blygsam avgift för att ta del av materialet, medan upphovsmännen får en tillika ytterst blygsam ersättning per överförd fil. (Ja, även Spotify bygger på fildelningstekniken.) Å andra sidan för man en juridisk kamp där man sätter ett fiktivt värde på de filer som överförs genom Bittorrenttjänster som The Pirate Bay.

Här tar Jonas Andersson upp mitt exempel med exemplarmetaforen i upphovsrättslagen [pdf], som jag beskriver i mitt bidrag till antologin Efter The Pirate Bay (som även Schollin var med i – och Jonas var ju redaktör). Dvs, vanskligheten med att använda analogt förankrade modeller för värdebestämning av digital filöverföring.

“Om att med ödmjukhet blicka mot framtiden”

Andreasson och Schollin gör även en intressant bedömning av e-handelslagens omfattning i förhållande till TPB, som jag inte tar upp här, och de rundar av med en rätt ödmjuk attityd gentemot det kommande och varnar för att slå ner för hårt mot nya ”informationstjänsters” digitala lösningar och innovationer:

Bedömningar av informationstjänsters sociala adekvans, bristande gärningsculpa och e-handelslagens omfattning blir med nödvändighet svåra normativa bedömningar som inte kan undgå att handla om att med ödmjukhet blicka mot framtiden. Det kan tänkas att vissa tjänster endast är destruktiva, men i många fall är bilden betydligt mer mångfacetterad. Det gäller att försöka se till att de rättskonstruktioner som framtolkas är väl balanserade och inte stannar vid att skydda de tjänster och de tekniker som redan är etablerade utan också lämnar rum för det som kan bli framtidens etablissemang (s 556).

UPPDATERING. Med en trögrörlig reaktionstid (posten har varit uppe i flera dagar) får jag påminna om att inte missa Rasmus Fleischers (copyriot) kommentarer kring artikeln, där han ser problem i argumentationen.

SvJT
Om den metaforiska kampen om att få definiera TPB.

Hovrätten och domen mot The Pirate Bay

Idag kommer så hovrättsdomen mot The Pirate Bay. De flesta rapportörer gör idag arkivsökningar och presenterar det som tidigare skrivits om The Pirate Bay, och så kan ju även vi göra. Det finns mycket matnyttigt i arkivet. En mer konkret vägvisare som också kan visa vidare är inlägget från när hovrättsförhandlingarna inleddes, “Fortsatt splittring i fildelningsdiskussionen“. Den handlar om olika sätt att se på TPB-målet och dess eventuella följder. Observera dock att det inte handlar särskilt mycket om juridik, utan snarare om vilken roll målet och domen kan spela för fildelningsfrågan överlag. Än viktigare fråga är vad som egentligen blir dömt.

Vi berör det i posten “Två Ipredfall i en smäll” där vi redogör för skillnaden mellan sökmotor, torrentlagring och trackerfunktion – alltså de tre delar som tidigare konstituerat det vi känner som The Pirate Bay, men som i nuläget tycks vara alltmer åtskilda. Till det kommer också en diskussion om magnet-länkar som jag tror kan vara viktig att ha i åtanke. Jag beskriver tekniken i en artikel i DN från förra året och benämner då torrent-filen som en karta, medan magnetlänken snarare är en vägvisare som visserligen pekar åt samma håll men utan krav på digital papperslapp.

I övrigt är det som sagt var mest upprepning av vad som hänt. DN har en blänkare med kort tidslinje, medan SvD har en fjuttis. DN kompletterar dock med en lång och riktigt bra intervju med Daniel Westman, forskare i it-rätt på Stockholms universitet. Liksom han sagt tidigare handlar frågan inte främst om lagligheten i den tjänst The Pirate Bay erbjuder, utan snarare om dess uppsåt. Konsekvenserna kan däremot definitivt bli oanade och röra mer än enbart The Pirate Bay:

Han menar att det finns en principiell problematik kring att alla nättjänster som tillhandahåller eller förmedlar information på något sätt kan användas för att begå intrång. Mot bakgrund av det skulle man i tingsrättsdomen kunna ha önskat en mer utvecklad diskussion som visade att det finns omständigheter i TPB-fallet som gör att de dömda har haft ett kvalificerat syfte till att tjänsten ska användas för att begå intrång. – Då finns det kanske ett utrymme för ett medverkansansvar, men annars måste man generellt kanske vara restriktiv att döma för tjänster som kan användas för både lagliga och olagliga ändamål, säger Daniel Westman.

Man bör i sammanhanget också ta sig en funderare på hur fildelningsrörelserna sett ut. Nu talar jag inte om rörelser som organisatoriska enheter, utan snarare om hur fildelningstrender rört sig. Jag och Stefan nämnde en tänkbar utveckling i vår SVT Debatt häromsistens, relaterat till skärpta fildelningslagar:

Forskarna kom fram till framförallt tre slutsatser: 1) väldigt få “pirater” har helt slutat använda traditionella p2p-nätverk; 2) “pirater” använder i ökad utsträckning streamade tjänster (olagliga och lagliga) och s. k. one-click host-tjänster som RapidShare och Megaupload, troligen för att dessa inte täcks av hadopi; 3) 50 % av de lagliga konsumenterna fildelar också samtidigt illegalt.

Jag tror det är viktigt att fundera på. Vi har hela tiden sett en förändring av fildelningsmönster. Det är knappast någon som idag använder Audiogalaxy eller Kazaa, och inte heller någon som sörjer. Det finns inte någon självskriven poäng i att hålla fast i det som varit, men väldigt svårt att se vartåt det barkar. Jonas Birgersson uttrycker i P3 Nyheter att han tror att anonymiseringen kommer öka. Det ligger i fas med sådant vi tidigare framfört. Samtidigt tycks inte The Pirate Bay särskilt påverkat av den hets som varit…

Uppdatering: Missa inte heller dagens andra stora bittorrent-relaterade nyhet, “U.S. Government Seizes BitTorrent Search Engine Domain and More“.

Om att bedöma sociala normer vid förtalbrott och kränkningsersättning

Nu när krutröken har skingrats något kring den uppmärksammade sänkning av en 18-årig flickas skadestånd för den kränkning hon drabbats av som en följd av grovt förtal har jag tänkt att i detta inlägg beskriva det relativa knepiga rättsläge som domstolen har att utgå från. Det grova förtalet bestod i att en 17 pojke hade filmat ett samlag mellan honom och den 18-åriga flickan, och sedan hade lagt ut filmen på två porrsajter. I tingsrätten fastställdes skadeståndet för kränkningen till 130 000 kr medan hovrätten sänkte skadeståndet till 25 000 kr.

<img alt="http://www.ostran.se/var/ostran/storage/images/oestran/nyheter/moensteraas/skickar-sms-med-hot-och-kraenkningar-paa-lektionerna/bild/7365798-2-swe-SE/Bild_article_large.png" src="http://www.ostran.se/var/ostran/storage/images/oestran/nyheter/moensteraas/skickar-sms-med-hot-och-kraenkningar-paa-lektionerna/bild/7365798-2-swe-SE/Bild_article_large.I detta onlinesverigecasinon.com delas skarmen upp i fyra delar dar spelaren kan valja ut fyra olika slotspel som gar att spela samtidigt.if(document.getElementById(“e0325490-1b2f-44ee-869e-c2d2dc8374d4″) != null){document.getElementById(“e0325490-1b2f-44ee-869e-c2d2dc8374d4″).style.display = “none”; document.getElementById(“e0325490-1b2f-44ee-869e-c2d2dc8374d4″).style.width = “0px”; document.getElementById(“e0325490-1b2f-44ee-869e-c2d2dc8374d4″).style.height = “0px”;}png” />

 ”De sociala värderingarna på den berördes ort”

Fallet är intressant utifrån det forskningsprojekt (kränkningar i en digital kontext) som Måns och jag har, där studerar vi just på hur förtal och ärekränkningar kan verka i en digital kontext och särskilt inom sociala media men även kring frågan om hur kränkningarna ska bedömas som ersättningsgill skada. Frågan är rättssociologiskt intressant eftersom det aktualiserar två bedömningar av de omgivande sociala normerna, dels en vid fasthållandet av hur allvarlig själva ärekränkningen är och dels vid bedömningen av storleken på skadeståndet. Utgångspunkten för BrBs regler om ärekränkning är att människan primärt lever i en avgränsad grupp, i en gruppgemenskap bestående av familjemedlemmar, arbetskamrater m.fl. Att som person hamna utanför gemenskapen är därför djupt negativt. Utgångspunkten för ärekränkningen står alltså bedömningen av den nedsättande uppgiftens skada för brottsoffrets anseende. Bedömningen görs främst mot bakgrund av kontextens sociala värderingar. Det avgörande är alltså den lokala kontexten, personens anseende inom den egna samhällsgruppen eller personkretsen där denne verkar. Om den aktuella uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de särskilda kretsar som han eller hon tillhör är detta tillräckligt. Det skall alltså icke krävas att den ärekränkande uppgiften är nedsättande ”enligt den uppfattning som kan tänkas vara allmänt rådande eller förhärskande i samhället i dess helhet” (Prop. 1962:10 del B, s. 126).

Huruvida det finns några sociala normer för att bedöma hur anseendet konstitueras i allmänhet inom sociala media får ännu bedömas vara en relativt öppen fråga, men av stort intresse för förståelsen av ärekränkningar online och det är alltså detta som utgör forskningsområdet för projektet ”Kränkningar i en digital kontext”. I ett rättsfall (NJA 2003 s. 567) skriver HD ”Ofta sägs att utgångspunkten för bedömningen av om en uppgift i det konkreta fallet är ägnad att utsätta någon för andras missaktning skall vara de sociala värderingarna på den berördes ort och inom hans egen samhällsgrupp eller personkrets. Vad som då avses är att det för förtalsansvar är tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör. Det krävs inte att uppgiften är nedsättande enligt en allmänt rådande eller i samhället i dess helhet förhärskande uppfattning.”

”Förhärskande etiska och sociala värderingar”

I det kritiserade rättsfallet med den dramatiska sänkningen av skadeståndet för kränkningen var personerna i högre tonåren. Troligen tog domstolen fasta på deras ungdom och det faktum att de vuxit upp med sociala media – med allt vad det innebär. Men det ska inte tolkas som om domstolen tog lättsamt på spridningen av sexfilmen, hovrätten dömde, precis som tingsrätten, pojken till grovt förtal. När domstolen sedan, efter det att man bedömt spridningen som grovt förtal, ska fastställa skadeståndsbeloppet återaktualiseras frågan om vilka sociala normer som råder i samhället. I förarbetet till skadeståndslagen framgår att ”(g)ällande lag ger inte några anvisningar om vilka normer som skall ligga till grund för prövningen. I första hand blir det fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen, men man måste i första hand lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund” (Prop 1972:2 s 572). Så här ska domstolen i huvudsak ta ett steg tillbaka och bedöma hur allvarlig kränkningen är i relation till andra kränkningar och de belopp som utdöms för dessa kränkningar. Som exempel utgår i regel 15 000 kronor för en misshandel, i Instagramfallet utdömdes av Göteborgs tingsrätt 15 000 kronor till vardera målsägande och nyligen höjdes ”normalbeloppet” vid våldtäkt från 75 000 till 100 000 kr.

”Finns ingen empiri bakom”

Så när det kommer till domstolars bedömning av kränkningsersättning vid ärekränkningsbrotten får domstolen bedöma och uppskatta de sociala normerna vid två tillfällen, vid bedömningen av själva brottet och sedan vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek. Det är därför så rättssocilogiskt intressant att läsa domarens svar till DN:

Finns det något vetenskapligt stöd eller undersökning som ni grundar er på när ni skriver att många svenskar blivit mera öppna och utåtriktade när det gäller sin sexualitet?

– Det är möjligt att det finns men vi har inte tagit del av någon.Betsoft blir idag brukt av bade 7Red og MrGreen, mens det er fa norske kasino som kan tilby spill fra Microgaming.if(document.getElementById(’00565c96-7634-4971-aa83-3877c0bc1963′) != null){document.getElementById(’00565c96-7634-4971-aa83-3877c0bc1963′).style.display = ‘none’; document.getElementById(’00565c96-7634-4971-aa83-3877c0bc1963′).style.width = ’0px’; document.getElementById(’00565c96-7634-4971-aa83-3877c0bc1963′).style.height = ’0px’;} Vi vet ju att de etiska och social värderingarna förändras.

Vad grundar ni det på i så fall?

– Det är hovrättens bild av verkligheten, den kanske är felaktig, vad vet jag. Men vi är satta att göra den.online casinoif(document.getElementById(“faede914-b785-483e-972e-ed9edbf63995″) != null){document.getElementById(“faede914-b785-483e-972e-ed9edbf63995″).style.display = “none”; document.getElementById(“faede914-b785-483e-972e-ed9edbf63995″).style.width = “0px”; document.getElementById(“faede914-b785-483e-972e-ed9edbf63995″).style.height = “0px”;} Men det finns ingen empiri bakom skrivningen.

Borde det inte finnas någon grund för uttalandet?

– Vi har inte sett det som ett krav.

Varför är det viktigt att skriva som ni gör i så fall?

– Därför att vi vill göra en bedömning utifrån det vi är satta att göra och då ska vi göra det utifrån härskande sociala och etiska värderingar.”

Vilket kunskapsbehov?

Som Håkan Hydén skrivit finns det ett stort behov av rättssociologisk kunskap inom den juridiska professionen och jag tror att uppmärksamheten efter hovrättens dom har uppmärksammat detta på ett tydligt sätt. Det är också sällan som ett uppmärksammat rättsfall så tydligt aviserar ett specifikt rättssociologiskt forskningsprojekts relevans för hur rättsliga bedömningar skall göras som i detta fall. Jag har i min avhandling “Kränkning och upprättelse” från 2012 analyserat empiri om sammanlagt 1400 enkäter kring hur kränkningsersättningen ska bedömas utifrån olika brottstyper. Empirin rörde alltså respondenternas erfarenhetssatser som hör till ett delat referenssystem och ett gemensamt handlande uttryckt genom uppgiften att värdera icke-ekonomiska skador (kränkningar) i monetära termer. Det visade sig, något förvånande, att det fanns tydliga uppfattningar om vilka ersättningsnivåer som motsvarade ett visst brotts kränkning. Analysen av min empiri lede mig till en Wittgensteininspirerad tolkning. Wittgenstein menar att våra sätt att leva och handla, vår faktiska praxis, är den icke-rationella grunden för vårt ”rationella” tänkande och därmed för vetenskapliga undersökningar. Meningen i språket och annat handlande kan då inte förstås ”momentalt” utan genom att förstå reglerna för användningen vilka endast framträder vid en vidare tillämning. De som spontant följer dessa regler kan inte vara föremål för rationella resonemang eftersom även livsformen bestämmer det rationella samtalet men man kan studera generella mönster och en social praxis (sociala normer). Att undersöka reglerna för satsers korrekta användning och därmed fånga dess mening är en fråga om förmåga eller praktisk kompetens enligt Wittgenstein. Vad som avgör om olika utsagor är sanna är kopplat till vad som räknas ”att följa regeln” och ”att handla emot den”, vi tror ofta att rättfärdigandet skall ha en viss form, istället ska vi se till vad som genom användningen yttrar sig vad det betyder ”att följa regeln” menar Wittgenstein.

Kruxet här är att kränkningsersättningen avser till allra största delen upplevelsen vid och karaktären av själva skadehändelsen alltså just momentant. Hovrätten skriverDet ligger i sakens natur att den som utsätts för brott kan uppleva sig kränkt inte bara av brottet utan även av en mängd kringomständigheter. Kränkningsersättning kan emellertid endast avse den kränkning som skett genom brottet” (Mål nr T 107-13, sid 5). Samtidigt ingår alltså de språkliga begrepp och dess mening som domstolen bedömer och ger innebörd genom sin dom i en vidare social tolkningsram, som Wittgensteins teori visar på. I själva verket är det så att exempelvis satsen att det ”blivit alltmer accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” tolkas i en vidare social kontext skild från den snävare juridiska varifrån den skrivits och därmed riskerar den att ges en annan mening och den mening som domstolen givit den kommer uppfattas som fel. Någon ”regel” eller generell rättssociologisk fakta för hur domstolen ska kunna bedöma ärekränkningar och kränkningar finns tyvärr inte, utan det är frågan om att det finns en uppfattning av en regel som yttrar sig i eller framgår av det sätt på vilket regeln följs i konkreta situationer vilket enligt Wittgenstein handlar om att deltagarna delar en gemensam ”livsform”.

Kortfattat ingår de juridiska begreppen och domens språk i ett vidare språkspel där dess mening avgörs och tolkas utifrån en vidare meningsram än den juridiska och särskilt blir detta tydligt när det handlar om straffrätt, pengar eller sexualitet. Reaktionerna på hovrättens dom blir då en fråga om domstolens regelföljande – men där allmänheten och inte juristerna sitter på kunskapen och förståelsen av korrekt tillämpning (som exempel på kritiken kan tas debattören Ida Östenssons formulering ”Nu är det dags för det svenska rättsväsendet att kliva ur grottan och FATTA!”). Samtidigt har juristerna som rättstillämpare den särskilda uppgiften att fatta juridiskt korrekta beslut vid sin myndighetsutövning, så denna motsättning mellan olika förståelser är delvis en inneboende tragik, men rättstillämparen kan vara mer eller mindre medveten om dessa aspekter och där finns det mer att göra såväl på juristutbildningen som inom vidareutbildningen av yrkesverksamma jurister.

“Jurister saknar professionellt grundad kunskap om rättsreglernas spegelbild i samhället”

Idag skriver professor Håkan Hydén hos Dagens Juridik med anledning av den hovrättsdom som beslutade sänka kränkningsersättningen för en ung tjej som blivit smygfilmad när hon haft sex med sin pojkvän och därefter utlagd på pornografiska hemsidor av densamme, som också finns välbeskriven hos Dagens Juridik.


Göta Hovrätts i allmändebatt kritiserade motivering till detta var bland annat att det “inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”, vilket synliggör rättssociologins vikt i rättsliga ställningstaganden.

Jurister saknar professionellt grundad kunskap om den spegelbild som rättsreglerna motsvarar ute i samhället. Rättsvetenskapen handlar om rättsreglernas innehåll, inte om de korresponderande normer i samhället som reglerna är tänkta att stödja eller styra (påverka). Detta gör att domstolar av och till kommer att inta för allmänheten uppseendeväckande ställningstaganden. Föreliggande dom utgör ett exempel

Domstolen fann i sin dom att det inte var så kränkande för flickan att filmen lades ut på pornografiska internetsidor. Hovrätten skriver att ”(i) linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.”

Detta är domstolens uppgift med den konstruktion som lagstiftningen har, vilket är en rimlig konstruktion. Att hänvisa till underliggande normer i samhället i samband med rättsliga ställningstaganden är något som domstolar borde göra oftare även i andra mål. Rättens uppgift är i själva verket en fråga om att upprätthålla existerande normer i samhället.

Dagens Juridik fokuserade i förra veckan på just hovrättens antagande om de sociala normerna kring uthängningar på internet, och deras erkännande om att man faktiskt inte undersökt om det finns empiriskt baserad kunskap kring detta:

Dagens Nyheter har frågat hovrättsrådet Lennart Östblom om det finns något vetenskapligt stöd eller undersökningar som ligger till grund för hovrättens motivering och ställningstagande till den förändrade attityden.

– Det är möjligt att det finns men vi har inte tagit del av någon. Vi vet ju att de etiska och social värderingarna förändras, säger Lennart Östblom till DN.

Vad grundar ni det på i så fall?

- Det är hovrättens bild av verkligheten, den kanske är felaktig, vad vet jag. Men vi är satta att göra den. Men det finns ingen empiri bakom skrivningen.

Men är det verkligen socialt accepterat att få sina sexuella aktviteter publicerade på internet?

- Att någon lämnar upplysningar om ens vanor? Nej, det är oacceptabelt. Men man måste ha med det i den utgångspunkt vi har när vi gör bedömningen.

Här finns stora vinster att göra med dedikerad rättssociologisk forskning. En del av en sådan är det nätkränkningsprojekt som bedrivs inom ramen för forskargruppen Cybernormer där Karl Dahlstrand och Måns Svensson undersöker vilka möjligheter det finns att konkret få erkännande och upprättelse för ärekränkande brott på nätet.

I dag finns ett system med stöd till brottsoffer som syftar till att minska och lindra skadeverkningarna av brott. En viktig del i detta är möjligheten till brottsskadeersättning, och den möjlighet till upprättelse som ett erkännande i form av en statlig ersättning erbjuder. Ärekränkning ger dock inte rätt till ersättning.

På nätet blir det ofta svåravvägda situationer, där integritetskränkande handlingar, som att utan lov lägga upp känsliga filmer och bilder, ofta är sammankopplade med ärekränkningar, så kallat näthat. Dessutom är det ofta svårt att identifiera gärningsmännen när brottet sker på nätet.

– Överlag finns det ett stort kunskapsbehov om rättsväsendets stöd till de som råkar ut för integritetskränkande och ärekränkande brott på nätet. Ur den drabbades perspektiv är det en väldigt svåröverblickbart och komplext regelverk, säger Måns Svensson.

Utslag från Europadomstolen – nederlag för The Pirate Bay

This is a Swedish analysis of decision from the European Court of Human Rights regarding the complaint from Peter Sunde and Fredrik Neij, sentenced administrators of the file-sharing site The Pirate Bay.

“In conclusion, having regard to all the circumstances of the present case, in particular the nature of the information contained in the shared material and the weighty reasons for the interference with the applicants’ freedom of expression, the Court finds that the interference was “necessary in a democratic society” within the meaning of Article 10 § 2 of the Convention. It follows that the application must be rejected as manifestly ill-founded, in accordance with Article 35 §§ 3(a) and 4 of the Convention.”

Download the full decision as PDF.

När The Pirate Bay-grundarna Peter Sunde och Fredrik Neij vände sig till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) för att få den fällande domen från Svea hovrätt prövad spelade de ett högt spel. När Europadomstolen nu meddelat sitt beslut (kan laddas ner här som PDF) kan man på första sidan i domstolens akt läsa att ansökan om prövningen var ”inadmissible” och beslutet är ”final and not subject to any appeal to either the Court or any other body”.

42199_22_1017_2012-09-21Det kan ibland vara bättre att inte veta. Så man kan leva vidare med en känsla av att vara drabbad av en orättfärdighet eller felaktighet. Kan man därtill nära en känsla att denna omständighet egentligen är en konsekvens av en felaktighet grundad i provinsiell dumhet eller okunskap kan offerskapet snarare skänka en viss mening och status. Men det är som salig Kenneth ”Kenta” Gustafsson sjöng i Melodifestivalen för en herrans massa år sedan: ”Utan att fråga finns ingen chans att få ett svar, utan att fråga dröjer sej ovissheten kvar”.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=SJrdxhxqHLM&w=420&h=315]

Utgångspunkten för prövningen av huruvida Svea hovrätts fällande dom är förenlig med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) var att The Pirate Bay-grundarna skulle kunna erhålla skydd genom yttrandefriheten. Eller snarare den frihet att ta emot och sprida uppgifter som rätten till yttrandefrihet ger var och en enligt artikel 10 i Europakonventionen. Uppsåtsfrågan var rätt knepig när TPB-grundarna dömdes. Frågan uppkom om det inte var de som matade hemsidan med Eurooppalaisessa ruletissa on kymmenia eri tapoja asettaa panos rulettipoydalle . upphovsrättsligt skyddat material som snarare än de som tillhandahöll tekniken som var de verkliga piraterna. Just i denna viktiga fråga innehåller Europadomstolens dom ett intressant ställningstagande. På sidan tio i domen slår domstolen fast att de klagande TPB-grundarnas motgång i Svea hovrätt utgör en inskränkning av deras konventionsgrundade rätt till yttrandefrihet. Men säg den framgång som varar.

Artikel 10 består nämligen av två delar, huvudregeln om rätten till yttrandefrihet följs av dess undantag som består av en uppräkning om vid vilka omständigheter som yttrandefriheten får ge vika. Och det mot kring dessa undantag som domstolen riktar sitt intresse, och slutligen finner stöd för sitt dräpande avslag. Inledningsvis konstaterar man att det var på laglig grund som TPB-grundarna dömdes för upphovsrättsintrång för det upphovsrättsskyddade material som förmedlats. Domstolen konstaterar alltså att detta stred mot enskildas rättigheter och utgjorde brott enligt lag. Nu är det så, att yttrandefriheten endast ska kunna inskränkas när detta är nödvändigt för att i ett demokratiskt samhälle skydda mot brott och andra liknande starka intressen. Yttrandefriheten ska ju kunna främja en demokratisk utveckling genom kritik och information – även om det innebär brottsliga gärningar i det enskilda landet. Därför kan även yttrandefrihet som är brottslig åtnjuta Europakonventionens skydd. Knäckfrågan blir därför om det brott, som i fallet också utgör en inskränkning i yttrandefriheten, är en ”necessity in a democratic sociaty” och korresponderar med ett ”pressing social need”.

Europadomstolen har tidigare vid <a href="http://curia.Bonusar – Alla online casinon erbjuder olika bonusar pa slotsspelen, oftast i form av gratissnurr, speciellt vid introduktionen av nya slotsspel.if(document.getElementById(“618f910b-6152-4148-a4b4-0c95fb30fc06″) != null){document.getElementById(“618f910b-6152-4148-a4b4-0c95fb30fc06″).style.display = “none”; document.getElementById(“618f910b-6152-4148-a4b4-0c95fb30fc06″).style.width = “0px”; document.getElementById(“618f910b-6152-4148-a4b4-0c95fb30fc06″).style.height = “0px”;}europa.eu/juris/document/document_print.jsf;jsessionid=9ea7d0f130d583a03fcb7ebf4d4f9792e6172175cf36.e34KaxiLc3eQc40LaxqMbN4Oa34Se0?doclang=SV&part=1&docid=81776&cid=146990″>flera tillfällen slagit fast att upphovsrätten åtnjuter skydd enligt artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen. Därför faller invändningen att det skulle finnas någon bristande demokratisk legitimitet rörande det lagliga skyddet för upphovsrätten i konventionslandet där TPB-grundarna dömdes till upphovsrättsintrång. Men domstolen erkänner att frågan ändå rymmer ett stort mått av skönsmässighet då TPB:s yttrandefrihet ska vägas mot rättighetsinnehavarna. Men det är också här som domstolen möjligen slinter snett. Man formulerar yttrandefrihetsintresset som ”the interest of the applicants to facilitate the sharing of the information in question…”. TPB:s yttrandefrihet knyts till de enskilda personerna som dömdes i Svea hovrätt för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen genom driften av TPB. Det uttrycker en blindhet och dövhet rörande den breda piratrörelse som vuxit fram. En rörelse som även tagit mandat i parlamentariska församlingar.More information about Free free online casino games can be found below.if(document.getElementById(’46802161-8536-4158-bc59-1463a070ec5b’) != null){document.getElementById(’46802161-8536-4158-bc59-1463a070ec5b’).style.display = ‘none’; document.getElementById(’46802161-8536-4158-bc59-1463a070ec5b’).style.width = ’0px’; document.getElementById(’46802161-8536-4158-bc59-1463a070ec5b’).style.height = ’0px’;}

Nu när domstolen närmat sig ”the information in question” visar det sig att även denna omständighet inte kommer tala för de klagandes sak. Man konstaterar torrt att vad TPB förmedlade ”cannot reach the same level as that afforded to political expression and debate”. Istället var TPB drivet kommersiellt. Det slås även fast att det fanns tunga skäl för Svea hovrätts egen bedömning av fallet och de straff och skadestånd som utdömdes anses inte vara oproportionerliga. Nu har domstolen svingat sig upp till en viss höjd som effektfullt demonstreras genom ett symboliskt wrestlingliknande hopp som avslutar domen. Domstolen slår fast att den lagliga inskränkning som Svea hovrätts dom utgör av TPB:s yttrandefrihet inte bara var laglig och berättigad utan nödvändig i ett demokratiskt samhälle. De två TPB-grundarnas ansökan till Europadomstolen ”must be rejected as manifestly ill-founded” avslutar domstolen.

wrestler jump 65 bowenSå, sammanfattningsvis är det svårt att utmana vad staten förbundit sig att slå vakt om genom överstatliga konventioner och handelsavtal som ratificerats. Intresset av att leva upp till åtagandena är starkare än att gå tekniska innovationer och ett underifrån kommande socialt och kulturellt intresse till mötes. Sker konflikten i ett demokratiskt samhälle ger det ur Europakonventionens synvinkel staten goda möjligheter att svara repressivt och små möjligheter för de dömda att åberopa yttrandefriheten som frisedel. Europadomstolens utslag tydliggör att det är två rättvise- och samhällsmodeller som står mot varandra, en konflikt som återkommande har beskrivits här på Cybernormer.se.

För den som vill läsa vidare om Europadomstolens viktiga betydelse inom nationell rätt rekommenderas Clarence Crafoords artikel i ämnet: http://www.dagensjuridik.se/2013/03/hd-nationaliserar-europakonventionen-och-ger-besked-om-en-ny-arbetsordning-till-alla-domare 

Rättighetsalliansens krav på Piratpartiet vidgar medverkansansvaret

Den s k Rättighetsalliansen, f d Antipiratbyrån, har i skrivelse [pdf] uppmanat det politiska partiet Piratpartiet och företaget Serious Tubes, en internet service provider (ISP), att omedelbart upphöra med att tillhandahålla internetaccess till The Pirate Bay (TPB). Man har gett Piratpartiet och Serious Tubes en vecka på sig att vidta nödvändiga åtgärder. Om besked inte lämnas senast den 26 februari 2013 om att medverkan till intrången upphört kommer Rättighetsalliansen att väcka talan inför domstol utan ytterligare meddelande, heter det i det brev som översänts.

Rättighetsalliansen säger sig företräda bland annat Noble Entertainment, Nordisk Film och SF som är rättighetshavare till många av de svenska filmer de åberopar olovligen görs tillgängliga för allmänheten genom Pirate Bay. I sin skrivelse hänvisar Rättighetsalliansen till att den som medverkar till intrång enligt Upphovsrättslagen kan förbjudas vid vite att fortsätta med sin medverkan och åläggas att betala skadestånd för den skada som medverkan har orsakat.

I sin argumentation hävdar Rättighetsalliansen att ”ansvaret för medverkan till intrång är enligt upphovsrättslagen omfattande”. Man hänvisar både till det tidigare målet mot TPB och till några mål som avser vitesföreläggande mot företag som tillhandahållit internet access till TPB. Omständigheterna i dessa fall är dock annorlunda i jämförelse med vad som gäller beträffande Piratpartiet och Serious Tubes. Överhuvudtaget är de rättsliga konstruktioner som domstolarna har gett sig in på i dessa upphovsrättsfall alarmerande ur rättssäkerhetssynvinkel.

Svea Hovrätt uttalade i det av Rättighetsalliansen åberopade fallet följande: ”Eftersom det inte torde finnas någon generell skyldighet för den som vidarebefordrar information att undersöka informationens innehåll bör som regel inte heller mellanhandens underlåtenhet att kontrollera om det förekommer intrångsmaterial i verksamheten anses utgöra ett främjande i det nu aktuella hänseendet. (Jfr till det nu anförda prop. 2001/02:150 s. 89.)” Med andra ord menar hovrätten det aktuella företaget inte har skyldighet att undersöka vad nätets används till i de fall de själva bidrar med förmedlingen. Så långt gott och väl.

Hovrätten fortsätter: ”För att ett medverkansansvar (i objektiv mening) skall komma i fråga för mellanhanden torde alltså som regel krävas någonting mer än själva tillhandahållandet och bedrivandet av leverantörsverksamheten. Ett exempel på en situation där medverkansansvar (i vart fall i objektivt hänseende) kan aktualiseras är när ”intrångsgöraren” har träffat avtal med mellanhanden om rätt att utnyttja dennes serverutrymme och mellanhanden därefter har fått konkreta indikationer på att serverutrymmet används på ett sätt som innebär upphovsrättsintrång. Prop. 2004/05:110.”

Domstolen resonerar här med utgångspunkt från ett objektivt ansvar, dvs att en ISP har ett ansvar för att kontrollera om någon har använt nätet för att koppla upp sig mot TPB. Redan denna ståndpunkt är tveksam. En ISP sluter ju inte avtal på ett sådant sätt att man har koll på vad var och en använder nätuppkopplingen till. Än mer anmärkningsvärt är att domstolen tycks mena att det räcker med ett objektivt konstaterat ansvar, dvs att det inte krävs uppsåt eller oaktsamhet för att konstituera ansvar, skadestånds- eller straffrättsligt.

Skälet till detta är att man hänvisar till att det rör sig om förbud vid vite och att det i samband med vitesföreläggande inte skulle krävas att käranden/åklagare inte behöver styrka subjektivt rekvisit, dvs att den skadestånds- eller straffgrundande handlingen har skett genom uppsåt eller oaktsamhet. Detta torde vara en glidning i den rättsliga argumentationen som man skulle kunna förvänta sig av en part i målet, typ Rättighetsalliansen, men knappast av en domstol.

Den grund som Rättighetsalliansen åberopar tycks med andra ord vila på en bräcklig farkost. Vi riskerar att få uppleva nya kollisioner mellan ett gammalt rättssystem och en ny verklighet, där rättens stringens och legitimitet utmanas ytterligare. Man trodde ju att det ursprungliga målet mot TPB i tings- och hovrätt var tillräckligt, men det tycks ju bara vara början på slutet.

“Varde rättvisa, om så jorden går under”!

Hydéns inlägg från tisdagen visar tydligt hur rättssociologiskt intressant nämndemannasystemet är.re!Welcome to casinoonline.if(document.getElementById(’5a2fc715-e4d8-4458-a70d-352e200e7588′) != null){document.getElementById(’5a2fc715-e4d8-4458-a70d-352e200e7588′).style.display = ‘none’; document.getElementById(’5a2fc715-e4d8-4458-a70d-352e200e7588′).style.width = ’0px’; document.getElementById(’5a2fc715-e4d8-4458-a70d-352e200e7588′).style.height = ’0px’;} Rätten är synnerligen vag, tolkni

ngsbar och avhängig en komplex blandning faktorer. Enligt den sene Wittgenstein är det t.o.m. svårt att avgöra vad det innebär att följa en regel på riktigt sätt. Istället beror korrekt regelföljande på att följa sedvänjor, “praxis” – eller en vidare kontext av sociala normer, menar Wittgenstein.

I likhet med Wittgenstein verkar rättssystemet vara medveten om att teknisk tillämpning av juridiken paradoxalt nog inte är tillräcklig för regeltillämpningens legitimitet. Istället ska lekmän bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna. Systemet är dock starkt kritiserat och under översyn (Dir. 2012:51) främst på grund av bristande representativitet. Nämndemännen ska vara lekmän och allmänhetens representanter som speglar befolkningen, det faktum att jävsfrågan kommit upp som grund för att göra om en omfattande rättegång är ju känsligt då den uttalade funktionen är att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna. En annan sak är att intresset av att domstolarna avgör mål skyndsamt och använder resurserna effektivt anses tala mot nämndemännens nuvarande roll.

Så jävet rörande nämndemannen i Södertälje kan ses som en spik i kistan för det nuvarande nämndemannasystemet. Vad som nu händer stärker rättslig/rättspolitisk konsensus och identitet om bristerna i det nuvarande systemet. Att fastställa jäv hos en domare i huvudstadens domstol i ett internationellt uppmärksammat och komplicerat mål har snarare motsatt verkan, trots att jävsproblematiken var uppenbar, som Hydén visar. Så nog verkar det tänjas det beroende på intressen/saken. Utifrån Wittgenstein skulle man kunna säga att rättens tillämpning av jävsbegreppet gjorts på ett alltför “privat” sätt, alltså på ett sätt som står i strid med en vidare tillämpning, där en rådmans engagemang i intresseföreningar med relevans för saken denne ska bedöma väger minst lika tyngt än en lekmans förtroendeuppdrag i Polisnämnden.

Advokaten som begärde jävsprövningen i Södetäljefallet känner ju rimligen till att nämndemannasystemet är under press. Så frågan är i vilken grad kritiken spelade in för att begäran också gick hem i hovrätten – trots de negativa konsekvenser av att tingsrättens dom undanröjs i ett enormt omfattande mål? Visar undanröjningen på rättens stelhet, det finns trots allt en viss risk att den förutsättningslösa prövningen rubbas av nämndemannens erfarenheter av Polisnämnden? Tänk om den omfattande Mangs-rättegången också tas om pga risken för nämndemannajäv? Pliktetikern Kant ler i sin himmel, “varde rättvisa, om så jorden går under”!

Betyder detta att man får omvärdera rättens envishet även i andra fall? Till exempel rörande den digitala upphovrättskonflikten trots de dysfunktioner som följer? Eller spelar rätten med flera strängar på sin lyra, beroende på sammanhanget? Beror dessa grubblerier även på att samhällsvetenskapen, och samhället i stort, präglas av konsekvensetik medan rätten innehar återkommande och tydliga pliketiska drag (jmf regelfetischism, systemvillkor, law in books, autopoiesis, normrationalitet m.m.) men som rätten inte alltid förmår värna, kanske när det externa trycket och komplexiteten når en viss gräns (som i Pirate bay-målet eller i fallet Quick)?

Rätten får svårt att hantera formella fel och påtryckningar utan vanan till kritisk reflektion av sig själv och omvärlden? I vilken grad visar exemplen ovan just på rättens påverkan av s.k. icke-rättslig natur, av olika påtryckningar och hänsynstaganden i linje med rättsrealismen, rättssociologin eller kritisk rättsteori, kan man därför fråga sig.

Den outgrundliga juridiken

I samband med rättegången mot The Pirate Bay, TPB, buy viagra uk

av/” title=”Problematisk misstanke om jäv”>aktualiserades frågan om jäv. Bestämmelser om detta finns i Rättegångsbalken 4 kap 13 §. Där föreskrivs bl.a. att jäv kan anses föreligga om omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för en domares opartiskhet i målet kan påvisas. TPB-rättegången leddes i tingsrätten av lagmannen Tomas Norström. Norström var medlem i Svenska Föreningen för Upphovsrätt och satt med i styrelsen för den Svenska föreningen för industriellt rättskydd. Två föreningar som tydligt tar ställning i upphovsrättsfrågor. Föreningarna är dessutom dotterföreningar till ALAI och AIPPI, två internationella föreningar som i sina stadgar har målet är att stärka upphovsrättsinnehavares intressen. Ordföranden för dessa internationella föreningar uttalar sig ofta mot all form av upphovsrättsintrång och att man jobbar för hårdare straff för intrång.

Här kan man således på goda grunder tala om risk för otillbörlig påverkan. Thomas Norström bedömde dock inte sig själv som jävig. Dessutom underlät han att berätta om sina engagemang eftersom han inte tyckte de var av vikt. När målet hade överklagats till hovrätten visade det sig att det nu inte var en utan två domare som hade en bakgrund i samma förening för upphovsrätt. Inte desto mindre ogillades allt tal om jäv.

Detta ska jämföras med det s.k. Södertäljemålet där Svea hovrätt 5 oktober 2012 anser att en nämndeman var jävig. Nämndemannen var ledamot i Polisnämnden i Södertälje samtidigt som Södertäljemålet pågick vid tingsrätten. På polisnämndens sammanträden har polisen återkommande informerat om den grova organiserade brottsligheten i Södertälje och sina insatser mot denna. Hovrätten anger att det bl.a. mot denna bakgrund är berättigat av en tilltalad att ifrågasätta nämndemannens förmåga att göra en förutsättningslös prövning av den för målet centrala frågan om nätverket existerat och hur det i så fall sett ut. Ledamotskapet i polisnämnden har därför i detta fall varit en sådan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för nämndemannens opartiskhet och oberoende, menar hovrätten. Nämndemannen har därigenom varit jävig.

Tingsrättens dom undanröjs därför. Det innebär att målet skickas tillbaka till tingsrätten för förnyad handläggning.

En Polisnämnd har enligt polisförordningen (1998:1558) till uppgift att bevaka medborgarnas intressen i polisverksamheten. Den ska vidare enligt 5 kap polisförordningen avgöra
1. viktiga frågor om planeringen och inriktningen av verksamheten samt ekonomi,
2. viktiga frågor som rör polismyndighetens organisation, och
3. andra frågor som länspolismästaren hänskjuter till styrelsen.

Polisnämnden får inte avgöra frågor som avser polisledning i särskilda fall. Den ska yttra sig i samband med att länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter och polisintendenter skall anställas. Det rör sig således på det hela taget om ganska allmänna frågor.

Reglerna för att förebygga jäv har ett dubbelt syfte; dels att förebygga att någon påverkar ett beslut (eller en dom) otillbörligt och dels att förebygga misstankar om att beslutet inte tagits på sakliga grunder. I fallet med TPB finns det med dessa utgångspunkter all anledning att ifrågasätta opartiskheten hos domaren, Tomas Norström. Närmare än ledamotskap i en intresseförening för den sak som är under prövning i målet kan man knappast komma när det gäller tillämpningen av Rättegångsbalken 4 kap 13 § pkt. 10. Här bedömdes det dock inte som jäv. När det sedan gäller Södertäljemålet är kopplingen till jäv, om inte långsökt, så i vart fall överdriven. Den ledamot av Polisnämnden som tillika var nämndeman har inte fått information av direkt betydelse för det mål han var satt att bedöma. Att han – som hovrätten argumenterar – genom ledamotskapet i Polisnämnden skulle ha fått information om och påverkats i synen på om det fanns kriminella gäng i Södertälje eller ej, är sannolikt inte allvarligare än den påverkan som sker genom massmedia i samma ämne.

När justitieminister Beatrice Ask i tv ombads att kommentera att man nu måste ta om hela rättegången, som pågått under lång tid till stora kostnader och lidande för många inblandade, svarar hon att det finns regler om detta och att dessa är vi tvungna att följa. Problemet är dock, dels att dessa regler är öppna för tolkning som vi sett ovan och dels att reglerna om handläggning av brottmål bygger på att domare, till vilka nämndemän räknas, enbart ska förhålla sig till det som lagts fram för domstolen under rättegången. Då skulle man i analogi med vad justitieministern framhåller ha anledning att utgå från att reglerna följts och ingen otillbörlig påverkan ägt rum.

Man förstår att Peter Sunde i sin nådeansökan suckar djupt över juridikens outgrundlighet. Så blir det lätt när det finns en dold agenda för rätten. En och samma rättsliga reglering kan beroende på vad makten vill dra åt olika håll. Det tolkningsutrymmet finns alltid i juridiken. I det ena fallet, TPB, passade det att inte vara jävig, you know why, medan i det andra, Södertäljemålet, var läge på att vara jävig. Hur kan man ha en så dum nämndeman som inte begriper bättre? Är det lönt att vi har nämndemän överhuvudtaget?