Search Results for: hadopi

Franskt slut-nej till Hadopi

Den franska fildelningslagen Hadopi har efter mycket stötande och blötande idag fått ett tydligt nej av den franska författningsdomstolen. Det innebär i korthet att fildelande fransmän inte behöver oroa sig för att bli avstängda från internet.

Franska Le Figaro skriver, enligt den svenskfranska bloggerskan Anaïs’ översättning bland annat att

“Faktum är att Författningsdomstolen har dödat Hadopi-lagen innan den ens trätt i kraft, och tilldelat dess upphovsmän en kraftfull örfil. Den har också, och det är ett historiskt beslut, tillerkänt Internet status som fundamental rättighet (…)”

Och vidare:

“Författningsdomstolen har censurerat det mesta av hadopi-lagen. (…) Domstolen anser dessutom att Internet är en fundamental rättighet, som inte kan fråntas någon utan ett juridiskt domslut, och inte av en administrativ instans som HADOPI. Slutligen har de betonat att omvänd bevisbörda är inkompatibel med fransk rätt.”

Även internetaktivisten Cory Doctorow på bloggen Boing Boing noterar att det centrala i Hadopilagen, just avstängningen från internet, tydligen inte är förenligt med fransk grundlag.

Fler som hunnit skriva om Hadopi tycks vara Aftonbladets Lisa Magnusson, Svenska Dagbladet, Emma på Opassande och den franska internetfokuserade aktivistgruppen La Quadrature du Net.

[tags]Hadopi, fildelningslag, fildelning, författningsdomstol, boingboing[/tags]

Franska senaten säger ja till Hadopi

SvD rapporterar att franska senaten med en överväldigande majoritet röstade för Hadopi-lagen.

Upphovsrättsinnehavare och regeringen har drivit frågan att personer som laddar upp och ner upphovsrättsskyddat material på nätet ska kunna stängas av efter två varningar.
I går sade nationalförsamlingen ja till lagen, och i dag godkändes den även av den franska senaten. Röstsiffrorna i senaten blev 189 för och 14 emot, rapporterar Le Monde.
Det gör att den franska myndigheten Hadopi, som lagen är uppkallad efter, nu får möjlighet att spåra fildelare och kräva att internetoperatörer stänger av deras uppkopplingar i upp till ett år.

Den i Frankrike nu beslutade lagen är en tydlig framgång för upphovsrättsindustrin. En framgång som kommer ge industrin vind i seglen även utanför Frankrikes gränser. På en europeisk nivå diskuterar man huruvida det finns ett behov av ett grundläggande medborgarskydd i form av ett internets mänskliga rättigheter.

Upphovsrättsfrågan har kommit att bli större än frågan om fildelandets vara eller icke vara. Inte heller är det i första hand en fråga om kreatörers rätt till inkomst. Den avgörande frågan handlar om huruvida internationella storföretags ekonomiska intressen skall prioriteras framför enskilda individers rätt att kommunicera fritt med varandra.

Oväntat nej till fransk fildelningslag (HADOPI)

I SvD kan man i dag läsa att Nationalförsamlingen i Frankrike röstade nej till den “3-strikes law” som har diskuterats i tidigare inlägg här på cybernormer.

Men i nationalförsamlingen blev det alltså nej – 21 ledamöter röstade nej till lagen och bara 15 ställde sig bakom den. Nyhetsbyrån AP skriver att de flesta ledamöter var frånvarande och att nationalförsamlingen var så gott som tom.

Sista ordet lär inte vara sagt i Frankrike när det gäller det här lagförslaget. Återstår också att se huruvida grundläggande idéer bakom lagförslaget kan komma att införas via det Telekompaket som håller på att förhandlas fram i EU.

Nationalförsamlingens nej var av många bedömare överraskande. Samtidigt står det klart att man har tagit intryck av den massiva kritik som riktats mot förslaget, både den som formulerats genom den inhemska politiska debatten i Frankrike och den kritik som framförts i olika nätforum runt om i världen.

Även DN och bland andra Rick Falkvinge tar upp frågan.

Music publishers take interest in Cybernorms research

[This is a post from the Cybernorms.net blog, which is the English equivalent to Cybernormer.se. You can follow this link to read this post at its original URL.]

During the summer I was contacted by the president of a US trade group representing music publishers, who had read in the media about one of our studies. He was about to moderate a panel discussion, on Copyright and Internet, in Los Angeles and wanted to know more about our research on copyright, file sharing and social norms. He asked a number of interesting questions that urged me to revisit empirical data that we collected during the last years. Below is an excerpt of our conversation.

US Trade group president: I was impressed and interested in your study on many levels. I have not yet read your report in depth so forgive me if I miss points. But in essence I think your findings support the notion that Sweden’s IPRED does not change attitudes and thus enforcement will not change behavior unless it is robust and continued.

Me: Your conclusion that enforcement will not change behaviour unless it is robust and continued can indeed be drawn from our result. However, it is not guaranteed that stronger enforcement will lead to decreased levels of file sharing. The challenge is in our view to find solutions where the needs of the industry are met without violating fundamental principals of integrity, proportionality (sanction/violation) etc. If we move forward with enforcement to fast the interventions are met with countermeasures (both political and technical). This means that there is a breaking point when stronger enforcement creates countermeasures that overpower the effect of the enforcement. Our data show that in Europe the present enforcement levels are met by significantly successful countermeasures. What we have seen is also that legislators tend to abandon their alliance with copyright holders when the political price becomes to high. In our view enforcement is in many ways a risky path to rely on when protecting the interests of copyright holders. I would predict that the financially strong producers and distributers of tomorrow are the ones that ally with their consumers and look for innovative business models that are in line with the logic of the digital society.

US Trade group president: Another interesting take-away for me is the stated fact that in a country like Sweden where streaming is so prevalent – files-haring/Piracy still exists at levels it had reached before streaming became dominant. I have been of the opinion that once streaming is truly the dominant distribution method — file sharing will be become less of an issue. Why own something if you can have it anywhere any time? But this seems empirically not to be the case at least in Sweden.

Me: Actually our data support your idea that legal streaming has the potential to compete successfully with illegal file sharing. Also we show that there is a willingness to pay for media if it is supplied in a service minded way. The level of file sharing of music has decreased in Sweden (much due to innovative business models such as Spotify) while the level of file sharing of film and TV-shows has increased (where no good streaming solutions has emerged yet). Lack of availability and long release-times (in Europe) are probably the main challenges when creating good streaming solutions for film and TV. When people have gotten used to improved legal streaming solutions (and they have become the norm) it is logical to presume that it is possible to increase prices and the margin of profit. If the legal solutions become the norm (in a more clear way) again there will probably also be a greater public acceptance of regulations and enforcement.

US Trade group president: As you may know the US is about to embark on a similar enforcement protocol as France’s Hadopi. In the US the IP content owners have reached agreement with major ISPs to take graduated steps to curtail sharing with warnings, redirections to educational sites and and lower bandwidth. This plan comes after the disaster of SOPA and HIPAA. It is hoped these measures will have an effect — and I do wonder. We will see if the interests of the ISPs lie with subscriber numbers or with protecting IP. Another twist to this issue is the fact that Comcast, one of the largest ISPs now owns NBC, one of the largest content creators (though not in music). I have read literature that the efforts in France have been very effective, (decreased sharing and higher digital download sales) but I wonder if the data is correct.

Me: As you are probably aware the success story of Hadopi (painted for example by RIAA) is highly questioned by some scholars. I do not have data to prove either success or failure. However, due to our findings in Sweden I would be surprised if Hadopi has really succeeded. One thing that we see in Sweden is that when implementing stronger enforcement strategies the file sharing community tend to be more “professionalised”. This means that fewer people file share via torrent sites such as The Pirate Bay. However the remaining file sharers are more skilled when it comes to applying protective measures. Those file sharing ‘pros’ then release the downloaded content via sneaker-nets (usb-sticks etc.). For example our global survey on The Pirate Bay (90 000 respondents) show that girls do not use the site at all (5 percent). However, they do not buy music or film more then boys. They get it from people who download online for them or via “sneaker nets”. This is an example of problems when trying to say if Hadopi is a success or not from a copyright perspective.

Hovrätten och domen mot The Pirate Bay

Idag kommer så hovrättsdomen mot The Pirate Bay. De flesta rapportörer gör idag arkivsökningar och presenterar det som tidigare skrivits om The Pirate Bay, och så kan ju även vi göra. Det finns mycket matnyttigt i arkivet. En mer konkret vägvisare som också kan visa vidare är inlägget från när hovrättsförhandlingarna inleddes, “Fortsatt splittring i fildelningsdiskussionen“. Den handlar om olika sätt att se på TPB-målet och dess eventuella följder. Observera dock att det inte handlar särskilt mycket om juridik, utan snarare om vilken roll målet och domen kan spela för fildelningsfrågan överlag. Än viktigare fråga är vad som egentligen blir dömt.

Vi berör det i posten “Två Ipredfall i en smäll” där vi redogör för skillnaden mellan sökmotor, torrentlagring och trackerfunktion – alltså de tre delar som tidigare konstituerat det vi känner som The Pirate Bay, men som i nuläget tycks vara alltmer åtskilda. Till det kommer också en diskussion om magnet-länkar som jag tror kan vara viktig att ha i åtanke. Jag beskriver tekniken i en artikel i DN från förra året och benämner då torrent-filen som en karta, medan magnetlänken snarare är en vägvisare som visserligen pekar åt samma håll men utan krav på digital papperslapp.

I övrigt är det som sagt var mest upprepning av vad som hänt. DN har en blänkare med kort tidslinje, medan SvD har en fjuttis. DN kompletterar dock med en lång och riktigt bra intervju med Daniel Westman, forskare i it-rätt på Stockholms universitet. Liksom han sagt tidigare handlar frågan inte främst om lagligheten i den tjänst The Pirate Bay erbjuder, utan snarare om dess uppsåt. Konsekvenserna kan däremot definitivt bli oanade och röra mer än enbart The Pirate Bay:

Han menar att det finns en principiell problematik kring att alla nättjänster som tillhandahåller eller förmedlar information på något sätt kan användas för att begå intrång. Mot bakgrund av det skulle man i tingsrättsdomen kunna ha önskat en mer utvecklad diskussion som visade att det finns omständigheter i TPB-fallet som gör att de dömda har haft ett kvalificerat syfte till att tjänsten ska användas för att begå intrång. – Då finns det kanske ett utrymme för ett medverkansansvar, men annars måste man generellt kanske vara restriktiv att döma för tjänster som kan användas för både lagliga och olagliga ändamål, säger Daniel Westman.

Man bör i sammanhanget också ta sig en funderare på hur fildelningsrörelserna sett ut. Nu talar jag inte om rörelser som organisatoriska enheter, utan snarare om hur fildelningstrender rört sig. Jag och Stefan nämnde en tänkbar utveckling i vår SVT Debatt häromsistens, relaterat till skärpta fildelningslagar:

Forskarna kom fram till framförallt tre slutsatser: 1) väldigt få “pirater” har helt slutat använda traditionella p2p-nätverk; 2) “pirater” använder i ökad utsträckning streamade tjänster (olagliga och lagliga) och s. k. one-click host-tjänster som RapidShare och Megaupload, troligen för att dessa inte täcks av hadopi; 3) 50 % av de lagliga konsumenterna fildelar också samtidigt illegalt.

Jag tror det är viktigt att fundera på. Vi har hela tiden sett en förändring av fildelningsmönster. Det är knappast någon som idag använder Audiogalaxy eller Kazaa, och inte heller någon som sörjer. Det finns inte någon självskriven poäng i att hålla fast i det som varit, men väldigt svårt att se vartåt det barkar. Jonas Birgersson uttrycker i P3 Nyheter att han tror att anonymiseringen kommer öka. Det ligger i fas med sådant vi tidigare framfört. Samtidigt tycks inte The Pirate Bay särskilt påverkat av den hets som varit…

Uppdatering: Missa inte heller dagens andra stora bittorrent-relaterade nyhet, “U.S. Government Seizes BitTorrent Search Engine Domain and More“.

Antipirat ute och seglar

UPPDATERING: Härligt nog puffade vi samtidigt för vårt debattinlägg, jag och Marcin. Nåt som kan hända på en flerpersonsblogg. Men läs hellre Marcins, den är bättre! /ste

Den välbekante fildelningsbekämparen Henrik Pontén, jurist anställd av Svenska Antipiratbyrån, var häromdagen i radio och pratade om franska HADOPI-lagstiftningen som ett föredöme i att arbeta mot illegal fildelning. Han framhåller framförallt att skicka varningsbrev till de som “bryter mot lagen” som något mycket effektivt och eftersträvansvärt. Detta ser Pontén som ett mycket bättre sätt än att behöva inleda “en dyr rättslig process”.

Modellen med varningsbrev är dock problematisk på flera sätt, gällande rättssäkerhetsfrågan, internetoperatörernas roll i det hela, och inte minst huruvida förfarandet ens uppnår det syftar till att uppnå. Jag och Marcin de Kaminski kommenterar på SVT Debatt.

Läs mer hos
Kullenberg Swartz SR

Hotbrev fungerar inte mot fildelning

I förra veckan fick Antipiratbyråns Henrik Pontén utrymme i P3 Nyheter att ventilera sin förhoppning om att Sverige skulle kunna få nya lagar att använda mot personer som fildelar upphovsrättsskyddat material. Som förebild ser han det franska systemet, kallat Hadopi (det är här oklart om man menar Hadopi eller Hadopi2). Det här är något Pontén pratat om länge, senast i början av året. Till P3 Nyheter säger han nu:

– Det går i stort sett ut på att den som bryter mot lagen, i stället för att det blir rättslig process som här i Sverige, får ett informationsbrev hem där den som bryter mot lagen uppmanas att upphöra med det. Det har visat sig vara oerhört effektivt.

Är det här något som du tycker att Sverige bör ta efter?

– Ja, det tycker jag absolut. Som det ser ut i Sverige i dag måste vi ju stämma de här personerna och inleda en dyr rättslig process. Då är det ju oerhört mycket bättre för alla inblandade att det skickas ett brev.

Idag svarar jag och Stefan honom på Svt Debatt, under rubriken “Fildelare låter sig inte skrämmas av hotbrev”. Vårt svar fokuserar på två saker. Dels att Hadopi inte fungerar, och därför är en dålig förebild. Och dels att det system Pontén förespråkar är långt ifrån rättssäkert. Här är vår slutkläm:

Det finns stora rättsliga risker med att outsourca rättsskipning till privata aktörer. Det vi idag känner som rättssäkerhet eller mer slarvigt rättvisa försvinner i samma stund som man försöker finta den rättsapparat som är tänkt att hålla ordning. Pontén är jurist, så detta borde inte vara honom okänt. Att land ska med lag byggas är själva grundvalen i rättsstaten. Just därför är det direkt olustigt att Pontén menar att detta vore en framkomlig väg.

Läs gärna hela debattartikeln på Svt Debatt! Läs också mer om det här hos Christopher Kullenberg Oscar Swartz.

När skyddsvärda objekt ställs mot varandra

Att Internet, eller i varje fall många av de värden som Internet kan agera plattform för, är att betrakta som en mänsklig rättighet tycks allt oftare dyka upp som resonemang. Vi har på lite olika vis berört det här i bloggen, och jag tror där att det bäst länkade inlägget är det som har rubriken “Internet som demokratisk arena och rättighet” och som innehåller massa matnyttig information och vidarevisning. Även vår mexikanska gästbloggare Geraldine Juárez’ inlägg “Cyber-democratization of democracy” kan här vara läsvärt. Jag skulle nog dock vilja säga att ämnet alltför sällan problematiseras i svenskspråkiga bloggar, artiklar eller ens resonemang. Låt mig därför presentera en tankebana, som i varje fall kanske kan stimulera till diskussion.

I början av maj var Måns Svensson från Cybernormer paneldeltagare vid en debatt i Göteborg, som var tänkt att handla om ett lagförslag som EU-kommissionär Cecilia Malmström presenterat. Det Malmström har förslagit är att ett nätfilter likt det svenska “barnporrfiltret” ska implementeras på EU-nivå. Vi har redan tidigare skrivit om det, särskilt inlägget från ett seminarium hos Stiftelsen för Internetinfrastruktur kan visa hur diskussionen kring nätfilter kan förstås. Vid Göteborgsdebatten sade Måns Svensson i varje fall bland annat så här:

Det har sagts här att det här med att filtrera barnpornografi på nätet inte är en fråga om yttrande- och informationsfrihet. Men det menar jag att det är. Det är ju inte rätten att få ta del av barnpornografi som är fråga om yttrandefrihet utan tekniken att filtrera som är en fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Och den frågan tycker jag är grundläggande och väldigt svår. Om man ska starta den här typen av lagreglerad filtrering, oavsett om det gäller barnpornografi eller vad man nu bestämmer sig för att filtrera, så måste man skapa ett fungerande regelverk.

Vi har att göra med två skyddsvärda objekt här, å ena sidan har vi barn som utsätts för övergrepp och det måste man hantera på något sätt, och å andra sidan har vi yttrandefrihet och informationsfrihet och det måste också hanteras på något sätt.

Internet är idag ett femton-tjugo år gammalt fenomen, och rätten arbetar långsamt, rättsprinciper växer fram under lång lång tid och rätten har stora svårigheter att hänga med här för att skapa fungerande apparater som motsvarar de sociala normer som finns i samhället. Och här finns ett behov av att göra saker i rätt ordning, om man nu vill skynda på rättsapparatens hantering av saken på det här området. Och då menar jag här att rätt ordning är att först skapa ett grundläggande skydd för information- och yttrandefrihet på nätet och att därefter ta tag i frågan om vilka undantag vi ska göra från det här grundläggande skyddet.

Särskilt mittenstycket tycker jag är intressant och värt att fundera en extra gång kring. Ofta glöms det bort att det inte finns någon given position i resonemanget kring exempelvis nätspärrar – eller för den delen barnskydd. Istället är det hela tiden en avvägning: å ena sidan… å andra sidan. Barns frihet från övergrepp ställs mot en mer allomfattande frihet att uttrycka och ta del av åsikter. Det är inte helt enkelt, och kan vara värt att samtala mer om.

Just precis det, fast inte särskilt problematiserat, tog den kristdemokratiske EU-parlamentarikern och tidigare partiledaren Alf Svensson upp häromsistens. För att förstå det som komma skall krävs kanske viss förståelse för bakgrunden. Kort sagt så lades det fram ett förslag till parlamentsgemensamt uttalande, kallat Smile 29. Innebörden i uttalandet var ungefär att det är välkänt att övergrepp mot barn sprids via internet, och att det därför måste införas någon form av varningssystem gällande detta. Det som i uttalandet föreslogs var att man skulle utöka datalagringsdirektivet till att även gälla sökningar på Internet. Det är något oklart hur detta var tänkt att fungera i praktiken, men diskussionen gick i varje fall varm. Alf Svensson var, efter att ett antal parlamentariker dragit tillbaka sitt stöd, ende svensk att skriva under det här uttalandet och motiverade det så här i en intervju med Europaportalen:

Alf Svensson från Kristdemokraterna menar att hänsyn till den personliga integriteten måste få stå tillbaka när det handlar om att bekämpa barnpornografi.
– Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas. Även om man inte kommer åt allt material måste man försöka, säger Alf Svensson.

Samma resonemang för Alf Svensson i en debattartikel i tidningen Kristdemokraten, som är ett svar på några partikollegors kritik mot hans underskrift. Kritikertrojkan har för övrigt fått ytterligare ett genmäle publicerat, men den passage i Alf Svenssons inlägg som är i sammanhanget intressant är sista meningarna:

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Det här hänger någonstans ihop, även om jag misstänker att Måns Svensson och Alf Svensson inte spelar på samman planhalva, kanske inte ens samma spel. Här är jag lite osäker på hur man i Internetsammanhang bör presentera Patrik Fältström, han har en fot i varenda del av den svenska delen av Internet, men han sammanför någonstans båda ovanstående Svenssons (såväl Måns som Alfs) resonemang i en lång bloggpost fylld av diskussionslust. Det jag tänkte rycka ut ur sitt sammanhang är följande passage:

[Är] frågan så svartvit? Jag anser inte det, och även om man accepterar de grundläggande mänskliga rättigheterna så måste man också acceptera att det kan finnas specifika regler som är undantag från dessa grundläggande rättigheter.

Den svåra frågan är därför inte om vi ska ha dessa lagar och förordningar (läs: Datalagringsdirektivet och FRA-lagen m.fl.), utan snarare vilka undantag från de grundläggande rättigheterna som vi ska acceptera, hur de ska implementeras, och naturligtvis hur det ska övervakas.

Utifrån ett ställningstagande som är mer problematiserande än politiskt kan det, precis som Fältström skriver, vara intressant att konstatera att Internet idag på olika sätt är en plattform som rymmer en massa fri- och rättigheter. Visst, några skyldigheter finns också där, men inte fler än i det vi kan kalla köttvärlden. I takt med att det betraktas som svårhanterligt kommer vi med stor sannolikhet se allt fler inskränkningar i det vi varit vana att kalla Internet. Det kan röra sig om Datalagrings- och Ipreddirektiv, mer lokala tillämpningar som Hadopi och brittiska Digital Economy Bill och sådant som idag står bortom lag och rätt, exempelvis det svenska barnporrfiltret.

Att vara mitt i ett sådant skeende, när något okontrollerat plötsligt ska försöka bemästras, kan ur ett maggropsperspektiv kännas lite konstigt. Men det är ändå där vi är idag.

Visst, så kallad barnporr bör jagas rätt på och tas bort istället för att blockeras och gömmas undan. Men det är i sammanhanget teknikaliteter. Det man borde diskutera mer är därför istället vilka ingrepp som kan godtas göras vad gäller grundläggande mänskliga rättigheter, och kanske framförallt vilka effekter dessa ingrepp kan tänkas ha – bortom de fördelar man tycker sig se i stunden. Inför man blockeringar, lagring och övervakning måste man ofelbart ta ställning i frågor som rör överblockering, överlagring och över-övervakning (?).

För att såväl framtidens mänskliga rättigheter som framtidens Internet – ja kanske framtiden i sig – inte ska springa ifrån oss (och det i fel riktning!), är det dags att vi börjar sätta fingret på några väsentliga frågor. Här är mina fem cent, eller i varje fall några frågor som är värda att utgå från:

  • Vilka värden ser vi kring Internet?
  • Vilka andra skyddsvärden skulle kunna motivera inskränkningar i dessa värden?
  • På vilket sätt kan eventuella konflikter utredas, studeras och utvärderas (och eventuellt göras ogjorda)?

Gästblogg: Cyber-Democratization of Democracy

Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.

Cyber-Democratization of Democracy

Talking about democracy seems hard these days. Every single country have failed to excercise it. Digital Economy Bill, ACTA, Sinde Law, HADOPI, Manzanero Law, airport authorities searching devices. No data is protected only surveilled. No parlament is guaranteeing their citizens their protection against corporate interest. It would really be the end if it weren’t for what we can do with, and as, an Internet.

The Internet is one of the most important spaces where real democracy takes place. So people around the world – depending on their level of connectivity – are defending in different ways, different parts of this infrastructure. From Mexico to Sweden, Venezuela to Iran and many other. I would’t be afraid to say that all internauts are together in this one, even if we all interpret it differently.

If you ask me: what we are fighting for? I really couldn’t answer that we are doing it for democracy but for the Internet as democratic system. Unfortunately the access to this super functional system depends of connectivity and here is where I think the case of Mexico is interesting. It is necessary to understand all the implications that the internet have in places like Mexico, where the connectivity defines democracy in all possible levels.

Mexico is a country with a population over 100 million where connectivity is controlled by a monopoly called Telcel, owned by the richest man of the world: (Measuring the Information Society 2010 Executive Summary Page x)

So yes, Internet access and connectivity is a luxury in Mexico, one that takes work and effort to maintain for most of the society, as you have to pay your cellphone bill too. For example I pay 20 euros for a 1MB connection of internet and around 48 euros for 200 mins of mobile and 3G. So last year when the government tried to tax the internet with 3%, together with cable services and mobile services, mexicans jumped and start fighting not for internet per se, but actually to democratize the access to telecommunications, for all.

The pressure from the civil society sparked at Twitter and it grew to the point that internauts had to go to the Senate to explain to the government what the Internet means, using banal apple metaphores. The pressure and civil action of #internetnecesario got so big that the tax was stopped at least for the internet connection service and only, if your service was not hooked to Triple Play. However, the discussion have started and lots of people are more involved in the discussion about media and telecoms since the demonstrations held back in October of 2009. They were beautiful Really

Thanks to this event, a lot of people articulate the importance of connecting more people in a more cohesive way. Which includes regulating the anti-market generated by Telmex and open up the competition in order to fill the gaps that the monopoly leaves behind.

After this, a lot of debate and on-/off-line protest and debate arouse around pretty much every single law related with telecom, intellectual property, piracy and data. Yes, we have reacted around every single event but we haven’t been that good with pre-emptive protests or trying other channels. For good or bad and like other developing nations, the actions happens through Twitter mostly.

Anyway, during the negotiations of ACTA in Mexico back in january, a protest were held to demand transparency outside the Hotel Fiesta Americana, where the meeting took place.. Independent blogs and citizen media have been covering the development of the treaty and lately traditional national newspapers. Now, #ACTA is a daily trending topic in Mexico and it merges often with other topics worth contesting, like the Manzanero Law that enables authorities to prosecute piracy ex-oficio and is surrounded by dangerous statements of the industry lobbyist and politcians urging to regulate file-sharing and the internet at all.

One of the answers to this is a blog called openacta.org. The main object was to open up the discussion and demand, well, to open the ACTA. The dynamic so far has been to use information against itself by building news-streams of mainstream news that construct some kind of answers to their recent unreasonable laws and statements, trying to spark some dialogue about freedom, digital rights and democracy in relation to the global trend of controlling internet to the benefit of the industries that depend of the explotation of intellectual property. OpenActa also investigates legislative action in Congress and Senate through the daily monitoring of their initiatives and votes and sometimes have the really boring task of delivering petitions to Senators.

The mexican telecommunications ecosystem is really moving fast, even though our embarasing level of connectivity. Within a week we just had RENAUT – a controversial law that require to fingerprint cellphone users in order to combat organized crime - that almost disconnect up to 20 million users that refused to do so. In which other democracy do you substitute legal procedures with threats of removing connectivity? This was followed by a striking news from TIME Magazine announcing a government crackdown on Twitter under the same national security arguments. And keeps going, same week, lobbyist from the industry have been appearing in mainstream media calling for a “gradual response” (they don’t say 3 strikes) bill that regulate file-sharing. Finally, today the debate around the new Telecommunications and Audiovisal Content Federal Bill struck the internet.

As I write this article, a new Telecomunications and Audiovisual Content Bill is being discussed in the Congress, and as much as it offers all the basis to democratize the access to telecoms and even enables competition and promotes the respect to net neutrality principles, it also lacks a component that can guarantee the access to an internet where the most important thing is not “content” and stronger protection to freedom of speech rights. The next days are going to be interesting for sure.

As someone worded it perfectly in a recent discussion: “internet needs to be free, but first we need internet. 80% don’t have it”. So this is what we are fighting for. Rich countries like Sweden pay less for telecom access than developing countries like Mexico. If you consider that we have 50 million people living in poverty and around 19 million in extreme poverty it is obvious where the priority is.

Connectivity do define the state of democracy of a society.

So Sweden is the benchmark for connectivity. Until a few years ago Europe was a model to look for when speaking about democracy. However, The Pirate Bay Trial, HADOPI, Digital Economy Bill, Sinde Law, etcetera, have undermined this status Europe used to have as a role for democracy. An this is also where a country like Mexico with serious infrastructure and democracy disadvantage. level up and join the rest of the internet, to fight for democracy as a common interest.

It is going to be interesting to experience how the mexican society act and defend both, the democratization of internet and the internet as democratic system.

Geral­dine Juárez
Living in the streets of Mexico City and on the inter­net, she is interested in under­stand­ing the con­fig­u­ra­tions and effects cre­ated when soci­ety, infor­ma­tion, pop cul­ture, intel­lec­tual prop­erty and power col­lide in Méx­ico. She has been col­lab­o­rat­ing with net activist projects like Ope­n­Acta and the Phys­i­cal Agents of the Inter­net (A.F.I.) ‚ and writ­ting about infor­ma­tion and pol­i­tics in the cit­i­zen blog Crit­ica Pura.

Internet som demokratisk arena och rättighet

Internet som mänsklig rättighet är en tanke vi på Cybernormer bollar med emellanåt, såväl här i bloggen som vid mer köttsliga sammankomster. Det har då kanske framförallt rört det skolprojekt som så sakteligen börjar växa fram, där tanken är att underlätta för barn i den Indiska delstaten Kerala att få tillgång till internet som ett led i deras skolundervisning. Allt med stöd av artikel 13 i Barnkonventionen, en av FN:s nio konventioner om mänskliga rättigheter:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi har också berört ämnet när vi talat om nätpolitiska rörelser, såsom de svenska nätaktivisternas pågående fokusförändring och kinesiska upprop med krav på nätfrihet och öppenhet liksom att den franska författningsdomstolen ser internet som en “fundamental rättighet”. Bland de saker vi inte behandlat på bloggen är hur länder väldigt nära oss erkänt internet som en lagstadgad rättighet.

Idag släppte BBC News en nyhet om en stor undersökning som gjorts om hur människor uppfattar internet. 27000 personer från 26 länder har tillfrågats, och av dem menar närmare 80 procent att internet bör vara en mänsklig rättighet. Artikeln citerar Hamadoun Toure från Internationella Telekomförbundet (ITU):

“The right to communicate cannot be ignored. The internet is the most powerful potential source of enlightenment ever created. [Governments must] regard the internet as basic infrastructure – just like roads, waste and water. We have entered the knowledge society and everyone must have access to participate.”

Det är någonstans här som både vårt egna Networking@Schools och Iran-relaterade projekt som nyhetstjänsten DailyNiteOwl hakar på, och visar på en internationell trend i hur internet nu är ett led i en pågående demokratiseringsprocess. Jag har förövrigt själv berört det i debattartiklar kopplat till händelserna i Iran där jag hävdat att “demokrati inte kan finnas utan frihet till information, kommunikation och samtal“.

Att få in internet i ett politiskt MR-sammanhang förbereds också på flera håll. Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström formulerade i slutet av  november ett upprop för en “Internet Bill of Rights” med huvudkravet att Europakonventionen om skydd av mänskliga rättigheter också ska innefatta internet. Det skulle i så fall lite krasst innebär att tillgång till internet inte skulle få begränsas, vilket i sin tur skulle kullkasta lagar som hotar att stänga av medborgare från internet. Även det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Som bonus så här i slutet av inlägget vill jag också uppmärksamma en väldigt tänkvärd film. Avsändare är Human Rights Watch, och temat är hur internet används i rapportering av brott mot mänskliga rättigheter.