Juridik + Teknik = Svart?
Nej, det är ingen felstavning i rubriken. Det är en så kallad ordlek. Liksom det mesta som rör The Pirate Bay tycks även sitens relation till internetoperatören Black Internet nämligen bli en långdragen historia. Vi har skrivit om relationen dem emellan flera gånger här på Cybernormer. Som en kort sammanfattning kan man konstatera att Black Internet haft en kund som i sin tur levererat bandbredd åt TPB, en relation som för snart ett år sedan under viteshot avslutades.
Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.
På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.
Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:
“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”
“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”
När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.
“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.
Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.
Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:
“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”
Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.
Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?
Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.
Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?
Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.
(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)
Upp och ner, ner och upp. Om upphovsrättsjuridikens ofrånkomligt politiska syskon
Olika medier berättar idag om hur Piratpartiet tagit över att härbärgera The Pirate Bay på sina servrar i Stockholm leverera bandbredden till Pirate Bay. Bakgrunden är att domstolen Landgericht Hamburg nyligen beslutade att gå på sex stora Hollywoodbolags linje och utdöma ett direkt gällande förbud för operatören CB3ROB/CyberBunker mot att leverera bandbredd till The Pirate Baysajten. Piratpartiet har i sin tur sett ett politisk värde i att ta sig an frågan, tala om händelserna i termer av yttrandefrihet, och låta sajtens trafik gå via deras bandbredd. Sydsvenskan skriver exempelvis att
”Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn, däremot inte till själva torrentfilerna. Och inte heller till någon tracker, eftersom The Pirate Bay inte längre har någon egen tracker.”
Kolla exempelvis copyriot för skillnaden mellan att ha en bittorrenttracker och en sökmotor för torrentfiler. Den är, inte minst rättsligt, väldigt viktig.
För att rekapitulera frågan något, och sätta den i ett händelsesammanhang. En annan väg än att gå rakt på de som driver en sajt man inte gillar är att försöka strypa deras bandbredd genom att angripa deras operatör. Operatörerna, eller ISPerna, är ju väktare av internets infrastruktur, de kan härbärgera webbsajter åt kunder och de ser till att trafiken når dessa när folk surfar runt på internet. Eftersom ISPerna sitter på en sådan nyckelposition skyddas de från attacker och sig själva genom lagstiftning som poängterar att de skall förhålla sig neutralt till innehållet på sajter och att de t ex inte ska spara information om surfares identiteter längre än nödvändigt.
Det är också därför det är extra intressant när en ISP utsätts för påtryckningar från någon part. Ipredlagen handlar om detta, i sin praktik, och utgör alltså ett undantag mot den neutrala principen. Vi har sett det i fallet med Ephone, Telia och vi hör om lagstiftning som börjar rucka på principen som direktivet om trafikdata. ISPn Black Internet stängde ju ner sina leveranser av TPBsajten när de riskerade vite. Och nu är det The Pirate Bay revisited – igen.
Bandbreddsleverantören CB3ROB/CyberBunker levererar levererade bandbredd till The Pirate Bay, och har alltså nyligen belagts med ett preliminärt eller interimistiskt förbud mot att göra så av en domstol i Hamburg, rapporterar TorrentFreak. Hitta domen här (pdf) (från TorrentFreak).
Bakom förbudet står sex stycken Hollywoodjättar: 1) Columbia Pictures Industries Inc., 2) Disney Enterprises Inc., 3) Paramount Pictures Corporation, 4) Twentieth Century Fox Film Corporation, 5) Universal City Studios Productions, 6) Warner Bros. Entertainment Inc. Och de har rättigheterna till var sin film som de menar sprids med hjälp av TPB-sajten på ett olagligt vis (förutom nr 3, som det verkar som inte har lyckats visa detta för någon av sina filmer? Vad gör dom i sammanhanget? ”Hänger” med?).
Operatören CB3ROBs företrädare, Sven Kamphuis, vänder på det rättsligt sanktionerade perspektivet på ett ganska frispråkigt sätt:
“Now don’t get me wrong, I’m all for removing MPA content, as it’s crap anyway, and gives free promotion to criminal cartels that corrupt our governments, engage in unfair competition, and act [with hostility] against ISPs [which] is not the way to go, but as we believe in an open Internet, we’ll even let them stay around for a while”.
Trots denna kaxighet stängdes alltså leveranserna av. Vilket ledde till att PiratPartiet såg en chans att höja sin medianärvaro igen. Här träder upphovsrättsjuridiken ånyo in i den politiska sfären. Peter Sunde, denna gång som “Pirate Bays tidigare talesman”, ser den politiska sammankopplingen på ett väldigt konkret sätt som något som kommer att skydda sajten.
SVT: Om Piratpartiets it-operatörer har några synpunkter på att The Pirate Bay ligger hos Piratpartiet så blir det svårt för dem att göra något åt det. Om de klipper bandbredden så blir det ju faktiskt politisk censur – då klipper de ju även Piratpartiets nät.
Det här berättar också om rättens geografiska bundenhet. Kaliforniska mediaföretag går till en tysk domstol under tysk lag för att tvinga ett hollandbaserat tyskt företag att strypa bandbredden till en sajt som har svenska grundare. Och det ställer återigen upphovsrättens reglerade kontrollsystem i fokus. Upphovsrätten har otidsenliga element i sig, och en konsekvens av detta har gett en flora av skrivande kring TPB men även PiratPartiets plats i den politiska etern.
Nu är det ju inte så att Piratpartiet är den enda lösningen på vare sig bandbredd eller härbärgeringsproblem. Aktörer i andra länder, med annan politik, eller snarare andra juridiska råmärken, erbjuder naturligtvis sina tjänster. Man kan fråga sig vad följderna egentligen blir, mer än att man möjligen jagar bort härbärgerandet, riktar om flödena till länder som inte står under kalifornisk kontroll – i sin mest extensiva mening – och att man tummar på neutralitetsprinciper för infrastruktur för upphovsrättsliga mellanhänders skull.
svt om PP som operatör
svt och Sunde
SvD om att TPB är uppe igen
Nyhetskanalen.se
SR1 SR2 SR3
Mathias Klang
Om fildelares köpvanor i TPB-domens kölvatten
Internetsäkerhetsföretaget McAfee har undersökt förekomsten av fildelningssiter på sistone. Pirate Bay nämns i pressen lite varstans runt klotet, bla tar TimesOnline i San Fransisco upp internetsäkerhetsföretagets rapport, som konstaterar att “file-sharing websites” har ökat med 300 % de senaste tre månaderna och knyter det till den uppmärksamhet som skapades kring saken i och med domen mot The Pirate Bay i april.
Samma sak tar ZDNet i Storbritannien upp. De nämner även det interimistiska beslutet mot Black internet. I anslutning till Storbritanniens egna HADOPI-inspirerade förslag nämns en intressant sak, som knyter an till huruvida fildelare är sådana som vant sig vid ”gratis lunch”, som man hör refereras till ibland:
The Department for Business, Innovation and Skills under Lord Mandelson has pushed ahead with plans to include a ‘three-strikes’ provision in legislation that would see persistent unauthorised file-sharers disconnected from the internet. However, Demos found that these file-sharers on average spend over £30 per year more on music than those who download legally.
Det där är ju faktiskt oerhört intressant, om det stämmer. och ställer väl upphovsrättsindustrins argumentation delvis på ända? Demos, som beskriver sig som ”Independent think tank and research institute” har alltså gjort en undersökning, och artikeln ovan fortsätter med ett referat till deras rapport.
“Internet users who claim to never illegally download music spend an average of £44 per person on music per year, while those who do admit to illegal downloading spend £77, amounting to an estimated £200m in revenue per year,” Demos said in a statement. “The findings suggest that government plans to disconnect repeat illegal downloaders from the internet, announced by Lord Mandelson, could do the music industry more harm than good by punishing core consumers.”
Kan det stämma, vad säger ni? Någon som har fler undersökningar att visa upp? Man kan läsa mer här, bl a.
TPB-domen: Försvaret överklagar jäv, i SvD, Black Internet överklagar beslut.
Dags att hala flaggan och hissa …vadå? Om att gå från motståndets estetik till skapandets och nybyggandets
Jag vill lyfta fram en trend som har att göra med identitetsbeskrivningar av nätets aktörer. Visst finns det många trender, och som i alla trendbeskrivningar beror det ju på vad man väljer att ta fasta på. Likväl vill jag greppa om senaste årets tendens. Får se om ni håller med.
Talande för många av de nätburna initiativen under millenniets första år var motståndet, rebelliskheten och söndrandet. Det handlade om att hacka sig in, knäcka spärrar och räcka fingret åt befintliga strukturer. Piratflagg restes och vajade upproriskt stickande i ögonen på upphovsrättsindustri och politiskt etablissemang. Lagstiftningen var fortfarande lagstiftningen, politiken var fortfarande politiken, och båda något väsentligt annat än de olika nätcommunities som blommade upp.
På tidningen Fokus arrangemang i förra veckan ”När tekniken förändrar politiken” bytte jag några ord med Isobel Hadley kamptz, bland annat medlem i Juliagruppen , och Piratpartiets Rickard Falkvinge om identiteter och nätet. I bakhuvudet surrade Castells begrepp om motståndsidentiteter respektive projektidentiteter (som Måns Svensson tagit upp tidigare och Blay kommenterat) när jag la ut texten om att det tycks komma fler uppbyggande inslag i nätkulturerna nu, dvs kluster som snarare konstruerar eget än försöker rasera något redan etablerat. Något mer för än emot.
Både Juliagruppen och Piratpartiet är intressanta aktörer i det här sammanhanget, eftersom de utgår från så olika estetik. Kanske är de få åren som skiljer dem åt en viktig aspekt, de har uppstått ur delvis olika kontexter, identitetsmässigt.
Kort prolog: Även om Internets första decennier var en lekfull barndom, när lärandet och skapandet fortfarande var motorn så kan man tala om en period när striden om internet utvecklades. Kanske kan man säga att nånstans runt 2002 till 2008 därmed blev nätaktivismens trotsålder, tonårsperioden när man skulle bråka med etablissemanget, med de regler som fanns, bryta mot utegångsförbud och svära i kyrkan. Tiden när internet var punk. Detta var tiden när segare strukturer bjöd upp till kamp och estetiken här var tydlig: piraterna började segla: i bukter, byråer och partier. Men nu, när det bubblande tonårstrotsiga varit med ett tag förändras spelplanen, i takt med några av dess aktörer.
Rebellestetiken är tilltalande. Alla vill vara utmanaren, the underdog som reser sig på 5 och vinner matchen. Även Jan Guillou (delägare av Piratförlaget – som nyligen inte fick ut ip-nummer från server med talböcker i Hovrättsdom).
Samtidigt växer den regleringsmässiga överbyggnaden åt ett håll som inbegriper mer statlig och upphovsrättslig kontroll, fildelningssiternas fildelningssite ur ovan nämnda tidsålder The Pirate Bay, ett tydligt uttryck för protesten, trotset och brytandet mot etablissemangets normer, är hårt pressat av den dömande makten, sitens operatör dras in i målet, frågor om integritet i relation till övervakning samsas i samhällsdebatten med kreatörernas och kulturindustrins bevarande. Och här händer något. Som kan vara tecken på en mognadsprocess.
Men är det bara estetiken som förändras, eller är det även något mer grundläggande och identitetsmässigt? Några exempel på det senare: Med begrepp som fraktalpolitik och medborgarjournalism kan man beskriva hur nätaktivismen påverkat, exv. telekompaketet. Här kan man placera den redan nämnda nätverkande Juliagruppen (”internets vänförening”!) som till och med nämns av biståndsminister Gunilla Carlsson på newsmill som verkande ”för ett fritt och öppet internet”. Vi har sett en kamp för mänskliga rättigheter i iran med förgreningar till svenska nätneutralitarianer (som man skulle kunna kalla dom), WeRebuilds öppenhetsutredning, den franska gruppen La Quadrature du Net, bloggarnas seglivade påverkan i FRA-debatten när traditionell medias pansarkryssare både la till sent vid frågan och sedan för snabbt stövade vidare (fyll gärna på med fler exempel).
En fråga är naturligtvis om det hela är toppen på isberget, eller bara själva isberget? Mycket talar för det förra. Även om klustrena är små så tycks deras förgreningar vara större och i viss mån deras effekter stora. Och det ser ut som en föregångstrend för vad som komma skall, i större mått. När medvetenheten väl är planterad finns det väl ingen rimlig återvändo? Det finns med andra ord tecken på att utvecklingen går åt ett annat håll än vad Måns Svensson befarade i det sköna maj, efter både TPD-dom och införande av ipred:
Omfattningen vad gäller de attacker på unga nätkulturer som upphovsrättsindustrin via EU just nu formerar är av en sådan dignitet att man får förmoda att nätkulturerna kommer att tvingas allt längre in i en motståndsidentitet. Om man till det lägger att upphovsrättsindutrin förmodligen backas upp i sina ambitioner att bygga en central kontroll och övervakning av nätet, av ett säkerhetstänkande som uppstått i kölvattnet av bland annat “nine-eleven”, så förstår man att det är starka krafter som är i rörelse.
Det finns en aktivism som på ett annat sätt vill bygga, på ett annat sätt vill skapa nya strukturer baserat på en etik som har fötts ur nätverkets förutsättningar, ur internets möjligheter snarare än risker. Kort sagt, som att en gryende våg har börjat rulla där fröet är sått för en trovärdig övergång från en motståndsidentiteten i en projektidentitet. En förståelse i att det går att delta, det går att påverka, och det går att förändra – lagarna är inte huggna i sten. Politiken är inte till enbart för professionella. EU är inte en ointaglig borg långt bort. Grupper som kämpar för en ideologi som inkluderar förändringar för kollektivet, inte bara deras egen roll i förhållande till en gammal, traditionell logik.
Och Piratpartiet då? Den politiska kropp som anammat det vajande seglet, och i så mycket motståndets estetik. Hur når de nästa steg? När blir estetiken en black om foten för ett nödvändigt identitetsbyte? Lars Ilshammar och Kajsa Klein har på newsmill varnat för att underskatta partiet med hänvisning till att de bygger på en ”bestående samhälls- och värderingsförändring”. Kan partiet stå på egna ben, som en trovärdig projektör och byggare av framtiden?
Det intressanta och svåra året inför riksdagsvalet 2010 kommer att få utvisa detta. Eller som Falkvinge sa, när jag tog upp frågan om detta svåra år: – ”Alla år är svåra”.
Om piratpartiet och riksdagsval: sr nyheter24 dn
Nätoperatörernas nyckelroll för framtidens tillvaro
Telekompaketet är uppe för diskussion igen. Dock kommer Europaparlamentet bara att driva frågan om huruvida domstol behöver vara med i beslut om att stänga av fildelare från internet, dvs paragraf 138, och inte kring den större frågan om nätneutralitet.
Nätoperatörernas roll har att göra med vad Internet är och vad internet kommer att vara. Så länge de snarast är neutrala tillhandahållare av en infrastruktur kan de hålla sig utanför den värsta striden om Internets vara. Många nätoperatörer har exempelvis tagit ställning mot ipred, ofta med hänvisning till kundernas integritet .
Men det ligger en hel del gammal, ny och kommande lagstiftning som pekar ut nätoperatören som i en nyckelroll till att kontrollera internet. För att göra det hela tydligt, om än förenklat:
Telekompaketet har med operatörernas roll att göra (de ska kontrollera/filtrera).
Datatrafiklagring har med operatörernas roll att göra (de ska spara trafikdata).
Ipred har med operatörernas roll att göra (de ska lämna ut trafikdata).
Upphovsrätten har med operatörernas roll att göra (jfr Black internet)
Det ligger en legitimitetsfråga i det här som har med lagstiftning i relation till sociala normer att göra, och har därmed oundvikligen med makt att göra: Vem får säga vad internet skall innehålla, och därefter se till att det blir så? Vem skall tillåtas ha makten att stänga av individer från internetaccess och på vilka grunder? Det väcker naturligtvis även frågan om vem skall tillåtas övervaka internetanvändandet (läs: alla) i syfte att finna det rättsligt sett oönskade beteendet? Legitimitetsfrågan är central, och till den knyts integritetsaspekten eftersom i syfte för lagstiftaren att stävja ett rättsligt oönskat beteende så måste väldigt många helt lagligt internetsurfande människors förehavanden kartläggas. Och när detta teoretiska abstraherande landar i praktiken sitter nätoperatörerna som spindlar i nätet.
Och dessa spindlar känner sig med rätta hårt ansatta.
Operatörerna säger dock ifrån nu i en debattartikel undertecknad av Ann-Marie Fransson från IT&Telekomföretagen, tillsammans med vd:arna för nio internetoperatörer (Och får ett visst stöd från några svenska oppositionspolitiker).
De tar i vart fall upp tre viktiga poänger som jag vill peka på:
1. Som helhet sätter debattörerna fingret på den helt centrala frågan kring nätoperatörernas roll, vilken skall den vara? De tar upp både analogijämförelser med vägnätet som infrastruktur och med postgången i relation till att Posten inte kontrollerar vad som finns i breven.
2. Debatten måste igång INNAN lagarna är formaliserade och fasta. Dvs, inte bara innan de träder ikraft, utan även innan de slutgiltigt har beslutats om i demokratiska(?) parlamentariska församlingar. Generellt kan man nog säga att ju tidigare desto mer påverkansmöjligheter.
Detta har vi också sett under den växande nätaktivism, ett slags internetmedvetenhet som vuxit i FRA-debattens kölvatten, via Ipredimplementeringen för att landa i Telekompaketets förberedande stadier under senvåren och framåt. Det ser med andra ord ut som att denna medvetenhet har vuxit i nätaktivismens klusterbildningar under bara det senaste året. Hur mycket makt dessa klusterbildningar sedermera har är dock en annan, intressant, fråga som får diskuteras annorstädes.
3. Den rättssociologiska huvudfrågan genom det pikanta citatet från justitieminister Beatrice Asks ämbetsförklaring, som bland annat innehåller:
”Människor ska känna att rättsväsendet finns nära dem och finns till för dem, att lagar och regler är rimliga och relevanta och att rättsväsendet fungerar effektivt och rättssäkert”.
Detta kan då ses i ljuset, såklart, av fildelning kontra upphovsrätt och legitimitetsfrågan. Och därmed även upphovsrätten roll i helheten.
Detta sätter den repressiva regleringstrenden åter i fokus. Måns Svensson kommenterar på dn.se idag apropå vår undersökning om sociala normer kring fildelning och upphovsrätt:
“Jag tror att lagstiftaren har en för svag känsla för hur stor del av människors liv som pågår på nätet i dag. Särskilt i den här ålderskategategorin. Egentligen oroar jag mig inte för fildelningsfrågan, utan jag är mycket mer orolig för vad politikerna hinner gör med nätet. Marknader kan snabbt byta affärsmodell, men tunga europeiska lagstiftningar är oerhört svåra att byta.”
Vi återkommer med mer om undersökningen inom kort, men kan konstatera att internets vara ligger i vågskålen, genom kampen kring de politiskt utformade böra som regleringen skall sätta i pränt. Och med internets vara menar jag inte bara vår onlinetillvaro i någon mer banal mening utan snarare i en så betydande mening som att det är hur vår framtida levnadstillvaro i sig som avgörs av hur vi reglerar internet idag. Och en central gestalt att knyta ansvar till för vad som sker på internet är enligt regleringstrenden just nu nätoperatörerna.
Andra bloggar om: telekompaketet, nätoperatörer
Anonymisering som symptom på samhällskonflikt
Våren 2009 kan nog sägas vara våren då krypteringen av privatpersoners Internettrafik blev en mer allmän kunskap. Man kan säga att under 2009 lärde sig folket att det går att vara anonym på internet även när stora krafter inte vill att man skall vara det. Och under 2009 växte intresset, även till vissa anonymiseringstjänsteleverantörers förvåning. Anonymiseringen kan ses som ett symptom på en konflikt i samhället, som bland annat har med upphovsrätt, politik och föreställningar om ägande att göra.
I tidigare inlägg diskuteras nätneutralitet, och anonymisering kan ses som en variant av minskad nätneutralitet, som en trend som går mot ett mer protektionistiskt internet. Och att öppenheten är en poäng i sig är något bland annat Marcin menar när han därmed uttrycker det hela som “ett anonymt internet är också ett trasigt internet”. Anonymisering är bara en liten aspekt av vår pågående undersökning, men jag vill gräva lite i just denna lilla aspekt här. Man kan tänka sig att man analyserar anonymiseringstrenden i förhållande till integritet, mänskliga rättigheter kontra terrorism och säkerhetspolitik. Å andra sidan kan man snäva in spektrat något och analysera i förhållande till upphovsrätt, fildelning och mediadistribution. Jag väljer här det senare, men utan att för den skull säga att det förra är mindre intressant. Syftet är här att visa på de systematiska förutsättningar som bidrar till lagstiftning som ipred och rättsprocesser som den mot The Pirate Bay, som fortsätter i HovRätten, och efterverkningar mot operatören Black Internet som i mycket stod för anslutningen av siten.
Det kan i mycket beskrivas som en maktkamp. En maktkamp mellan en relativt välorganiserad industri (till den del det handlar om spridning av media) traditionellt sammankopplad med skapande verksamhet och en relativt oorganiserad men bred samling individer som finner den rättsliga regleringen illegitim. Vilket leder till en utbredd önskan att vara anonym online. Vilket lett till framväxten av en marknad för sådana tjänster vi inte sett förut med samma utbredning. Det här är naturligtvis inte raketvetenskap. Att det förhåller sig så är troligt. Men att sedan förklara varför är en svårare sak. Det handlar bland annat om att formulera detta relativt enkla faktum lite mer tydligt. Men först en kort tillbakablick.
Jag skrev två examensarbeten under 2005. Ett i rättssociologi och ett i juridik (med rättssociologisk inriktning). Det juridiska kallade jag Musikupphovsrätten i ett samhälle under förändring – Internet och fildelning ur ett rättssociologiskt perspektiv, där jag analyserade upphovsrätten från ett normperspektiv. Det var ett litet underkapitel på sidorna 59-60 med namnet ”Något kort om vad som är att vänta” som väckte mitt intresse när jag nyligen bläddrade igenom uppsatsen. I underkapitlet hade jag listat tre punkter som var någon typ av halvgrundade förutsägelser baserat på min normanalys.
-
”Som en följd av den digitala miljöns potential listas här tre förutsägelser om vad som troligen kommer att bli vanligare:
- Fler och mer anonymiserade fildelningsnätverk. Nätverk som genom olika lösningar begränsar insynen och möjligheten att rättsligt knyta individer till olaglig fildelning. Lösningarna kommer att vara av olika innovativ teknisk natur, exempelvis starkt krypterad.
- Upphovsrättsliga organisationer väljer, i brist på att kunna identifiera individerna, att via operatörerna försöka komma åt den olagliga fildelningen, vilket redan synts av. Dock kommer också Upphovsrättslobby försöka påverka lagstiftning åt att operatörer exv måste spara trafikinformation längre tid eller att lägre straffsats krävs för åtkomst av den.
- DRM. Det upphovsrättsliga skyddet privatiseras i högre grad, eftersom den offentliga bevakningen av upphovsrättens upprätthållande brister, ur dataföretagens och medieindustrins synvinkel.”
Och detta stod alltså klart redan 2005. Nu är det ju naturligtvis inte riktigt raketvetenskap det här heller, att göra dessa förutsägelser så sent som 2005 när upphovsrättslagen just reviderats och därmed beskrivits noga och bearbetats. Men ändå. Vart fall två av de tre punkterna stämmer bra in på vad som hänt under år 2009. Även om DRM, Digital Rights Management, dvs digitala skydd mot exempelvis kopiering som producenterna inför på produkter, numera oftast betraktas som en sämre väg att gå så såg vi ett tag hur tekniska spärrar talades varmt om inom upphovsrättsindustrin. Att operatörerna har en nyckelroll som både lagstiftning (telekompaketet, ipred, trafikdatalagringsdirektivet) och upphovsrättsindustrin förstått var inte lika klart 2005 men är ställt bortom alla tvivel och aktualiseras i mycket under år 2009.
Tillbaka då till krypteringen, eller mer specifikt uttryckt här, anonymiseringen. Precis som vår studie i januari/februari i år visade, så var majoriteten av de tillfrågade beredda att betala för anonymitet på internet för det fall att lagstiftning dök upp med syfte att enklare komma åt fildelare. Och mycket riktigt trädde den så kallde ipredlagen ikraft den 1 april 2009. Det totala internetflödet i Sverige sjönk enligt visa uppgifter med mer än 30 procent över en natt samtidigt som intresset för anonymiseringstjänster ökade.
“Vi har blivit överrumplade, fast vi kanske inte borde ha blivit det”, konstaterade i juni 2009 Jan Erik Fiske, styrelseordförande för Relakks, en anonymiseringstjänst som startades i kretsen runt Jonas Birgersson. Ipredatorinititativet visades upp för den anonymiseringstörstande (troligen yngre) allmänheten. Det är denna tjänst som mottog ca 170 000 intresseanmälningar och som inom kort kommer att släppas, enligt grabbarna bakom (TPB-trion med ett nätverk runt sig). Andra operatörer låter nu anonymisering ingå gratis i abonnemanget. Anonymisering har helt enkelt blivit en tjänst på en marknad.
Då, precis när ipred trädde ikraft, handlade det mycket om fildelning i tidningsrubrikerna. Men argumentationen har vuxit sig större än så. Många har utvecklat argumenten kring integritet och yttrandefrihet. Exemplet med klustret kring WeRebuild.eu och där TPB hjälpte till med nyhetsflödet ut ur Iran för några månader sedan, visar på aktivismen kring dessa värderingar och den oerhörda potential som finns i denna riktning. Vilket även politikerna plockade upp, inte minst efter Piratpartiets framgångar i valet till Europaparlamentet.
Men, som Måns Svensson skrev här på cybernormer.se redan den 2 april, dvs dagen efter Ipred trädde ikraft och när nedgången i trafiken precis visat sig:
Det är väl känt att repressiva reformer (ökad övervakning och skärpta sanktioner) ofta får en omedelbar och förhållandevis kraftig avskräckande effekt på människors benägenhet att bryta mot regler. Särskilt gäller det sådana regleringar som saknar starkt stöd i de sociala normerna. I regel klingar den initiala avskräckande effekten av med tiden.
Detta skrevs alltså baserat på en mer allmän förståelse för rättens roll i relation till de sociala normerna. Och då hade vi just visat på den totala avsaknaden av sociala normer i ålderskategorierna 15 till 25 år som säger att fildelning är fel. Dvs, de kände inte så själva och de kände inte några sådana förväntningar på sig från sin omgivning. Lägg nu till faktumet att datatrafiknivåerna är uppe på samma nivåer som innan IPRED trädde ikraft så har vi några intressanta frågeställningar kring relationen mellan rättslig reglering och sociala normer (notera också ”I regel klingar den initiala avskräckande effekten av med tiden”).
I och med att man kunde förutsäga att anonymiseringsintresset fanns redan innan Ipred trädde ikraft och att vi kunde visa på hur starka och spridda de sociala normer är som lever med flödet av det kommunikativa internet, vilket inkluderar företeelser som twitter, bloggande, facebookande, fildelande, msn:ande, wikibyggande, onlinerollspel med mängder deltagare (mmorpg). Sätt då in den rättsliga trenden mot den sociala utvecklingen och vi har konflikt mellan vad många känner är rätt och fel och vad som är formaliserat som rätt och fel. Anonymiseringen visar dels på styrkan i teknologin och dels på styrkan i den sociala norm hänger ihop med viljan att vara anonym.
Här någonstans kan man fortsätta teckna maktkampen i förhållande till upphovsrätt. Och komponenter i denna maktkamp är inte bara marknadsmodeller (”hur tar man betalt för gratis?!”, som upphovsrättsaggregatörer uttrycker det ibland) utan också hur tillvaron kan betraktas, för att beskriva det lite mer abstrakt. Det handlar om föreställningar om tillvaron. Det finns med andra ord en industri, en politik och en juridik som är konstruerad efter analoga förutsättningar där saker som att distribuera ljud och bild var en dyr investering som ganska rimligt krävde skydd för att bli av. Det låg här i samma riktning att se till att folk kunde skapa, leva på sitt skapande (såvida intresset fanns för deras skapande) och att skydda de dyra investeringar som behövdes för distributionen av skapandet.
En viktig poäng i sammanhanget är att med industrin, politiken och juridiken följer ett språk, en retorik som är bärare av de tankar som förmedlas och placeras i juridiken, försvaras inom politiken och operationaliseras inom industrin. Det är vad jag har beskrivit som the darling conceptions of your time. De föreställningar som ligger inbakade i systemet, kan man säga. Detta hänger också ihop med den paradigmatiska kamp som Håkan Hydén har beskrivit i bloggen. Den politiska-juridiska-idémässiga konstruktion fungerade och vilade på de förutsättningar som fanns att vila på. Och systemet fungerade för att förutsättningarna och konstruktionen som vilade därpå var så lika, det var tillräckligt homogent.
Nu vet ni redan nästa steg: förutsättningarna förändrades drastiskt. Det som var ljud och bild började kallas information, kunde översättas i digital form och därmed också kopieras utan några tunga investeringar. Den respekterade sociologen Manuel Castells beskrev det som nätverkssamhällets framväxt. Det handlar med andra ord inte längre bara om att skeppa ljud och bild från producenter till konsumenter (vilket bl a Oscar Swartz kritiserar i anslutning till tanken om bredbandsavgift, dvs den föreställningen) utan något socialt sett bredare hade vuxit fram, något nätverksbaserat, något som utnyttjade och formerade sig över de nya digitala förutsättningarna för att kommunicera, ta del av saker, ge av saker, skapa, prata, socialisera, bråka, bevaka och leva ut sina lustar. Det här är historia. Systemet däremot – nu talar jag om industrin, politiken och juridiken – adapterar sig i olika takt. Det har uppstått en konflikt mellan konstruktionen och de underliggande förutsättningarna.
Nu ska vi alltså påminna oss om att förutsättningarna snabbt förändrades. Vi pratar här om de senaste 20 åren, men framförallt de senaste 10, medan industrins formeringar vuxit från 50-100 år (från inspelningsmöjligheternas början och sen utvecklats), politikens roll är mer än sekelgammal, medan juridiken – och det här är intressant – å ena sidan utvecklats i form av immaterialrätt och mer specifikt upphovsrätt under framför allt andra halvan av 1900-talet men med element i form av formaliserade tankar om äganderätt som kommer från en mångtusenårig tradition beskriven även av den romerska rätt vi har inkorporerat från våra starka tyska influenser under 1800-talet (den som vill fördjupa sig här kan läsa Ditlev Tamms Romersk rätt och europeisk rättsutveckling).
Den juridiska sidans föreställningsvärld, dvs den juridiska konstruktionen, är här med andra ord en mix av relativt nya föreställningar om immateriellt ägande, knutna till de analoga förutsättningarna för distribution, och ett mångtusenårig tanketradition kring ägande. Man kan då konstatera framför allt två saker.
Den ena är att retoriken, språkbruket och de idéer om ägande som är mångtusenåriga och mycket utbredda i samhällskonstruktionen föder den kortare immaterialrättsliga traditionen med tyngd. Dvs förespråkare för den senare hämtar tunga argument ur den förra. Detta alltså oavsett om det är relevant eller ej. Det immateriella ägandet och det materiella ägandet är rimligen väsensskilda ting, därför bör man vara mycket vaksam på när dessa sammanblandas.
Den andra saken vi kan konstatera här är att den juridiska konstruktionen av det immateriella ägandet är beroende av förutsättningarna för den materiella/analoga distributionen. Dvs, hade det inte för tiden när de immaterialrättsliga idéerna kodifierades och utvecklades varit så tungt och dyrt att producera och distribuera ljud, bild och vad vi nu kallar information så hade inte juridiken konstruerats kring idén om kontroll över exemplar. Juridiken hade troligen inte konstruerats kring idén om produkter för media så mycket som för tjänster. Dvs, inte så mycket kring exemplar som kring flöden.
Här ligger med andra ord en viss paradox. Idéerna om immateriellt ägande är konstruerade och beroende av en tid när saker i allra högsta grad var materiella, dvs analoga. Hade upphovsrätten, exempelvis, skapats nu, dvs hade vi kommit på hur man spelar in ljud och bild och direkt gjort detta digitalt så hade upphovsrätten säkerligen också sett helt annorlunda ut på några bärande punkter. Den hade inte inte funnits, dvs behovet av någon typ av erkännande åt skaparen och någon typ av bestämmande hade vi troligen konstruerat i enlighet med en lång tradition av ägande och socialt förankrad norm, men den hade haft andra karaktärsdrag, mer anpassade åt de digitala förutsättningarna.
Vad har då denna schism, denna aktersegling som förutsättningarna och dess sociala konsekvenser har gjort mot industrin-politiken-juridiken (eller, såklart, bara delar av) med anonymisering att göra? Jo, man kan beskriva anonymiseringen, dvs den konstaterade breda önskan och strävan att surfa anonymt som finns hos folk, som ett symptom på glappet mellan å ena sidan stora delar av den samhälleliga konstruktionen och de sociala normerna. Följande fråga ställdes i januari/februari 2009, ca 100 individer mellan 15 och 25 år gamla:
Dvs, det finns sedan en tid en rätt så alarmerande glipa mellan vad folk tycker är ett lämpligt sätt att konstruera juridik, formera politik och operationalisera industri över de givna förutsättningar som finns för det och hur det nu är konstruerat.
Och nu återstår att se vad som hänt i 15-25åringarnas inställning till anonymisering EFTER ipredlagens ikraftträdande. Så här såg det ut i januari/februari 2009, dvs två-tre månader innan ipred trädde ikraft och fick stor plats i media.
Hur ser det då ut nu, post-ipredimplementering? Kommer vi att kalla 2009 anonymiseringens år? Det återstår att se. Anonymiseringen är dock i sig ett otvetydigt exempel på en samhällelig konflikt knuten till upphovsrätt och distribution av media.
Media om anonymisering
DI BLT SVT Sundsvalls Tidning Aftonbladet SvD Kulturnyheterna SR Ekot Lokaltidningen Lund IDG
Andra bloggar om: anonymisering, ipred, sociala normer
Läs- och länktips
Jonas Andersson & Pelle Snickars (red.): EFTER THE PIRATE BAY
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
