Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.

Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.

Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi har också berört ämnet när vi talat om nätpolitiska rörelser, såsom de svenska nätaktivisternas pågående fokusförändring och kinesiska upprop med krav på nätfrihet och öppenhet liksom att den franska författningsdomstolen ser internet som en “fundamental rättighet”. Bland de saker vi inte behandlat på bloggen är hur länder väldigt nära oss erkänt internet som en lagstadgad rättighet.

Idag släppte BBC News en nyhet om en stor undersökning som gjorts om hur människor uppfattar internet. 27000 personer från 26 länder har tillfrågats, och av dem menar närmare 80 procent att internet bör vara en mänsklig rättighet. Artikeln citerar Hamadoun Toure från Internationella Telekomförbundet (ITU):

“The right to communicate cannot be ignored. The internet is the most powerful potential source of enlightenment ever created. [Governments must] regard the internet as basic infrastructure – just like roads, waste and water. We have entered the knowledge society and everyone must have access to participate.”

Det är någonstans här som både vårt egna Networking@Schools och Iran-relaterade projekt som nyhetstjänsten DailyNiteOwl hakar på, och visar på en internationell trend i hur internet nu är ett led i en pågående demokratiseringsprocess. Jag har förövrigt själv berört det i debattartiklar kopplat till händelserna i Iran där jag hävdat att “demokrati inte kan finnas utan frihet till information, kommunikation och samtal“.

Att få in internet i ett politiskt MR-sammanhang förbereds också på flera håll. Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström formulerade i slutet av  november ett upprop för en “Internet Bill of Rights” med huvudkravet att Europakonventionen om skydd av mänskliga rättigheter också ska innefatta internet. Det skulle i så fall lite krasst innebär att tillgång till internet inte skulle få begränsas, vilket i sin tur skulle kullkasta lagar som hotar att stänga av medborgare från internet. Även det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Som bonus så här i slutet av inlägget vill jag också uppmärksamma en väldigt tänkvärd film. Avsändare är Human Rights Watch, och temat är hur internet används i rapportering av brott mot mänskliga rättigheter.

Antipiratbyrån, med juristen Henrik Pontén, i spetsen vill göra det möjligt för upphovsrättsorganisationer att skicka varningsbrev till misstänkta fildelare. Tanken är att det ska ske via en “statlig instans eller tredjepartsorganisation” som internetoperatörer är tvungna att att foga sig efter när så krävs.

Anledningen är troligen att bevisläget för Bittorrent är klart annorlunda jämfört med protokoll som Direct Connect. Via programvara för Direct Connect är det lätt att få översikt över vad varje enskild användare delar med sig av. Det blir då lätt att hävda att en enskild användare är ansvarig för tillgängliggörande av mycket stora mängder material. Via programvara för Bittorrent kan man inte på samma sätt se var varje användare delar ut, utan istället enbart få tillgång till vilka ip-adresser som deltar i spridning av en enskild fil. Det är då svårt att hävda något mer än att fildelning skett i ett enskild fall.

Tanken med Antipiratbyråns nya förslag är därmed att man ska kunna varna fildelare som kunnat spåras till filöverföringar som i kvantitet ännu inte nått upp till vad som krävs för att åtal ska väckas.

Förfarandet är inte helt olikt tidigare tillvägagångssätt, då upphovsrättsorganisationer direkt via internetoperatörerna skickat varningsmail till personer vars uppkoppling använts för olovlig fildelning. Då fick Antipiratbyrån backning av Datainspektionen på grund av sin hantering av personuppgifter och ändrade då sina arbetsmetoder. Den nya tanken med en extra instans som mellanhand kan därmed tänkas vara ett sätt att ta sig runt Datainspektionens kritik.

Presentationen rörde visserligen inte specifikt sociala rörelser på nätet – men de berörde många frågor som har att göra med sociala rörelsers möjligheter att påverka rätten. Samt frågor om hur engagemang i rättsliga frågor med tiden tenderar att påverka de sociala rörelserna mot ett slags förrättsligande. Teman som är av största intresse för oss som sysslar med att försöka förstå sociala och rättsliga normer i förhållande till internet.

Att förstå normbildningsprocesser på nätet och deras förhållande till rätten är dels en fråga om att förstå de sociala processer som uppstår i det att människor umgås, kommunicerar och interagerar på internet. Det vill säga att se nätet som en av alla de arenor där människor möts, socialiserar och genererar gemensamma förhållningssätt och förväntningar.

Men det är också en fråga om att förstå det som på engelska brukar kallas för Internet activism – grupperingar och strömningar på nätet som arbetar aktivt med att åstadkomma förändringar av samhället och rätten. Internet activism handlar således om att uttnyttja de kraftfulla verktyg för kommunikation och informationshantering som nätet erbjuder i syfte att påverka strukturer i samhället. Inte sällan handlar det om olika försök att påverka politik, lagstiftning och maktutövning.

I Sverige har begreppet nätaktivism ofta använts för att beskriva Internet activism som syftar till att påverka politik, lagstiftning och maktutövning rörande internet. Internet activism som syftar till att påverka andra strukturer i samhället än de som enbart rör internet har inte refererats till som nätaktivism i samma usträckning (men det finns undantag – exempelvis då aktioner på nätet som syftat till att stödja människorättsaktivister i Iran har fått epitetet nätaktivism).

Ett annat utmärkande drag hos de fenomen/rörelser som i Sveriga har beskrivits som nätaktivism är att de i hög utsträckning anammar vad Gustavsson och Vinthagen kallar för legalstrategier. Det innebär att man lägger stor kraft på att agera i förhållande till rätten och lagstiftningen. Det kanske tydligaste exemplet är det motstånd som växte fram på nätet mot den så kallade FRA-lagen. I övrigt har det framförallt handlat om ett engagemang i lagstiftningsprocesser på en EU-nivå med relevans för internet.

I sammanhanget kan nämnas The European Community Directive on Copyright in the Information Society (INFOSOC, Directive 2001/29/EC), The Intellectual Property Rights Enforcement Directive (IPRED, Directive 2004/48/EG), The Data Retention Directive (Directive 2006/24/EC), och nu senast det paket av direktiv som refereras till som The European Telecoms Reform Package (telekompaketet). Engagemanget har rört dels EU-direktiven som sådana, men också implementeringen av direktiven genom svensk lagstiftning.

Gustavsson och Vinthagen pekade på fem legalstrategier som används av sociala rörelser i allmänhet:

1. Upprätthålla existerande rätt eller kompensera dess bristande tillämpning, genom rörelseverksamhet som praktiskt påverkar eller underlättar rättsutövningen.
2. Reformera rätten genom att försöka övertyga eller påverka berörda aktörer eller allmänhet, eller genom att påverka existerande rättsliga institutioner.
3. Skapa ny rätt (som inte fanns tidigare) genom att ta över rättsutövningen på ett område (rättsbildning).
4. Utmana existerande rättsordningar, normregler, lag eller dess tillämpning genom att hävda en tolkning eller annan/högre rätts giltighet.
5. Underminera existerande rätt genom att göra motstånd och undergräva de maktrelationer som upprätthåller rätten.

Det krävs inte allt för mycket ansträngning för att se att svenska nätaktivister har begagnat sig av samtliga de fem legalstrategier som Gustavsson och Vinthagen menar är de centrala. Man har dessutom gjort det med en betydande grad av framgång.

En intressant och kanske viktig fråga i sammanhaget är om nätaktivismen i likhet med många andra sociala rörelser kommer att förrättsligas i den mening som Gustavsson och Vinthagen (med hänvisning till Brännströms avhandling Förrättsligande) beskriver:

Förrättsligande kan […] beteckna en utveckling genom vilken ett rättsligt handlingsmotiv får företräde framför ett annat – till exempel kulturellt, moraliskt, politiskt eller ekonomiskt – eller genom vilken en rättslig beskrivning av en situation får företräde framför andra sätt att beskriva situationen.

Med andra ord handlar det om att sociala rörelser i det att de anammar legalstrategier tenderar att låta de rättsliga frågorna bli överordnade i förhållande till konfliktens politiska (och egentliga) sidor. Om man vill formulera det i klartext kan man ställa sig frågan om nätaktivismen i det att nätaktivismen rör sig så frekvent på en rättslig nivå riskerar att förrättsligas och därmed underordnar sig rättsliga frågeställningar och rättsligt språk på bekostnad av friare visioner.

Jag har inget självklart svar på de här frågorna – men jag kommer att med stort intresse följa Gustavssons och Vinthagens forskningsprojekt. Bland annat genom den forskningsblogg som de står i begrepp att dra igång.

Det är kul att Carl Bildt som första regeringsföreträdare går på offensiven i arbetet för ett fritt internet. Han gör det med ett utrikespolitiskt perspektiv och fokuserar särskilt på regimerna i Kina och Iran.

Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge svarar att Sverige ska sopa rent på den egna uppfarten innan vi börjar moralisera över andra länder. Smutsfläckarna som han anser måste gnuggas bort för att Sverige ska återfå sin trovärdighet är FRA-lagen, IPRED och Thomas Bodströms datalagringsdirektiv.

Det är intressant att studera hur den politiska agendan vrids i takt med att debatten hårdnar. Det har de senaste valrörelserna tyckts vara en kamp om främst unga väljare som gjort att politiker tvingats ta ställning till frågor rörande upphovsrätt, fildelning och internet. Exempelvis har det också resulterat i tydliga vallöften, som sedermera kanske inte infriats riktigt så som det var tänkt. Det har också blivit het debatt kring de här frågorna på partikongresser, och där är resultatet ännu okänt.

Överlag är dock diskussionsklimatet väldigt polariserat och inte särskilt progressivt. I mer generella nätsammanhang ser det lite annorlunda ut. Liksom nätaktivismen försökt svänga om för att ta sig bort från brandkårstänket och istället sikta framåt har också den mer etablerade politiken börjat röra sig åt samma håll. Det har under det senaste året funnits flera hoppfulla tecken på att det faktiskt är förändringar på gång, vilket förstås känns hoppfullt. Fortfarande saknas dock en god plan för internetleverantörernas roll i förändringsprocessen, oavsett om det gäller upphovsrätt eller allmänt nätansvar. Kanske kan man börja diskutera de stora frågorna istället för att snurra runt i gamla cirklar?

Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (”Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.

Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.

Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.

Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.

JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att

“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)

Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.

Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”

Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.

Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.

Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd

* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.

Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?

För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.

Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.

Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.

Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.

Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:

Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.

Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att

EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.

Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.

Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.

Dagens Nyheter skrev häromsistens en god genomgång av hur upphovsrättsproblematiken sett ut under det som kommit att kallas 00-talet, ett årtionde som varit mer än händelserikt. En del av det som rabblas är redan utspelat, men mycket är också ännu inte avklarat.  Vi har redan sett hur EU-länder försöker införa att internetanvändare ska stängas av vid fildelningsrelaterad brottslighet, hur internetleverantörer hävdas vara ansvariga för deras kunders eventuella upphovsrättsbrott och hur enskilda internetanvändare blir både anmälda för något som i ungdomskretsar är mycket vanligt. Vad som väntar framöver är svårt att säga, men man kan nog utan att vara alldeles för vågad säga att konflikten kan sägas ha flyttat från fildelningsnätverken och nu rör ett bredare internet som arena.

Det är i varje fall en utveckling vi säkerligen kommer få anledning att fortsätta hålla ett öga på.

Bloggen har nu funnits ett år och har blivit ett väldigt bra fönster utåt, där vi kunnat kommunicera våra forskningsfrågor, funderingar och resultat. De mest populära inläggen under året var bland andra Rättsliga normer och sociala cybernormer, Vetenskap, journalistik och politik, och Domen mot The Pirate Bay – några reflektioner så här i efterhand. Vi hade också flera intressanta gästbloggar av externa skribenter. Året avslutades med att den första rapporten som kommit ur projektet, kallad “Sociala normer kring fildelning och den europeiska lagstiftningstrenden“, släpptes.

Det nya året bjuder förstås på nya utmaningar. Dels fortskrider projektet enligt den plan som finns, men vi kommer också med stor sannolikhet få vara med om flera aktuella händelser som glider över på Cybernormers område. Som en ickedetaljerad tidslinje kan man se ettårsdagen av införandet av Ipred, därefter en valkampanj som säkerligen i någon utsträckning kommer fokusera på nätfrågor och dessutom ännu en rättegång mot The Pirate Bay senare i höst. Parallellt med detta sker mycket på EU-arenan, där three-strikes-laws och olika typer av lagpaket verkar diskuteras lite varstans.

Under året kommer vi från Cybernormers sida också förgrena vårt projekt mot andra delar av vårt intresseområde. Även om fildelningsdiskussionen ständigt tycks vara närvarande finns även annat vi både vill och borde studera närmare.

Kul är också att Lunds Universitet nu försöker samla alla forskningsrelaterade bloggar kopplade till universitet på en sida, och där finns förstås även vi.

I en tid när metaforen “krig” används för att beskriva försök att hindra av digital spridning av kulturella uttryck. När britterna är nyfikna på effekterna av våra jaga-fildelare-lagar och till och med indierna kastar ett öga åt vårt håll kan det vara på sin plats att fundera över vilka föreställningar som debatteras, deras inbäddadhet i lagstiftning, och relevans för en analys av vår samtid. Så har jag gjort i mitt inlägg i följande antologi:

FREE BEER 1.0

FREE BEER (version 1.0) is a collection of texts written by speakers at FSCONS 2008 and based on their respective talks. FREE BEER is based on classic communication technology, but with added hypertext protocols for a natural energy boost.

The authors of FREE BEER are Rasmus Fleischer, Jeremiah Foster, Stefan Larsson, Mike Linksvayer, Smári McCarthy, Henrik Moltke, Nikolaj Hald Nielsen, Denis Jaromil Rojo, Johan Söderberg, Victor Stone and Ville Sundell.

The entire book is published under the Creative Commons Attribution-Share Alike license, version 2.5. This licence gives everyone the right to share, modify and even make money from the book, as long as it happens under the same licence.
Of course, FREE BEER is also a beer. You can find out more about the beer in the interview on page 57.
FREE BEER has been edited by Stian Rødven Eide.

Antologin följde i efterdyningarna av förra årets FSCONS (Free Society Conference and Nordic Summit, som var i Göteborg). Några av talarna satte sina presentationer på pränt i en antologi med namnet FREE BEER 1.0 , som släpptes för några veckor sedan. Den kan laddas ner här, men också köpas som print-on-demand.

Det är en rätt brokig skara författare. Mitt bidrag, The darling conceptions of your time: Or, why Galileo Galilei sings so sadly in the chorus beskriver föreställningar, eller conceptions, som är konfliktfyllda, i den upphovsrättsliga lagstiftningen och debatten runt regleringen i den digitala kontexten.

Jag ägnar mig framförallt åt fem föreställningar, om
1. äganderätt
2. kontroll över exemplar
3. stöld
4. de fås skapande för de mångas konsumtion och
5. uppdelningen privat/offentlig miljö.

Det finns fler intressanta föreställningar, uppdelningen kanske kan förbättras, men hursomhelst är det föreställningar som kan diskuteras från många perspektiv. Några är enklare att brottas med än andra. Vissa mer förankrade i lagstiftning än andra. De utgör föreställningar och metaforer som ingår i debatten. Många bloggare har så klart uppmärksammat föreställningarna och beskriver inneboende problem i de olika föreställningarna från olika perspektiv. Som, Schultz, Schwartz, Larry, och Rasmus.

Jag använder Galileo Galilei i texten för att illustrera hur uppfattningar som rör tingens ordning kan förändras, vara inbäddade i trögrörliga strukturer som bland annat kan ha med makt att göra, och bli föremål för en kamp mellan ”världsbilder”. Det finns element av upphovsrättsdebatten, och även nätneutralitetsdebatten, exempelvis med nätoperatörernas roll (är dom som vägnät och postgång?), som absolut går att beskriva i termer av en kamp mellan hur tillvaron skall beskrivas, eller kamp mellan paradigm.
Där inkluderas på flera sätt också såklart skapande, exempelvis musik, och dess reglering och distribution. Mårten Schultz skriver exempelvis om att upphovsrätten inte är äganderätt. Och visst finns det ”risker med ett sloppy språkbruk”. Men det är just i det slarviga användandet, i glidningen, som den delvis omedvetna kampen kring koncepten sker, till etiketterna som sätts på saker och ting. Den som vinner mark med sin användning, är den som får definiera konceptet.

Se också
FRAMTIDSBOKEN
Nikolaj Hald Nielsen
men framförallt allt Daniel Johanssons och Markus Larssons studie av musikindustrins inkomstutveckling, enligt industrins rapporterade siffror, i en uppdelning mellan the live sector, the collecting sector, and artists as a group. Kan inte nog påpeka vikten av denna typ av mer förankrat tecknade porträtt över hur tillvaron egentligen ser ut. Debatten mår bra av det, analysen av lagstiftningen, (föreställningarna och metaforerna) mår bra av det.

Om artister som är mot stöld, som de kallar den olagliga fildelningen. Juridikbloggaren Mårten Schultz har en diskussion kring illegal fildelning inte är stöld.