Rent praktiskt har jag (Marcin) fortsatt min bana in mot vetenskapens inre. Från och med i onsdags (faktiskt!) är jag inte bara knuten till Cybernormer på projektbasis, utan nu istället som doktorand vid Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet som ju projektet bor hos. Mitt huvudspår kommer där vara nätfilter i såväl bred som smal kontext, vid sidan om mitt tidigare intresse för allmän nätpolitik och nätbaserad interaktion.

Missa förresten för all del inte den bok som Stefan, trots idogt avhandlingsarbete, har skrivit om här. Med en närstående piraträttegång är det säkert dags för många att uppdatera det nätpolitiska tänket.

Boken håller som sagt på att bli tillgänglig nu i dagarna, och “släppet” den 8 sept är tänkt som ett enkelt panelsamtal med Anders Rydell och oss redaktörer, samt möjligtvis några av de medverkande, på pressklubben Desken (på baren Kåken i Stockholm). Ni är alla givetvis varmt välkomna! Återkommer med mer info om det, spika gärna den 8 i almanackan.

Så: Baren Kåken, restaurang 1900:s bakficka. Regeringsgatan 66. Onsdag 8 september. Redaktörerna Pelle Snickars och Jonas Andersson är där, i samtal med skribenten och författaren Anders Rydell, som skrev Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood ihop med Sam Sundberg. Förhoppningsvis är en och annan av de 17 författarna till bidragen i Efter The Pirate Bay där. Jag kan inte komma. Sitter fastkedjad vid mitt avhandlingsmanus i Malmö.

Uppdatering (bild med inbjudan). Boken kan man köpa billigast på plats med andra ord.

Vi är ett par stycken som utvecklar teman relaterade till metaforanvändning, något även en av de bidragande författarna, Rasmus Fleischer, uppmärksammat. Här kan jag lyxa till med att låta Rasmus recension stå för fiolerna i vad mitt bidrag handlar om:

Detta problematiseras av Stefan Larsson som belyser hur metaforerna flöde och exemplar samexisterar. Även de kommersiella aktörer vars affärsidé är att erbjuda flöden måste förhålla sig till det juridiska ramverk som utgår från att de som flödar ändock är enskilda exemplar, försedda med en tänkt prislapp. Därav de fullständigt absurda siffror som Stockholms tingsrätt räknade ut i skadeståndet för The Pirate Bay.
Stefan Larssons bidrag till antologin är även det som mest uttalat teoretiserar metaforernas betydelse. Hans utgångspunkt är en bok som har utövat stort inflytande inom kognitionsforskningen, Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson. Dessa hävdar att inte bara vårt tänkande utan även vårt handlande är djupt metaforstyrt. Nätets politik kan då förstås som en strid om vilka metaforer som ska gälla.

Det är en bra beskrivning, även om sista meningen förenklar. Många i antologin skriver om vad vi uppfattar som tydliga figurativa metaforer, men en poäng jag vill lyfta fram i min text är att metaforanvändningen går till på ett mer fundamentalt plan än så. Det blir ju lite pedagogiskt svårt eftersom jag själv ägnar mest möda åt en explicit metafor som just ingår i ett slags kamp om nätets politik. Exemplarmetaforen är dock av ett sådant slag att vi inte lika lätt uppfattar den som en metafor, som vi kanske enklare gör med ”molnet” i cloud computing eller ”pirat” i piratpartiet.

En längre poäng i min text än den Fleischer redovisar är att rätten inte alls är värderingsfri, om någon trodde det, men också att den kan leda till absurda konsekvenser utan att det ens uppmärksammas som något inneboende problem hos rätten. Jag analyserar en central del hos upphovsrätten i termer av konceptuella metaforer. Metaforer brukar ju betraktas som något uteslutande knutet till språkliga konstruktioner snarare än tankemässiga. Som kontrast till minimalistiska föreställning av metaforer har språk- och kognitionsforskarna George Lakoff och Mark Johnson visat att ”metaforer finns överallt i vårt vardagsliv, inte bara i språket utan även i tanke och handling. Våra vanliga begreppsmässiga system, enligt vilka vi både tänker och agerar, är i grunden metaforiska till sin karaktär”. Metaforer och de föreställningar de bygger på uppstår ur vårt interagerande med vår fysiska och sociala omgivning. De är härledda ur kroppsliga upplevelser (”balansen” håller dig upprätt; ”mer är upp” för när du lägger saker på varandra så höjs högen ”uppåt”) (Lakoff 1993, s 240), visuella bilder (lagens ”långa arm”). (se Berger 2009, s 262-266).

Med detta konceptuella metaforbegrepp kan man analysera sig in bakom dolda värdestrukturer i formuleringar. Speciellt intressant blir det i rättsliga formuleringar, eftersom dessa har en explicit maktapparat knuten till sig som kan styra marknader, låsa in människor, premiera monopol och så vidare. Vidare kan man säga att kan man kontrollera formuleringen av dessa imperativ kan man även rama in föreställningar om hur verkligheten är uppbyggd. Och om man skulle vilja protestera mot imperativet, men inte förstått att man redan köpt och tagit till sig den metaforapparat som det är uppbyggt kring så kommer man finna sig i den extremt utsatta och svårmanövrerbara positionen att man inte bara försöker argumentera mot imperativet men också förhåller sig i underläge eftersom man låtit sin motståndare rama in debatten med sin version av tillvaron.

En sådan dold värdestruktur i upphovsrätten är dess bundenhet till ”exemplar” och därmed kontroll över dessa. När de exemplar som upphovsrätten reglerade i en analog tillvaro också skulle regleras i en digital tillvaro expanderades begreppet ”exemplar” till att innefatta även de digitala ”exemplaren”, trots att dessa inte är bundna av samma begränsningar och karakteristika som sina föregångare. Konsekvenserna blir – tada – stundtals absurda.

Rasmus gör förresten en bra och viktig samtidshistorisk exposé i antologin, fylld av rättssociologiska poänger som att enskilda lagförslag som rör nätmiljön inte kan betraktas utifrån sin omedelbara (tänkta) effekt. Konsekvenserna är långt större och mer svåröverblickbara än så. Nätets karaktär är sådant (generativt) att entiteter kan splittras upp eller aggregeras, som The Pirate Bay, flödena gömmas, anonymisering förstärkas, krypteras, och alternativa lösningar erbjuds ständigt, om det så är mot spotifyreklamljudet eller bevarande av den data som streamtjänsterna är menade att inte lämna kvar. Exposén är viktig just för att den nyanserar allt det som vi retrospektivt tenderar att helt vulgärt förenkla och polarisera. Rasmus diskuterar inledningsvis piratestetikens död, som jag även varit inne på i en post och diskuterar metaforrelationen vatten och Internet. Rasmus kretsar påfallande ofta kring rättens roll i nätpolitiken, vilket gör hans text rättssociologiskt intressant, om man nu inte skulle tilltalas nog av nätpolitiska analyser.

Övriga medverkande i Efter The Pirate Bay är

Jonas Andersson, Leif Dahlberg, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer, Lars Ilshammar, Peter Jakobsson, Daniel Johansson, Nicklas Lundblad, Tobias Nielsén, Karl Palmås, Kristoffer Schollin, Karl Sigfrid, Pelle Snickars, Oscar Swartz, Johan Söderberg, Nina Wormbs.

Andra om boken:
Andreas Ekström
Staffan Malmgren om dess licens
Copyriot var först ut med tillgängligörande.

Jag har varit inne på tankekonstruktionernas inlåsningar i upphovsrätten tidigare, i termer av conceptions, eller föreställningar. Och har skrivit om det i en antologi från presentatörer på FSCONS 2008. Finns i tryck här.

Exempelvis skrev jag och Christopher Kullenberg om nätneutralitet på SvD Brännpunkt, som ett svar på att Näringsdepartementet inte ser några hotbilder mot det öppna nätet. Viss fördjupning finns på min egna blogg, och kan kanske vara intressant läsning. Jag har också gjort ett snabbt inhopp i frågan om Datalagringsdirektivet, den här gången på nyhetsplats.

Något jag med flit, mest på grund av förra veckans piratrabalder, avvaktat att skriva om har varit en diskussion med Alf Svensson (kd) som jag har haft på debattplats i Expressen. Den rörde hans engagemang för den skriftliga förklaringen Smile 29, som jag berör i inlägget “När skyddsvärda objekt ställs mot varandra“. I korthet handlar det om att Svensson varit enda svenska EU-parlamentariker att skriva under en förklaring som med barnskydd som argument förespråkar en utvidgad datalagring. Kritikerna, däribland jag, menar att syftet med förklaringen primärt är att stärka Datalagringsdirektivets ställning i och med en förestående översikt. Svensson själv säger i tidningen Kristdemokraten att:

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Mitt, något konfrontativa, utspel mot Alf Svensson fick rubriken “Alf Svensson ohederlig om EU:s datalagring” och besvarades snabbt av Svensson när han kontrade med att “Kritik mot EU-datalagring saknar trovärdighet“. I slutrepliken, som var min, konstaterar jag rätt kort och torrt att “Alf Svensson vägrar prata datalagring“. Jag låter dem stå okommenterade, för innehållet i artiklarna talar för sig själv. Det är ett klassiskt om än något internt meningsutbyte.

Lite lagom våghalsigt skriver dessutom jag och Karin Ajaxon, också från Juliagruppen, idag på UNT Debatt om varför det här med nätfilter kan vara en bortkastad idé. Vår slutkläm är något spekulativ, men ett gott antagande utifrån vår samlade kunskap om hur Internet fungerar:

Barn måste vara skyddade från övergrepp även på nätet. Detta görs bäst genom en grundlig problemanalys och effektiva lösningar. I stället för att blockera hemsidor med oönskat material bör krafttag göras för att faktiskt slå till mot de servrar som sprider detta. Att blockera hemsidor på det sätt som Wikström uppmanar är en enkel åtgärd, men ingen lösning. Framförallt hjälper det inte barnen.

Mer resonemang kring det här med nätfilter är lätthittad här på Cybernormer. Det är något vi skrivit en hel del om, förhoppningsvis finns det något som kan stimulera till diskussion.

…det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Nu börjar deras arbete så lida mot sitt slut. På en stor IGF-konferens i Vilnius i september planerar de att presentera “Charter of human rights and principles on the Internet” som slutarbetet kommer heta. IGF står för Internet Governance Forum och är FN-initierade forum som arrangeras där frågor rörande övergripade frågor kring infrastruktur och utbyggnad av Internet hanteras. Svenska representanter som brukar delta är exempelvis Post- och Telestyrelsen, Näringsdepartementet och andra initierade nyckelpersoner.
Det utkast till näträttighetshartern jag fått se är riktigt ambitiöst och verkar täcka in väldigt mycket. I förordet står exvis:

This Charter applies human rights standards and principles to the internet. The internet is the emerging foundation of global communication, with other communication and media platforms, from broadcast to mobile phones, gradually converging around internet-based networks. The internet is also a globally interconnected resource: actions taken by users, businesses, or governments in one country can shape the nature and function of the network for all people all over the world.

(…)

The following rights and principles identified as crucial for the governance of the internet are based on the core values of human rights like human dignity, equality and non-discrimination, solidarity, diversity, rule of law and social justice. All stakeholders need to respect, protect and fulfil all the human rights on the Internet, and to ensure that the internet operates to evolve in a way that supports and expands these human rights as an instrument supportive to human rights. Internet governance must therefore be guided by internationally agreed human rights standards, and designed and implemented in an inclusive process bringing together public administrations, governments, civil society as well as businesses. This Charter seeks to support that process through applying human rights standards to the internet.

När det färdiga resultatet kommer i början av september kommer vi få anledning att återkomma till det här. Tills dess kan vi fortsätta grotta ner oss i hur det så ofta blir totalhaveri när mellan olik skyddsvärden på nätet ställs mot varandra. Det är där vi är idag.

Terminologin är förstås hämtad från den rätt ekonomiteoretiserade teknikutvecklingen, där man gärna pratar om inlåsningseffekter och standarder. Det började i princip med tangentbordsexemplet QWERTY (Liebowitz & Margolis) men har vuxit ut till att beskriva även planeringsinlåsning till bilism (Falkemark), historisk sociologi (Mahoney reder ut bra) och common law-systemets reproduktion (Hathaway, via tidiga amerikanska klassikern Oliver Wendell Holmes Jr.). Och nu då Europeisk upphovsrätt i ett rättssociologiskt sammanhang. Vilket är nytt för just detta sammanhang, men ger begrepp som är användbara för rättsliga förändringstrender när politiken långtifrån är helt fri att välja fortsatt bana för en reglering. Artikeln kommer i Edinburghtidskriften SCRIPTed, troligen så sent som i december.
De vetenskapliga tidskrifternas kvarnar mala långsamt.

En annan artikel, möjligen lite mer eklektisk, som jag skrivit med Håkan Hydén, kommer under senhösten i en Mexikansk/Kanadensisk antologi med det i sammanhanget något märkliga namnet Technology for Facilitating Humanity and Combating Social Deviations: Interdisciplinary Perspectives. Även om vi inte riktigt passar in i sammanhanget (vi bryter snarare upp diskussionen i att vad som är “social deviations” förändras) kommer artikeln under senhösten någon gång. Den har fått namnet Law, deviation and paradigmatic change: Copyright and its metaphors. Mer om det senare.

Att fundera på: “Kassettersättning” för mobiltelefoner? Sydsvenskan. SvD.

I början av maj var Måns Svensson från Cybernormer paneldeltagare vid en debatt i Göteborg, som var tänkt att handla om ett lagförslag som EU-kommissionär Cecilia Malmström presenterat. Det Malmström har förslagit är att ett nätfilter likt det svenska “barnporrfiltret” ska implementeras på EU-nivå. Vi har redan tidigare skrivit om det, särskilt inlägget från ett seminarium hos Stiftelsen för Internetinfrastruktur kan visa hur diskussionen kring nätfilter kan förstås. Vid Göteborgsdebatten sade Måns Svensson i varje fall bland annat så här:

Det har sagts här att det här med att filtrera barnpornografi på nätet inte är en fråga om yttrande- och informationsfrihet. Men det menar jag att det är. Det är ju inte rätten att få ta del av barnpornografi som är fråga om yttrandefrihet utan tekniken att filtrera som är en fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Och den frågan tycker jag är grundläggande och väldigt svår. Om man ska starta den här typen av lagreglerad filtrering, oavsett om det gäller barnpornografi eller vad man nu bestämmer sig för att filtrera, så måste man skapa ett fungerande regelverk.

Vi har att göra med två skyddsvärda objekt här, å ena sidan har vi barn som utsätts för övergrepp och det måste man hantera på något sätt, och å andra sidan har vi yttrandefrihet och informationsfrihet och det måste också hanteras på något sätt.

Internet är idag ett femton-tjugo år gammalt fenomen, och rätten arbetar långsamt, rättsprinciper växer fram under lång lång tid och rätten har stora svårigheter att hänga med här för att skapa fungerande apparater som motsvarar de sociala normer som finns i samhället. Och här finns ett behov av att göra saker i rätt ordning, om man nu vill skynda på rättsapparatens hantering av saken på det här området. Och då menar jag här att rätt ordning är att först skapa ett grundläggande skydd för information- och yttrandefrihet på nätet och att därefter ta tag i frågan om vilka undantag vi ska göra från det här grundläggande skyddet.

Särskilt mittenstycket tycker jag är intressant och värt att fundera en extra gång kring. Ofta glöms det bort att det inte finns någon given position i resonemanget kring exempelvis nätspärrar – eller för den delen barnskydd. Istället är det hela tiden en avvägning: å ena sidan… å andra sidan. Barns frihet från övergrepp ställs mot en mer allomfattande frihet att uttrycka och ta del av åsikter. Det är inte helt enkelt, och kan vara värt att samtala mer om.

Just precis det, fast inte särskilt problematiserat, tog den kristdemokratiske EU-parlamentarikern och tidigare partiledaren Alf Svensson upp häromsistens. För att förstå det som komma skall krävs kanske viss förståelse för bakgrunden. Kort sagt så lades det fram ett förslag till parlamentsgemensamt uttalande, kallat Smile 29. Innebörden i uttalandet var ungefär att det är välkänt att övergrepp mot barn sprids via internet, och att det därför måste införas någon form av varningssystem gällande detta. Det som i uttalandet föreslogs var att man skulle utöka datalagringsdirektivet till att även gälla sökningar på Internet. Det är något oklart hur detta var tänkt att fungera i praktiken, men diskussionen gick i varje fall varm. Alf Svensson var, efter att ett antal parlamentariker dragit tillbaka sitt stöd, ende svensk att skriva under det här uttalandet och motiverade det så här i en intervju med Europaportalen:

Alf Svensson från Kristdemokraterna menar att hänsyn till den personliga integriteten måste få stå tillbaka när det handlar om att bekämpa barnpornografi.
– Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas. Även om man inte kommer åt allt material måste man försöka, säger Alf Svensson.

Samma resonemang för Alf Svensson i en debattartikel i tidningen Kristdemokraten, som är ett svar på några partikollegors kritik mot hans underskrift. Kritikertrojkan har för övrigt fått ytterligare ett genmäle publicerat, men den passage i Alf Svenssons inlägg som är i sammanhanget intressant är sista meningarna:

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Det här hänger någonstans ihop, även om jag misstänker att Måns Svensson och Alf Svensson inte spelar på samman planhalva, kanske inte ens samma spel. Här är jag lite osäker på hur man i Internetsammanhang bör presentera Patrik Fältström, han har en fot i varenda del av den svenska delen av Internet, men han sammanför någonstans båda ovanstående Svenssons (såväl Måns som Alfs) resonemang i en lång bloggpost fylld av diskussionslust. Det jag tänkte rycka ut ur sitt sammanhang är följande passage:

[Är] frågan så svartvit? Jag anser inte det, och även om man accepterar de grundläggande mänskliga rättigheterna så måste man också acceptera att det kan finnas specifika regler som är undantag från dessa grundläggande rättigheter.

Den svåra frågan är därför inte om vi ska ha dessa lagar och förordningar (läs: Datalagringsdirektivet och FRA-lagen m.fl.), utan snarare vilka undantag från de grundläggande rättigheterna som vi ska acceptera, hur de ska implementeras, och naturligtvis hur det ska övervakas.

Utifrån ett ställningstagande som är mer problematiserande än politiskt kan det, precis som Fältström skriver, vara intressant att konstatera att Internet idag på olika sätt är en plattform som rymmer en massa fri- och rättigheter. Visst, några skyldigheter finns också där, men inte fler än i det vi kan kalla köttvärlden. I takt med att det betraktas som svårhanterligt kommer vi med stor sannolikhet se allt fler inskränkningar i det vi varit vana att kalla Internet. Det kan röra sig om Datalagrings- och Ipreddirektiv, mer lokala tillämpningar som Hadopi och brittiska Digital Economy Bill och sådant som idag står bortom lag och rätt, exempelvis det svenska barnporrfiltret.

Att vara mitt i ett sådant skeende, när något okontrollerat plötsligt ska försöka bemästras, kan ur ett maggropsperspektiv kännas lite konstigt. Men det är ändå där vi är idag.

Visst, så kallad barnporr bör jagas rätt på och tas bort istället för att blockeras och gömmas undan. Men det är i sammanhanget teknikaliteter. Det man borde diskutera mer är därför istället vilka ingrepp som kan godtas göras vad gäller grundläggande mänskliga rättigheter, och kanske framförallt vilka effekter dessa ingrepp kan tänkas ha – bortom de fördelar man tycker sig se i stunden. Inför man blockeringar, lagring och övervakning måste man ofelbart ta ställning i frågor som rör överblockering, överlagring och över-övervakning (?).

För att såväl framtidens mänskliga rättigheter som framtidens Internet – ja kanske framtiden i sig – inte ska springa ifrån oss (och det i fel riktning!), är det dags att vi börjar sätta fingret på några väsentliga frågor. Här är mina fem cent, eller i varje fall några frågor som är värda att utgå från:

• Vilka värden ser vi kring Internet?
• Vilka andra skyddsvärden skulle kunna motivera inskränkningar i dessa värden?
• På vilket sätt kan eventuella konflikter utredas, studeras och utvärderas (och eventuellt göras ogjorda)?

Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.

På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.

Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:

“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”

Moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid menar något mer diplomatiskt att det krävs en tydliggörande lagändring:

“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”

När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.

“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.

Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.

Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:

“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”

Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.

Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?

Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.

Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?

Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.

(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)

Det som diskuteras är det kommittéledamöterna Annie Johansson och Agne Svensson presenterade på DN Debatt i början av 2008. De skriver där bland annat:

Det finns [idag] inget skydd mot olovlig fotografering. Inget skydd mot närgången uppmärksamhet och ryktesspridning exempelvis via smygfoto eller smygfilmning [och inte heller någon] rätt till skadestånd för kränkning av integriteten.

Det man därför föreslår är att ansvarsbördan för exempelvis kränkning flyttas från publicerings- eller spridningstillfället som det är nu till själva fotograferingsögonblicket. Den som fotograferar måste försäkra sig om att den tagna bilden inte kommer upplevas som kränkande, och att den inte inkräktar på den personliga integriteten exempelvis beroende på plats för fotograferingen.

Tidigare har Pressfotografernas förening med Mia Karlsvärd i spetsen kritiserat förlaget. Hon menar att det gör fotografarbete omöjligt, om man lite hårddraget måste fråga alla fotoobjekt om lov innan bilder tas. Carl Johan Rehbinder diskuterar detta utifrån ett självcensursperpektiv, med tydlig piratpartistisk klang, och kopplar det till ett övervakningssamhälle med allehanda begränsande lagar.

Själv var jag tidigare i år med och diskuterade frågan i östgötsk regional-TV. I studion fanns då också ovan nämnda Mia Karlsvärd. Min huvudpoäng var, som jag då skrev i ett eget blogginlägg, att det är minst sagt problematiskt när det kommer upp förslag på nya lagar som på ett väldigt trubbigt sätt försöker hantera något så flyktigt och flytande som internet. Man riskerar då att resultatet snarare blir ett glapp där väldigt många bryter mot lagar, mest för att det “ju är så man gör”.

Utifrån den samlade kunskap som idag finns om barn och ungdomars bildanvändande på nätet kan man dessutom sluta sig till att det är något som är otroligt viktigt för barn och ungdomars identitetsutveckling. Finns man på Internet idag, och det gör de flesta unga, så är egentagna bilder otroligt viktiga för att bekräfta för sig själv och andra vem man egentligen är och inom vilka sociala sammanhang man agerar. Det visar bland annat en studie jag genomfört under våren och som behandlar just ungdomars bildanvändning och kopplar vidare till Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande.

De ungdomar jag då pratat med menar nästan unisont att fotografering och bildpublicering är något de sysslar med på regelbunden basis, vissa till och med dagligen. Lite krasst man säga att det är så de visar upp vilka de är och var de befinner sig i livet. Visst, menar man, det händer att det blir fel – exempelvis kan folk bli stötta eller till och med mobbade på grund av att vissa bilder tagits vid fel tillfälle eller lagts upp på fel ställe – men i de flesta fall går det att reda ut. Oftast räcker det med att prata med den som lagt upp bilden, varpå de tar bort bilden. Det tycks finnas tydliga sociala normer för att sådana misstag inte ska drabba någon mer än nödvändigt.

De slutsatser man kan dra av studien är bland annat att Integritetsskyddskommittén inte har den insikt som nog ändå krävs kring hur bilder idag hanteras på nätet. Det finns en överhängande risk för att man genom att missa viktiga faktorer i ungdomars bildanvändande, som att bilder spelar en stor roll för ungdomars självuppfattning, banar väg för än fler nätrelaterade lagar som unga mer eller mindre struntar i. Samtidigt som en lagändring kan vara ett sätt att komma åt vissa typer av kränkande bildanvändning finns risken att man åter kriminaliserar en hel ungdomsgeneration.

Vi kan, för att återkomma till “cyber” i “cybernormerna”, nämna att Nordkorea försiktigt har börjat koppla upp sig mot övriga världen. Det skulle dock troligen enbart komma att gälla för en oerhört begränsad personkrets, och inte alls något för gemene man.

Apropå kontroll, och för att få in en retorisk vändning, kan man vända blicken från öst till väst och säga att USA lägger ett Nordkoreanskt inspirerat lagförslag om att presidenten ska kunna ta kontroll över internetinfrastruktur i kristider. När vi ändå svingar fritt kan vi även kasta en blick mot ett utvidgningsförsök för datalagringsdirektivet att inkludera även sökmotorsökningar.
Kontroll är ordet.

GP DN Niva om fotboll och Nordkorea Aftonbladet fotbollskanalen.se