Det är på sin plats med en kort uppdatering om lite vad som är på gång från cybernormerhåll. Det är lite sommartyst här, det är in princip Marcin som burit det publika på sin axlar senaste tiden. Han skrev även med Christopher Kullenberg och Juliagruppen om nätneutralitet i SvD häromdagen.

Men ta inte tystnaden från cybernormer som ett tecken på inaktivitet. Tvärtom, ett knippe längre texter författas, eller har just författats, alla på cybernormertema. Det är ju så att jag ska lägga fram en avhandling i vinter, och det kostar tid att svänga ihop den. En av de fyra artiklar som kommer att ingå i sammanläggningsavhandlingen, som just nu har arbetsnamnet The Path dependence of European Copyright beskriver just det titeln pekar på, hur återblickandet är starkt i den upphovsrättsliga traditionen, hur historien i en rättslig utveckling blir ett imperativ, blir normativ för den framtida utvecklingen: stigberoende är starkt. Det är egentligen inget ovanligt i rättslig utveckling, men blir oerhört problematiskt i förhållande till när det fält den syftar till att reglera förändras på ett helt revolutionerande vis. Internet, liknande teknologier, digitalisiering, nätverkande, kalla det vad man vill, men den stigberoende upphovsrätten är för stigberoende i förhållande till sin omvärld. I förhållande till människornas praktik, och i förhållande till hur karaktären av exemplar förändrats. Och människornas praktik, som har mycket med de sociala normerna att göra, är en mycket god måttstock på vad som kan förväntas vara en legitim lagstiftning. Ni förstår. Det blir problem när legitimiteten faller. De sociala normerna seglar åt ett håll, lagstiftningen ett annat. Och den mycket stigberoende regleringen letar sig in och påverkar en rad andra, ibland mycket främmande lagar, och kommer att föra in sina begrepp och formaliserade föreställningar i samma sammanhang som exempelvis i harmoniseringen av telekommarknader, jakten på terrorism och hemliga handelsavtal.

Terminologin är förstås hämtad från den rätt ekonomiteoretiserade teknikutvecklingen, där man gärna pratar om inlåsningseffekter och standarder. Det började i princip med tangentbordsexemplet QWERTY (Liebowitz & Margolis) men har vuxit ut till att beskriva även planeringsinlåsning till bilism (Falkemark), historisk sociologi (Mahoney reder ut bra) och common law-systemets reproduktion (Hathaway, via tidiga amerikanska klassikern Oliver Wendell Holmes Jr.). Och nu då Europeisk upphovsrätt i ett rättssociologiskt sammanhang. Vilket är nytt för just detta sammanhang, men ger begrepp som är användbara för rättsliga förändringstrender när politiken långtifrån är helt fri att välja fortsatt bana för en reglering. Artikeln kommer i Edinburghtidskriften SCRIPTed, troligen så sent som i december.
De vetenskapliga tidskrifternas kvarnar mala långsamt.

En annan artikel, möjligen lite mer eklektisk, som jag skrivit med Håkan Hydén, kommer under senhösten i en Mexikansk/Kanadensisk antologi med det i sammanhanget något märkliga namnet Technology for Facilitating Humanity and Combating Social Deviations: Interdisciplinary Perspectives. Även om vi inte riktigt passar in i sammanhanget (vi bryter snarare upp diskussionen i att vad som är “social deviations” förändras) kommer artikeln under senhösten någon gång. Den har fått namnet Law, deviation and paradigmatic change: Copyright and its metaphors. Mer om det senare.

Att fundera på: “Kassettersättning” för mobiltelefoner? Sydsvenskan. SvD.

Den som har sett det mycket blygsamt utvecklade twitter- och fotbollstemat i föregående post, har också sett att när man talar om öppenhet och slutenhet i relation till stater, då är det lätt att glida in på det Nordkoreanska exemplet. Kontroll är ordet här.
Man måste medge att det är något spännande med Nordkorea, den “demokratiska” folkrepubliken (och gäst på Victorias bröllop). Förutom sin förljugna tolkning av ordet demokrati, så kan man nog konstatera att allt som är svårt att få reda på något om, allt som är hemligt och dolt, lockar till intresse. Och när det gäller staters regimer är det få som är så hårt kontrollerade som den nordkoreanska. Fotbolls-VM drar till sig ett enormt medieintresse världen över, det blir något slags medialt monopol som lägger sig över en idrottshändelse som visar på långt fler dimensioner än just bara den idrottshändelse. “Gör inte politik av fotboll”, hör man ofta någon uttala sig precis i de lägen fotboll är del i en oerhört politisk händelse. Ett bra exempel är när USA och Iran möttes i fotbolls-VM 1998, en match som har kallats “the most politically charged match in the history of the World Cup”.
När så fyra nordkoreaner uteblev från matchen mot Brasilien i sommarens VM kom också spekulationerna om avhopp, som FIFA snabbt dementerade. Och plötsligt är den politiska frågan där igen, mitt i ett idrottsmästerskap.

Vi kan, för att återkomma till “cyber” i “cybernormerna”, nämna att Nordkorea försiktigt har börjat koppla upp sig mot övriga världen. Det skulle dock troligen enbart komma att gälla för en oerhört begränsad personkrets, och inte alls något för gemene man.

Apropå kontroll, och för att få in en retorisk vändning, kan man vända blicken från öst till väst och säga att USA lägger ett Nordkoreanskt inspirerat lagförslag om att presidenten ska kunna ta kontroll över internetinfrastruktur i kristider. När vi ändå svingar fritt kan vi även kasta en blick mot ett utvidgningsförsök för datalagringsdirektivet att inkludera även sökmotorsökningar.
Kontroll är ordet.

GP DN Niva om fotboll och Nordkorea Aftonbladet fotbollskanalen.se

Foto av qwz och släppt under några restriktioner.

Så här i fotbolls-VM-tider kan man konstatera att unga nätkulturer har börjat ställa frågor även för idrottsvärlden. Intressanta frågor om uppluckring av vad som är privat och offentligt, om vem som ska och kan kontrollera informationsflöden sträcker sig såklart även in i fotbolls-VM. Jag har tidigare nämnt twitterförbudet i nordamerikansk basket och kan nu konstatera att landslagscoacherna i fotbolls-VM blir nervösa bara av tanken på att deras spelare skall kunna läcka ut information och eget tyckande som står utanför coachernas kontroll. Svaret blir konservativt: förbjud. kontrollera.

Kort sagt, många landslag har valt att förbjuda deras spelare att twittra eller använda facebook, t ex Spaniens och Englands. Man pratar mycket om att undvika “distractions”, och tycks mena att så kallade sociala medier bjuder på mer distraktioner än andra aktiviteter.
Holland följer en med nyanserad linje med “frihet under ansvar” som tillåter dom att twittra men tänka på att inte avslöja känslig information. Den holländske anfallaren Ryan Babel (som just nu sover) har 28000 följare. Det hade varit många besvikna fans om Holland följt Fabio Capellos toppstyrda förbud över det engelska landslaget.

DN

Kolla gärna in den färska rapporten om Unga svenskar och Internet 2009 som kom idag. Den är en specificering av den tidigare rapporten Svenskarna och Internet. Rapporterna ges ut av institutet i Gävle med det flådiga namnet World Internet Institute, wii, med Olle Findahl i spetsen. Rapporten om Unga svenskar och Internet hittar du här.

Det visas bl annat på genusaspekter av hur internet används, hur exv bloggande är vanligare bland tejer, hur onlinespel är vanligare bland killar, internets plats i skolan, hur internets olika områden används, hur föräldrarnas bakgrund spelar in, och den mycket vanskliga frågan ”ägnar man för mycket tid åt internet?”. Som delvis är vansklig för att det beror på värdegrunder hos de som tolkar.

Jag trycker att såna här undersökningar är viktiga. Dels för att skingra vanföreställningar om internetanvändning (visst finns det metodproblem med intervjuer (och enkäter), kanske speciellt när dom är riktade till barn, men om vi lämnar det för en stund). Och dels, specifikt för undersökningar av den yngre generationen, ger det oss en förförståelse för vad som komma skall. Dvs, vilka beteenden, vanor, teknikkunskaper, vilken plats i tillvaron får digitala praktiker, hur används Internet mm kan berätta om hur sociala normer förändras. Vad är det då i kvardröjande rättsliga regleringar och organisationsmässiga strukturer som inte kommer att möta de behov som en datorvan 4-åring skaffar sig när hon växer upp? Det är relevant för en traditionellt sett så obskyr lagstiftning som upphovsrätten, som nu exploderat i våra ansikten i sitt anvädningsområde, det är relevant för hur demokratiprocesser ska utformas, som samråd i stadsplanering som ett möjligt men kanske obskyrt exempel, det är relevant för nyhetsförmedling, för skapande. Och så vidare. För förståelsen om vad som kommer.

Läs i DN
Ungdomsmagasinet Plaskis
Internetstatistik.se

Olika medier berättar idag om hur Piratpartiet tagit över att härbärgera The Pirate Bay på sina servrar i Stockholm leverera bandbredden till Pirate Bay. Bakgrunden är att domstolen Landgericht Hamburg nyligen beslutade att gå på sex stora Hollywoodbolags linje och utdöma ett direkt gällande förbud för operatören CB3ROB/CyberBunker mot att leverera bandbredd till The Pirate Baysajten. Piratpartiet har i sin tur sett ett politisk värde i att ta sig an frågan, tala om händelserna i termer av yttrandefrihet, och låta sajtens trafik gå via deras bandbredd. Sydsvenskan skriver exempelvis att

”Piratpartiet levererar bandbredd till hemsidan och sökmotorn, däremot inte till själva torrentfilerna. Och inte heller till någon tracker, eftersom The Pirate Bay inte längre har någon egen tracker.”

Kolla exempelvis copyriot för skillnaden mellan att ha en bittorrenttracker och en sökmotor för torrentfiler. Den är, inte minst rättsligt, väldigt viktig.

För att rekapitulera frågan något, och sätta den i ett händelsesammanhang. En annan väg än att gå rakt på de som driver en sajt man inte gillar är att försöka strypa deras bandbredd genom att angripa deras operatör. Operatörerna, eller ISPerna, är ju väktare av internets infrastruktur, de kan härbärgera webbsajter åt kunder och de ser till att trafiken når dessa när folk surfar runt på internet. Eftersom ISPerna sitter på en sådan nyckelposition skyddas de från attacker och sig själva genom lagstiftning som poängterar att de skall förhålla sig neutralt till innehållet på sajter och att de t ex inte ska spara information om surfares identiteter längre än nödvändigt.

Det är också därför det är extra intressant när en ISP utsätts för påtryckningar från någon part. Ipredlagen handlar om detta, i sin praktik, och utgör alltså ett undantag mot den neutrala principen. Vi har sett det i fallet med Ephone, Telia och vi hör om lagstiftning som börjar rucka på principen som direktivet om trafikdata. ISPn Black Internet stängde ju ner sina leveranser av TPBsajten när de riskerade vite. Och nu är det The Pirate Bay revisited – igen.

Bandbreddsleverantören CB3ROB/CyberBunker levererar levererade bandbredd till The Pirate Bay, och har alltså nyligen belagts med ett preliminärt eller interimistiskt förbud mot att göra så av en domstol i Hamburg, rapporterar TorrentFreak. Hitta domen här (pdf) (från TorrentFreak).

Bakom förbudet står sex stycken Hollywoodjättar: 1) Columbia Pictures Industries Inc., 2) Disney Enterprises Inc., 3) Paramount Pictures Corporation, 4) Twentieth Century Fox Film Corporation, 5) Universal City Studios Productions, 6) Warner Bros. Entertainment Inc. Och de har rättigheterna till var sin film som de menar sprids med hjälp av TPB-sajten på ett olagligt vis (förutom nr 3, som det verkar som inte har lyckats visa detta för någon av sina filmer? Vad gör dom i sammanhanget? ”Hänger” med?).

Operatören CB3ROBs företrädare, Sven Kamphuis, vänder på det rättsligt sanktionerade perspektivet på ett ganska frispråkigt sätt:

“Now don’t get me wrong, I’m all for removing MPA content, as it’s crap anyway, and gives free promotion to criminal cartels that corrupt our governments, engage in unfair competition, and act [with hostility] against ISPs [which] is not the way to go, but as we believe in an open Internet, we’ll even let them stay around for a while”.

Trots denna kaxighet stängdes alltså leveranserna av. Vilket ledde till att PiratPartiet såg en chans att höja sin medianärvaro igen. Här träder upphovsrättsjuridiken ånyo in i den politiska sfären. Peter Sunde, denna gång som “Pirate Bays tidigare talesman”, ser den politiska sammankopplingen på ett väldigt konkret sätt som något som kommer att skydda sajten.

SVT: Om Piratpartiets it-operatörer har några synpunkter på att The Pirate Bay ligger hos Piratpartiet så blir det svårt för dem att göra något åt det. Om de klipper bandbredden så blir det ju faktiskt politisk censur – då klipper de ju även Piratpartiets nät.

Det här berättar också om rättens geografiska bundenhet. Kaliforniska mediaföretag går till en tysk domstol under tysk lag för att tvinga ett hollandbaserat tyskt företag att strypa bandbredden till en sajt som har svenska grundare. Och det ställer återigen upphovsrättens reglerade kontrollsystem i fokus. Upphovsrätten har otidsenliga element i sig, och en konsekvens av detta har gett en flora av skrivande kring TPB men även PiratPartiets plats i den politiska etern.

Nu är det ju inte så att Piratpartiet är den enda lösningen på vare sig bandbredd eller härbärgeringsproblem. Aktörer i andra länder, med annan politik, eller snarare andra juridiska råmärken, erbjuder naturligtvis sina tjänster. Man kan fråga sig vad följderna egentligen blir, mer än att man möjligen jagar bort härbärgerandet, riktar om flödena till länder som inte står under kalifornisk kontroll – i sin mest extensiva mening – och att man tummar på neutralitetsprinciper för infrastruktur för upphovsrättsliga mellanhänders skull.

svt om PP som operatör
svt och Sunde
SvD om att TPB är uppe igen
Nyhetskanalen.se
SR1 SR2 SR3
Mathias Klang

I was on an afternoon session at the law faculty in Lund yesterday and presented the Cybernorms project. I had earlier told two of my English-speaking colleagues that I would present in English, in opposition to the rest of the presenters that I figured would present in Swedish. But when I finally got there, a bit underprepared, seeing the stern looking crowd I took cover in my mother tongue.

An apology is in place. The following post should be seen as that (please forgive my cowardice, Julija and Lucas! Now let me correct my error). In addition to this, the project hasn’t been good at giving descriptions of the project for the non-Swedish speaking. This is a continuation of what we have written here.

The reason I was presenting at all was that we as Department in Sociologist of Law had been invited by the Law faculty in order to get to know each others’ research a bit closer. We all share the same research objective in terms of that law is an important part of our research, may it be in the field of genetically modified crop and its application process, environmental law, criminal gangs cases, involuntary care or online norms and for instance copyright.

The “cybernorms” project
This project, that runs this blog, translates to something like Cybernorms – processes of norm creation in young web cultures. It is administratively placed at Lund University and the department of sociology of law, and was started by Dr Måns Svensson, Stefan Larsson (me) and Professor Håkan Hydén, with the official starting date 1 May 2009. This site was however put up in March 2009 and we did a survey on file sharing norms already in January/February the same year. Partly because it was in line with my PhD thesis theme and we figured that we might as well get started as fast as possible. Måns and Håkan were (and is) supervising my PhD research (a couple of few more months left).

When sketching the research project we contacted The Pirate Bay, the BitTorrent tracker that was convicted last year (the men behind it), since we figured that if we are to understand the new practices we need to discuss and receive ideas with people have a good view and insights in the details of the technology-related behaviour. We received attention for this when we later received funding for the project from KK-stiftelsen as one of 9 projects in a pretty grand (SEK 35 millions, about 3.5 million Euro) research program on “young web cultures”. These contacts lead to Marcin de Kaminski, a competent voice in the debate who has become a part of the project.

The project receives funding from KK-stiftelsen from 1 May 2009 until last of April 2013. And the four-year-project is soon to develop from focusing illegal file sharing and its applicable legal norms to also include research regarding the use of pictures online as well as gaming for monetary reasons, likely focusing online poker and its normative structures (and issues).

The first survey we did last year we released as a report also containing an outline of a European legal trend contrasting the social norms of file sharing. Måns and I wrote it and called it Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development and is downloadable from the link.

The second survey and the comparison to the first as well as the very interesting analysis of the effects of the implementation of the IPR enforcement directive in Swedish law, generally called ”the IPRED-law” is under preparation in an article. We have released a few preliminary results on the blog, and you can find our statements in national press when the IPRED-law celebrated its first year in force.

We will perform interviews with 9th grade students in the schools of Lund, starting this fall, in order to get a good understanding of how what place the internet has for these digital natives, so to speak. This will be related to all the three areas of interest in this project, which together hopefully will unlock questions that not merely relates to simplistic issues of each case.

The overarching question regards the creation of social norms in young web cultures and their relation to legal norms, that sort of forms the traditional system the this new practices are born into, often in contrast and conflict.

We have a collaboration with ERICSSON, the company that builds infrastructure for mobile traffic data, and have discussed how we can exchange ideas and information relevant for both parts. One track has lead to a possible offspring project we only briefly mentioned before regarding access to internet for children in India, which we want to use as a means to strengthen child rights, via the educational environment. We also discussing with other partners for scientific collaboration and will release it as soon as it finds a more permanent shape.

So, Julija and Lucas, I hope this can be accepted as an apology for not presenting in English yesterday and also work as a decent presentation for anyone interested in the project that does not speak Swedish. A few international traces can be found online, though: When we released figures on uses of anonymity services among the 15-25-year-olds it spread to blogs in English, English, Hungarian, Spanish and Polish.

And a way to read the blog in English, or something with similarities to English, and perhaps as a last resport, is to use a translator in this way, where “cybernorms” is translated to “cyber standards”. Of course, don’t trust the exact formulations, but one might get the overall picture of what’s written. And if you are not satisfied with that, you can smurfalize it all and for instance find out that the new copyright proposal doesn’t “smurf much difference”.

Kom precis från paneldebatt och seminarium om ”vetenskapligt bloggande”. Bloggforskaren Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper inledde med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet. Hon har intervjuat vetenskapsrelaterade bloggare i sitt

”avhandlingsprojekt som innefattar undersökningar av vad som motiverar en forskare att blogga och vilka funktioner bloggen kan ha. Syftet är att skapa en djupare förståelse för hur bloggar används för vetenskaplig kommunikation.”

Sara har vad jag förstår gjort tre studier: en studie baserad på innehållsanalys av svenska akademiska bloggar, en intervjustudie av bloggande forskare och en studie av bloggar inom fysik respektive historia med hjälp av ett genreteoretiskt ramverk.

Sara nämnde hur tillfället att få ha ett personligt tilltal var viktigt för bloggarna, och i den paneldebatt som följde, där jag satt med, poängterades bland annat den idémässiga övningen och skrivfördighetsutvecklingen som kommer av att formulera sig. Gustav Holmberg nämnde vikten av ”low stakes” skrivandet, dvs vikten av att få skriva i sammanhang där de exakta formuleringarna inte nagelfars. Speciellt i relation till om man då och då utsätts för “high stakes”-skrivande, då man redan är lite förberedd.

Med i panelen av bloggande vetenskapare, förutom nämnda, var också Malin Sandström som precis slutfört sin avhandling om datormodellering av beräkning i luktsystemet. Det var överhuvudtaget ett positivt seminarium, med ett relativt nyfiket auditorium, och tämligen resonerande panel kring framförallt de fördelar man hittar med det “vetenskapliga” bloggandet. Jag var förberedd på en större skepsis.

Hur vetenskapliga institutioner kommunicerar med omvärlden är ett stående ämne av intresse. Det formuleras ibland strategiska planer på hur universitetet borde ta plats i samhällsdebatten och det pratas om “tredje uppgiften”. In på scenen träder bloggen som kommunikationsverktyg, vilket uppmärksammas på ett seminarium i Lund på fredag den 12 mars.

Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.

Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.

Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.

JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.

Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (“Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.

Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.

Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.

Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.

JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att

“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)

Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.

Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”

Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.

Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.

Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd

* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.

Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?

För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”

Som 54 kap 10 § Rättegångsbalken föreskriver så får prövningstillstånd till Högsta Domstolen meddelas om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller

2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.

Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.

Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.

Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.

Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:

Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.

Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att

EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.

Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.

Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.