Orädd, i upphovsrättsnöden
JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.
Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (”Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.
Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.
Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.
Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.
JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att
“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)
Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.
Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”
Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.
Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.
-
Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd
* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.
Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?
För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”
Ipred-fall i Högsta domstolen
Som 54 kap 10 § Rättegångsbalken föreskriver så får prövningstillstånd till Högsta Domstolen meddelas om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.
Och nu har HD beviljat prövningstillstånd för fallet med Ephone som stämts in till domstol av en fem (ljudboks-)förlag, däribland Piratförlaget, gällande ett sk informationsförläggande. Förlagen vill helt enkelt ha ut identitetsuppgifterna bakom ett ip-nummer som stått för en server som förlagen hävdar delat ut ljudböcker på ett sätt som kränkt förlagens rättigheter till verken.
Det intressanta här är att det är första gången som ett IPRED-relaterat fall tas upp i HD. Det är också första gången som ett IPRED-relaterat fall överhuvudtaget nått till HD och frågan ställts huruvida fallet skall prövas av HD.
Fallet prövades först i Solna Tingsrätt i somras, och utgången var till ljudboksförlagens fördel, dvs att Ephone var tvunget att lämna ut begärd information. Operatören Ephone överklagade beslutet, och när domen sedan föll i Hovrätten så var det till operatörens fördel, dvs de behövde inte lämna ut uppgifterna. Däremot ansåg Svenska Förläggarföreningen, förlagens representant, att bevisningen i fallet var stark, medan Ephone ansåg att bevisningen var svag.
Lite mer i detalj, så anförde Ephone att informationsförläggandet stred dels mot artikel 4 Datalagringsdirektivet, dels mot artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), samt att Ljudboksförlagen inte visat sannolika skäl för intrång. HovRätten fann inte att vare sig datatrafiklagringsdirektivet eller Europakonventionen hindrade en utlämning av uppgifter av det slag förlagen krävde. Hovrätten ansåg däremot inte att det visats tillräckligt väl av förlagen att det upphovsrättsligt skyddade materialet på servern hade överförts till allmänheten, utöver en begränsad krets. Detta eftersom det krävts inloggningsuppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte framförts någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna. Domstolen skriver på sidan 8:
Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat.
Nu kan man anta att förlagen slipat på sitt material gällande just detta, såvida de har kunnat få tag på sådan information, inför Högsta Domstolens prövning. Det principiellt mest intressanta här är nog inte bevisfrågor gällande hur många som har tillgång till ett material utan den andra frågan, gällande datalagringsdirektivets förhållande till de förändringar som Ipred fört med sig. Telia överklagade nyligen en tingsrättsdom gällande en liknande begäran om att lämna ut information, och anförde då att
EU:s datalagringsdirektiv står över den svenska Ipredlagen när det gäller den enskildes integritet. Och det skydd för integriteten som finns i direktivet förhindrar tillämpningen av den svenska Ipredlagen i det här ärendet.
Telias jurister anförde även att domstolen måste ta hänsyn till att datalagringsdirektivet gäller direkt, trots att det inte implementerats i Sverige än. Jag antar att den här frågan kommer att komma upp i HD gällande Ephone med, men att det beror på hur Ephone lägger upp sitt försvar.
Computer Sweden DN SR svt SVD
HovRättsdomen hittar du på ephones hemsida.
En kamp om föreställningar och metaforer
I en tid när föreställningar om ägande av immateriella ting å ena sidan ger utslag i termer av att 30 låtars spridning värderas till 4,7 miljoner ($US 675,000) och å andra sidan i argumentationer för att exemplarförsäljningen är död och att allmänningen måste värnas i högre grad. Det nyliga moderata reformförslaget konstaterade exempelvis att
“upphovsrätten inte är äganderätt”, vilket kontrasteras av andra politiker som hyser föreställningen om att den är det.
I en tid när metaforen “krig” används för att beskriva försök att hindra av digital spridning av kulturella uttryck. När britterna är nyfikna på effekterna av våra jaga-fildelare-lagar och till och med indierna kastar ett öga åt vårt håll kan det vara på sin plats att fundera över vilka föreställningar som debatteras, deras inbäddadhet i lagstiftning, och relevans för en analys av vår samtid. Så har jag gjort i mitt inlägg i följande antologi:
FREE BEER (version 1.0) is a collection of texts written by speakers at FSCONS 2008 and based on their respective talks. FREE BEER is based on classic communication technology, but with added hypertext protocols for a natural energy boost.
The authors of FREE BEER are Rasmus Fleischer, Jeremiah Foster, Stefan Larsson, Mike Linksvayer, Smári McCarthy, Henrik Moltke, Nikolaj Hald Nielsen, Denis Jaromil Rojo, Johan Söderberg, Victor Stone and Ville Sundell.
The entire book is published under the Creative Commons Attribution-Share Alike license, version 2.5. This licence gives everyone the right to share, modify and even make money from the book, as long as it happens under the same licence.
Of course, FREE BEER is also a beer. You can find out more about the beer in the interview on page 57.
FREE BEER has been edited by Stian Rødven Eide.
Antologin följde i efterdyningarna av förra årets FSCONS (Free Society Conference and Nordic Summit, som var i Göteborg). Några av talarna satte sina presentationer på pränt i en antologi med namnet FREE BEER 1.0 , som släpptes för några veckor sedan. Den kan laddas ner här, men också köpas som print-on-demand.
Det är en rätt brokig skara författare. Mitt bidrag, The darling conceptions of your time: Or, why Galileo Galilei sings so sadly in the chorus beskriver föreställningar, eller conceptions, som är konfliktfyllda, i den upphovsrättsliga lagstiftningen och debatten runt regleringen i den digitala kontexten.
Jag ägnar mig framförallt åt fem föreställningar, om
1. äganderätt
2. kontroll över exemplar
3. stöld
4. de fås skapande för de mångas konsumtion och
5. uppdelningen privat/offentlig miljö.
Det finns fler intressanta föreställningar, uppdelningen kanske kan förbättras, men hursomhelst är det föreställningar som kan diskuteras från många perspektiv. Några är enklare att brottas med än andra. Vissa mer förankrade i lagstiftning än andra. De utgör föreställningar och metaforer som ingår i debatten. Många bloggare har så klart uppmärksammat föreställningarna och beskriver inneboende problem i de olika föreställningarna från olika perspektiv. Som, Schultz, Schwartz, Larry, och Rasmus.
Jag använder Galileo Galilei i texten för att illustrera hur uppfattningar som rör tingens ordning kan förändras, vara inbäddade i trögrörliga strukturer som bland annat kan ha med makt att göra, och bli föremål för en kamp mellan ”världsbilder”. Det finns element av upphovsrättsdebatten, och även nätneutralitetsdebatten, exempelvis med nätoperatörernas roll (är dom som vägnät och postgång?), som absolut går att beskriva i termer av en kamp mellan hur tillvaron skall beskrivas, eller kamp mellan paradigm.
Där inkluderas på flera sätt också såklart skapande, exempelvis musik, och dess reglering och distribution. Mårten Schultz skriver exempelvis om att upphovsrätten inte är äganderätt. Och visst finns det ”risker med ett sloppy språkbruk”. Men det är just i det slarviga användandet, i glidningen, som den delvis omedvetna kampen kring koncepten sker, till etiketterna som sätts på saker och ting. Den som vinner mark med sin användning, är den som får definiera konceptet.
Se också
FRAMTIDSBOKEN
Nikolaj Hald Nielsen
men framförallt allt Daniel Johanssons och Markus Larssons studie av musikindustrins inkomstutveckling, enligt industrins rapporterade siffror, i en uppdelning mellan the live sector, the collecting sector, and artists as a group. Kan inte nog påpeka vikten av denna typ av mer förankrat tecknade porträtt över hur tillvaron egentligen ser ut. Debatten mår bra av det, analysen av lagstiftningen, (föreställningarna och metaforerna) mår bra av det.
Om artister som är mot stöld, som de kallar den olagliga fildelningen. Juridikbloggaren Mårten Schultz har en diskussion kring illegal fildelning inte är stöld.
Forskningsrapport från rättssociologiska enheten i Lund: Sociala normer kring fildelning och den europeiska lagstiftningstrenden
Vi släpper nu en forskningsrapport från cybernormerprojektet, författad av Måns Svensson och Stefan Larsson. Den bygger på den undersökning vi gjorde i januari/februari med ca 1000 deltagare mellan 15 och 25 år, och en rättslig genomgång av upphovsrätt och relaterad lagstiftningstrend inom EU.
I en del av undersökningen får respondenterna själva gradera omgivningens förväntningar på ett visst respondentbeteende och även sin egen benägenhet att följa dessa olika omgivande personers förväntningar, dvs hur viktiga de olika personernas förväntningar är för det egna handlandet. Det är i sammanjämkningen av dessa faktorer vi kan säga oss mäta styrkan hos den sociala normen för fildelning av upphovsrättsskyddat material.
En del av resultaten har vi redan kommunicerat, bland annat i början av året i DN, vilket kommenterades av bl a Kullenberg, Swartz och opassande, presenterats på Law and Societykonferensen i Denver i maj, men också på bloggen i termer av anonymisering som symptom på samhällskonflikt, rättens legitimitet, och den strukturella åtskillnaden mellan en lagstiftningstrend och sociala normer, som tar sig olika uttryck.
Kommentera gärna, fråga gärna, kritisera gärna, kom med förslag – för arbetet fortsätter. Så här kan man ytterligare beskriva rapporten på engelska:
Research report in Sociology of Law (Nov 2009):
Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development.
By Måns Svensson and Stefan LarssonThe study empirically examined, or rather examined the lack of, social norms opposing illegal file sharing. A total of over 1,000 respondents have answered the questionnaire. Along with the social norm indicators, the study maps out relevant questions regarding internet behaviour in this field, such as the will to use anonymity services and the will to pay for copyrighted content. These results are compared and contrasted with the legal development trend in European law in internet and file sharing related matters, as well as the Swedish implementation of this development, as a member of the European Union. This includes the Intellectual Property Enforcement Directive (IPRED), the Directive on Data retention as well as the implementation of INFOSOC.
The report consequently portrays the social norms on the one hand and the legal development on the other, and the overarching question of the report therefore addresses the correlation of these two. Do the social norms amongst 15-25 year olds match the legal regulation, as well as the regulatory trend on this field? If not, how can this be understood or explained? The study shows that the cybernorms differ, both in inherent structures and origin, from current legal constructions.
Uppdatering: Rapporten finns tryckt i en ganska liten upplaga men kan beställas genom att kontakta oss.
Andra bloggar om: Ipred, datatrafik, data retention, upphovsrätt, copyright, EU, infosoc, telekompaketet, Telecom reforms package, anonymisering
Anonymiseringssiffror har tidigare ynglat av sig på engelska1, engelska2, ungerska, spanska och polska.
Sverige i världen: svenska ifpi, ökad skivförsäljning och omvärldens intresse
Det är väl med bloggar som med myggor och små barn. När dom är tysta är det nåt jävelskap som håller på att hända. I vårt fall är det helt enkelt bearbetning av data från våra två undersökningar och författandet av artiklar enligt konstens alla regler. Vi bearbetar både anonymitetsspåret i termer av icke avsedda (latenta) och avsedda (manifesta) effekter av en lag, den rättsliga Europeiska utvecklingen och styrkan (eller snarare svagheten) i de sociala normerna i relation till den upphovsrättsliga konstruktionen. Samtidigt som Marcin skriver uppsats.
Efter en snabb koll på internationella nyheter kan vi konstatera att Sverige bevakats flitigt den senaste tiden vad det gäller effekterna av ipred. I vart fall i Storbritannien. Siffror från svenska Ifpi pekar på att skivbolagens vinst gått upp de senaste nio månaderna. Det här är kärnan av IFPIS rapportering, enligt The Guardian, och nåra andra, jag har inte gått till källan själv:
“18% rise in Swedish sales over the past nine months, an 80% increase in the digital market, and a 9% rise in physical format sales.”
The Guardian har alltså plockat upp tråden och rapporterar i anslutning till det brittiska intresset för vad som händer i Sverige: “Music executives in Britain are looking to Sweden’s experience for signs that their own tumbling sales can be stemmed by new laws outlined by the government last week”. I artikeln uttalar sig IFPI’s chief executive John Kennedy försiktigt optimistiskt gällande den bransch han företräder, tuffare lagar och onlinetjänster:
“The increase in sales in Sweden, set against the backdrop of innovative new digital services and tighter copyright laws, is encouraging.
It is too early to say if Sweden has permanently turned a corner, but we hope that users there will permanently switch from unlicensed filesharing networks that give nothing back to the music community to great value legal services whose operators recognise continuous investment is needed to discover and promote the talent of tomorrow.”
The Guardians artikel ynglar av sig både här, här, här, och där. Vissa är skeptiska mot IFPI och deras siffror i sig:
“First, there are some who are questioning the actual numbers. So far, the only numbers have come directly from the IFPI, who hasn’t provided much in the way of detail (and have a long history of publishing questionable, fact-challenged numbers). In fact, the very lack of detail would likely indicate that there are extenuating circumstances here.”
Vissa trycker på korrelationen med att Spotify slog igenom ungefär under samma tid och nämner ett gäng andra liknande tjänster som är viktiga för Storbritannien:
The music industry reckons the rise is largely due to the implementation of new anti-file sharing laws.
We don’t – and we reckon revenues are going to increase further now that Swedish ISP Telia is bundling Spotify Premium subscriptions into its internet and mobile offerings. Despite Lord Mandelson’s best efforts we don’t have severe anti-piracy legislation in the UK, but we do have a massively growing market for legal digital music: the year isn’t over yet, but already the BPI is claiming that 2009 is “the biggest ever year for UK singles”.
The reason? iTunes, and We7, and Play.com, and Amazon, and all the other decent music sites. Together they’ve done more to dent illegal downloading than lawsuits ever will.
Nate Anderson konstaterar att det är lite svårt att veta vad siffrorna egentligen säger:
”As with most statistics in the Copyright Wars, these are hard to evaluate. Digital music sales are up, but has copyright infringement also dropped? IFPI doesn’t know.”
Craig Fernandes sitter i New Delhi och försöker förstå frågan, och tar vägen via Napster, Demosundersökningen som sa att fildelare även köper mer, och IFPI, och konstaterar att det är svårt att få klarhet i frågan. Han är dock positiv:
Hindsight in this case still does not provide enough clarity. What is interesting though is that the future looks quite good. Maybe not for major music companies but certainly for music audiences who now have access to more music than ever before and from more sources, which more often than not are free.”
Så, en kort och relativt grund och oreflekterad summa är trots allt att Sverige är i blickfånget när det gäller fildelning och frågan om vilken effekt hårdare lagar egentligen har när det gäller att stävja beteenden som är väl förankrade i de sociala normerna.
Se även
svt
expressen
Tysk blogg
The Guardian återkommer till analys av spotify
Om fildelares köpvanor i TPB-domens kölvatten
Internetsäkerhetsföretaget McAfee har undersökt förekomsten av fildelningssiter på sistone. Pirate Bay nämns i pressen lite varstans runt klotet, bla tar TimesOnline i San Fransisco upp internetsäkerhetsföretagets rapport, som konstaterar att “file-sharing websites” har ökat med 300 % de senaste tre månaderna och knyter det till den uppmärksamhet som skapades kring saken i och med domen mot The Pirate Bay i april.
Samma sak tar ZDNet i Storbritannien upp. De nämner även det interimistiska beslutet mot Black internet. I anslutning till Storbritanniens egna HADOPI-inspirerade förslag nämns en intressant sak, som knyter an till huruvida fildelare är sådana som vant sig vid ”gratis lunch”, som man hör refereras till ibland:
The Department for Business, Innovation and Skills under Lord Mandelson has pushed ahead with plans to include a ‘three-strikes’ provision in legislation that would see persistent unauthorised file-sharers disconnected from the internet. However, Demos found that these file-sharers on average spend over £30 per year more on music than those who download legally.
Det där är ju faktiskt oerhört intressant, om det stämmer. och ställer väl upphovsrättsindustrins argumentation delvis på ända? Demos, som beskriver sig som ”Independent think tank and research institute” har alltså gjort en undersökning, och artikeln ovan fortsätter med ett referat till deras rapport.
“Internet users who claim to never illegally download music spend an average of £44 per person on music per year, while those who do admit to illegal downloading spend £77, amounting to an estimated £200m in revenue per year,” Demos said in a statement. “The findings suggest that government plans to disconnect repeat illegal downloaders from the internet, announced by Lord Mandelson, could do the music industry more harm than good by punishing core consumers.”
Kan det stämma, vad säger ni? Någon som har fler undersökningar att visa upp? Man kan läsa mer här, bl a.
TPB-domen: Försvaret överklagar jäv, i SvD, Black Internet överklagar beslut.
Om anonymisering och rättens legitimitet
Jag har tidigare varit inne på “Anonymisering som symptom på samhällskonflikt” och tänkte här kommentera nyheterna om hur många som anonymiserar sig online, komma in på legitimitetsfrågor genom att nämna partipolitiska riktlinjer och avsluta med att pusha för ett intressant föredrag (som dock är fullt).
Efter att TT:s Sten Gustafsson varit i kontakt med oss och skrivit om anonymisering, var Måns Svensson med i Ekot i helgen och snackade, och nyheter om hur många som surfar anonymt har surfat runt i media, bl a i DN och SvD, baserat på vår senaste undersökning.
Jag förutspådde i våras att ipred skulle pressa fram ett mycker mer dolt internet, en tydligt ökad anonymisering. Så har också rapporterats i media. Men, när jag tittar på siffrorna från vår senaste undersökning, och jämför med vår förra, från tiden innan Ipred, verkar inte ökningen vara lika explosionsartad som det har låtit i media ibland. Vart fall inte i åldersgruppen 15 – 25 år, ska tilläggas (för åldersgrupperna utanför det spannet täcks inte av vår undersökning). Frågan är hur man skall tolka den ökning som trots allt har skett.
Men utan att fortsätta klyva hår över adjektiv (när blir en ökning “explosionsartad”?) så ser vi att ökningen till oktober 2009 av de som faktiskt använder sig av en anonymiseringstjänst jämfört med tidigare undersökning i januari/februari 2009 är från 8,6% till 10,2 %. Det är ungefär samma antal (runt 60 %) som vid båda undersökningstillfällena säger sig vilja skaffa anonymiseringstjänst för det fall att ”om man genom ny lagstiftning ökar olika aktörers (exempelvis musikproducenters) möjligheter att stämma dig om du blir ertappad med att fildela?”.
Även om man kan slå på trumman om hur många som anonymiserar sig, så är det svårare att säga hur rationaliteterna ser ut bakom de som anonymiserar sig, och hur djup ipreds påverkan egentligen är. Det finns såklart flera förklaringsfaktorer till varför folk vill vara anonyma, och Ipred är ju snarare en hantlangare åt den upphovsrättsliga reglering (”enforcement of IPR”) som in sin tur i vart fall har delvisa legitimitetsproblem. Upphovsrättens nya muskler i den digitala världen.
Införandet av ipred kunde man tro skulle realisera denna vilja att anonymisera och därmed öka antalet som faktiskt använder en anonymiseringstjänst. Ökningen verkar vara mellan 15 och 20 %. Lägg därtill att det tycks finnas en bred potential, en stor grupp som står beredda att betala för att springa in i skuggan när ipred börjar upplevas som en reell fara, för det fall lagen kommer att praktiseras mer.
Samtidigt vore ett anonymiserat internet en utveckling som går emot mycket av det fria flödets ideologi som många ”nätaktivister” jobbar för idag. Ett anonymiserat internet vore i deras ögon ett ”trasigt internet”, varför det finns strömningar som tror på både flödet och på öppenheten, och därmed är benägna att inte gömma sig, trots att den (icke flödesbaserade) upphovsrättslagen kriminaliserar deras beteende. Detta knyter an till en förändringstrend som kan ses i det svenska nätsverige, som jag beskrivit tidigare.
Samtidigt, pratar man om anonymisering ligger det i det här fallet nära till hands att diskutera frågan om rättens legitimitet, vilket ger oss skäl nog att återkomma till Måns tidigare inlägg om Socialdemokraternas reviderade politiska riktlinjer. Av det man ser i nyheterna så verkar vilja riva upp FRA men inte ipred (även om de vill förändra den, som kompromiss). De konstaterar härmed att
”Ipred-lagen måste förändras. Kulturskapare ska ha samma möjligheter som andra att leva på frukten av sitt eget arbete.
Vi står därför bakom upphovsrättsinnehavarnas legitima krav att få ersättning för sina verk på ett rättssäkert sätt. Men det finns en berättigad oro för att tillämpningen av Ipred kan kränka den enskildes integritet och göra intrång i privatlivet. Den som använder internet utan att begå brott ska inte behöva känna sig övervakad.”
Det är alltså för integritet så länge man inte begår brott, och för upphovsrätt i betydelsen rätten att leva på sitt kulturarbete. Det är givetvis goda ståndpunkter, men lite grunda när det gäller frågor där rättens legitimitet hos folket kan ifrågasättas. Som med upphovsrätten, så som den är formulerad idag.
Dvs, ingenting om det egentliga dilemmat, dvs hur man ska lösa problemet med en upphovsrättslig reglering som i vissa delar gällande exemplarkontroll inte har någon representation hos de sociala normerna hos en stor grupp i samhället.
Inget om dilemmat i termer av en demokratifråga, inget av dilemmat i termer av en legitimitetsfråga. Vilket är det som blir så oerhört pikant när ser hur svag acceptans fildelarjakten har i samhället, speciellt hos de yngre .
Nu är det väl inte så att just detta parti tänkt mer eller mindre än de flesta andra partier, men partiet är stort, och frågan är viktig – och svår – varför jag vill hänvisa till att det finns forskare/rättsvetare som har tänkt till lite mer i frågan, och dessutom lyckligtvis reser långt för att tala inför våra kära folkvalda den 18 november. Det svåra är väl att få dit de som inte redan är frälsta.
Läs mer om anonymiseringen i Helsingborgs Dagblad Realtid.se Blekinge Läns Tidning DN
SR Ekot SR SVT SVT SvD Smålandsposten Aftonbladet
Dags att hala flaggan och hissa …vadå? Om att gå från motståndets estetik till skapandets och nybyggandets
Jag vill lyfta fram en trend som har att göra med identitetsbeskrivningar av nätets aktörer. Visst finns det många trender, och som i alla trendbeskrivningar beror det ju på vad man väljer att ta fasta på. Likväl vill jag greppa om senaste årets tendens. Får se om ni håller med.
Talande för många av de nätburna initiativen under millenniets första år var motståndet, rebelliskheten och söndrandet. Det handlade om att hacka sig in, knäcka spärrar och räcka fingret åt befintliga strukturer. Piratflagg restes och vajade upproriskt stickande i ögonen på upphovsrättsindustri och politiskt etablissemang. Lagstiftningen var fortfarande lagstiftningen, politiken var fortfarande politiken, och båda något väsentligt annat än de olika nätcommunities som blommade upp.
På tidningen Fokus arrangemang i förra veckan ”När tekniken förändrar politiken” bytte jag några ord med Isobel Hadley kamptz, bland annat medlem i Juliagruppen , och Piratpartiets Rickard Falkvinge om identiteter och nätet. I bakhuvudet surrade Castells begrepp om motståndsidentiteter respektive projektidentiteter (som Måns Svensson tagit upp tidigare och Blay kommenterat) när jag la ut texten om att det tycks komma fler uppbyggande inslag i nätkulturerna nu, dvs kluster som snarare konstruerar eget än försöker rasera något redan etablerat. Något mer för än emot.
Både Juliagruppen och Piratpartiet är intressanta aktörer i det här sammanhanget, eftersom de utgår från så olika estetik. Kanske är de få åren som skiljer dem åt en viktig aspekt, de har uppstått ur delvis olika kontexter, identitetsmässigt.
Kort prolog: Även om Internets första decennier var en lekfull barndom, när lärandet och skapandet fortfarande var motorn så kan man tala om en period när striden om internet utvecklades. Kanske kan man säga att nånstans runt 2002 till 2008 därmed blev nätaktivismens trotsålder, tonårsperioden när man skulle bråka med etablissemanget, med de regler som fanns, bryta mot utegångsförbud och svära i kyrkan. Tiden när internet var punk. Detta var tiden när segare strukturer bjöd upp till kamp och estetiken här var tydlig: piraterna började segla: i bukter, byråer och partier. Men nu, när det bubblande tonårstrotsiga varit med ett tag förändras spelplanen, i takt med några av dess aktörer.
Rebellestetiken är tilltalande. Alla vill vara utmanaren, the underdog som reser sig på 5 och vinner matchen. Även Jan Guillou (delägare av Piratförlaget – som nyligen inte fick ut ip-nummer från server med talböcker i Hovrättsdom).
Samtidigt växer den regleringsmässiga överbyggnaden åt ett håll som inbegriper mer statlig och upphovsrättslig kontroll, fildelningssiternas fildelningssite ur ovan nämnda tidsålder The Pirate Bay, ett tydligt uttryck för protesten, trotset och brytandet mot etablissemangets normer, är hårt pressat av den dömande makten, sitens operatör dras in i målet, frågor om integritet i relation till övervakning samsas i samhällsdebatten med kreatörernas och kulturindustrins bevarande. Och här händer något. Som kan vara tecken på en mognadsprocess.
Men är det bara estetiken som förändras, eller är det även något mer grundläggande och identitetsmässigt? Några exempel på det senare: Med begrepp som fraktalpolitik och medborgarjournalism kan man beskriva hur nätaktivismen påverkat, exv. telekompaketet. Här kan man placera den redan nämnda nätverkande Juliagruppen (”internets vänförening”!) som till och med nämns av biståndsminister Gunilla Carlsson på newsmill som verkande ”för ett fritt och öppet internet”. Vi har sett en kamp för mänskliga rättigheter i iran med förgreningar till svenska nätneutralitarianer (som man skulle kunna kalla dom), WeRebuilds öppenhetsutredning, den franska gruppen La Quadrature du Net, bloggarnas seglivade påverkan i FRA-debatten när traditionell medias pansarkryssare både la till sent vid frågan och sedan för snabbt stövade vidare (fyll gärna på med fler exempel).
En fråga är naturligtvis om det hela är toppen på isberget, eller bara själva isberget? Mycket talar för det förra. Även om klustrena är små så tycks deras förgreningar vara större och i viss mån deras effekter stora. Och det ser ut som en föregångstrend för vad som komma skall, i större mått. När medvetenheten väl är planterad finns det väl ingen rimlig återvändo? Det finns med andra ord tecken på att utvecklingen går åt ett annat håll än vad Måns Svensson befarade i det sköna maj, efter både TPD-dom och införande av ipred:
Omfattningen vad gäller de attacker på unga nätkulturer som upphovsrättsindustrin via EU just nu formerar är av en sådan dignitet att man får förmoda att nätkulturerna kommer att tvingas allt längre in i en motståndsidentitet. Om man till det lägger att upphovsrättsindutrin förmodligen backas upp i sina ambitioner att bygga en central kontroll och övervakning av nätet, av ett säkerhetstänkande som uppstått i kölvattnet av bland annat “nine-eleven”, så förstår man att det är starka krafter som är i rörelse.
Det finns en aktivism som på ett annat sätt vill bygga, på ett annat sätt vill skapa nya strukturer baserat på en etik som har fötts ur nätverkets förutsättningar, ur internets möjligheter snarare än risker. Kort sagt, som att en gryende våg har börjat rulla där fröet är sått för en trovärdig övergång från en motståndsidentiteten i en projektidentitet. En förståelse i att det går att delta, det går att påverka, och det går att förändra – lagarna är inte huggna i sten. Politiken är inte till enbart för professionella. EU är inte en ointaglig borg långt bort. Grupper som kämpar för en ideologi som inkluderar förändringar för kollektivet, inte bara deras egen roll i förhållande till en gammal, traditionell logik.
Och Piratpartiet då? Den politiska kropp som anammat det vajande seglet, och i så mycket motståndets estetik. Hur når de nästa steg? När blir estetiken en black om foten för ett nödvändigt identitetsbyte? Lars Ilshammar och Kajsa Klein har på newsmill varnat för att underskatta partiet med hänvisning till att de bygger på en ”bestående samhälls- och värderingsförändring”. Kan partiet stå på egna ben, som en trovärdig projektör och byggare av framtiden?
Det intressanta och svåra året inför riksdagsvalet 2010 kommer att få utvisa detta. Eller som Falkvinge sa, när jag tog upp frågan om detta svåra år: – ”Alla år är svåra”.
Om piratpartiet och riksdagsval: sr nyheter24 dn
Om “när tekniken förändrar politiken”
Presentationen på När tekniken förändrar politiken var bra, tackar för frågor och kommentarer som vi fick. Den som vill läsa ett längre referat om dagen kan göra det hos Daniel Risberg här, och se filmer hos Makthavare.se här. Det skall absolut tilläggas att det, bilden till trots, var Henrik Pålsson från Ericsson som drog det tunga lasset vid presentationen. Han delade med sig inte bara av sina erfarenheter från projekt i Indien, men också de sk Millennium Villages i Afrika. Längst ner i hörnet ser du George Joseph som också presenterade kort. Han är vår direkta samarbetspartner på plats, genom att han är principal of the District Institute of Education and Training (DIET), i distriktet Kasaragod, delstaten Kerala, Indien.
Stefan in action. Bild: Tack till Jonatan Walck
Arbetet med att formera networking@school och få projektet att flyga fortgår såklart oförtrutet.
Cybernormer på Fokus temadag
För er som råkar befinna er på Fokus temadag “När tekniken förändrar politiken” på Södra Teatern i Stockholm under torsdagen den 15 oktober så vill jag flagga för presentationen av det pilotprojekt som cybernormer försöker jaga igång. Vi kallar det Networking@Schools och har skrivit om det i bloggen tidigare. På temadagen skickar vi fram vår samarbetsparter på Ericsson, Henrik Pålsson, som kommer att presentera projektet i en session kl 10 med namnet “Digital demokratisering“ som hålls av Juliagruppen. Jag och George Joseph, vår kontaktman i skolväsendet i Kerala, Indien, kommer att finnas på plats. I samma session hittar du även även Wireless Africa, som arbetar med att bygga lättskött infrastruktur för internet i ännu ouppkopplade delas av Afrika.
Holy Family School, Kasaragod, Kerala, Indien.
Uppdatering: kolla med fördel in biståndsminister Gunilla Carlssons inlägg på Newsmill idag, där hon talar om e-bistånd och digital demokratisering.
Läs- och länktips
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
