Internet Rights and Principles, som vi tidigare enbart berört vid något tillfälle, börjar se ljuset i tunneln. Då skrev jag om projektet i samband med ett av våra inlägg om Internet som mänsklig rättighet och beskrev det så här:

…det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Nu börjar deras arbete så lida mot sitt slut. På en stor IGF-konferens i Vilnius i september planerar de att presentera “Charter of human rights and principles on the Internet” som slutarbetet kommer heta. IGF står för Internet Governance Forum och är FN-initierade forum som arrangeras där frågor rörande övergripade frågor kring infrastruktur och utbyggnad av Internet hanteras. Svenska representanter som brukar delta är exempelvis Post- och Telestyrelsen, Näringsdepartementet och andra initierade nyckelpersoner.
Det utkast till näträttighetshartern jag fått se är riktigt ambitiöst och verkar täcka in väldigt mycket. I förordet står exvis:

This Charter applies human rights standards and principles to the internet. The internet is the emerging foundation of global communication, with other communication and media platforms, from broadcast to mobile phones, gradually converging around internet-based networks. The internet is also a globally interconnected resource: actions taken by users, businesses, or governments in one country can shape the nature and function of the network for all people all over the world.

(…)

The following rights and principles identified as crucial for the governance of the internet are based on the core values of human rights like human dignity, equality and non-discrimination, solidarity, diversity, rule of law and social justice. All stakeholders need to respect, protect and fulfil all the human rights on the Internet, and to ensure that the internet operates to evolve in a way that supports and expands these human rights as an instrument supportive to human rights. Internet governance must therefore be guided by internationally agreed human rights standards, and designed and implemented in an inclusive process bringing together public administrations, governments, civil society as well as businesses. This Charter seeks to support that process through applying human rights standards to the internet.

När det färdiga resultatet kommer i början av september kommer vi få anledning att återkomma till det här. Tills dess kan vi fortsätta grotta ner oss i hur det så ofta blir totalhaveri när mellan olik skyddsvärden på nätet ställs mot varandra. Det är där vi är idag.

Att Internet, eller i varje fall många av de värden som Internet kan agera plattform för, är att betrakta som en mänsklig rättighet tycks allt oftare dyka upp som resonemang. Vi har på lite olika vis berört det här i bloggen, och jag tror där att det bäst länkade inlägget är det som har rubriken “Internet som demokratisk arena och rättighet” och som innehåller massa matnyttig information och vidarevisning. Även vår mexikanska gästbloggare Geraldine Juárez’ inlägg “Cyber-democratization of democracy” kan här vara läsvärt. Jag skulle nog dock vilja säga att ämnet alltför sällan problematiseras i svenskspråkiga bloggar, artiklar eller ens resonemang. Låt mig därför presentera en tankebana, som i varje fall kanske kan stimulera till diskussion.

I början av maj var Måns Svensson från Cybernormer paneldeltagare vid en debatt i Göteborg, som var tänkt att handla om ett lagförslag som EU-kommissionär Cecilia Malmström presenterat. Det Malmström har förslagit är att ett nätfilter likt det svenska “barnporrfiltret” ska implementeras på EU-nivå. Vi har redan tidigare skrivit om det, särskilt inlägget från ett seminarium hos Stiftelsen för Internetinfrastruktur kan visa hur diskussionen kring nätfilter kan förstås. Vid Göteborgsdebatten sade Måns Svensson i varje fall bland annat så här:

Det har sagts här att det här med att filtrera barnpornografi på nätet inte är en fråga om yttrande- och informationsfrihet. Men det menar jag att det är. Det är ju inte rätten att få ta del av barnpornografi som är fråga om yttrandefrihet utan tekniken att filtrera som är en fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Och den frågan tycker jag är grundläggande och väldigt svår. Om man ska starta den här typen av lagreglerad filtrering, oavsett om det gäller barnpornografi eller vad man nu bestämmer sig för att filtrera, så måste man skapa ett fungerande regelverk.

Vi har att göra med två skyddsvärda objekt här, å ena sidan har vi barn som utsätts för övergrepp och det måste man hantera på något sätt, och å andra sidan har vi yttrandefrihet och informationsfrihet och det måste också hanteras på något sätt.

Internet är idag ett femton-tjugo år gammalt fenomen, och rätten arbetar långsamt, rättsprinciper växer fram under lång lång tid och rätten har stora svårigheter att hänga med här för att skapa fungerande apparater som motsvarar de sociala normer som finns i samhället. Och här finns ett behov av att göra saker i rätt ordning, om man nu vill skynda på rättsapparatens hantering av saken på det här området. Och då menar jag här att rätt ordning är att först skapa ett grundläggande skydd för information- och yttrandefrihet på nätet och att därefter ta tag i frågan om vilka undantag vi ska göra från det här grundläggande skyddet.

Särskilt mittenstycket tycker jag är intressant och värt att fundera en extra gång kring. Ofta glöms det bort att det inte finns någon given position i resonemanget kring exempelvis nätspärrar – eller för den delen barnskydd. Istället är det hela tiden en avvägning: å ena sidan… å andra sidan. Barns frihet från övergrepp ställs mot en mer allomfattande frihet att uttrycka och ta del av åsikter. Det är inte helt enkelt, och kan vara värt att samtala mer om.

Just precis det, fast inte särskilt problematiserat, tog den kristdemokratiske EU-parlamentarikern och tidigare partiledaren Alf Svensson upp häromsistens. För att förstå det som komma skall krävs kanske viss förståelse för bakgrunden. Kort sagt så lades det fram ett förslag till parlamentsgemensamt uttalande, kallat Smile 29. Innebörden i uttalandet var ungefär att det är välkänt att övergrepp mot barn sprids via internet, och att det därför måste införas någon form av varningssystem gällande detta. Det som i uttalandet föreslogs var att man skulle utöka datalagringsdirektivet till att även gälla sökningar på Internet. Det är något oklart hur detta var tänkt att fungera i praktiken, men diskussionen gick i varje fall varm. Alf Svensson var, efter att ett antal parlamentariker dragit tillbaka sitt stöd, ende svensk att skriva under det här uttalandet och motiverade det så här i en intervju med Europaportalen:

Alf Svensson från Kristdemokraterna menar att hänsyn till den personliga integriteten måste få stå tillbaka när det handlar om att bekämpa barnpornografi.
– Det här är en sådan kolossal kränkning av barnen. Då får man ta ett steg tillbaka och inte vara rädd för att ens personliga intressen kan avslöjas. Även om man inte kommer åt allt material måste man försöka, säger Alf Svensson.

Samma resonemang för Alf Svensson i en debattartikel i tidningen Kristdemokraten, som är ett svar på några partikollegors kritik mot hans underskrift. Kritikertrojkan har för övrigt fått ytterligare ett genmäle publicerat, men den passage i Alf Svenssons inlägg som är i sammanhanget intressant är sista meningarna:

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Det här hänger någonstans ihop, även om jag misstänker att Måns Svensson och Alf Svensson inte spelar på samman planhalva, kanske inte ens samma spel. Här är jag lite osäker på hur man i Internetsammanhang bör presentera Patrik Fältström, han har en fot i varenda del av den svenska delen av Internet, men han sammanför någonstans båda ovanstående Svenssons (såväl Måns som Alfs) resonemang i en lång bloggpost fylld av diskussionslust. Det jag tänkte rycka ut ur sitt sammanhang är följande passage:

[Är] frågan så svartvit? Jag anser inte det, och även om man accepterar de grundläggande mänskliga rättigheterna så måste man också acceptera att det kan finnas specifika regler som är undantag från dessa grundläggande rättigheter.

Den svåra frågan är därför inte om vi ska ha dessa lagar och förordningar (läs: Datalagringsdirektivet och FRA-lagen m.fl.), utan snarare vilka undantag från de grundläggande rättigheterna som vi ska acceptera, hur de ska implementeras, och naturligtvis hur det ska övervakas.

Utifrån ett ställningstagande som är mer problematiserande än politiskt kan det, precis som Fältström skriver, vara intressant att konstatera att Internet idag på olika sätt är en plattform som rymmer en massa fri- och rättigheter. Visst, några skyldigheter finns också där, men inte fler än i det vi kan kalla köttvärlden. I takt med att det betraktas som svårhanterligt kommer vi med stor sannolikhet se allt fler inskränkningar i det vi varit vana att kalla Internet. Det kan röra sig om Datalagrings- och Ipreddirektiv, mer lokala tillämpningar som Hadopi och brittiska Digital Economy Bill och sådant som idag står bortom lag och rätt, exempelvis det svenska barnporrfiltret.

Att vara mitt i ett sådant skeende, när något okontrollerat plötsligt ska försöka bemästras, kan ur ett maggropsperspektiv kännas lite konstigt. Men det är ändå där vi är idag.

Visst, så kallad barnporr bör jagas rätt på och tas bort istället för att blockeras och gömmas undan. Men det är i sammanhanget teknikaliteter. Det man borde diskutera mer är därför istället vilka ingrepp som kan godtas göras vad gäller grundläggande mänskliga rättigheter, och kanske framförallt vilka effekter dessa ingrepp kan tänkas ha – bortom de fördelar man tycker sig se i stunden. Inför man blockeringar, lagring och övervakning måste man ofelbart ta ställning i frågor som rör överblockering, överlagring och över-övervakning (?).

För att såväl framtidens mänskliga rättigheter som framtidens Internet – ja kanske framtiden i sig – inte ska springa ifrån oss (och det i fel riktning!), är det dags att vi börjar sätta fingret på några väsentliga frågor. Här är mina fem cent, eller i varje fall några frågor som är värda att utgå från:

• Vilka värden ser vi kring Internet?
• Vilka andra skyddsvärden skulle kunna motivera inskränkningar i dessa värden?
• På vilket sätt kan eventuella konflikter utredas, studeras och utvärderas (och eventuellt göras ogjorda)?

Nej, det är ingen felstavning i rubriken. Det är en så kallad ordlek. Liksom det mesta som rör The Pirate Bay tycks även sitens relation till internetoperatören Black Internet nämligen bli en långdragen historia. Vi har skrivit om relationen dem emellan flera gånger här på Cybernormer. Som en kort sammanfattning kan man konstatera att Black Internet haft en kund som i sin tur levererat bandbredd åt TPB, en relation som för snart ett år sedan under viteshot avslutades.

Black Internet överklagade då tingsrättsbeslutet, och häromsistens kom Hovrättens utlåtande som – också kort sammanfattat – fastställer det tidigare beslutet. Black Internet får inte leverera bandbredd till The Pirate Bay.

På detta beslut följde dock nu en twist. Black Internet beslutade, tämligen överraskande, att inte bara i fortsättningen undvika att ha TPB som kund (om än per proxy) utan också helt spärra åtkomsten till siten i sitt nät. Alla Black Internets kunder får därmed finnas sig i att ha åtkomst till ett internet utan TPB.

Pressen värmde pressarna. Bloggarna vässade bloggarna. Och argast av dem alla var som vanligt Rick Falkvinge, som dundrade från under sin eh… korkek:

“Rättsväsendet fungerar inte i upphovsrättsmål — det enda som hjälper är att ändra lagarna, och om nödvändigt, byta ut de domare som suttit för mycket i knät på industrin.”

Moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid menar något mer diplomatiskt att det krävs en tydliggörande lagändring:

“För att komma till rätta med osäkerheten behöver vi tydliga skrivningar i lagen om att tillhandahållande av nätkapacitet inte är att betrakta som medverkan till upphovsrättsbrott.”

När jag samma dag som det här blev känt ringde upp Victor Möller som är VD för Black Internet var han lika försiktig som han lät bekymrad.

“Vi har ett stort problem här”, sa han allvarligt, “för som jag ser det förstår varken tingsrätt eller hovrätt konsekvenserna av vad de egentligen beslutar om. De menar att vi inte får ’tillhandahålla uppkoppling till Internet’ för en site som vi aldrig haft som kund. Det är inte jätteenkelt att förstå vad som egentligen menas med det. För att vara på den säkra sidan, och inte riskera något vite, målar vi därför fan på väggen och blockerar den helt och hållet i vårt nät”.

Det är det som står i Hovrättens utlåtande. Black Internet får inte “tillhandahålla uppkoppling till Internet för fildelningstjänsten The Pirate Bay som består av (…) [sökmotor] (…OCH…) hemsida (…OCH…) trackerfunktion”. Man väljer därför från Black Internets sida att helt sonika stänga av all tillgång till TPB för sina kunder.

Hovrätten gick snabbt ut och förklarade att Black Internet övertolkat utlåtandet, vilket också går att läsa på flera av de ovan nämnda länkarna. Samtidigt är det i utlåtandet inte tydligt avgränsat var Black Internets ansvar börjar och slutar. När vi pratades vid fortsatte Victor Möller:

“Det vi skulle behöva är att Hovrätten förklarar för oss precis vad vi får och inte får göra, exempelvis att vi är skyldiga att spärra viss typ av data eller vissa dns-poster. Inte för att det är något vi ser fram emot att göra, utan för att vi ska veta hur vi ska undvika att gång på gång hotas av vite när vi gör det vi gör bäst – levererar Internet.”

Måhända att Black Internet nu läst lagen som (tankepaus) jurister läser Internet, men det är inte svårt att se en del tänkbara problem.

Dels det uppenbara problemet; The Pirate Bay är inte längre den helhetstjänst man en gång varit, utan har idag knoppat av trackerfunktionen. Innebär det att de här domsluten och utlåtandena ens är giltiga? Kanske. Vem vet, och ännu viktigare – vem vågar utmana ödet för att ta reda på det?

Dels det Black Internet här tagit fasta på; vad menar man egentligen med att “tillhandahålla uppkoppling mot Internet” för en viss tjänst? Man skulle kunna tänka sig att det handlade antingen om att inte erbjuda bandbredd direkt till tjänsten. Det skulle nog de flesta tolka det som. Men Internet är de facto strukturerat som ett nät, och genom att tillåta åtkomst till en tjänst bereder man – om än lite lagom luddigt – plats för tjänsten att finnas på/i nätet.

Det är här inte helt långsökt att koppla till Stefan Larssons post om upp- och nerladdning som ett återkommande bekymmer för upphovsrättsjuridiken. Här finns en parallell som nog kan anses vara klar, och som är det Victor Möller refererar till; var går gränsen för att “tillhandahålla uppkoppling till Internet”?

Black Internet tolkar i varje fall Hovrättens utlåtande som att de måste göra The Pirate Bay onåbar i och från deras nät. Hovrätten menar att de övertolkar. Hur Black Internets motparter, den samlade upphovsrättsindustrin, ser det är oklart. Just nu är de nog rätt glada.

(Vill man göra sin egen tolkning kan man läsa Hovrättens utlåtande, det finns här som PDF.)

Bloggaren och riksdagskandidaten Carl Johan Rehbinder (pp) skriver om “Fotograferingsförbud – för integritetens skull?”. Han har med andra politiker debatterat Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande ”Skyddet för den personliga integriteten – Bedömningar och förslag” (SOU 2008:3). En del av det kommittén i sitt slutbetänkande föreslår har kommit att kallas “Fotoförbudslagen”, och har diskuterats lite fram och tillbaka under en längre tid – om än väldigt lågintensivt. Kanske är det på väg att ändras nu.

Det som diskuteras är det kommittéledamöterna Annie Johansson och Agne Svensson presenterade på DN Debatt i början av 2008. De skriver där bland annat:

Det finns [idag] inget skydd mot olovlig fotografering. Inget skydd mot närgången uppmärksamhet och ryktesspridning exempelvis via smygfoto eller smygfilmning [och inte heller någon] rätt till skadestånd för kränkning av integriteten.

Det man därför föreslår är att ansvarsbördan för exempelvis kränkning flyttas från publicerings- eller spridningstillfället som det är nu till själva fotograferingsögonblicket. Den som fotograferar måste försäkra sig om att den tagna bilden inte kommer upplevas som kränkande, och att den inte inkräktar på den personliga integriteten exempelvis beroende på plats för fotograferingen.

Tidigare har Pressfotografernas förening med Mia Karlsvärd i spetsen kritiserat förlaget. Hon menar att det gör fotografarbete omöjligt, om man lite hårddraget måste fråga alla fotoobjekt om lov innan bilder tas. Carl Johan Rehbinder diskuterar detta utifrån ett självcensursperpektiv, med tydlig piratpartistisk klang, och kopplar det till ett övervakningssamhälle med allehanda begränsande lagar.

Själv var jag tidigare i år med och diskuterade frågan i östgötsk regional-TV. I studion fanns då också ovan nämnda Mia Karlsvärd. Min huvudpoäng var, som jag då skrev i ett eget blogginlägg, att det är minst sagt problematiskt när det kommer upp förslag på nya lagar som på ett väldigt trubbigt sätt försöker hantera något så flyktigt och flytande som internet. Man riskerar då att resultatet snarare blir ett glapp där väldigt många bryter mot lagar, mest för att det “ju är så man gör”.

Utifrån den samlade kunskap som idag finns om barn och ungdomars bildanvändande på nätet kan man dessutom sluta sig till att det är något som är otroligt viktigt för barn och ungdomars identitetsutveckling. Finns man på Internet idag, och det gör de flesta unga, så är egentagna bilder otroligt viktiga för att bekräfta för sig själv och andra vem man egentligen är och inom vilka sociala sammanhang man agerar. Det visar bland annat en studie jag genomfört under våren och som behandlar just ungdomars bildanvändning och kopplar vidare till Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande.

De ungdomar jag då pratat med menar nästan unisont att fotografering och bildpublicering är något de sysslar med på regelbunden basis, vissa till och med dagligen. Lite krasst man säga att det är så de visar upp vilka de är och var de befinner sig i livet. Visst, menar man, det händer att det blir fel – exempelvis kan folk bli stötta eller till och med mobbade på grund av att vissa bilder tagits vid fel tillfälle eller lagts upp på fel ställe – men i de flesta fall går det att reda ut. Oftast räcker det med att prata med den som lagt upp bilden, varpå de tar bort bilden. Det tycks finnas tydliga sociala normer för att sådana misstag inte ska drabba någon mer än nödvändigt.

De slutsatser man kan dra av studien är bland annat att Integritetsskyddskommittén inte har den insikt som nog ändå krävs kring hur bilder idag hanteras på nätet. Det finns en överhängande risk för att man genom att missa viktiga faktorer i ungdomars bildanvändande, som att bilder spelar en stor roll för ungdomars självuppfattning, banar väg för än fler nätrelaterade lagar som unga mer eller mindre struntar i. Samtidigt som en lagändring kan vara ett sätt att komma åt vissa typer av kränkande bildanvändning finns risken att man åter kriminaliserar en hel ungdomsgeneration.

Det har i dagarna kommit två viktiga Ipred-utslag, varav ett dessutom är intressant att utveckla för att om inte annat förklara den tekniska terminologin.

För några dagar sedan dömde Svea Hovrätt till Antipiratbyråns fördel och tvingas nu Telia Sonera att lämna ut abbonentsuppgifter rörande siten Swetorrents. Det är en följetong som nu rullat på ett tag, där Telia Sonera bland annat hävdat att Ipred strider mot EUs Datalagringsdirektiv. Datalagringsdirektivet, menade man, är väldigt tydligt med att uppgifter rörande trafikdata och nätabbonenter endast får lämnas ut till rättsvårdande myndighet – vilket väl inte Antipiratbyrån ska anses vara. Hovrätten menar dock att Datalagringsdirektivet inte är tillämpligt i detta fall, vilket innebär att Telia Sonera måste lämna ut uppgifterna. Telia Soneras jurist Patrik Hiselius är inte nöjd:

– …det börjar ärligt talat bli lite tjatigt med det här anti och ipred. Vi skulle hellre sitta och prata om filmpremiärer i hemmasoffan för att stävja upphovsrättsbrotten, säger Patrik Hiselius.

Han tillägger att företaget lyssnar av både kunder och opinion, men att det mestadels är en principiell fråga.

– För oss inom kommunikationsbranschen har tystnadsplikten alltid varit väldigt stark, säger han.

Stefan uppdaterar: TeliaSonera begär prövningstillstånd i HD.

Nu under torsdagskvällen kom så ett kanske mer överraskande och någonstans också mer problematiskt beslut. Ett gäng amerikanska filmbolag, med Monique Wadstedt från advokatfirman Maqs som svensk representant, stämde i höstas internetleverantören Portlane för att de erbjöd sina tjänster åt bittorrent-trackern OpenBittorrent. Då krävde Maqs att Portlane skulle stänga av OpenBittorrent från internet, vilket Tingsrätten inte godtog. Efter ett mer segdraget beslut åläggs Portlane nu att lämna ut uppgifter som vem som är den kund som driver OpenBittorrent.

Maqs menar att OpenBittorrent tagit över funktionen som The Pirate Bays tracker hade, innan den i höstas stängdes ner, och att OpenBittorrent därmed ska anses vara en del av den tjänst The Pirate Bay tillhandahåller. Kanske krävs det lite resonerande kring det här, med utgångspunkt i den fråga Copyriot formulerade i höstas: “Vad är egentligen The Pirate Bay?“. Stockholms Tingsrätt anförde då att The Pirate Bay bestod av tre delar:

en hemsida som tillhandahåller användargränssnitt, sök- och databasfunktioner som är åtkomlig via web-adressen http://thepiratebay.org,

en hemsida som lagrar och/eller från vilken torrentfiler laddas ner, som är åtkomlig via web-adressen http://torrent.thepiratebay.org, och

en trackerfunktion, bestående av BitTorrent-trackrar, som kontrolleras via eller hänvisas till via http://tracker.thepiratebay.org/ och/eller announcewebbadresserna /…/ htp://tracker.thepiratebay.org.announce och udp://tracker.thepiratebay.org/announce

Och visst är det så att det tidigare varit vanligt att en fildelningstjänst som bygger på bittorrentteknik hittills bestått av dessa tre tätt sammanlänkade delar. Det fönster ut mot världen som slutanvändaren ser har dock aldrig varit mer än nummer ett. Som fildelare ser man sällan mer än sökmotorn på sidan, med tillhörande knappar och fält. De andra delarna har ingen direkt publik funktion, utan kan – inte utan fördel – drivas på helt annat håll.

Nummer två, alltså lagringen av de filer man laddar ner från bittorrentsidor, har sedan länge varit decentraliserad. Samlingssidor som Suprnova och Mininova, varav ingen idag väl egentligen är funktionsduglig, har haft egna uppladdningsfunktioner för att hålla ordning på att de torrenter som indexerats i databasen faktiskt finns. Likaså har The Pirate Bay fillager för de torrenter som sprids via sidan. Nu har det dessutom börjat dyka upp helt fristående torrentlagringstjänster som exempelvis Torrage, och det är väl bara en tidsfråga innan The Pirate Bay sönderfaller än mer och flyttar ut lagringen till någon sådan tjänst.

Nummer tre, trackerfunktionen, är egentligen det mest centrala i bittorrentnavet. Där torrentfilerna, som kan lagras och skickas precis hur som helst, kan sägas vara digitala skattkartor som hjälper datorer som vill dela filer att koppla ihop sig kan trackern kanske liknas vid en kartläsare med väldig simultankapacitet. Torrentfilerna innehåller information om vilken tracker som kan hjälpa dem att hitta varandra, varpå trackern koordinerar filutbytet.

I höstas ansåg The Pirate Bay att den funktionen inte längre behövdes för att sidan skulle fungera, varpå de stängde ner sin tracker. Snabbt dök det upp stabila efterträdare, såsom PublicBittorrent och den nu ansatta OpenBittorrent, som tog över funktionen och snabbt dök in som standardtrackers på de torrenter som läggs upp på The Pirate Bay. För sakens skull kan nämnas att det finns en otrolig uppsjö trackers som håller koll på olika typer av torrentfiler, men man kan väl anta att de inte ansetts vara tillräckligt tillförlitliga.

Nu har alltså OpenBittorent ansetts vara tillräckligt olaglig för att dess operatör Portlane ska tvingas lämna ut uppgifter om vem som ligger bakom trackern. Tidigare har det spekulerats i att det är Fredrik Neij från The Pirate Bay som ligger bakom projektet, men det återstår väl att se. OpenBittorrent hävdar själva att man är ett gäng Peruanska studenter.

Det har varit många turer kring eventuellt jäviga domare i målet mot The Pirate Bay. Vi på Cybernormer har tidigare gjort vårt bästa för att försöka summera och kommentera så mycket som möjligt. Håkan Hydén har också uttalat sig om tidigare jävsmisstankar i DN, samtidigt som jag själv skrivit hos Newsmill. Nu rörde det dock Svea Hovrätts domare, däribland Ulrika Ihrfeldt.

Ihrfeldt har tidigare enligt egen utsago varit medlem i Svenska Föreningen för Upphovsrätt, vilket upprört bland andra Peter Sunde, en av de åtalade i målet mot The Pirate Bay. Idag skriver dock SvD att Högsta Domstolen utrett Ihrfeldts misstänkta jäv och kommit fram till att det inte föreligger några hinder för att Ihrfeldt och hennes kollega Kristina Boutz ska döma i målet. Enligt SvD skriver Högsta Domstolen:

“I svensk praxis har det ansetts inte utgöra jäv att en domare i ett lagstiftningsärende eller i en dom i ett annat mål eller i ett rättsvetenskapligt sammanhang uttryckt en åsikt i en rättsfråga som aktualiseras i målet”

Det verkar alltså som att målet mot The Pirate Bay tas upp av Svea Hovrätt till hösten. Exakt när det blir är ännu oklart, eftersom man har svårt att fastställa datum som passar alla inblandade. Någon som dock inte är nöjd med Högsta Domstolens besked är Per E Samuelsson, advokat åt Carl Lundström som också är åtalad i samma mål:

– Det är inget som väcker förtroende hos den breda unga opinion som är på piraternas sida i rättegången. Tyvärr tror jag att det här får en kontraproduktiv effekt där den kommande domen inte kommer att mötas med något större förtroende, hur det än går. Ungdomar skrattar åt det här och tycker det är en fars, och nu har de fått ytterligare vatten på sin kvarn.

Vi på Cybernormer kommer givetvis fortsätta följa turerna i målet mot The Pirate Bay. Andra som skriver om det här är bland annat Dagens Juridik och SR Nyheter.

Gårdagens paneldebatt om nätfilter var en välbesökt tillställning med fullt panelbord och fullt i publiken. Det är svårt att på ett bra sätt sammanfatta vad som sades av nio personer under två timmar, men det förenklas av att en inspelning från debatten dykt upp på nätet. För enkelhetens skull länkar jag här till inspelningen, och sammanfattar därefter det Måns Svensson från Cybernormer framförde.

Här nedan följer Måns Svenssons inlägg i debatten, sorterade efter tid. Viss redigering kan har ägt rum, så se gärna inspelningen ovan för att få ihop sammanhanget ordentligt.

Om hur man ska hantera frågan om filtrering av visst material (ca 39min):

Det har sagts här att det här med att filtrera barnpornografi på nätet inte är en fråga om yttrande- och informationsfrihet. Men det menar jag att det är. Det är ju inte rätten att få ta del av barnpornografi som är fråga om yttrandefrihet utan tekniken att filtrera som är en fråga om yttrandefrihet och informationsfrihet. Och den frågan tycker jag är fgrundläggande och väldigt svår. Om man ska starta den här typen av lagreglerad filtrering,oavsett om det gäller barnpornografi eller vad man nu bestämmer sig för att filtrera, så måste man skapa ett fungerande regelverk.

Vi har att göra med två skyddsvärda objekt här, å ena sidan har vi barn som utsätts för övergrepp och det måste man hantera på något sätt, och å andra sidan har vi yttrandefrihet och informationsfrihet och det måste också hanteras på något sätt.

Internet är idag ett femton-tjugo år gammalt fenomen, och rätten arbetar långsamt, rättsprinciper växer fram under lång lång tid och rätten har stora svårigheter att hänga med här för att skapa fungerande apparater som motsvarar de sociala normer som finns i samhället. Och här finns ett behov av att göra saker i rätt ordning, om man nu vill skynda på rättsapparatens hantering av saken på det här området. Och då menar jag här att rätt ordning är att först skapa ett grundläggande skydd för information- och yttrandefrihet på nätet och att därefter ta tag i frågan om vilka undantag vi ska göra från det här grundläggande skyddet.

Om nätfilter är verksamma (ca 1h28min):

Det är viktigt att inte bara ställa sig frågan om det här [tillgång på barnpornografi] kommer få pedofiler att konsumera barnpornografi utan det handlar också om vad man vill bygga för normaliteter i samhället. Vad är det för något man ska stöta på utanför det som är pedofilt, alltså dem som aktivt söker. För jag tror inte att det här [nätfilter] är särskilt verksamt för praktiserande pedofiler, däremot tror jag att om man skulle låta framväxandet av barnpornografi på nätet bli en normalitet då skulle man säkerligen trigga många fler att konsumera och betala för barnpornografi vilket i slutändan skulle innebära fler övergrepp någonstans i världen där man producerar den här barnpornografin.

Så jag tycker inte att frågan är fullt så enkel. Hindrar man pedofiler från att komma åt barnpornografi genom att blockera vissa siter? Nej, det tror jag inte att man gör, men däremot kanske man hindrar att det växer fram en normalitet kring barnpornografi som bidrar till att öka konsumtionen av barnpornografi.

Om övervakning kontra integritet (ca 1h34min):

Det är någonstans där den stora diskussionen kring nätsamhället pågår idag. Kommer vi att landa i ett samhälle och ett nät där vi är tvingade att identifiera oss och kontrolleras det centralt vad vi gör nät vi är på nätet eller kommer vi ha ett öppet och fritt nät? Och för mig är det alldeles självklart att sträva efter att inte hamna i ett samhälle där vi har en centralmakt som tvingar mig att identifiera mig och allt jag gör och dessutom övervaka och kontrollera mig när jag gör det.

Men däremot tycker jag att när man har skapat ett grundläggande skydd för nätet, och för mig som användare av nätet så ska man ha möjlighet att göra undantag för det. Exempelvis tycker jag att övergrepp mot barn som används i kommersiella syften är ett sådant undantag. Där skulle jag personligen kunna ställa mig i diskussionerna på den sidan som säger att “här skulle jag vilja se ett undantag”.

Vi talade om en risk för normalisering av bilder på ung sexualitet på nätet som kan spä på någonting. Här finns det också en självklar risk för normalisering av filteranvändning och ökade förbud. Och tillåter man den här katt- och råttaleken som beskrivs här att fortgå, dvs att det blir en kapprustning mellan medborgarna och statmakten om i vilken grad man ska vara övervakad eller inte – då har vi hamnat dundersnett i samhället.

Om risker för rättssamhället (ca 1h57min):

Rättssamhället idag har en bristande förståelse för vad som händer bland unga människor som har vuxit upp och har skapat sig ett liv på nätet, med mobiltelefoner och sociala medier. Antalet frågor som uppstår för rättssamhället i förhållande till det här är oändligt många och till exempel handlar det om unga människors bildanvändning och hur man publicerar bilder på sig själv och på andra, och rätten har jättesvårt att hänga med här och skapa goda strukturer eller ett bra sätt att tolka det här för man förstår inte de sociala strukturer kring vilka människor interagerar på nätet.

Och det är klart att om man inte skapar sig verktyg för att förstå det här så kommer man med tiden att utarma acceptansen för rättssamhället, och det är oerhört allvarligt. Nu tror ju jag att barnpornografi är ett av de områden där det här problemet inte är så stort idag, för när det gäller barnpornografi så finns det en extrem social konsensus kring att det är förkastligt.

Som en fortsättning på den diskussion om nätfilter som blossat upp bland annat här hos oss på Cybernormer arrangeras imorgon torsdag en paneldebatt i Göteborg. Från Cybernormer deltar Måns Svensson, och vi hoppas på intressant diskussion. För dem som inte kan närvara kommer, såvitt jag förstått, debatten att webbsändas.

EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet

Institutionen för tillämpad IT arrangerar en debatt kring ett mycket aktuellt ämne. Debatten är öppen för allmänheten och deltar gör företrädare för internetindustrin, polisen, kriminalvården och media. Moderator är Hannes Råstam, SVT.

EU har nyligen presenterat ett lagförslag som innebär ökad censur på Internet i syfte att bekämpa barnpornografi. I Sverige filtrerar redan internetleverantörer webbsidor med barnpornografiskt material. Men var går gränsen för vad som ska censureras på nätet? Hur effektiva är egentligen dessa filter? Och vilka konsekvenser har tekniken för yttrandefriheten?

Vad innebär det för rättssäkerheten när internetleverantörer åläggs att reglera olagligt material? Och vad förväntar man sig att uppnå för resultat när filter införs på nätet – och till vilket pris?

Moderator är Hannes Råstam, flerfaldigt prisbelönt journalist, verksam vid SVT.

Panelen består av:
- Anders Persson, kriminalkommissarie vid Interpol
- Björn Sellström, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen
- Hanna Harnesk, psykolog vid Skogomeanstalten
- Johanna Bäckström-Lerneby, journalist på SVT
- Måns Svensson, fil dr i rättssociologi, Lunds universitet
- Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten
- Oscar Swartz, frilansjournalist
- Patrik Hiselius, jurist på TeliaSonera
- Pär Nygårds, IT&Telekomföretagen

(…)

Datum: 2010-05-06

Tid: 13:00 – 15:00

Arrangör: Institutionen för tillämpad IT

Plats: IT-universitetet, Torg 2, Forskningsgången 6, Lindholmen

Uppdatering: Debatten webbsänds direkt på mms://wms.it.gu.se/medieteknik – strular länken så klistra in adressen i din media/videospelare.

På förra veckans filterseminarium diskuterades frågan om nätfilter friskt. Journalisten Anders R Olsson som skrivit boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem“, förde ihop med Patrik Hiselius från Telia och Sus Andersson från SJF diskussionen framåt.

Frågan om nätfilter börjar segla upp på dagordningen, inte minst i och med EU-kommissionär Cecilia Malmströms förslag om ett samordnat europeiskt filtersystem. Tidigare har vi länkat två inlägg av nyss nämnde Anders R Olsson och ett av filterseminariets moderator Isobel Hadley-Kamptz. Diskussionen har fortsatt snurra runt på nätet, bland annat utifrån piratpartistiske europaparlamentarikern Christan Engströms blogg.

Anders R Olsson inledde seminariet med att problematisera förekomsten av nätfilter utifrån sina huvudteser. Framförallt menade han att filtrering är ett väldigt trubbigt vapen när det gäller att undanröja oönskat material från nätet. Dels är det svårt att på ett effektivt och rättssäkert vis avgränsa vad som bör och ska filtreras, och dels är det svårt att avgöra hur effektivt ett filter är. Han pekade på att man i Sverige sedan 2005 haft ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och en majoritet av de svenska internetleverantörerna där man arbetar med en central lista på sidor som görs oåtkomliga för slutanvändare. När listan läckt ut har man kunna utläsa att det som spärrats varit förvånansvärt lite, och därtill inte alltid haft någon tydlig koppling till övergrepp mot barn.

Den stora stötestenen hos filterkritiker har hittills varit en oro för ändamålsglidning, alltså att annat än övergreppsmaterial skulle filtreras. Om man bortser från att listan som sådan kan ifrågasättas menar Patrik Hiselius från Telia att risken för att den nuvarande blockeringslistan utvidgas är väldigt liten. Från internetleverantörernas sida har man inget intresse av att blockera annat än övergrepp mot barn. Han menade på filterseminariet dessutom att det är att se som ett krav från internetleverantörernas sida, att man godtar ett filter som blockerar övergrepp mot barn, men inget annat.

Anders R Olsson såg det som problematiskt och menade att internetleverantörerna i och med accepterandet av ett nätfilter lämnat sin position att leverera det vi känner som internet och undrade hur man motiverar att man inskränkt den fria tillgången till nätet. Anledningen till detta är, enligt Hiselius, att det finns en sådan samsyn kring övergrepp mot barn och att detta inte är acceptabelt. Varje möjlighet att minska spridning av sådant material bör därför nyttjas på bästa sätt, och när det gäller nättillgång kan filtrering vara en väg att gå.

Sus Andersson från SJF menade visserligen att hon förstod Hiselius tankegångar, men ifrågasatte det rättssäkra i att låta en liten avdelning på RPS avgöra vad som bör vara tillåtet att ta del av på nätet. Hiselius bekräftade Anderssons oro och menade att det är just det som är internetleverantörernas största invändning. Han återkom under hela seminariet till fyra riskområden som kan vara värda att bära med sig:

• Transparens: Det saknas insyn i vad som egentligen filtreras bort. Avtalet mellan Polisen och internetleverantörerna säger att leverantörerna ska ta emot och implementera den filterlista RPS tillhandahåller utan att värdera innehållet. Internetleverantörerna har inte för avsikt att inrätta egna filtreringsavdelningar, utan ser det som en fördel att detta sköts centralt av välinsatt personal. Dock kan det vara ett bekymer att internetleverantörerna inte själva vet vad de tvingas filtrera bort.
• Ändamålsglidning: Det är viktigt att hålla fast i vad som ska få filtreras. Förre justitieminister Thomas Bodström har sagt sig vilja filtrera sidor relaterade till människohandel, den nuvarande regeringen har uttryckt att utländska spelsidor och vissa terrorrelaterade hemsidor kan vara i riskzonen. Även privata intressen, främst på upphovsrättssidan har försökt utöva påtryckning på internetleverantörerna för att få exempelvis fildelningssidor bortfiltrerade.
• Rättssäkerhet: Det finns idag ingen formell väg att överklaga om man upptäcker att ens sida felaktigt hamnat i det nätfilter som nu är aktivt. Det är därför svårt att hävda sin oskuld om man hamnat i filtret av misstag. Det är ett problem när filtreringen hanterar sådant som annars ses som viktigt, fri kommunikation och yttrandefrihet i praktiken.
• Effektivitet: Det är svårt att veta hur effektivt nätfiltret är. Polisen brukar uppge siffror som menar att filtret idag fångar upp 50000 träffar om dagen. Dessa siffror ställer sig Hiselius tveksam till, då det i varje fall från Telias sida inte finns någon sådan statistik att tillgå.

Hiselius berättade dessutom om att Telia rapporterar omkring 6000 sidor med möjligt övergreppsmaterial till polisen varje dag. Det finns alltså anledning att diskutera eventuella lösningar på problemet. Det stora problemet anser han är att det saknas insyn, utvärdering och forskning kring nätfiltrens effektivitet. Det torde också vara det spår vi på Cybernormer ansluter oss till.

Vad man än tycker om nätfilter är det ett problem att det saknas insyn i hur arbetet ser ut. Vissa punkter borde därför redas ut innan man börjar skrika varg och alarmisera kring nätfiltreringen.

Arbetet med filterlistorna borde genomlysas. Det är viktigt att den grupp som arbetar med urvalet som filterlistorna baseras på också arbetar transparent. Dels för att säkerställa att det som filtreras bort också överensstämmer med det som enligt lag (och eventuellt social samsyn?) betraktas som övergrepp. Dels också för att avväpna diskussionen om ändamålsglidning. Det talades vid seminariet mycket om tredjepartsinsyn, och även om det inte är någon garanti för varken det ena eller andra så kan det vara ett steg på vägen.

Om filtret ska betraktas som verkningsfullt, och därigenom kanske legitimt, så bör det finnas mätbara resultat av hur tillgången på övergreppsmaterial förändras. Minskar antalet träffar eller rapporterbara sidor kan man anta att nätfilter är effektivt vad gäller att hantera oönskat material. Det finns idag inga säkerställda offentliga siffror på hur väl filtret slår ut. Polisen rör sig med siffror som internetleverantörerna inte vill kännas vid, och de å sin sida har statistik som inte heller granskats eller åskådliggjorts på något sätt.

Om filtret ska betraktas som ett effektivt verktyg i kampen mot övergrepp mot barn så bör det också finnas mätbara resultat vad gäller just detta. Man kan hoppas på att det går att se ett samband mellan nätfiltrering och statistik vad gäller övergrepp mot barn. Det torde vara så att det ensamt mest giltiga skälet för en aktiv (och utökad?) nätfiltrering också är att man kan rädda barn undan övergrepp och lidande. Utan sådan information blir diskussionen svår.

Diskussionen fortsätter på många håll, bland annat i en paneldebatt i Göteborg den 6 maj. Där deltar Måns Svensson från Cybernormer tillsammans med bland andra nätdebattören Oscar Swartz och Björn Sellström från Rikskriminalpolisen. Vi välkomnar även diskussion och debatt här i bloggen. Missa inte heller diskussionen som förs på Cecilia Malmströms egen blogg, den är väl värd att följa.

Efter att delar av Cybernormer på grund av en isländsk vulkan varit strandsatta runt om i Europa den senaste veckan skulle man kunnat tänka sig att vi velat stanna hemma ett tag. Den intressanta frågan om nätfilter har dock gjort att vi snabbt är på resande fot igen.

Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström presenterade för en tid sedan ett direktivförslag som syftar till att med hjälp av nätfilter hantera att övergrepp på barn görs tillgängligt på nätet. Sedan några år tillbaka finns ett liknande nätfilter i Sverige.

Idag arrangerar Stiftelsen för Internetinfrastruktur, mer kända som .SE, ett seminarium utifrån den nyutgivna boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem”. Bokens författare, Anders R. Olsson, skriver idag på SvD Brännpunkt:

Internets samhälleliga och ekonomiska betydelse blir bara större. Trycket på nätet ökar, och inte bara i kvantitativ mening: att antalet användare ökar, att de tjänster som erbjuds blir fler och alltmer sofistikerade, att informationsvolymerna växer. Också det politiska trycket ökar. Allt fler starka aktörer kräver ändringar i lagstiftningen eller, när det redan finns lagregler som gynnar dem, att efterlevnaden kontrolleras hårdare.

Anders R. Olsson har också tidigare skrivit på samma tema på Internetdagarna, vilket även seminariets moderator Isobel Hadley-Kamptz gjort. De ser båda risker med att filtret inte diskuteras. Dagens seminarium kan ses som en början på ett sådant samtal. Från Cybernormer bidrar jag själv, både på plats och senare med en sammanfattning här på bloggen.

Stiftelsen för Internetinfrastruktur sänder live från seminariet om man inte har möjlighet att vara i Stockholm. Vill man så kan man fortfarande anmäla sig via nätet. Boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” finns för fri nedladdning här.

Om några veckor, den 6 maj, deltar Måns Svensson från Cybernormer i en debattpanel på samma tema. Andra medverkande i panelen är bland andra nätdebattören Oscar Swartz och Björn Sellström från Rikskriminalpolisen.