Sopa gör Internet svart
Idag är flera stora nätsidor i olika grad svarta. Engelska Wikipedia är kanske det största och mest kända exemplet på det. Utan en hel del trixande går det inte att använda sidan över huvudtaget. En del kanske blir lite fundersamma över det här, men det finns en poäng.
I USA har under den senaste tiden en rätt hätsk debatt om de två lagförslagen SOPA och PIPA ägt rum. Vi på Cybernormer hade nosat på dem lite tidigt i höstas, men blev egentligen inte varse om lagförslagens betydelse förrän vi i november var i San Fransisco och där träffade nätfrihetsorganisationen EFF. Där var SOPA högsta prioritet, och det av flera olika anledningar. Stefan är inne på en viktig aspekt i en tidigare post här på Cybernormer.
Först, i väldigt korta ordalag. SOPA och systerlagstiftningen PIPA är upphovsrättslagstiftning. Målet är att minska nätrelaterade upphovsrättsbrott av alla de slag. Tanken är att det ska vara en effektiv lagstiftning som gynnar upphovsrättsinnehavare. De verktyg som man framför som främsta vapen mot piratism är att man tillgriper åtgärder fort nog för att hantera Internets snabbhet och dessutom hyfsat intrusiva förslag på vilka dessa åtgärder ska vara. Effektivitet alltså.
Stefan nämner i sin post ett faktum som EFF var väldigt noga med att påpeka: De liggande lagförslagen är som gjorda för att hålla processen kort. Tiden mellan att en klagan lämnats in till domstol och åtgärd utförs föreslås vara fem dagar. Fem dagar är knappt vad ett besked om att man råkar vara part i rättslig tvist med vanlig postgång tar för att komma någon tillhands. Och det är verkligen ingen tid att tala om om man dessutom förväntas aktivera (eller bygga upp) ett rättsligt försvar. I själva verket riskerar därför SOPA döda hemsidor innan hemsidesägaren ens hinner reagera. Först därefter, när skadan så att säga redan är skedd, kan man eventuellt få möjlighet att överklaga.
Jag har i en del intervjuer kallat det cowboy-lagstiftning. Och det tycker jag fortfarande att det är. SOPA är typisk lagstiftning som skjuter först och därefter eventuellt frågar om vad det egentligen var som hände. SOPA skjuter dessutom brett.
Den fråga som upprört de flesta på Internet, och som nog också är anledningen att en del sidor nu är svarta, är att SOPA innehåller väldigt tydliga skrivningar om olika former av domänblockeringar. Dels att sidor som sägs strida mot SOPA helt sonika kan bli av med sina domäner, men också att man i särskilda DNS-filter ska kunna blockera “olagliga hemsidor”. Det är en väldigt drastisk och konstig väg att gå.
Det här med DNS har jag pratat om tidigare, och jag tänkte sno vissa delar därifrån för att illustrera. För något år sedan, när Wikileaks var i ropet, skrev jag den här förklaringen på Svt Debatt:
För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter.
Att använda sig av DNS-filter är att mecka med Internet kartor. Genom att filtrera bort sidor ur DNS-systemet kan man göra dem oåtkomliga. Man tar bort kartpekaren och det blir klart mycket svårare att hitta. För de flesta verkar det vara en bra lösning. Det är samma system vi i Sverige har för att filtrera bort sidor som polisens barnpornografigrupp kategoriserat som övergreppsmaterial, för att vi vanliga nätanvändare inte ska snubba in på barnporr. Men, det finns vissa problem. Dels de generella invändningar som jag tycker bör föras fram så fort filtrering kommer på tal, och som kan ses på bilden om i min post om “Tema Trippel-kontroll“. Alltså risken att man blockerar för mycket, inte tillräckligt eller kanske sådant som egentligen inte borde filtreras. Men dels också det argument som faktiskt först framfördes i en senat-debatt om just SOPA och som jag återanvänder i en intervju om nyliga filterförsök av The Pirate Bay.
Vill du bli av med en knarkarkvart i ditt kvarter ringer du polisen. Du byter inte plats på skyltar med förhoppningen att kunderna inte ska hitta dit. Sådant löser inga problem. Istället blir det svårare även för dem som av högst legitima skäl vill besöka kvarteret att hitta rätt.
För visst är det så. Även om det i SOPA-fallet är rättsväsendet som bestämmer om de digitala skyltpekarna löser filtrering och blockering väldigt sällan problem. Det är snabba lösningar på klart mer invecklade bekymmer. Genom att försöka filtrera bort fildelningssidor, som sker på flera håll i Europa just nu och som också är en del av SOPA, krånglar man till det för användarna – men de som vill hitta dit kommer ändå kunna göra det (se tydligt exempel från Belgien här, ca 17m27s in). Men resultatet blir med tiden allt fler svarta hål på Internet, och det är något som försvårar även för gemene man. Särskilt när SOPA då är tänkt att agera fort. Risken är att det blir fler hål än vad man hinner laga.
Utifrån ett nätperspektiv är det förstås väldigt dåligt.
(Som talande exempel här kan man ta den Svt Debatt-artikel jag citerar ovan. Av någon oförklarlig anledning har Svt bytt publiceringssystem och därmed gjort en hel massa innehåll otillgängligt. Det handlar förstås inte om filter, men illustrerar ändå problemet med de svarta hålen. För att kunna länka in artikeln måste jag gå via omvägar för att lyckas hitta lagrade kopior någon helt annanstans på Internet. Svårt att hitta, men inte omöjligt.)
Som avslutning klipper jag in en pedagogisk och förklarande film om SOPA. Vill man ha snabbvarianten kan man titta på den här bilden (som innehåller vattenskotrar, Oprah Winfrey och ledsna kattungar).
Tema trippel-kontroll
När man pratar om nät och -lagstiftning är det ofta mycket som är svårt att greppa. Vilka lagar och regleringar är relevanta att ta ställning till, vilka är viktiga, hur hänger de ihop? Det finns här vissa bekymmer; 1) det finns förstås en uppsjö av olika typer av lagstiftning som berör Internet, 2) det är ofta väldigt komplicerade processer och 3) det ser inte så himla ljust ut så det blir lätt tungjobbat. Emellanåt får jag därför i uppdrag att lätta upp resonemangen och förklara hur läget ligger.
Låt mig först vara ärlig, jag är inte direkt allvetande på nätlagstiftningsområdet. De tre punkterna gäller i allra högsta grad även mig. Samtidigt som tror jag att man genom att dra upp lite grova skisser över läget kan få en förståelse för hur situationen ser ut idag och hur den kan tänkas utvecklas.
I senaste numret av Magasinet Neo blev jag förärad med ett uppslag i deras serie “Manualen”. Tanken är att förklara mer eller mindre krångliga saker med hjälp av korta texter, rutor, bluppar och pedagogiska pilar. Lite som Bamses skola, även om Neo nog av politiska skäl kanske skulle vara lite tveksamma till en sådan liknelse. Tidningen är sån här betaltidning som inte finns på Internet, så för att inte bråka för mycket lägger jag bara in en blänkare för att visa på konceptet. Vill man läsa hela uppslaget får man köpa tidningen.
Jag hårddrar här hela nätlagstiftningspaketet och fokuserar på Datalagringsdirektivet, Ipred och det system av nätfilter som används i Sverige och andra europeiska länder. Med ovanstående disclaimer i bakhuvudet tycker jag att det är en god och illustrativ trojka som förklarar problemet rätt gott. Tre olika typer av processer – nätfiltren är inte ens lagstyrda – som på olika sätt försöker hantera sådant som upplevs som problematiskt med internet. Och tre processer som kan ses på väldigt många problematiserande vis.
Ungefär samma resonemang, fast i mer lättsam diskussionsmiljö, framförde jag som ett led i Datamuseet i Linköpings samtalsserie “Digitala revolutioner“.
Mitt framförande heter “Kampen om nätet” och handlar just om vilka processer som pågår just nu för att hantera och kontrollera det Internet som fortfarande är rätt öppet. Jag illustrerar det här genom att lite kort först prata om den så kallade Arabiska våren, där Mubaraks totala nedsläckning av det egyptiska nätet ur nätsynpunkt är det mest drastiska – och går sedan över på ungefär samma resonemang som i Neo-artikeln ovan.
Ungefär samma stuk körde jag för övrigt på fackförbundet DIK:s förkonferens “Hållplats 2011″, där jag bjöd på en resa från Pragvåren 1968 via gröna revolutionen i Iran 2009 till en väldigt luddig och eh… frisinnad diskussion om olika typer av nätfilter och -övervakning.
Foto: Brita Wessinger, DIK
På Hållplats 2011 hann vi med ett väldigt givande samtal som jag tycker man borde föra på fler håll. Alltså hur sådant som vi ser i vår omvärld kanske kan tyda på problem som även finns i vår närhet. Jämförelser som jag drar, exvis mellan Mubarak eller regimen i Iran och mer aktuella svenska företeelser är inte värderande jämförelser – men jag tänker mig att det finns många poänger att tjäna på att utifrån sådana handfasta och konkreta långtbortistan-exempel resonera om frågor som vikten av fri information och hur vi hanterar det i en vardag som inte alltid är lika enkel som sådana principer.
Hack-snack, tack?
Tidigare i veckan läckte en rätt stor textfil med hackade lösenord ut på nätet. Det var återstoden efter ett hack mot Bloggtoppen för några veckor sedan som plötsligt flöt upp och började spridas kring nätet. Illa nog kanske, men dessutom hade en hel drös journalister och politiker tydligen registrerat sig på siten med sina arbetsadresser, och dessutom haft samma kackiga lösen där.
På tisdagskvällen körde Svt ett rätt informativt inslag om det här, där jag poängterade att det handlade klantiga journalister som helt missat det här med datasäkerhet.
På fredagen fick jag så chansen att fördjupa de här resonemangen en del i en artikel på SvD Brännpunkt, under rubriken “Slarv ger hackarna öppet mål“. Det börjar som en hyfsat pedagogisk sak där jag förklarar vikten av att sköta sina lösenord bättre, och slutar med en känga åt de journalister som inte tänker sig för hur de hanterar källskyddat material och de tidningshus som outsourcat sin e-post till Google:
Källskyddet riskeras på grund av hackerattack, kunde man läsa för några dagar sedan. Men egentligen är det inte hackarna som gjort detta. I stället är det våra politiker och journalister som med sina officiella arbetsadresser – med samma lösenord som på e-posten – registrerat sig på en högst icke jobb-relaterad hemsida.
Svenska journalisters slarv med datasäkerhet är den stora svagheten här. Inte hackarna eller de sidor som utsätts för intrång. Det är otroligt upprörande att ingen tar de slarviga journalisterna i örat. De sätter själva källskyddet i gungning och i stället för att skylla på arga unga hackare borde de se sig själva i spegeln. Man blir, eller borde bli, mållös över detta oansvariga förhållningssätt till en så viktigt grundbult i vårt öppna och fria samhälle.
För visst är det så. Hackerattacker är så lätta att genomföra att de är klart mycket vanligare än vi känner till. Med lite otur står vår e-post och därmed våra digitala (och med ännu mer otur även våra köttsliga) liv vidöppna. Samtidigt är det flerbottnat. Journalisterna och författarna Linus Larsson och Daniel Goldberg har i både sin bok “Svenska Hackare” och för några dagar sedan på samma Brännpunkt skrivit om att det “inte [är] pengarna som driver hackarna” utan istället en jakt på skoj, spänning och kanske i förlängningen status. Och det är säkert i många fall med sanningen överensstämmande. Även min bild och insikt i hackerkretsar bekräftar detta. Men det finns också mörkare sidor.
Häromsistens snubblade jag under en rätt ordinär forskarrunda på Internet över en hacker-butik som erbjuder intrångsförsök och stulna kreditkort till klart överkomliga priser. Det är för ingen direkt nyhet att sådant existerar, men det är ändå ett intressant tecken. Dessutom ett tecken som faktiskt (!) bekräftar mycket av det jag skrivit ovan.
Prissättningen i hacker-butiken menar jag innebär i princip samma sak som det faktum att folk hackar sidor för skojs skull, eller kanske med enda mål att få jävlas lite med någon. Det är väldigt låga insatser i det här spelet. Alltså kan man anta att det inte är något unikt att en webbsida eller portal av något slag hackas.
Jag vidhåller att det här fortfarande inte är en anledning att vara rädd för nätet i allmänhet eller ens hackare i synnerhet. De flesta hackare jag har kontakt med är väldigt hyvens. Istället måste vi själva fundera på hur vi använder nätet och hur vi hanterar sådant som är känsligt, hemligt, privat eller som vi bara inte vill ska spridas.
Den stora faran vad gäller journalisters källskyddade material är i mina ögon inte hackare. Det är journalisterna själva. Hackarna gör ju det de ska, hackar. Journalisterna däremot, måste lära sig att till varje pris skydda sina källor.
“Nästan inga tjejer laddar ner”
Under måndagen lanserade Dagens Nyheter sin nya omgjorda tidning och valde att fronta kulturdelen med… oss på Cybernormer. På ett uppslag i nya DN Kultur får Måns Svensson och Stefan Larsson möjlighet att ge en absolut första inblick i resultaten från vår stora undersökning av fildelning på The Pirate Bay.
Bland annat berättas i artikeln att:
–Unga killar skaffar sig anonymitetsskydd och fildelar, hämtar ner från det globala nätverket. Väldigt många, visar vår studie, använder sneakersharing – alltså usb-minnen, cd-skivor och mobiltelefoner, metoder som är mycket svårare att spåra än bittorrent-tekniken eller peer to peer som The pirate bay använder. Det verkar vara en krympande grupp människor som tankar ner från det globala nätet, men man bygger lokala nät i stället, säger Måns Svensson, forskare på Cybernormer som tillsammans med kollegan Stefan Larsson lägger fram resultatet av studien runt ett ovalt bord på rättssociologiska institutionen, inhyst i en korridor på det som en gång var Lunds lasarett.
Rubriken på den här posten, liksom både DN:s, Expressens och Torrentfreaks artiklar, bygger på att 93,8 procent av de som svarat i vår undersökning kryssat i att de är män, Det är en klart anmärkningsvärd siffra. Visst skulle man utifrån allmän vindspaning kunnat gissa att det skulle varit en övervikt män, men så här överväldigande hade vi aldrig trott att det skulle vara.
I papperstidningen beskrivs det här som att The Pirate Bay är “ett sunkigt genushål”, något som väckt sovande troll. Minst lika roligt som att vi fått ett uppslag i DN är nämligen att Pär Ström och hans Genusnytt ondgör sig över vår inställning till genusfrågan. Ströms huvudkontring lägger ribban, kan man säga:
Är det någon som står och hindrar tjejer från att fildela? Sitter det måhända ett genusfilter i de programvaror som krävs, installerat av Patriarkatet, som gör att tjejer helt enkelt inte kan starta dem?
Olyckligt fokus kanske, men Ströms ilska är en så kallad framgångsindikator på Internet. Är Ström arg har man antagligen rätt genusbrillor på.
Det kommer mer sneakpeaks från vår forskning rätt snart. I en dagstidning nära dig…
Två snabba om Facebook
Under torsdagen gjorde jag två små Cybernormrelaterade inhopp hos Aftonbladet. Aftonbladet är en av flera svenska tidningar som börjat fundera på hur man ska ta itu med det så kallade näthatet. Tidningarna har vidtagit rätt olika åtgärder, några har stängt av kommentarsfunktionen på vissa känsliga artiklar, andra stängt av kommenteringen helt. Aftonbladets lösning handlar om att outsourca kommentarfunktionen till Facebook, och man hoppas då att det faktum att varje kommentator kan spåras till en Facebook-profil ska lösa de värsta problemen. Om det här skrev jag först en artikel på debattplats:
För varje tecken vi skriver hos Aftonbladet, för varje klick vi gör och varje artikel vi väljer att läsa, fyller vi på Facebooks redan gigantiska statistiska databas än mer. Facebook har redan bättre koll på oss än vad vi har själva. De vet vilka filmer vi gillar, vilka vi varit tillsammans med och när våra sysslingbryllingar fyller år. De vet det eftersom vi frivilligt ger ifrån oss den informationen. Nu ska de dessutom i samarbete med våra nyhetsförmedlare få möjlighet att få insyn i vad vi egentligen tycker är spännande, och dessutom vad vi tycker om det.
Och så blev jag senare också inbjuden att expertchatta om Facebook med Aftonbladets läsare. Där fick jag bland annat chansen att prata om skillnader och likheter mellan Facebook och Google, det här med hur privat läsning av sexspalter egentligen är, lite näthat och förstås också katter.
Den ofrivillige fildelaren
I föregående post skriver Måns om de logiska vurpor som dykt upp i debatten efter den fildelningsrättegång som ägde rum i Göteborg tidigare i veckan. Samma dag som rättegången gick av stapeln, i tisdags, hade några av oss från Cybernormer en informativ och vetenskap-lik debattartikel i GP: Fildelningsåtal ett olycksfall i arbetet.
Det intressanta med just denna rättegång är att den misstänkte fildelaren inte är mer än 15 år samt att hela ansvaret för rättssamhällets totalkollision med det digitala samhällets sociala normer läggs på en 15-årings axlar.
…inleder vi, för att fortsätta med en snabbgenomgång av hur vi ser på den nuvarande situationen gällande fildelning.Under våren har vi genomfört intervjuer med en hel drös niondeklassare i Linköping. Parallellt med det har vi också gjort vad vi menar är världens största fildelningsundersökning [här också en post-blogg]. Vi behöver bara skrapa på ytan av vår data för att se att fildelning fortfarande är väldigt, väldigt vanligt. Samtidigt är det också vanligt att man framför allt kör drive-by’s på nedladdningssiterna, agerar vad man kallar “free riders” och tankar ner utan att bekymra sig om att dela med sig. Skulle alla göra så här skulle det förstås innebära ett problem för fildelningssystemet, som så uttryckligen bygger på att någon delar med sig. Det här har utvecklarna av BitTorrent löst genom att i sina program automatiskt samtidigt dela ut det som laddas ner. Utan ansträngning, och ibland utan att veta om det, ordnas kretsloppet så att filflödet alltid är igång. Bra eller dåligt, men det är inte alltid man vet om det. I varje fall är det inte något särskilt många bryr sig särskilt mycket om. I debattartikeln skriver vi ut det här med lite större ord:
Man skulle kunna säga att 15-åringarna hellre är vad man i samhällsvetenskapliga sammanhang brukar kalla för free riders. Det sätt på vilket fildelningsgemenskapen har kommit tillrätta med problemet med free riders är att man skapat gemensamma tvingande normer. En metod som i grunden liknar det sätt på vilket vi har konstruerat vårt välfärdssamhälle. Skillnaden är att när välfärdssamhället skapar tvingande rättsliga regler så skapar fildelningsgemenskaperna tvingande tekniska normer. Det vill säga att man bygger in system i fildelningstekniken som tvingar den som vill ta del av gemenskapens samlade resurser att också dela med sig. Man brukar i internetsammanhang tala om code as law. Det vill säga att där man i vårt analoga samhälle väljer att reglera genom lag och rättsliga normer så väljer man i en digital verklighet ofta att reglera genom programmeringskod och tekniska normer.
För högst troligt har den åtalade 15-åringen inte haft för avsikt att fildela. Det är i varje fall vad som framgår i polisförhör. Istället har han, precis som de flesta andra 15-åringar vi pratat med under våren, haft ett sug att kika lite på film. Och plötsligt sitter han i en rättssal och är hotad av ungdomstjänst och dryga böter. Det är hårda bud för den som verkligen gillar film idag.
Hur det gick för 15-åringen i rätten? Ja, han blev friad. Varför? Han menade att han inte alls var medveten om att han delade ut. Själva fildelningen sköttes ju tydligen helt automatiskt av hans dator, i bakgrunden utan att han haft ett enda finger med i spelet. Han själv ville ju bara kolla på film.
Ola, eller hur snabbt man blir skyldig på Internet
Låt mig inleda med en meta-ingress. Det är sympatiskt att ha en kravlös blogg. Vi på Cybernormer bloggar lite emellanåt när lusten faller på, och försöker hålla oss – om än ibland lite luddigt – inom ramen för vårt forskningsområde. Inte sällan är vi rätt sent på bollen också, och kommenterar saker när andra redan slutat tjöta. Det är befriande, man kan resonera lite utan att ha det här ständiga bruset av rykten, tyckare, tänkare, domare och bödlar omkring sig. “Domare och bödlar”, kanske den uppmärksamme läsaren tänker nu, “det var väl lite att ta i?”. Inte alls. Internet är fullt av dem. Fråga Ola.
Storyn om Ola Lindholm och hans eventuella narkotikabruk är ett gott exempel. Betänk här, jag vet inte om Ola tagit knark eller inte. Egentligen är det för tillfället rätt oviktigt. Det viktiga i diskussionen tänker jag mig istället är hur nätets alla drev drivit, svängt, vänt och ännu inte landat. Bäst genomgång av alla turer har nog Deeped (rätta mig gärna om det finns mer upplänkade poster). Själv har jag inte bemötat mig att samla särskilt mycket info, utan mest torrt konstaterat att gången gått fram och tillbaka. Först hetsas det mot Ola, sedan blir man förbryllad när han nekar, sedan upprörd när Ola själv beskyller Expressen för ditten och datten.
Efter att helgens diskussioner om huruvida Ola eller Expressen gjort mest fel nu börjat klinga av återstår, i varje fall i mina flöden på Twitter och Facebook, några få hårdföra som bestämt sig för en kompromiss. “Expressen kan måhända gjort fel i sin hets efter snabba publiceringar, men om Ola har tagit knark så är det ju en helt annan fråga.” Sant så. Dock att detta inte är en kompromiss. Det är ännu ett snedsteg.
Liksom i fallet Assange, och andra uppmärksammade brottsfall som diskuterats på nätet, är det lätt att dom faller innan den rättsliga processen ens inletts. Tydligen måste man välja sida i samtalet. Man måste välja om man hissar skuldflaggan eller hoppas på att det bara är rykten man hör. Återkommande är att dreven handlar om smutskastning eller smör (Julian Assange hänvisar ofta till Expressens skriverier som “a smear [smör] campaign”). Det hela blir ett ställningstagande, både principiellt och mer specifikt för den utpekade personen. Ett ställningstagande som i diskussionsform kan vara intressant, men som i Internets brådrask blir till fasta argument och ett olyckligt sidoväljande.
En av de viktigaste grundstenarna i vårt rättssystem är oskuldspresumtionen. Stelt beskrivet handlar det om att var och en är oskyldig tills domstol beslutat om fällande dom. I termer av Internet kan det handla om att man ibland kanske behöver stanna till för att tänka ett extra varv, men den här gången tyst. Istället för att spä på de rykten som driver omkring, mata alla tyckare och tänkare, liksom. Man kan faktiskt diskutera utan att döma. Det kräver dock ibland att man tar ett steg tillbaka och inte låter sig stressas av nätflödet.
Jag vet som sagt var inte något om Ola. Jag känner honom inte heller. Däremot var Cybernormers Måns Svensson deltagare i samma paneldiskussion som Ola häromåret. Ämnet var nätfilter, och lite diplomatiskt kan man väl säga att Ola då grävde en grop han kanske inte väntat sig ramla i själv. Då sa han ungefär att man kanske var tvungen att riskera några oskyldigt dömda och offra lite frihet på barnskyddets altare. Det var rätt tydligt att han då pratade ur ett strikt barnskyddsperspektiv. Jag är inte helt säker på om han skulle uttrycka sig på samma sätt nu.
Egentligen är nyss nämnda Ola-groda i sammanhanget inte helt viktig. Den är mer tänkt som en vänskaplig klapp i bakhuvudet på Ola, så att han förstår vad det är han egentligen säger. Lite krasst och långdraget kan man hävda att det är resonemang som hans som gör det hela än mer problematiskt. Skulden måste, såväl i filterfallet som i Ola-fallet, prövas rättsligt innan den kan befästas och straff utmätas. Annars ligger vi riktigt pyrt till. Jag misstänker att det är en läxa Ola nu lärt sig.
Nu kvarstår ju givetvis faktum. Ola är ännu inte dömd. I varje fall inte i rätten. Socialt, liksom på nätet, verkar situationen däremot betydligt knivigare. Det är svårt att väja för något man knappt ens hinner se.
Mer om Finja Five och social innovation
I vintras nämnde vi i förbifarten om hur en del av den kunskap som finns inom ramen för Cybernormer också börjat användas i en företagsbildning som kommit att heta Finja Five. Det är ett innovativt och väldigt spännande sätt att föra forskningen till en något mer verkligare verklighet. Häromsistens skrev LUM, Lunds universitets magasin om Finja Five, och riktade in artikeln på vad som kallas “social innovation”.
“Idén till företaget föddes ur ett samarbete. Forskare på Rättssociologiska enheten hade kunskaperna kring hur normer fungerar och sprids på nätet. Genom utbildningsprojekt som de gjort tillsammans med Sida föddes tankarna på att hitta ett sätt att sprida kunskaper om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention via nätet. Ericsson visade intresse för projektet och samarbetar via ett delägt datorföretag i Indien.”
Dessutom är det roligt att se Rättssociologiska enheten stoltsera med det första universitetsbolaget sprunget ur Samhällsvetenskapliga fakulteten. Det är så vi jobbar.
Undersökningen på The Pirate Bay avslutad
Efter tre dagar i hetluften är så Cybernormers undersökning av fildelningsvanor med The Pirate Bay som utgångspunkt avslutad. The Pirate Bay har tagit ner den logotype som pekat mot vår enkät, som vi också stängt.
Under tre dagar har vi samlat ihop över 70 000 svar. Vi har nu en enormt bra datapool att utgå från i vår forskning och kommer med stor sannolikhet vara sysselsatta ett tag.
Förutom gott forskningsunderlag har vi också hunnit med att få en del ära och berömmelse. Här är ett axplock av den uppmärksamhet vi kunnat notera: Lunds universitet, Dagens Nyheter, Ny Teknik, Sydsvenskan, Metro, Torrentfreak, Ars Technica, Osnews.pl, Digital Trends, Creative Media Services, ItaliaSw.com, Winfuture.De, ReadWriteWeb, FutureZone.at, The Local. Vi har säkert missat en del, men det är ibland svårt att hänga med. För kommentarer direkt från The Pirate Bays användare kan man snegla åt deras egen blogg.
Stort tack till alla som deltagit i vår undersökning!
Måns Svensson, Stefan Larsson och Marcin de Kaminski
Cybernormer genomför undersökning ihop med The Pirate Bay
Från och med idag och tre dagar framåt genomför Cybernormer en stor undersökning i samarbete med The Pirate Bay. Besökare på The Pirate Bay möts under de här dagarna av en modifierad logotype som vid klick dirigerar vidare till vår enkät. Emellanåt är enkäten av tekniska skäl stängd, varpå klick istället leder till en informativ text i The Pirate Bays egen blogg.
Vår undersökning är förstås inte den första som rör fildelning. Inom ramen för Cybernormer har det redan genomförts undersökningar, och fler är på gång. Andra forskare har gjort andra undersökningar utifrån sitt perspektiv. Samtidigt är det inte ofta som man får möjlighet ta sig in på insidan av sådana här svåråtkomliga nätkulturer och beforska dem från insidan.
Vi tror att vår undersökning kommer ge en bra bild av hur fildelningskulturen ser ut, vad som pågår just nu och var den är på väg. Än vet vi förstås inte vad vi finner för resultat, men vi hoppas kunna presentera mer snart. Det är ju inte varje dag man får möjlighet att genomföra undersökningar på en så stor fildelningssida som The Pirate Bay.
För mer information om vår undersökning eller om Cybernormer överlag, använd gärna kontaktformuläret på http://www.cybernormer.se/kontakt .
Cybernorms.net- Cybernorms featuring Roger Cotterrell 15 January 2012Cybernorms.net at Lund University proudly presents a series of lectures on Sociology of Law hosted on iTunesU. The series display interviews with some of the worlds most prominent scholars in the field today. Håkan Hydén, professor at the sociology of law department, Lund university, has traveled around Europe in this first season, talking to famous sociolog […]
- Hungarian conference on Human rights v. Copyright in Feb 2012 10 December 2011We have during the last few years heard arguments for treating internet access with a rights-based approach, and we have seen national legislative examples of it (i.e. Finland, Costa Rica). That the internet and access to it, means so much for so many in terms of how we lead our lives, education, information, banking etc, […]
- Copyright and metaphors 5 November 2011Don’t miss the TorrentFreak article on my PhD thesis Metaphors and Norms – Understanding copyright law in a digital society (download thesis here [pdf]). TorrentFreak writes: When talking about piracy the entertainment industry and politicians often use the term “theft.” This is a huge problem according to the Swedish sociologist of law Stefan Larsson. In [. […]
- Cybernorms featuring Reza Banakar 4 November 2011Cybernorms.net at Lund University proudly presents a series of lectures on Sociology of Law hosted on iTunesU. The series display interviews with some of the worlds most prominent scholars in the field today. Håkan Hydén, professor at the sociology of law department, Lund university, has traveled around Europe in this first season, talking to famous sociolog […]
- Understanding copyright law in a digital society 14 October 2011Stefan Larsson, member of the Cybernorms research group, is today defending his doctoral thesis at the department of Sociology of Law, Lund University. The titel of the thesis is Metaphors and Norms – Understanding copyright law in a digital society Abstract: This is a compilation thesis in the sociology of law, which analyses copyright law […]
- Cybernorms featuring Roger Cotterrell 15 January 2012
