Bör nätneutralitet vara absolut och allomfattande?
Begreppet nätneutralitet är i sin enklaste grund tämligen okomplicerat och representerar den till synes självklara principen att om en person X betalar för internetaccess med prestandan Z och en person Y i sin tur betalar för internetaccess med samma (eller högre) prestanda så skall X och Y kunna koppla upp sig mot varandra över internet med prestandan Z och utbyta information.
Under rubriken “Internet vill vara neutralt” har Marcin de Kaminski författat en informativ text om hotet mot nätneutralitet.
För den som är som är intresserad av en mer amerikanskt ödesmättad beskrivning av hotet mot nätneutraliteten – samt en spännande exposé över internets födelse (och framtida död?) rekommenderas klippet nedan.
Även om begreppet nätneutralitet i sin grund förefaller enkelt så väcker det hos mig följdfrågor. I grunden handlar nätneutraliteten om att skydda användarna mot olika interventioner från internetleverantörernas sida syftandes till att begränsa/censurera accessen till internet. Man kan exempelvis tänka sig att sådana interventioner uppstår som ett resultat av att leverantörerna vill styra användandet mot egna eller partners betaltjänster eller att interventionerna uppstår som ett resultat av att leverantörerna genom lagstiftning tvingas agera. Det faktum att försök att begränsa internet uppstår som ett resultat av lag är definitivt inte en garanti för att försöken inte skulle syfta till att gynna olika kommersiella intressen – hittills har huvudregeln varit att upphovsrättsindustrin och lagstiftaren går hand i hand. Men man kan också tänka sig att rätten tvingar internetleverantörer att ingripa för att skydda olika medborgerliga och mänskliga intressen.
Att anamma en princip som hindrar internetleverantörer att i kommersiellt syfte begränsa användarnas tillgång till internet känns inte särskilt komplicerat. Det blir svårare om man också vill att principen skall omfatta alla interventioner som kan tänkas komma att uppstå som ett resultat av lag. Man brukar hävda (inte minst bland sk nätaktivister) att det blir allt mer uppenbart att det inte längre är meningsfullt att tala om en uppdelning mellan den digitala verkligheten (cyberspace) och den omgivande (traditionella) verkligheten – allt smälter samman och hänger ihop i en och samma framväxande verklighet. Att förvägra samhället att genom lag ingripa i förhållanden på internet måste därmed också vara att starkt begränsa samhällets möjligheter att skapa gemensamma spelregler överhuvudtaget. Hur bygger man – med en bevarad och absolut nätneutralitet – trygghet för människor i en verklighet där digitalt och materiellt vävs samman? Är den gamla devisen “land skall med lag byggas” förlegad? Eller gäller uppdelningen mellan cyberspace och den “verkliga” verkligheten fortfarande när man talar om nätneutralitet?
Ny undersökning: rättens påverkan på fildelning
I början av året genomförde Cybernormer en undersökning som riktade sig till ca 1000 ungdomar mellan 15 och 25 år. Vi ställde bland annat frågor om i vilken utsträckning människor (föräldrar, kompisar, lärare, grannar etc.) i deras omgivning utövade påtryckningar i någon form mot dem i syfte att få dem att låta bli att fildela upphovsrättsskyddat material.
Genom den undersökningen kunde vi visa att det vid tiden för undersökningens genomförande inte existerade några sociala normer i samhället vilka kunde fungera som stöd för den lagstiftning mot fildelning som växer fram. Vi drog därför slutsatsen att det existerar en klyfta mellan det sociala samhällets syn på fildelningsfrågan och den rättsutveckling som drevs fram av samhällets lagstiftande organ.
Därefter har frågan väckts om huruvida rätten har potential att förändra de sociala normerna avseende fildelning i en riktning som med tiden ger de nya lagarna samhällelig legitimitet. Inom rättssociologin har frågan om rättens möjligheter att påverka/styra samhällsutvecklingen debatterats flitigt.
Å den ena sidan finns det en syn inom rättssociologin som hävdar att lagen är sprungen ur samhällets sociala strukturer och att lagens möjligheter att påverka sociala normer (via exempelvis övervakning och straff) är ytterligt begränsade. Lagen är i det här perspektivet sociala normer vilka av samhället har getts en särskild status såsom rättsregler.
Å den andra sidan finns det de som hävdar att rätten omfattar egenskaper vilka möjliggör för lagstiftaren att i betydande utsträckning “designa” de sociala strukturer som avgör hur människor påverkar varandra i det dagliga livet. Lagen är i det perspektivet sprungen ur en “kunskap” om vad som är den bästa (eller mest moraliska) lösningen på varje givet samhällsproblem. Legitimitet uppstår i det att människor anpassar sig till lagstiftningen och tillslut delar den grundsyn som en gång gav upphov till lagen.
Vi på Cybernormer håller just nu på att slutföra en studie där vi upprepar den undersökning som vi genomförde i början av året. Under det halvår som har förflutit sedan vi genomförde undersökningen första gången har såväl lagstiftning som rättsväsende i övrigt varit synnerligen aktiva i sina försök att förmå människor att avstå från att fildela upphovsrättsskyddat material. Avsikten är att mäta hur väl dessa ansträngningar har betalat sig. Vi kommer med andra ord att om ett par veckor kunna svara på frågan om den rättsliga aktiviteten har givit upphov till nya sociala normer vilka fördömer fildelning.
Om så är fallet innebär det att fildelningen har “kriminaliserats” i en mer genuin mening. Oavsett vilket kommer undersökningen att bidra med ny kunskap om rättens möjligheter att påverka samhällsutveckling.
The Pirate Bay indraget i tvärt-om-språks-härva?
De senaste dagarna har man kunnat läsa om att The Pirate Bay (TPB) kan vara på väg att omvandlas till en laglig betaltjänst. Hans Pandeya, VD på Global Gaming Fatory X (GGF), som nyligen pekats ut som potentiell köpare av TPB, menar att upphovsrätten är bra och väl utformad – men att den nuvarande fildelningstekniken är föråldrad. Med den rätts-/marknadsanalysen som grund är Pandeya och GGF villiga att satsa 60 miljoner kronor i ett försök att utveckla fildelningstekniken så att den skall svara mot en vad man menar är en väl fungerande upphovsrätt. När de nu tvekar inför affären gör de samtidigt klart att de står bakom upphovsrättinnehavarna i slaget om internet.
Argumentationen får mig att tänka på mina två små döttrar som kiknar av skratt när de först genom bisarra resonemang får mig att tappa hakan för att sedan frankt tala om att de bara talar tvärtomspråket. Nu tror jag inte att GGF skulle spendera 60 miljoner kronor på att leverera ett nationellt tvärtomspråks-skämt. Förmodligen menar de verkligen att den tekniska utvecklingen gått bakåt samtidigt som upphovsrättsivrarna gjort vad de kunnat för att hålla ställningarna tills teknikutvecklingen vänder rätt igen; och att den som levererar en fildelningsteknik på upphovsrättens villkor kommer att tjäna grova pengar.
Håkan Hydén påminde i ett tidigare inlägg om rättssociologen Boa Ventura de Sousa Santos klassiska artikel Law as a map of misreading som handlar om hur lagen (kartan) många gånger ger en felaktig bild av verkligheten. Hydén skriver:
När kartan inte stämmer överens med verkligheten anses det självklara vara att kartan måste ritas om för att bättre motsvara de faktiska förhållandena. Det är precis den situation som uppstått i samband med den digitala tekniken och internet. Verkligheten har ändrats i samband med övergången från analogt till digitalt. Den rättsliga och moraliska karta som gällt i fråga om upphovsrätt har kommit ur takt med tiden på det sätt som bl a vår undersökning redovisad kortfattat i DN-artikel uppvisar. Kartan stämmer helt enkelt inte längre överens med människors uppfattningar om vad som är rätt och fel. Likväl blundar politiker och makthavare för verkligheten och envisas med att följa kartan, även om den leder fel.
GGF gör uppenbarligen en annan bedömning i det att de genom köpet av TPB och planerna på att omvandla TPB till en laglig betaltjänst tar ställning för kartan. Innebär det med nödvändighet då att GGF tar ställning mot verkligheten? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns en väsentlig skillnad mellan kartans förhållande till vekligheten och rättens förhållande till verkligheten. Rätten har nämligen till skillnad från kartan viss potential att påverka verkligheten.
Ett tydligt historiskt exempel på en sådan påverkan var när statsmakterna i Sverige 1979 var först i världen med att förbjuda barnaga. Då den nya regleringen infördes i föräldrabalken hade den svagt stöd hos Sveriges befolkning och opinionen mot de förändrade förutsättningarna för barnuppfostran var stark. I dag är lagen mot barnaga en av de lagar i vårt samhälle som har starkast stöd i det allmänna rättsmedvetandet och olika analyser har visat att det faktum att staten valde att via lagen peka med hela handen hade stor betydelse för att svänga opinionen.
GGF inser självklart att det i dag finns en stark opinion mot att applicera en historisk upphovsrätt på den fildelningsteknik som fritt vuxit fram i unga nätkulturer. Samtidigt gör GGF förmodligen bedömningen att upphovsrätten är så stark (såväl genom sin förankring i internationella konventioner som genom de ekonomiska intressen som värnar den) att den är stabilare och därigenom ”verkligare” än den verklighet som utgörs av människors åsikter och sociala normer. Det skulle i så fall innebära att paradigmskiftet från analogt till digitalt inträffar inom ramen för en bevarad upphovsrätt och att den som blir först med att skapa en teknisk lösning som bygger på den här insikten kommer att bli ekonomiskt framgångsrik. GGF:s analys bygger i så fall på en prognos om att rätten kommer att skapa en artificiell brist i den digitala världen som undanröjer den frånvaro av brist som von Mises menade omöjliggör ekonomi (se jeffers kommentar till inlägg nedan).
Till syvende och sist handlar det nog om att GGF funderat på att satsa 60 miljoner på att upphovsrättsindustrin kommer vinna slaget om internet och därmed makten över hur verkligheten kommer att gestalta sig i framtiden. Den som lever får se! Att de nu tvekar handlar snarast om att de inte vill ärva TPB:s rättstvister.
Tillgång till internet är en mänsklig rättighet
En av de mest fundamentala frågorna i debatten om internet handlar om huruvida tillgången till internet är att betrakta som en grundläggande mänsklig rättighet. För internetaktivister och unga nätkulturer förefaller det vara självklart att så är fallet medan skeptikerna ryggar inför tanken att en teknik som bara funnits i några årtionden skulle kunna åtnjuta en sådan status.
Om tillgången till internet verkligen skulle komma att betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet så skulle det få åtminstone tre centrala konsekvenser. För det första (a) skulle det innebära att enskilda internetanvändare inte godtyckligt kan stängas av från internet. Rättsligt borde avstängning från internet ur det perspektivet hanteras på liknande sätt som andra former av frihetsberövanden (såsom fängelse eller tvångsvård). Möjligheterna att stänga av användare från internet skulle därmed kraftigt begränsas och omgärdas med en synnerligen hög grad av rättssäkerhet. För det andra (b) skulle det innebära ett skydd för internet som sådant. Det skulle vara poänglöst att tala om tillgången till internet som en grundläggande mänsklig rättighet om man inte samtidigt gav internet en definition som vilade på idéer om yttrandefrihet och skydd mot överdriven kontroll och styrning. I förlängningen kan man peka på en tredje central konsekvens (c) som handlar om allas rätt till internet. Om tillgången till internet upphöjs till en grundläggande mänsklig rättighet blir det svårt att argumentera för att den tillgången skall vara begränsad till dem som har råd att betala för den. Man skulle bli tvungen att hantera internetfrågan på samma sätt som man hanterat exempelvis frågan om rätten till utbildning.
Cybernormer har nyligen initierat ett projekt som har för avsikt att genom praktiskt byggande testa de här tankarna. Det handlar om det projekt som Stefan Larsson skriver om i tidigare inlägg och som vi har för avsikt att driva i delstaten Kerala i sydvästra Indien. Nedan ett nyhetsinslag i indisk TV om det besök i Kerela vi just återvänt från.
Utgångspunkten för projektet är en av FN:s nio konventioner om mänskliga rättigheter – nämligen Barnkonventionen. I artikel 13 kan man läsa att:
1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.
2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.
Projektets grundidé är att internet i dag är så fundamentalt för kommunikation och information att det inte är möjligt att uppfylla Barnkonventionens artikel 13 utan att erbjuda alla barn (upp till 18 år enligt barnkonventionens definition) tillgång till internet. En värld där alla barn har tillgång till internet är långt borta. Vår ambition är emellertid att peka på principen och att visa på ett exempel på hur man kan arbeta med frågan. Vi har för avsikt att tillhandahålla ett antal skolor i Kerela internettillgång samt att studera de möjligheter som öppnar sig för barn och skolpersonal. Vidare är vår tanke att visa på hur internet i skolan kan användas för att främja arbetet med att implementera och integrera hela barnkonventionen i det dagliga skolarbetet. Det vill vi göra genom att knyta samman de uppkopplade skolorna i ett skoldatanät där skyddet av barnens rättigheter spelar en central roll. Projektet kommer att drivas av medarbetarna på Cybernormer. Ericsson AB har en nyckelroll och representeras av Henrik Pålsson som är stationerad i Delhi. Vidare kommer Per Wickenberg, rättssociolog vid Lunds universitet, som arbetat med skolutveckling och barns rättigheter internationellt (bland annat i Indien och Kerala) i många år för SIDAS räkning att ingå i projektets ledningsgrupp. Ett antal skolledare och skoladministratörer i Kerala, Indien har också knutits till projektet.
Andra bloggar om: internet, mänskliga rättigheter, fns barnkonvention, barnkonventionen, sida, kerala, rättssociologi
Hårdare tag mot fildelare – korkad marknadsföring
Om man får tro Eric Pfanner och The New York Times är nöjesindustrin i USA på väg att överge strategin att via rättsväsendet tvinga fram regelefterlevnad när det gäller fildelning – åtminstone på hemmaplan. Enligt Pfanner har industrin till slut dragit slutsatsen att det helt enkelt är dålig marknadsföring att dra sina mest hängivna fans inför rätta.
…What all this shows, if more evidence was needed, is that an anti-piracy strategy based largely on enforcement is bound to fail. In the United States, the recording industry has backed away from a legal campaign against file-sharers, realizing that suing its biggest fans is not a great marketing strategy. Now the U.S. music and movie industries are moving to make more content available legally.
Om Pfanners analys är riktig har insikten om att “hårdare tag” mot fildelare i USA inte är en framkomlig väg lett fram till att industrin i stället lägger resurserna på att ta fram lagliga alternativ vilka är attraktiva nog att locka nöjeskonsumenterna.
Fildelningen tillbaka på samma nivåer som före IPRED-lagen
I april skrev vi ett inlägg här på Cybernormer.se där vi funderade kring i vilken utsträckning IPRED-lagen skulle förmå att förändra människors beteende i riktning mot ökad regelefterlevnad när det gäller fildelning av upphovskyddat material på internet. Vår prognos var att den initiala effekten (som man kunde iaktta i form av kraftigt minskad nättrafik) skulle klinga av.
Det är väl känt att repressiva reformer (ökad övervakning och skärpta sanktioner) ofta får en omedelbar och förhållandevis kraftig avskräckande effekt på människors benägenhet att bryta mot regler. Särskilt gäller det sådana regleringar som saknar starkt stöd i de sociala normerna. I regel klingar den initiala avskräckande effekten av med tiden.
På liknade sätt resonerade vi i en DN-debattartikel som vi publicerade i anslutning till rättegången mot The Pirate bay. Repressiva åtgärder får sannolikt svaga effekter som ett resultat av att de inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet och i de sociala normerna.
Sannolikt skulle en eventuellt fällande dom få marginella eller inga effekter på den mängd upphovsrättsskyddat material som sprids över internet.
I dag kan man läsa i en artikel i DN att den mobila nättrafiken är tillbaka på samma höga nivå som i september förra året. Om det stämmer har den initiala avskräckande effekt som kunde konstateras efter det att IPRED-lagen trädde i kraft klingat av vad gäller den mobila trafiken. Det var väntat och ligger i linje med såväl rättssociologisk teori som erfarenheter från andra områden där man lagstiftat i strid med det allmänna rättsmedvetandet.
Det innebär uppenbarligen dock inte att lagstiftaren har tappat modet: Reinfeldt gör en helomvändning och kraftsamlar mot fildelningskulturen.
Piratpartiet och porrhungrande Sverigedemokrater
I valets efterdyningar (eller efterskalv om man så vill) försöker gammelmedia att förstå vad som har hänt. Trötta politiska kommentatorer i alla åldrar placerar slentrianmässigt in Piratpartiets framgång i diverse färdigstöpta och återanvända politiska analyser.
En variant är att hävda att Piratpartiet är ett enfrågeparti med svag kompetens och lite att komma med i det komplexa spel som det politiska livet utgör. Slutsatsen är att piratpartisterna vad det lider kommer att stå med brallorna i knävecken – likt Ny Demokrati förödmjukade av det politiska etablissemangets avancerade retorik.
En annan variant är att hävda att Piratpartiet snubblade in i det politiska etablissemangets finrum av en sinkadus. Argumentationen går ut på att Piratpartiet av en ödets nyck har behängts med en fräschör som visserligen renderat röster – men som med nödvändighet kommer att erodera i det att mode-nycken har ebbat ut.
En tredje variant är att Piratpartiets framgång bör förklaras utifrån att väljarkåren till del består av en grupp “mindre vetande” vilka söker sig till sensation som flugor söker sig till… Den åsyftade gruppen utgörs av unga män – vilka hade röstat på högerextremistiska Sverigedemokraterna om det inte hade varit för att de blev distraherade av möjligheten att få ladda ner gratis porrfilmer.
Det är häpnadsväckande hur svag förståelsen för det nya är. Som pricken över “i” får Sören Holmberg (som förefaller ha axlat Arne Weises roll som gammelmedias främste traditionsbärare) för åttioelfte gången representera vetenskapen i det att demokratins högtidtsstunder skall tolkas. Inget ont om Sören (eller Arne för den delen) – men visst finns det forskare med aningen färskare saliv på fingret att tillgå?
Piratpartiets framgång är onekligen intressant – men den kan inte reduceras till att vara en upprepning av vad junilistor och Bert Karlsson haft för sig i det förgångna. Ny teknik har skapat ett nytt samhälle och nya politiska förutsättningar vilka inte låter sig förklaras inom ramen för ett paradigm som befinner sig på reträtt. Det är möjligt att Piratpartiet inte är den nya världens Socialdemokrati – men de sociala strömningar som givit upphov till Piratpartiets framgångar kommer inte att ebba ut. De strömningarna är resultatet av en ny framväxande verklighet där människor kommunicerar och interagerar på helt nya villkor. Att förstå den verkligheten är vår tids stora samhällsvetenskapliga utmaning.
Andra bloggar om: piratpartiet, eu-parlamentet, sverigedemokrater, paradigm, sören holmberg
Radiotjänst trollar med internet
I den stora debatten kring fildelning och upphovsrättsindustrins allt hårdare tag mot fildelare, har frågan om nya marknadslösningar ofta ventilerats. Bland annat har det föreslagits att internetabonnemang skall belastas med en “fildelningsavgift” eller “internet-licensavgift” som kan distribueras till kreatörerna i proportion mot den verkliga distributionen av deras verk.
Internetaktivister har varit tveksamma till de här tankarna och upphovsrättsindustrin är naturligtvis inte intresserade av en lösning där deras förtjänst på distributionen undergrävs.
Det blir i det perspektivet lätt parodiskt att SVT i ett slag kan komma att licensbelägga alla uppkopplade datorer i Sverige – genom att själva lägga ut sina sändningar på nätet. Radiotjänst förklarar:
Redan i dag erbjuder flera kanaler sina tittare möjligheten att se på enstaka program på internet. Men det ger inte Radiotjänst rätten att ta ut tv-avgift av datorinnehavaren eftersom datorn inte definieras som en tv-mottagare, enligt lagen om finansiering av radio och tv. Det som krävs för att datorn ska förvandlas till en tv-apparat är att någon kanal börjar sända hela sitt kanalutbud över internet. I samma ögonblick som det sker blir datorn en tv och avgift kan tas ut.
Inget krångel med EU-direktiv, samhällelig debatt om integritet och politiskt käbbel här inte. Radiotjänst meddelar helt sonika att man har för avsikt att förvandla alla internetuppkopplade datorer till… tv-apparater.
Franska senaten säger ja till Hadopi
SvD rapporterar att franska senaten med en överväldigande majoritet röstade för Hadopi-lagen.
Upphovsrättsinnehavare och regeringen har drivit frågan att personer som laddar upp och ner upphovsrättsskyddat material på nätet ska kunna stängas av efter två varningar.
I går sade nationalförsamlingen ja till lagen, och i dag godkändes den även av den franska senaten. Röstsiffrorna i senaten blev 189 för och 14 emot, rapporterar Le Monde.
Det gör att den franska myndigheten Hadopi, som lagen är uppkallad efter, nu får möjlighet att spåra fildelare och kräva att internetoperatörer stänger av deras uppkopplingar i upp till ett år.
Den i Frankrike nu beslutade lagen är en tydlig framgång för upphovsrättsindustrin. En framgång som kommer ge industrin vind i seglen även utanför Frankrikes gränser. På en europeisk nivå diskuterar man huruvida det finns ett behov av ett grundläggande medborgarskydd i form av ett internets mänskliga rättigheter.
Upphovsrättsfrågan har kommit att bli större än frågan om fildelandets vara eller icke vara. Inte heller är det i första hand en fråga om kreatörers rätt till inkomst. Den avgörande frågan handlar om huruvida internationella storföretags ekonomiska intressen skall prioriteras framför enskilda individers rätt att kommunicera fritt med varandra.
Frankrike tar täten vad gäller reglering av internet?
Det franska parlamentet röstade idag för den omdebatterade Hadopi-lagen. DN rapporterar att senaten i morgon har sista ordet i frågan.
Hadopi-lagen har delat Frankrike i två läger och vid dagens omröstning var 296 personer för lagen medan 233 personer var emot. Lagen antogs alltså av en liten majoritet.
I morgon ska senaten ta ställning till förslaget. Om förslaget passerar även senaten kommer en statlig myndighet att upprättas. Dess uppgift blir att spåra och bestraffa dem som laddar ner olagligt material.
Lagen är kontroversiell – bland annat på grund av att den innebär att människor kan stängas av från möjligheten att inneha ett internetabbonemang om de ertappas med att fildela upphovsrättsskyddat material vid upprepade tillfällen. Detta utan föregående prövning i domstol.
Men kanske än mer uppseendeväckande är att lagen medför ett “ägaransvar” för internetaccess. Det innebär att var och en som har ett internetabonnemang också har en skyldighet att se till att ingen annan använder det abonnemanget för att fildela upphovsrättsskyddat material. Det i sin tur innebär i praktiken att öppna trådlösa nätverk blir “olagliga”. Ett rejält steg i riktning mot att begränsa frihetsgraden på nätet.
Läs- och länktips
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
