Arbete och nyord
Centralt på språkrådets hemsida anges månadens nyord. Att denna hemsideflik lyser i ansiktet på oss antyder att vi lever i en tid där det ständigt dyker upp nya ord. Ord som är värda att beakta! Som historiker och arbetslivsforskare stöter jag ibland på ord som jag inte hittar i äldre material. Jag stöter också på ord som har försvunnit. I det ena fallet är det otidsenliga ord och i det andra fallet är det helt enkelt nyord (i vart fall för mig). Samtidigt stöter jag på ord som ändrat betydelse.
Så kanske det alltid har varit. Om någon under 1850-talet sa att han skulle ”gå till jobbet” var det få eller ingen som förstod vad som var på gång. Om någon sa samma sak i slutet av 1800-talet tolkades detta som att personen ifråga skulle behöva utföra något tungt, besvärligt och obehagligt arbete (SAOB). Idag räknas de som går till jobbet som lyckade och framgångsrika människor som inte befinner sig i ”utanförskapet” (vilket också är ett nytt och besynnerligt ord). Om vi tänker efter en liten stund kommer vi på ord som är vanliga idag som vi aldrig eller sällan hörde tidigare. Ganska vanligt är exempelvis ordet ”flexa” som vi ofta ger en positiv betydelse. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ”flexa” ”tillämpa flexibel arbetstid”. Den språkvetenskapliga termen som dök upp under 1800-talet för att benämna böjbara ord har skiftat betydelse och blivit självklar inom arbetslivet.
Det flexibla arbetslivet innebär bland annat att vi får räkna med att byta jobb ett antal gånger under vår yrkesverksamma tid. De livslånga anställningarna är inte längre ett ideal, utan vi ska utvecklas och självförverkliga oss genom att byta jobb och kanske till och med flytta. Som historiker kommer jag då att tänka på ordet ”hoppjerka” som under industrisamhällets glansdagar användes för att beteckna de rastlösa själar som ofta bytte jobb och inte stannade särskilt länge på någon plats. Något som då sågs som mycket negativt. Idag är det motsatsen som gäller och den som stannar länge på en och samma arbetsplats ses som suspekt. Vad har då hänt med ordet hoppjerka? Ingen säger hoppjerka längre – vi får med andra ord inte bara nya ord utan ord blir inaktuella och förpassas till historiens skräphögar.
Ett annat flexibilitetsuttryckande ord som har börjat dyka upp är ”nomadarbetare”. Det betecknar människor som arbetar rumsupplöst på kaféer, tåg eller i bilen när de väntar på att barnen ska bli klara med sin träning. Det finns fler ord som uttrycker vårt gränslösa förhållande till arbete och fritid. Betydelserna är kanske inte helt självklara för oss men en del av oss vobbar och sjobbar. Vi arbetar helt enkelt när vi är hemma för vård av sjukt barn och vi jobbar när vi är sjuka.
Som jag ser språket så är det ett verktyg som vi använder för att konstruera meningsbärande berättelser utifrån våra erfarenheter och upplevelser. Då skulle en förekomst av nya ord och uttryck beskriva att vi upplever att arbetslivet förändras och att vi behöver nya ord för att uttrycka denna upplevelse. Hoppjerkan har försvunnit och ersatts av flexibla vobbare och sjobbare!
/Mikael Ottosson
Om hur begrepp styr tanken, se Stefans post om ‘conceptions in the code‘.











Jag fick frågan om vad som hände med hoppjerkan. Efter en högst ovetenskaplig undersökning visade det sig att ordet inte alls har försvunnit. Jag fick 26 100 träffar när jag sökte på google. De som använder begreppet (inom arbetslivsområdet) idag gör det dock för att konstatera att hoppjerkan inte finns längre. I dagens politiska debatt är det istället positivt att byta jobb ofta. Det är så de lågavlönade ska höja sina löner. Det är så kvinnor ska få upp sina löner till männens nivåer.
Vad hände då med hoppjerkan. Då hoppandet inte bara omhuldas av politiken och näringslivet, utan också har blivit vanligt funkar inte det lite fjantiga och nedvärderande begreppet längre. Istället gör vi “karriär”, vi “självförverkligar” oss och genomgår ett “livslångt lärande”. Man kan därför säga att hoppjerkan antingen är en historisk relik eller används som en replipunkt i debatter. Det är ytterst få som ser sig själva som eller betecknas som hoppjerkor.
/Mikael
Begreppet “medarbetare” har slagit igenom på bred front. Det är allt mer sällan man hör att folk betecknas som “arbetare”.
Skriver mer om det här
http://www.abebergegardh.se/duktiga-idioter-och-andra-medarbetare/