Viktigt att detta tas upp och förhoppningsvis fortsätter att analyseras.

Det visar på systematiskt godtycke.

Det minskar trovärdigheten för rättssystemet. Märkligt är att rättssystemet verkar oberört av detta i förhållande till internetvärlden. Som om man demonstrativt vill visa att de som vill ha ett fritt internet, inte kan räkna med korrekt och objektiv behandling från systemets sida.

Analogt att rättssystemet bara består av katoliker som ska döma protestanter. Protestanterna har då all anledning att misstänka att de inte blir rättvist behandlade, åtminstone beträffande frågor som har med religion att göra, kanske också generellt. Men det innebär också att ett “katolskt” rättssystem helt saknar auktoritet visavi protestanter. Samhället splittras när statligt våld ersätter auktoritet, det vet vi historiskt.

Borde undersökas hur Pirate Baymålet och andra upphovsrättsmål visavi internetanvändare hanteras i jämförelse med andra påstådda “white collar crimes” som exempelvis insideraffärer. Hur bedöms bevisning etc…

Inför en ev. fortsatt diskussion kring vad Sverige fick i retur kan jag rekommendera (om-)läsning av http://falkvinge.net/2010/12/25/det-kom-en-julklapp/

Vad gäller jävsfrågan är det väl bara att konstatera att det svenska rättssystemet gör skillnad på jäv och jäv – liksom på folk och folk.

Att man lyckas upprätthålla legitimiteten för (rätts)systemet beror på att man alltid beskriver det som att det bara finns en lösning på varje juridiskt problem. Ingen ansvarsfull jurist skulle tillstå att det finns frihetsgrader i tolkningen av rätten. Det skulle undergräva systemets trovärdighet och funktion. Så vad jag just gjort är, apropå Jeffer, att ha svurit i kyrkan. Och jag är beredd att göra det igen. Det finns dom av oss som länge har fört den här diskussionen och då också ställt frågorna: Är det värt att kritisera systemet på ett sätt som skulle leda till dess upplösning? Är det inte bättre att trots allt ha ett rättssystem än inget alls? Det fungerar ju trots allt i många stycken rätt hyfsat, har varit en del av argumenten.

Och det är just det som är problemet. Jurister skapar sin legitimitet genom att “utöva rättvisa” i marginella och okontroversiella fall. Ju mer okontroversiellt , desto mer juridiskt finlir. Man bygger på detta sätt upp ett slags förtroendekapital som senare används för att kunna gå maktens ärenden i kontroversiella fall. Och som sagt, det är inte helt fel juridiskt att hävda att nämndemannen i Södertäljemålet, eller i Mangsfallet med för den delen, varit jävig. Men det som inte låtsas om är att man lika väl kan hävda motsatsen utan att det skulle bli rättsligt fel. Samma sak i TPB-målet. Norström m fl domare i hovrätten, anknutna till berörda intresseorganisationer, betraktades inte som jäviga. Men de kunde lika gärna och borde ur juridisk synvinkel ha betraktats som jäviga.

Varför utgången blir på det ena eller andra viset är inget som juridiken ger svar på. Det kräver en maktanalys eller samhällsanalys i det särskilda fallet, som Birger och Kristina Svartholm är inne på.

@ Jeffer 1:st. Jo, så är det nog. Det belyses inte bara genom jävsfrågan. Varje ingrepp som gjorts från rättsmaskineriet i dessa sammanhang har varit oproportioneliga, de orimliga skadestånden i TPB-domen, fängelsedomar, vitesbelopp mot TPB och för att hämta hem Gottfrid Svartholm till rättegång i en storleksordning som vi aldrig har sett motsvarigheter till tidigare. Detta gör att det finns anledning att hålla med dig i din analys.

@ Jeffer 2:a st. Jag har själv inga belägg för ditt påstående, men i historiens ljus kommer detta mycket väl kunna komma att betecknas som en slags häxjakt. Kom ihåg att för dryga hundra år sedan var facklig verksamhet i form av strejker förbjudna, fackföreningar utan förenings- och förhandlingsrätt och kollektivavtal utan rättsverkan. Det dröjde inte länge förrän samhället hade förändrats genom den storskaliga industriproduktionen så att dessa blev naturliga och idag omhuldade företeelser. Fackliga rättigheter gick från förbjudna till tillåtna under en period av 30-40 år. Det är sånt som händer när samhället byter skal och går över i en ny skepnad. Men det är klart. Det hjälper inte dom som drabbas i övergången från ett samhälle till ett annat. Den fasen har under alla tider skördat sina offer, alltifrån Martin Luther, Galileo Galilie, Mary Shelley Karl Marx till fackföreningspionjärerna.

Tack för ett bra inlägg HH samt kloka kommentarer i tråden. Tycker att läget för rättstaten är synnerligen illa. Genom att bara tillföra ytterligen en liten dimension från en av vår tids allra största Prof. Lawrence Lessig och hans oerhört gedigna arbete summerat i boken “Republic Lost” och genomgånget i en utmärkt föreläsning vid “Innovation in Mind” i Lund för knappt en månad sedan (som i korthet går ut på att det amerikanska folket inte längre är representerat av sina valda ombud utan dessa representerar alltmera “special intresest” som i ett sjukt system gör narr av vad vi i dagligt tal menar med demokrati. För att bara ge ett kort exempel så visar Lessig hur 42 personer! står för ca 50% av av de ekonomiska bidragen inför valet). Om man bara anstränger sig det minsta lilla så är det inte så svårt att se hur det amerika som så många högaktar av många anledningar nu domineras av en mkt liten men mkt kapitalstark skara människor.

Detta är naturligtvis tragiskt och på samma tema så brottas ju EU inte bara med Euro-problemet utan har aldrig heller löst detta med en riktigt folklig representation (det s.k. demokratiska underskottet).

Det som är nytt är hur Sverige och många andra länder, genom direkta och indirekta påtryckningar, från “the united special interest of corporate america” är så mottagliga för ett antal riktigt dåliga ideer som kommer att skapa stora inhemska problem.

Att “special interest” försöker skriva om lagar och regler så att det passar deras världsbild och produkter är naturligt men vad som är så frapperande är hur stat efter stat helt obegripligt gör policy självmål genom att anamma dessa “färdigtuggade” åsikter och förslag.

OM jag var statvetare så skulle titta mkt ingående på hur dåliga amerikanska memer sprids genom internationella handelsavtal samt (genom t.ex. wikilieaks mtrl) genom mera handgriplig uppvaktning från USA.

OM jag var rättsociolog skulle jag titta på vilka personer på justitiedepartementet som har gjort “karriär” av att driva frågor som av en händelse råker ligga i tiden (dvs samtidigt introduceras i handelsavtal från USA) och titta på var dessa personer hamnar efter sina “dåligt avlönade hundår” i statlig tjänst sedan kunnat kliva över till “special interest” sidan (enligt Lessig så är det genomsnittliga lönelyftet på en sådan karriärglidning 1500%.

OM jag var ekonom så skulle jag titta på kostnade för staten / folket av den kroniska ineffektivitet som skyddet av särintressen innebär.

Men framför allt OM jag var historiker / politiker så skulle jag titta noga på vad som hände när nyteknik (tryckpress) kombinerades med reformbehov (av religionen) och att resultat blev en oerhört ökad förmåga för människor att använda sin potential (läskunnighet, viktiga skrifter på eget språk, tillgängligare för allt större del av befolkningen). Speciellt hade jag funderat på de fruktansvärde konflikter som bokstavligen slet sönder familjer och länder samt hur folket (oavsätt vilken terror de styrande var bereda att sätta in) fullständigt vägrade att ge upp sin nyvunna kunskap.

Vem vill vara på den sidan som trots olika former av övergrepp är dömd att förlora slaget, vad kommer att hända med dem som väljer fel…

Det folkrörelsesverige som jag är så stolt över att tillhöra tror jag kommer att kunna förstå sin misstag och bli ett lysande exempel på hur vår tradition kan stå upp mot lömskt manipulerande från andra länder och driva en egen politik som kan förmulera lämpliga kompromiser så att t.ex. upphovsrätten kan reformeras utan att förtroendet för rättsstaten och vår demokrati skall dras ner i rännstenen.

Forskning och samtal kring ovan tror jag är lämpliga första steg (tack igen till HH och cybernormer för ert viktiga arbete).

Jag drar mig till minnes ett replikskifte från TPB-rättegången, när Peter Sunde ledsnade på att få frågor om sina politiska åsikter:

Peter Sunde: “Det där är en politisk fråga. Är det här en politisk rättegång eller en juridisk rättegång?”
Peter Danowsky: “På vilket sätt är upphovsrätten en politisk fråga?”

För den som inser att rättegången handlade om de anklagades politiska åsikter på upphovsrättsområdet är det uppenbart att medlemskap i en förening med en politisk agenda på just det området kan ses som jäv. Om man däremot uppfattar upphovsrätten som så självklar att man inte kan förstå hur den skulle kunna vara en politisk fråga, då förstår man kanske inte heller att ett sådant medlemskap kan göra att en domare uppfattas som partisk.

Jag tror att det är där någonstans man ska söka svaret på varför Tomas Norström och de andra domarna bedömdes som ojäviga.

Marcin: Tack, det ska jag göra! Han behöver allt stöd han kan få även om han (i vanlig ordning) håller huvudet högt.

Jag kan förstås inte låta bli att fundera över vad ett sådant här bemötande i (kriminal-)”vårdens” namn kan göra med de människor som råkar ut för det.

Dessutom: han sitter där han sitter för att han är “på sannolika skäl misstänkt” – fast som misstänkt ska man väl fortfarande betraktas som oskyldig enligt vårt rättssystem? Men det är måhända en annan diskussion.

Ville inte kapa tråden förresten, förlåt. Men jag vill få fram att det här är mer än enstaka händelser. Det är nåt ruttet i rättssystemet och nåt måste göras åt det. Gottfrid finns också i mina tankar och jag kan verkligen relatera till känslan av när makten på förhand bestämt sig för att nån är skyldig.

Jag tycker jeffer väcker en intressant fråga i det här sammanhanget, nämligen den om trakasserier. Hur definieras sådana i rättssammanhang – existerar de öht – kan man i så fall alls komma åt dem?

Ska man kalla det för trakasserier (eller bara ren och skär obetänksamhet, dvs dumhet) när jag, som igår, plötsligt ställs inför att ta hand om ett antal totalt slaktade datorburkar från PRQ-razzian 2006 som “villkor” för att få lämna in tre st böcker till Gottfrid i häktet? Polisen hade levererat det gamla beslaget till häktet en timme innan mitt besök. Man visste att han ville ha böckerna och att jag var angelägen om att lämna dom (jag har försökt göra det i ett par veckor nu men det har stupat på att hans “låda” i häktesförrådet varit full och att de byråkratiska turerna för att tömma den varit fullständigt obegripliga/godtyckliga från den ena stunden till den andra). Man visste också att han skrivit under på att jag skulle ta hand om alla hans saker. Så vad gör man för att bli av med den gamla skroten? Jo, kör ut den till Sollentunahäktet och låter mig sköta resten. Som sagt: trakasserier – eller?

Jo, det blev omhäktning. Motiveringen var att han skulle kunna förstöra bevis/sabba utredningen (kollusionsrisk). Dock inte, som förra gången, risk för att han skulle “fortsätta sin brottsliga verksamhet”, så åklagaren fick inte helt som han ville.
Men åter till något som i alla fall i någon mån hör ihop med frågan om jäv: den om trakasserier. Om folk uppfattar att sådana är “vedertagna” inom systemet – hur påverkar det rättsmedvetandet? Vad säger ni rättssociologer? Dags att starta en egen diskussion om saken månne?