Normer i fokus på Cyberkonferens
Om några timmar kommer taxin för att köra mig till flygplatsen här i Budapest, där jag i egenskap av Cybernormare varit på stor internationell Cybersäkerhetskonferens. Budapest Conference on Cyberspace är en direkt fortsättning till konferens
en som var i London förra året, och som också hade just ett säkerhetstema. Enda svenskarna på plats utöver mig var en hyggligt stark delegation från UD, med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Min roll på konferensen var tredelad: Dels finns en viktig poäng i att orientera sig i hur cybersäkerhetsdiskussionerna förs på olika håll i världen. Det är inte sällan säkerhetsivrare som också initierar olika former av regleringar – vilket i sin tur är den rättsliga sidan av det mynt vi inom Cybernormer studerar. Dels finns det en minst lika viktig poäng att kommunicera de resonemang som vi arbetar med. Här framförallt tankar om relationen mellan rättsliga och sociala normer, samt vikten av balansövningar mellan olika rättighetspaket. Till sist var jag också särskilt inbjuden att sitta i en panel ordnad av svenska UD på temat “International Coordination of Human Rights Online”.
Lite överraskad blev jag under de första inledande talen från “high-level”-deltagarna, oftast ministrar. Alla, i princip utan undantag, underströk vikten av att i säkerhetsarbete också fördjupa kunskap om “norms of behavior online”. Det var ett tudelat konstaterande. Det är väldigt tydligt att de olika parterna som här varit representerade – dvs ett sjuttiotal regeringar, diverse säkerhetstjänster, en drös företag och en handfull akademiska institutioner och civilsamhällsföreträdare – har väldigt olika bilder av både begreppen och dess tolkningar. Jag uppfattar det, kanske lite kantigt, som att många av de som talade framförallt riktade in sig på att man måste förstå olika nätrelaterade processer för att i sin tur se hur dessa kan hanteras. I och med att det är en säkerhetsfokuserad konferens talade man om allt från överbelastningsattacker och phishingförsök till direkta mellanstatliga cyberanfall och mindre nogräknade staters användande av tekniska verktyg för att kväsa en inre opposition, allt under samma säkerhetsparaply. En sådan sammanslagning är förstås lite olycklig, eftersom det är väldigt skilda processer som måste förstås och bearbetas på väldigt olika vis.
Samtidigt passade norm-fokuset som hand i handske i samtal där det fanns utrymme att problematisera just ovanstående. Exempelvis diskuterades resonemang som ligger direkt i linje med de frågeställningar vi ofta brottas med på och bortom Cybernormbloggen: förutsatt att man är överens om problemställningen, hur hanterar man den bäst utan att riskera att åsidosätta grundläggande mänskliga rättigheter. Svaret här på konferensen var nog helt enkelt att man inte är överens. Medan vissa länder – med Sverige i spetsen – tydligt förde fram sin linje om att samma rättigheter ska gälla online som offline, menar andra länder – exempelvis den högljudda alliansen Ryssland-Tadjikistan-Uzbekistan-Kina – att man bör isolera säkerhetsfrågorna och inte röra till det genom att föra in frihetsfrågor i det hela. Lite hårddraget förstås, men polariseringen är tydlig. Uppmuntrande ljusglimt var Estlands president, som i skenet av den massiva cyberattack man råkade ut för för några år sedan ändå framhöll att man måste fokusera på det tekniska möjligheterna, och inte starta processer som beskär de möjligheter man ser.
Det är svårt att sammanfatta ett tiotal sessioner eller femdubbelt fler antal talare i en bloggpost, men en genomgripande reflektion är ändå att en stor majoritet av konferensdeltagarna värdesätter kontroll- och säkerhetssköldar – men att väldigt få valde eller vågade utveckla sina resonemang utan att också kasta in rätt principiellt viktiga kommentarer om skydd av mänskliga rättigheter. Det är ett viktigt steg som enligt UD-delegationen inte skulle varit möjligt att hoppas på för bara några år sedan, något de förstås vet bättre än jag.
Panelen jag satt i organiserades av Johan Hallenborg från svenska UD och bestod utöver mig av representanter från Europaparlamentet, Europarådet, EU:s utrikestjänst samt företagssamarbetet Global Network Initiative. Egentliga syftet var att diskutera huruvida det behövs mer eller mindre internationell koordinering kring mänskliga rättigheter och Internet. Jag är emellanåt lite trött på inflationen vad gäller nätkonferenser, men Europarådets representant uttryckte det klart mer resonabelt när han förklarade att det behövs fler kvalitativa möten där rätt personer samlas för diskussion och koordinering av visa avgränsade frågor. Mitt främsta inspel handlade om vikten av att förstå den kontext man hanterar – och att man därför inte bara behöver partsbunden dialog, utan också “översättning” från techspeak till legalesiska och en verklig förståelse av de fenomen man hanterar i nätpolitiska frågor för att kunna fatta välinformerade beslut.
Hallenborg presenterade slutsatserna från vår panel i slutsittningen på bilden ovan och framhävde där just saker som “understanding”, “tyligare fokus på implementationsbiten i de diskussioner som förs kring nät och MR” samt det klockrena (och bekanta) att rättsliga regler måste ha ett verkligt fäste i sociala normer för att ses som legitima. Alltså lyckat panel-resonerande!
Utöver konferensen har jag hunnit med lite annat spännande. På torsdagskvällen var jag bjuden till svenska ambassadörresidenset för innovationsbjudning med ett antal svenska företag – bland annat Ericsson och ABB. Där fick jag bland annat en hands-on-demonstration av en tänkt framtidsmodell för dataöverföring där man kunde föra över data i 10Mbit genom att lägga en hand vardera på två lågledande plattor. Själv lyckades jag köra Enya från en mobil, in i höger hand, ut genom vänster och ut genom högtalarna. Självporträttet jag skulle skicka åt andra hållet blev lite halvt, troligtvis pga brus, lagg och handsvett. Som grädde på moset stod svenske Raoul Wallenbergs bil i residensträdgården, som en påminnelse om vad svenskar egentligen styrt med i Ungern. Det var stort, och kombinerat med de berättelser om överlevande som vi närvarande delade så var det riktigt rörande.

Under fredagskvällen har jag hälsat på i det lokala hackerspacet H.A.C.K. för att inspektera den ungerska hackerscenen. I en liten källarlokal, näst intill en fritidsgård för hackers, träffade jag Stef – en kille som bland annat varit med och byggt politiska dataanalysverktyg åt nätvänliga Europaparlamentariker. Här satt ett helt gäng och lödde hemmabyggda infraröda gevär som de skulle leka krig med, någon satt och finjusterade ett egensnickrat mobilt musikprogram, och ytterligare någon hade precis kommit på hur man kunde krama ut de absolut sista dropparna el ur batterier som till synes är urladdade. Själv fastnade jag mest för hackerblomstret, som var ett helt slutet kretslopp där samma vatten gick runt mellan växt och fiskfyllt vattenbad.











aquaphonics kallar man de där växt- och fisksystemen. Den här snubben i Oakland har kollen:
[...] veckan inleddes ju med överbelastningsattacker och polistillslag, och medan jag åkte till Budapest för att prata cybersäkerhet fortsatte attackerna – även om karaktären nog kan sägas förändrades. På distans [...]