Eftersnack om medielogik

Jag är inte medieforskare, men vissa saker tänker jag kan diskuteras ändå. Samspelet mellan Anonymous, som tagit på sig större delen av de nätattacker vi såg mot svenska hemsidor under förra veckan, och nätpress är en sådan sak.

Förra veckan inleddes ju med överbelastningsattacker och polistillslag, och medan jag åkte till Budapest för att prata cybersäkerhet fortsatte attackerna – även om karaktären nog kan sägas förändrades. På distans fortsatte jag att kommentera och förklara.

Medan tidning efter tidning varvade upp och kallade attackerna för hot, krig, terror – gjorde nämligen gängen i Anonymous detsamma. Liksom jag försökt göra gällande i näst intill alla intervjuer jag gjort efter den här typen av överbelastningsattacker är det väldigt sällan någon bestående skada som görs på de hemsidor som får agera måltavlor. Anonymous vet om det, och hymlar inte särskilt med det heller. Trots att jag tycker att det saknas vissa viktiga komponenter finns det tongivande aktörer som menar att det är en digital sit-in eller till och med elektronisk civil olydnad. Målet med att slå till mot publika och pr-mässigt känsliga mål blir då uppmärksamheten snarare än den potentiella skadan man åsamkar.

Anonymous kunde därför kryssa en multi-leveled success combo, när Aftonbladet under en stor del av onsdagen på förstasidan publicerade skärmdumpar från både den senaste hotvideon _och_ citat från det medföljande rekryteringsbrevet. Jag missade att skärmdumpa sidan som den såg ut, men texten löd ungefär “Nu slår det till där det känns, i din plånbok!” hänvisandes till attacker mot Riksbankens hemsida. Samma budskap fördjupades i nätartikeln där rekryteringsbrevet med tydliga instruktioner om hur man deltar i attacken också finns publicerat. Papperstidningen var finfint lockbete om man inte var så datorintresserad. Resultatet: ungefär samtidigt som Riksbanken går ut och förklarar att enbart deras externa webb påverkats (jag visste inte ens att de hade en fungerande hemsida!) fylls Anonymous chatkanaler av nyfikna nya rekryter som lockats dit av den finfina annonseringen på kvällspressens huvudsida. Christopher Kullenberg rapporterar om det, och ger exempel från hur det såg ut i anon-chatten:

Mängden nykomlingar gjorde att den potentiella politiska medvetenheten helt förändrades, och under hela torsdagen kom så intressenter som ville använda de enkla överbelastningsverktygen för sina egna syften. Exempelvis sin skolas frånvarorapportering, eller hela skolhemsidor. Tidsmarkeringen anger att avsändarna var eller borde varit i skolan när förfrågningarna skrevs:

11:30 <; n00bX>; cant anyone try to take down https://fronter.com/stenungsund/ ?
(…)
12:51 <; n00bY>; allihopa http://www.vaxjo.se/ringsbergskolan

Eller något som antingen är bus eller tyder på viss familjefrustration:

12:51 <; n00bZ>; har någon lust a ddosa min pappas sida?

Svaret från de mer erfarna Anonymous-deltagarna är standard (att utifrån försöka beordra Anonymous är generellt dödfött) …

23:44 <; AnonX>; not your personal army
02:55 <; AnonY>; not your personal army
04:26 <; AnonZ>; Not your personal army.

…men verktygen för överbelastning är så lättanvända och effektiva att man knappast behöver tyngden av en armé för att orsaka lite turbulens. Min gissning är att väldigt många sidor under onsdagsnatten och torsdagen i perioder var svåra att komma åt – även om attackerna utan tydlig koordination är så pass övergående att de inte skapar några större problem, kanske märks de inte ens av.

Samtidigt fortsatte samma typ av medierapportering. IT-minister Anna-Karin Hatt gjorde ett mycket gott och jordnära framträdande i TV4 Nyhetsmorgon, men av någon anledning avslutar programmet med att de låter en avdankad hacker i detalj visa hur överbelastningsverktyget ser ut och fungerar:

Inslaget är klart sevärt, för det belyser otroligt tydligt två sätt att diskutera det som hänt. Antingen sakligt, som IT-minister Hatt, där man förklarar situationen och dess konsekvenser. Eventuellt kan man lägga till lite om bakgrunden, om man har den klar för sig. Eller så gör man som snabbnyheterna, som i inslaget använder sig av en köpt hacker som agent, och brassar på med storkanonen och har folkbildning i nätslig krigföring. Inom Anonymous konstaterade man snabbt att man vunnit. Inte på grund av att hemsidorna gick ner, utan för att man fick den uppmärksamhet man tyckte sig förtjäna. Christopher Kullenberg snappade upp ett talande citat:

00:56 <; x>; peiple say dos isn’t hacking
00:56 <; x>; but
00:56 <; x>; we just hacked the media
00:56 <; x>; we got them
00:56 <; y>; Good luck
00:56 <; y>; Cya
00:56 <; x>; to do what we wanted
00:56 <; x>; : P
00:56 <; z>; right
00:56 <; x>; all we did was stop a few shitty sites
00:56 <; x>; at night*

När jag påpekade den här växelverkan på Twitter sen torsdagsnatt när jag precis kommit till hotellet från en högst produktiv cyber-dag fick jag kalla handen från de journalister jag lyckades få svar från. Man hänvisade till allmänintresse och till nödgan att rapportera om det faktum att riksdagen.se, regeringen.se och riksbanken.se varit nere samtidigt.

Nog så, men jag står fast vid min uppfattning om att det är ett farligt spel tidningarna spelar. Samtidigt som man ser sig tvungen att rapportera om sådant som sker köper man samtidigt en annan logik när man övertydligt agerar rekryteringscentral för nätmobbar.

Och i svallvågorna av hela det här debaclet kryper säkerhetskonsulter så fram, lockade av potentiella arbetstillfällen. Och författare som kan det här med näthot. Och poliser som menar att man pro-aktivt ska stävja överbelastningsattacker, vad tusan det nu innebär. Och cyberkonferenser där man vet hur man gör storpolitik av rädsla.

Uppdatering: Tidigt under onsdagsmorgonen kom så ett ställningstagande från justitieminister Beatrice Ask under rubriken “Hackare kan få strängare straff“:

– [D]et är sällan som någon fälls för aktioner mot myndigheter och företag likt de som gruppen Anonymus antas ligga bakom. Ändå är det viktigt att skärpa straffen, tycker Beatrice Ask.

Det finns ett helt rationellt kretslopp här. Fortfarande olustigt, dock.

(Läs också Christopher Kullenbergs eftersnack.)