Sopa gör Internet svart
Idag är flera stora nätsidor i olika grad svarta. Engelska Wikipedia är kanske det största och mest kända exemplet på det. Utan en hel del trixande går det inte att använda sidan över huvudtaget. En del kanske blir lite fundersamma över det här, men det finns en poäng.
I USA har under den senaste tiden en rätt hätsk debatt om de två lagförslagen SOPA och PIPA ägt rum. Vi på Cybernormer hade nosat på dem lite tidigt i höstas, men blev egentligen inte varse om lagförslagens betydelse förrän vi i november var i San Fransisco och där träffade nätfrihetsorganisationen EFF. Där var SOPA högsta prioritet, och det av flera olika anledningar. Stefan är inne på en viktig aspekt i en tidigare post här på Cybernormer.
Först, i väldigt korta ordalag. SOPA och systerlagstiftningen PIPA är upphovsrättslagstiftning. Målet är att minska nätrelaterade upphovsrättsbrott av alla de slag. Tanken är att det ska vara en effektiv lagstiftning som gynnar upphovsrättsinnehavare. De verktyg som man framför som främsta vapen mot piratism är att man tillgriper åtgärder fort nog för att hantera Internets snabbhet och dessutom hyfsat intrusiva förslag på vilka dessa åtgärder ska vara. Effektivitet alltså.
Stefan nämner i sin post ett faktum som EFF var väldigt noga med att påpeka: De liggande lagförslagen är som gjorda för att hålla processen kort. Tiden mellan att en klagan lämnats in till domstol och åtgärd utförs föreslås vara fem dagar. Fem dagar är knappt vad ett besked om att man råkar vara part i rättslig tvist med vanlig postgång tar för att komma någon tillhands. Och det är verkligen ingen tid att tala om om man dessutom förväntas aktivera (eller bygga upp) ett rättsligt försvar. I själva verket riskerar därför SOPA döda hemsidor innan hemsidesägaren ens hinner reagera. Först därefter, när skadan så att säga redan är skedd, kan man eventuellt få möjlighet att överklaga.
Jag har i en del intervjuer kallat det cowboy-lagstiftning. Och det tycker jag fortfarande att det är. SOPA är typisk lagstiftning som skjuter först och därefter eventuellt frågar om vad det egentligen var som hände. SOPA skjuter dessutom brett.
Den fråga som upprört de flesta på Internet, och som nog också är anledningen att en del sidor nu är svarta, är att SOPA innehåller väldigt tydliga skrivningar om olika former av domänblockeringar. Dels att sidor som sägs strida mot SOPA helt sonika kan bli av med sina domäner, men också att man i särskilda DNS-filter ska kunna blockera “olagliga hemsidor”. Det är en väldigt drastisk och konstig väg att gå.
Det här med DNS har jag pratat om tidigare, och jag tänkte sno vissa delar därifrån för att illustrera. För något år sedan, när Wikileaks var i ropet, skrev jag den här förklaringen på Svt Debatt:
För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter.
Att använda sig av DNS-filter är att mecka med Internet kartor. Genom att filtrera bort sidor ur DNS-systemet kan man göra dem oåtkomliga. Man tar bort kartpekaren och det blir klart mycket svårare att hitta. För de flesta verkar det vara en bra lösning. Det är samma system vi i Sverige har för att filtrera bort sidor som polisens barnpornografigrupp kategoriserat som övergreppsmaterial, för att vi vanliga nätanvändare inte ska snubba in på barnporr. Men, det finns vissa problem. Dels de generella invändningar som jag tycker bör föras fram så fort filtrering kommer på tal, och som kan ses på bilden om i min post om “Tema Trippel-kontroll“. Alltså risken att man blockerar för mycket, inte tillräckligt eller kanske sådant som egentligen inte borde filtreras. Men dels också det argument som faktiskt först framfördes i en senat-debatt om just SOPA och som jag återanvänder i en intervju om nyliga filterförsök av The Pirate Bay.
Vill du bli av med en knarkarkvart i ditt kvarter ringer du polisen. Du byter inte plats på skyltar med förhoppningen att kunderna inte ska hitta dit. Sådant löser inga problem. Istället blir det svårare även för dem som av högst legitima skäl vill besöka kvarteret att hitta rätt.
För visst är det så. Även om det i SOPA-fallet är rättsväsendet som bestämmer om de digitala skyltpekarna löser filtrering och blockering väldigt sällan problem. Det är snabba lösningar på klart mer invecklade bekymmer. Genom att försöka filtrera bort fildelningssidor, som sker på flera håll i Europa just nu och som också är en del av SOPA, krånglar man till det för användarna – men de som vill hitta dit kommer ändå kunna göra det (se tydligt exempel från Belgien här, ca 17m27s in). Men resultatet blir med tiden allt fler svarta hål på Internet, och det är något som försvårar även för gemene man. Särskilt när SOPA då är tänkt att agera fort. Risken är att det blir fler hål än vad man hinner laga.
Utifrån ett nätperspektiv är det förstås väldigt dåligt.
(Som talande exempel här kan man ta den Svt Debatt-artikel jag citerar ovan. Av någon oförklarlig anledning har Svt bytt publiceringssystem och därmed gjort en hel massa innehåll otillgängligt. Det handlar förstås inte om filter, men illustrerar ändå problemet med de svarta hålen. För att kunna länka in artikeln måste jag gå via omvägar för att lyckas hitta lagrade kopior någon helt annanstans på Internet. Svårt att hitta, men inte omöjligt.)
Som avslutning klipper jag in en pedagogisk och förklarande film om SOPA. Vill man ha snabbvarianten kan man titta på den här bilden (som innehåller vattenskotrar, Oprah Winfrey och ledsna kattungar).
Kommentarer
Lämna gärna en kommentar!









