Sopa gör Internet svart
Idag är flera stora nätsidor i olika grad svarta. Engelska Wikipedia är kanske det största och mest kända exemplet på det. Utan en hel del trixande går det inte att använda sidan över huvudtaget. En del kanske blir lite fundersamma över det här, men det finns en poäng.
I USA har under den senaste tiden en rätt hätsk debatt om de två lagförslagen SOPA och PIPA ägt rum. Vi på Cybernormer hade nosat på dem lite tidigt i höstas, men blev egentligen inte varse om lagförslagens betydelse förrän vi i november var i San Fransisco och där träffade nätfrihetsorganisationen EFF. Där var SOPA högsta prioritet, och det av flera olika anledningar. Stefan är inne på en viktig aspekt i en tidigare post här på Cybernormer.
Först, i väldigt korta ordalag. SOPA och systerlagstiftningen PIPA är upphovsrättslagstiftning. Målet är att minska nätrelaterade upphovsrättsbrott av alla de slag. Tanken är att det ska vara en effektiv lagstiftning som gynnar upphovsrättsinnehavare. De verktyg som man framför som främsta vapen mot piratism är att man tillgriper åtgärder fort nog för att hantera Internets snabbhet och dessutom hyfsat intrusiva förslag på vilka dessa åtgärder ska vara. Effektivitet alltså.
Stefan nämner i sin post ett faktum som EFF var väldigt noga med att påpeka: De liggande lagförslagen är som gjorda för att hålla processen kort. Tiden mellan att en klagan lämnats in till domstol och åtgärd utförs föreslås vara fem dagar. Fem dagar är knappt vad ett besked om att man råkar vara part i rättslig tvist med vanlig postgång tar för att komma någon tillhands. Och det är verkligen ingen tid att tala om om man dessutom förväntas aktivera (eller bygga upp) ett rättsligt försvar. I själva verket riskerar därför SOPA döda hemsidor innan hemsidesägaren ens hinner reagera. Först därefter, när skadan så att säga redan är skedd, kan man eventuellt få möjlighet att överklaga.
Jag har i en del intervjuer kallat det cowboy-lagstiftning. Och det tycker jag fortfarande att det är. SOPA är typisk lagstiftning som skjuter först och därefter eventuellt frågar om vad det egentligen var som hände. SOPA skjuter dessutom brett.
Den fråga som upprört de flesta på Internet, och som nog också är anledningen att en del sidor nu är svarta, är att SOPA innehåller väldigt tydliga skrivningar om olika former av domänblockeringar. Dels att sidor som sägs strida mot SOPA helt sonika kan bli av med sina domäner, men också att man i särskilda DNS-filter ska kunna blockera “olagliga hemsidor”. Det är en väldigt drastisk och konstig väg att gå.
Det här med DNS har jag pratat om tidigare, och jag tänkte sno vissa delar därifrån för att illustrera. För något år sedan, när Wikileaks var i ropet, skrev jag den här förklaringen på Svt Debatt:
För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter.
Att använda sig av DNS-filter är att mecka med Internet kartor. Genom att filtrera bort sidor ur DNS-systemet kan man göra dem oåtkomliga. Man tar bort kartpekaren och det blir klart mycket svårare att hitta. För de flesta verkar det vara en bra lösning. Det är samma system vi i Sverige har för att filtrera bort sidor som polisens barnpornografigrupp kategoriserat som övergreppsmaterial, för att vi vanliga nätanvändare inte ska snubba in på barnporr. Men, det finns vissa problem. Dels de generella invändningar som jag tycker bör föras fram så fort filtrering kommer på tal, och som kan ses på bilden om i min post om “Tema Trippel-kontroll“. Alltså risken att man blockerar för mycket, inte tillräckligt eller kanske sådant som egentligen inte borde filtreras. Men dels också det argument som faktiskt först framfördes i en senat-debatt om just SOPA och som jag återanvänder i en intervju om nyliga filterförsök av The Pirate Bay.
Vill du bli av med en knarkarkvart i ditt kvarter ringer du polisen. Du byter inte plats på skyltar med förhoppningen att kunderna inte ska hitta dit. Sådant löser inga problem. Istället blir det svårare även för dem som av högst legitima skäl vill besöka kvarteret att hitta rätt.
För visst är det så. Även om det i SOPA-fallet är rättsväsendet som bestämmer om de digitala skyltpekarna löser filtrering och blockering väldigt sällan problem. Det är snabba lösningar på klart mer invecklade bekymmer. Genom att försöka filtrera bort fildelningssidor, som sker på flera håll i Europa just nu och som också är en del av SOPA, krånglar man till det för användarna – men de som vill hitta dit kommer ändå kunna göra det (se tydligt exempel från Belgien här, ca 17m27s in). Men resultatet blir med tiden allt fler svarta hål på Internet, och det är något som försvårar även för gemene man. Särskilt när SOPA då är tänkt att agera fort. Risken är att det blir fler hål än vad man hinner laga.
Utifrån ett nätperspektiv är det förstås väldigt dåligt.
(Som talande exempel här kan man ta den Svt Debatt-artikel jag citerar ovan. Av någon oförklarlig anledning har Svt bytt publiceringssystem och därmed gjort en hel massa innehåll otillgängligt. Det handlar förstås inte om filter, men illustrerar ändå problemet med de svarta hålen. För att kunna länka in artikeln måste jag gå via omvägar för att lyckas hitta lagrade kopior någon helt annanstans på Internet. Svårt att hitta, men inte omöjligt.)
Som avslutning klipper jag in en pedagogisk och förklarande film om SOPA. Vill man ha snabbvarianten kan man titta på den här bilden (som innehåller vattenskotrar, Oprah Winfrey och ledsna kattungar).
Cybernorms featuring Roger Cotterrell
[This is a post from the Cybernorms.net blog, which is the English equivalent to Cybernormer.se. You can follow this link to read this post at its original URL.]
Cybernorms.net at Lund University proudly presents a series of lectures on Sociology of Law hosted on iTunesU. The series display interviews with some of the worlds most prominent scholars in the field today. Håkan Hydén, professor at the sociology of law department, Lund university, has traveled around Europe in this first season, talking to famous sociologists of law, in search of answers for questions about socio-legal theory, social norms and legal rules in the creation of Europe, and the gap problem in a digital context.
In this third episode we meet Roger Cotterrell, the Anniversary Professor of Legal Theory at Queen Mary, University of London and a Fellow of the British Academy.
This series of lectures is the Cybernorms research group’s contribution to the web-based distance-learning masters program “Sociology of European Law” (SELA) at the Faculty of Social Sciences, Lund University, Sweden. A new episode will be released once a month featuring a new interview.
The whole series of lectures will be possible to find on iTunesU, using the search term “Cybernorms” in the search field in the upper right corner. Or watch them here on the Cybernorms blog.
Episode 3: Roger Cotterrell (Cybernorms on Sociology of Law)
Podcast: Play in new window | Download
Upphovsrättsligt stigberoende och kolonisering: SOPA och EUs skyddstider
Tänkte puffa för en artikel of mine som publicerades i decembernumret av den nordiska rättsvetenskapliga tidskriften Retfærd. Artikeln översätter begreppet “path dependence” till “stigberoende” och förklarar hur den upphovsrättsliga trenden kommit att bli så inlåst, och anger en rad delvis bistra konsekvenser av detta. Titeln är Den stigberoende upphovsrätten. Om konsekvenserna av rättslig inlåsning i en digital tid och det är ett tema jag behandlat här på cybernormer innan, och hos torrentfreak, men även som engelskspråkig artikel i en skotsk rättsvetenskaplig tidskrift (Script:ed). Eftersom tidskriften är lite obskyr, i betydelsen att man varken kan köpa lösnummer eller hitta enskilda artiklar efter 2008 online, så kan du hitta min artikel här [pdf].
Jag konstaterar i artikeln exempelvis att det upphovsrättsliga stigberoendet leder till en kolonisering av en rad andra värden och rättigheter. Det är bredden av lagstiftningsinstrument som skapar trenden, och visar på koloniseringen:
“När berörda intressen strävar efter att upprätthålla sin position, riskerar andra skyddsvärden att blir sekundära. När stigberoendet leder till en utvidgad kriminalisering påverkar det också hur hierarkierna ser ut rättigheter emellan. Här kan kriminaliseringen av kringgående av tekniska skydd – som Infosoc introducerade – eller konsumentskyddets försvagande i och med IPRED, utgöra exempel. Dessutom, om datalagringsdirektivet beskriver hur upprätthållande av copyright kan bli indragna i rättsliga åtgärder mot terrorism, visar reformen av telekommarknaden hur upphovsrätten kan komma att knytas till frågor som rör telemarknaden, vilket inte minst inkluderar internetoperatörernas roll, och ACTA hur upphovsrätten kan förstås i termer av handel och därmed vara en del av handelsavtal som kan kringgå mer demokratiskt lagstiftande processer på nationell eller överstatlig nivå.” (s. 139)
Att fokusera mellanhändernas som ansvariga har pågått länge, men kan ändå ses som ha intensifierats med det senast tydliga exemplet i den amerikanska SOPA, dvs Stop Online Piracy Act. SOPA kan man såklart kan läsa om i stormedia som SvD, SvD, DN, SR, men lagförslaget har kanske ändå inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar. Maktmedlena är oerhört starka, och kan påverka många. NyTeknik förklarar så här:
Lagförslagen SOPA och PIPA innebär att det skulle räcka att det på något enda ställe på Ny Teknik.se, kanske bara i en läsarkommentar, finns en länk till piratkopierat material, för att amerikanska myndigheter ska kunna tvinga internetföretag att blockera hela Nyteknik.se för amerikanska användare.
Inom fem dagar. Utan rättegång.
Lessig är starkt kritisk, nästan med en suck:
SOPA is just the latest, but in many ways, the most absurd campaign in the endless saga of America’s copyright wars. It will be yet another failed attempt in a failed war, and I obviously believe it should be opposed.
Något om skyddstiderna
En annan konsekvens av den upphovsrättsliga inlåsningen är naturligtvis de bisarrt långa skyddstiderna. Den senaste utökningen inom EU skedde i en omröstning i september 2011 och rör skyddet för inspelningarna, som nu förlängs från 50 till 70 år. Detta var jag med och kommenterade i P2:s musikmagasin Mitt i Musiken.
Beslutet motiveras bl a med:
”Artister börjar generellt sett sina karriärer som unga och dagens 50-åriga skyddstid skyddar oftast inte deras framföranden genom hela deras livstid. Därför har vissa artister ett inkomstbortfall i slutet av deras levnad. Dessa kan heller inte alltid förlita sig på sin rätt att undvika eller begränsa stötande användning av deras framförande under deras levnad” (Europeiska unionens råd, 12 september 2011).
Här tycks upphovsrätten ses som ett slags pensionssystem, som på något sätt tycks anta att musikers och producenters viktigaste och mest inkomstbringande tid sker mycket tidigt i deras karriärer och att de även på ålderns höst har rätt att tjäna på vad de gjorde på exempelvis en inspelning för 60 år sedan. Detta är problematiskt, dels för att antagandet är gjort på lösa grunder, det finns inget som hindrar att även äldre artister är aktiva och kreativa, och dels för att påståendet om en förlängning av skyddet från 50 till 70 år efter framförandet skulle ”öka artister produktivitetsnivå” är helt evidensbefriat. Man kan med samma grad av trovärdighet föreslå en diametralt motsatt ståndpunkt, dvs att en kortare skyddstid skulle stimulera även äldre artister att fortsätta skapa istället för att förlita sig på inkomster för något de gjort för mer än ett halvsekel sedan.
Det nya direktivets argument kan ses som en återanvändning av argumentet för ”skapandets bästa”, oaktat det faktum att det snarare hindrar nytt skapande än stimulerar detta, dvs väljer det gamla existerande framför det nya och kommande, till favör för de som äger de flesta inspelningar, dvs skivbolagen.
Upphovsrätten tuffar på och brer ut sig.
Övrigt:
Alexandra Petri om SOPA.




