Ola, eller hur snabbt man blir skyldig på Internet
Låt mig inleda med en meta-ingress. Det är sympatiskt att ha en kravlös blogg. Vi på Cybernormer bloggar lite emellanåt när lusten faller på, och försöker hålla oss – om än ibland lite luddigt – inom ramen för vårt forskningsområde. Inte sällan är vi
rätt sent på bollen också, och kommenterar saker när andra redan slutat tjöta. Det är befriande, man kan resonera lite utan att ha det här ständiga bruset av rykten, tyckare, tänkare, domare och bödlar omkring sig. “Domare och bödlar”, kanske den uppmärksamme läsaren tänker nu, “det var väl lite att ta i?”. Inte alls. Internet är fullt av dem. Fråga Ola.
Storyn om Ola Lindholm och hans eventuella narkotikabruk är ett gott exempel. Betänk här, jag vet inte om Ola tagit knark eller inte. Egentligen är det för tillfället rätt oviktigt. Det viktiga i diskussionen tänker jag mig istället är hur nätets alla drev drivit, svängt, vänt och ännu inte landat. Bäst genomgång av alla turer har nog Deeped (rätta mig gärna om det finns mer upplänkade poster). Själv har jag inte bemötat mig att samla särskilt mycket info, utan mest torrt konstaterat att gången gått fram och tillbaka. Först hetsas det mot Ola, sedan blir man förbryllad när han nekar, sedan upprörd när Ola själv beskyller Expressen för ditten och datten.
Efter att helgens diskussioner om huruvida Ola eller Expressen gjort mest fel nu börjat klinga av återstår, i varje fall i mina flöden på Twitter och Facebook, några få hårdföra som bestämt sig för en kompromiss. “Expressen kan måhända gjort fel i sin hets efter snabba publiceringar, men om Ola har tagit knark så är det ju en helt annan fråga.” Sant så. Dock att detta inte är en kompromiss. Det är ännu ett snedsteg.
Liksom i fallet Assange, och andra uppmärksammade brottsfall som diskuterats på nätet, är det lätt att dom faller innan den rättsliga processen ens inletts. Tydligen måste man välja sida i samtalet. Man måste välja om man hissar skuldflaggan eller hoppas på att det bara är rykten man hör. Återkommande är att dreven handlar om smutskastning eller smör (Julian Assange hänvisar ofta till Expressens skriverier som “a smear [smör] campaign”). Det hela blir ett ställningstagande, både principiellt och mer specifikt för den utpekade personen. Ett ställningstagande som i diskussionsform kan vara intressant, men som i Internets brådrask blir till fasta argument och ett olyckligt sidoväljande.
En av de viktigaste grundstenarna i vårt rättssystem är oskuldspresumtionen. Stelt beskrivet handlar det om att var och en är oskyldig tills domstol beslutat om fällande dom. I termer av Internet kan det handla om att man ibland kanske behöver stanna till för att tänka ett extra varv, men den här gången tyst. Istället för att spä på de rykten som driver omkring, mata alla tyckare och tänkare, liksom. Man kan faktiskt diskutera utan att döma. Det kräver dock ibland att man tar ett steg tillbaka och inte låter sig stressas av nätflödet.
Jag vet som sagt var inte något om Ola. Jag känner honom inte heller. Däremot var Cybernormers Måns Svensson deltagare i samma paneldiskussion som Ola häromåret. Ämnet var nätfilter, och lite diplomatiskt kan man väl säga att Ola då grävde en grop han kanske inte väntat sig ramla i själv. Då sa han ungefär att man kanske var tvungen att riskera några oskyldigt dömda och offra lite frihet på barnskyddets altare. Det var rätt tydligt att han då pratade ur ett strikt barnskyddsperspektiv. Jag är inte helt säker på om han skulle uttrycka sig på samma sätt nu.
Egentligen är nyss nämnda Ola-groda i sammanhanget inte helt viktig. Den är mer tänkt som en vänskaplig klapp i bakhuvudet på Ola, så att han förstår vad det är han egentligen säger. Lite krasst och långdraget kan man hävda att det är resonemang som hans som gör det hela än mer problematiskt. Skulden måste, såväl i filterfallet som i Ola-fallet, prövas rättsligt innan den kan befästas och straff utmätas. Annars ligger vi riktigt pyrt till. Jag misstänker att det är en läxa Ola nu lärt sig.
Nu kvarstår ju givetvis faktum. Ola är ännu inte dömd. I varje fall inte i rätten. Socialt, liksom på nätet, verkar situationen däremot betydligt knivigare. Det är svårt att väja för något man knappt ens hinner se.
Kommentarer
LU internet institute- Research project on trust in the digital context 22 May 2013Stefan Larsson, head of LUii, will lead a project on trust in the digital society together with Per Runeson, professor in software engineering. The project runs from sep 2013 to may 2014 and includes 10 researchers from 5 faculties, and is – to say the least – making a point out of being cross-disciplinary. TheRead more... […]
- LUii co-organizing Stockholm Developers Summit 20 May 2013Almost thirty technical developers from around the world gather in Stockholm to take part in the Stockholm Developers Summit, a two-day workshop co-organized by Marcin de Kaminski from the LUii management. The Developers Summit is supported by the Swedish Ministry of Foreign Affairs, The Swedish Development Cooperation Agency (Sida) and the Internet Infrastr […]
- Research project on trust in the digital context 22 May 2013
- Ska du gå hem redan?
- Vart tog distansarbetet vägen? 17 May 2013[…]
- Uber, Data Darwinism and the future of work 16 May 2013Intressant, tankeväckande och välformulerat inlägg om samhällsförändringar, teknikutveckling, arbetsliv och lagstiftning i skön (dis)harmoni av bloggaren Malik. […]
- Vart tog distansarbetet vägen? 17 May 2013
Hur gärna vi twittrare än vill tro att vi utgör själva kärnan i all väsentlig samhällsdebatt – är det inte allvarligare att Ola döms av riksmedia med Expressens luddiga “avslöjande” som grund – detta utan att alla fakta i ärendet har presenterats?
Lika viktig som den juridiska oskuldspresumtionen är principerna om yttrande- och meddelarfrihet. Därmed faller ett tungt ansvar på media att inte döma någon som eventuellt är oskyldig, på alltför lösa grunder. Har man bevis för sina påståenden bör man avvakta publicering tills man kan redovisa dessa bevis.
Annars hamnar vi i en situation liknande den när Aftonbladet “avslöjade” Littorins sexköp – utan att kunna uppge vilka belägg de hade för uppgiften. Läsaren presenteras med halva storyn med en underton av “du kan lita på oss”, vilket naturligtvis är fullständigt otillräckligt, då det på detta sätt blir omöjligt att åtskilja en välgrundad story från rent uppdiktat skvaller.
Hela historien får mig att tänka på ett stycke som Nicklas Lundblad skrev i ett blogginlägg för ett och ett halvt år sedan:
“I find that I often think that the level of privacy in a society is absolutely dependent on social norms in that society, and that this leads to a number of difficult challenges – not least the question about what communities can actually carry and enforce norms, and if the wider networked communities on the internet are too low density to actually produce norms that carry the enforcement needed to guarantee privacy levels that we have grown to expect in offline environments. But there is an alternative way to think about privacy, best expressed in Eric Posner’s work on law and social norms. Posner argues that the reason a state provides privacy protections at all is because of the pathologies of social norm enforcement. That is: social norms can sometimes be so harsh and destructive that they sub-optimize overall welfare and destroy important values – like the ability for a murderer to be rehabilitated.
In that scenario, privacy is not produced by norms, privacy is what we are guaranteed by the state in spite of the norms that would have us exposed to others in a way that is ethically, or, for that matter, economically, indefensible.” (http://noisesociety.com/nicklaslundblad.se/?p=315)
Håller med Dreadnallen. Känns som att du lägger all skuld för att Ola dömts på förhand på internet. Men att döma människor på förhand är ju något gammelmedia har patent på. De dömde ut människor i förhand innan internet fanns och de forsätter göra det idag.
Har inte följt detta fall alls men min uppfattning är att internet, åtminstone vissa delar, ställer högre krav på fakta innan människor döms. Wikileaks för att ta det mest konkreta exemplet. Och kolla på dig själv och andra bloggare som ifrågasätter att Ola döms på förhand. Sånt hände inte eller i obetydlig omfattning innan internet.
Jag kan ha missuppfattat dig dock, men då får du förklarar
Floodis: Givetvis kan jag förtydliga. Det är bra att det påpekas om jag tänker otydligt. Däremot förstår jag inte riktigt vad du håller med Dreadnallen om, jag ser inte era samspår i resonemang.
Jag om någon brukar akta mig för att skylla saker på Internet. Det gör jag inte heller nu. Om man nu måste precisera vad jag skyller på så är det nog två saker:
1. Att man måste ha en åsikt om allt. I väldigt verbala sammanhang, exempelvis i olika typer av sociala medier, tycks det vara av väldigt stor vikt att tycka något. Bu eller bä, knark eller bajs. Det måste man förstås inte, man kan vara neutral i massa frågor. Eller helt enkelt säga att vi får se i ett senare skede.
2. Att man måste ha så bråttom. Snabbt är inte bra. Kombinerat med ovanstående blir snabbheten på Internet väldigt märklig. Jag brukar gilla det snabba nätet, de konversationer som förs och ofta också dess resultat. Men det finns en risk att man inte ser att processen inte är klar. Ibland kan man bara chilla och ta det lugnt, det brukar liksom bli bättre då.
Jämför med mina poster om Flashback. Här tänker jag mig att det är likadant, men på lite olika vis. Flashbackproblematiken menar jag bygger på att man läser enstaka poster i kontroversiella trådar, och dömer alla inblandade efter det – när det i själva verket är processer där slutresultatet är det intressanta. I Fallet Ola är det snarare så att processerna inte finns, att de bara är tomma ställningstagande för en sak eller annan. Till skillnad mot Flashback påverkar inte de här ställningstaganden den egentliga skuldfrågan, utan blir en sorts pöbeliserad social rätt av något slag.
Tycker tidningarna nuförtiden har etik, eller moral i ansvar.
Visst kan man inte undgå och se skiten. Men spottar upp allt i slasken. Där det, hör hemma.
Min utgångspunkt är att det finns så mycket skit i tidningarna idag, så varför
köpa dem. Det finns alltså läsare, men inga tidningar för det läsande folket idag. Skulle jag vilja påstå ifrån det motsatta ifrån tidningarans sida. Presenterar i alla sina faktorer….
Det är lätt att väntar till domen är bekräftad/ och m klar samhällsgång.
Det kunde även Expressen ha gjort….
Men frågan blir större och mer komplicerad än så. När Ola sa litet svinn får man räkna med insåg han inte att det kunde slå tillbaka. Men vad värre är det slår än mer tillbaka på dem som Ola så stolt och starkt står upp för, våra barn och ungdomar.
Min 16 åriga son brukar säga att hans generation är den kriminaliserade generationen. Mer och mer av den värld som de tillskansat sig olagliggörs och de regler och lagar som är till för att sätta fast den “fula farbrorn” slår tillbaka och drabbar andra unga.
Med en förminskad grundsyn och ett Björklunds fyrkantigt och väldigt gammaldags synsätt riskerar fler och fler unga få sina liv begränsade på grund av ogenomtänkta lagar och regler (hur skall Björklund trygga rättssäkerheten vid bedömning av skolk – när inte ens lärarna klarar att skilja på min son och en annan Fredrik i hans klass. Det tog ganska lång tid och mycket övertygande innan felat rättades – och då har sonen jättebra betyg och pappa är advokat och kan framföra hans invändningar. Anosh eller Mehmet med pappa och mamma som inte pratar Svenska tror ni de når framgång ?)
Men vad värre är vi har övergivit principen att man får en ny chans när man sonat sitt brott (suttit av sitt fängelsestraff, betalat böter etc). Men grabben 16 år som blir påkommen av pappan till flickvännen 14 år, mitt i älskogen och där pappan anmäler till polis eller soc. eller skola. Riskerar bli dömd för våldtäkt och därmed utesluts han ifrån en väldig massa utbildningar så som läkare osv.