‘Copying is not theft’
Jag har varit inne på det förut, den där tanken om hur exemplarkontrollen i upphovsrätten inte fungerar så bra i sin överförda bemärkelse online. Hur det metaforiska inramandet i att överföra begrepp från en analog, fysisk kontext till en digital kontext som innehåller helt andra typer av begränsningar. Ni vet, är det verkligen stöld att kopiera, osv.
Man kan uttrycka problemen med den metaforiska överföringen som jag gjorde i min och Håkans artikel förra året*:
When the idea of property rights are established in an analogue reality and then transferred to a digital one, certain problems will occur. An obvious one, which reflects the two sides of the debate over the handling of media content, is the “copyism” of Internet communications on the one hand and “theft” on the other. From a traditional perspective, the illegal file sharing of copyrighted content has been called theft. The metaphor is problematic in the sense that a key element of stealing is that the individual who has been robbed physically loses the stolen object; this of course is not the case with file sharing, since files are copied.
Men man kan också uttrycka det med en liten film och musik, vilket på många sätt är mycket roligare. Sitter och hetsar med avhandling som jag ska blir klar med i sommar, och kopplade av med lite slösurfande kring saker jag skriver om. Trillade på den här. Copying is not theft.
* Larsson and Hydén (2010) Law, deviation and paradigmatic change: Copyright and its metaphors, in Vargas Martin et al. Technology for Facilitating Humanity and Combating Social Deviations: Interdisciplinary Perspectives, IGI Global.
Det är ju för övrigt samma dilemma som jag utvecklade i mitt bidrag [pdf] till antologin Efter The Pirate Bay, där jag räknade ut vad en hel bittorrentsajt skulle vara värd om man använde samma monetära värderingslogik som Tingsrätten och senare Hovrätten godkände i fallet med TPB.
Ola, eller hur snabbt man blir skyldig på Internet
Låt mig inleda med en meta-ingress. Det är sympatiskt att ha en kravlös blogg. Vi på Cybernormer bloggar lite emellanåt när lusten faller på, och försöker hålla oss – om än ibland lite luddigt – inom ramen för vårt forskningsområde. Inte sällan är vi rätt sent på bollen också, och kommenterar saker när andra redan slutat tjöta. Det är befriande, man kan resonera lite utan att ha det här ständiga bruset av rykten, tyckare, tänkare, domare och bödlar omkring sig. “Domare och bödlar”, kanske den uppmärksamme läsaren tänker nu, “det var väl lite att ta i?”. Inte alls. Internet är fullt av dem. Fråga Ola.
Storyn om Ola Lindholm och hans eventuella narkotikabruk är ett gott exempel. Betänk här, jag vet inte om Ola tagit knark eller inte. Egentligen är det för tillfället rätt oviktigt. Det viktiga i diskussionen tänker jag mig istället är hur nätets alla drev drivit, svängt, vänt och ännu inte landat. Bäst genomgång av alla turer har nog Deeped (rätta mig gärna om det finns mer upplänkade poster). Själv har jag inte bemötat mig att samla särskilt mycket info, utan mest torrt konstaterat att gången gått fram och tillbaka. Först hetsas det mot Ola, sedan blir man förbryllad när han nekar, sedan upprörd när Ola själv beskyller Expressen för ditten och datten.
Efter att helgens diskussioner om huruvida Ola eller Expressen gjort mest fel nu börjat klinga av återstår, i varje fall i mina flöden på Twitter och Facebook, några få hårdföra som bestämt sig för en kompromiss. “Expressen kan måhända gjort fel i sin hets efter snabba publiceringar, men om Ola har tagit knark så är det ju en helt annan fråga.” Sant så. Dock att detta inte är en kompromiss. Det är ännu ett snedsteg.
Liksom i fallet Assange, och andra uppmärksammade brottsfall som diskuterats på nätet, är det lätt att dom faller innan den rättsliga processen ens inletts. Tydligen måste man välja sida i samtalet. Man måste välja om man hissar skuldflaggan eller hoppas på att det bara är rykten man hör. Återkommande är att dreven handlar om smutskastning eller smör (Julian Assange hänvisar ofta till Expressens skriverier som “a smear [smör] campaign”). Det hela blir ett ställningstagande, både principiellt och mer specifikt för den utpekade personen. Ett ställningstagande som i diskussionsform kan vara intressant, men som i Internets brådrask blir till fasta argument och ett olyckligt sidoväljande.
En av de viktigaste grundstenarna i vårt rättssystem är oskuldspresumtionen. Stelt beskrivet handlar det om att var och en är oskyldig tills domstol beslutat om fällande dom. I termer av Internet kan det handla om att man ibland kanske behöver stanna till för att tänka ett extra varv, men den här gången tyst. Istället för att spä på de rykten som driver omkring, mata alla tyckare och tänkare, liksom. Man kan faktiskt diskutera utan att döma. Det kräver dock ibland att man tar ett steg tillbaka och inte låter sig stressas av nätflödet.
Jag vet som sagt var inte något om Ola. Jag känner honom inte heller. Däremot var Cybernormers Måns Svensson deltagare i samma paneldiskussion som Ola häromåret. Ämnet var nätfilter, och lite diplomatiskt kan man väl säga att Ola då grävde en grop han kanske inte väntat sig ramla i själv. Då sa han ungefär att man kanske var tvungen att riskera några oskyldigt dömda och offra lite frihet på barnskyddets altare. Det var rätt tydligt att han då pratade ur ett strikt barnskyddsperspektiv. Jag är inte helt säker på om han skulle uttrycka sig på samma sätt nu.
Egentligen är nyss nämnda Ola-groda i sammanhanget inte helt viktig. Den är mer tänkt som en vänskaplig klapp i bakhuvudet på Ola, så att han förstår vad det är han egentligen säger. Lite krasst och långdraget kan man hävda att det är resonemang som hans som gör det hela än mer problematiskt. Skulden måste, såväl i filterfallet som i Ola-fallet, prövas rättsligt innan den kan befästas och straff utmätas. Annars ligger vi riktigt pyrt till. Jag misstänker att det är en läxa Ola nu lärt sig.
Nu kvarstår ju givetvis faktum. Ola är ännu inte dömd. I varje fall inte i rätten. Socialt, liksom på nätet, verkar situationen däremot betydligt knivigare. Det är svårt att väja för något man knappt ens hinner se.
Mer om Finja Five och social innovation
I vintras nämnde vi i förbifarten om hur en del av den kunskap som finns inom ramen för Cybernormer också börjat användas i en företagsbildning som kommit att heta Finja Five. Det är ett innovativt och väldigt spännande sätt att föra forskningen till en något mer verkligare verklighet. Häromsistens skrev LUM, Lunds universitets magasin om Finja Five, och riktade in artikeln på vad som kallas “social innovation”.
“Idén till företaget föddes ur ett samarbete. Forskare på Rättssociologiska enheten hade kunskaperna kring hur normer fungerar och sprids på nätet. Genom utbildningsprojekt som de gjort tillsammans med Sida föddes tankarna på att hitta ett sätt att sprida kunskaper om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention via nätet. Ericsson visade intresse för projektet och samarbetar via ett delägt datorföretag i Indien.”
Dessutom är det roligt att se Rättssociologiska enheten stoltsera med det första universitetsbolaget sprunget ur Samhällsvetenskapliga fakulteten. Det är så vi jobbar.
En ny era av nyfikenhet: Foucault om remixens och nätverkens tid?
Jag kan inte säga att jag är speciellt inläst på Foucault. Inte mer än det som man lite grann snubblar in på om man hänger i de rätt akademskt färgade kretsar jag rör mig i som doktorand vid en samhällsvetenskaplig fakultet. Men jag vill hursomhelst dela med mig av ett citat från Foucault som fick mig att fundera – vad kunde han förutse 1980?

Det var i januari 1980 som Foucault deltog i en längre intervju i Le Monde, som på den tiden var ett betydande forum för idédebatt. Allt detta står att läsa om i Diskursernas kamp (2008, s. 16-17), som är ett urval av hans texter. Det kanske mest anmärkningsvärda med formen på intervjun är annars att Foucault bara ställde upp på den om han fick göra den anonymt, dvs att den publicerades anonymt. Och så blev fallet.
Oavsett anonymiseringen, passagen som jag fastnade för var denna:
“Jag drömmer om en ny era av nyfikenhet. De tekniska möjligheterna är för handen. Begäret finns; det finns oändligt mycket värt att veta, människor som skulle kunna ägna sig åt detta existerar också. Vad är det som står i vägen? En brist på utrymme: trånga, oframkomliga kanaler, nästan monopolistiska, otillräckliga. Det tjänar inget till att inta en protektionistisk attityd, försöka hindra att “dålig” information väller in och dränker den “goda”. Det gäller att i stället mångfaldiga kanalerna och möjligheterna att ta emot och sända. Ingen livremspolitik på det området! Vilket inte behöver innebära, som man ofta fruktar, uniformering och nivellering neråt, utan tvärtom differentiering och samexistens mellan skilda nätverk.”
Kom ihåg att detta är 1980 – hur kommer det sig att språkbruket fungerar så träffande idag? Är det en översättningsfråga? Kan en översättning från franskan ha färgats av ett modernare språkbruk som leder tankarna till internet och digitala strukturer?
Eller är det jag? Är det mitt eget fokus på upphovsrättsfrågor, fildelning, normstrukturer och nätet i övrigt som gör att jag tolkar in hans ordval i min tankekontext? Hur är det i så fall för er – känns inte språkbruket träffande idag för er med?
Eller är det helt enkelt Foucault? Vad kunde Foucault egentligen säga om internets framväxt och samhällets digitalisering från sitt perspektiv redan 1980? Eller uttrycker han sig så allmänt att det kunde gälla för alla tider? En referens till en evig kamp mellan det etablerade och det nya, som även Sokrates refererar till om de unga Athenarna (via Platon)? Eller i vart fall även för Frankrike på gränsen till 1980-talet – synthens, reverbets och axelpuffarnas årtionde.
Hursomhelst, en ny era av nyfikenhet – det låter vackert. En sådan era vill jag vara en del av.

