Flashback och de ruttna russinen

Jag har under den senaste tiden blivit tillfrågad en del om hur Flashback fungerar och hur man egentligen ska läsa Flashback. Det har resulterat i bland annat en artikel och en ledare/bloggpost i den lundabaserade studenttidningen Lundagård och dessutom en artikel i Corren. Correnartikeln finns tyvärr inte på nätet, men bygger på liknande spår som Lundagård.

Flashback fortsätter vara i ropet. Vi skrev ju en snabbis om det i höstas, för egen maskin, på en debattsida och så hade vi också en gästblogg i ämnet.

Så, hur ska man då läsa Flashback. Ja, början på resonemanget prickade jag in redan i förra vändan.

Användare på Flashback har en tendens att använda forumet som någon sorts kognitiv lekstuga, där man prövar sina egna och andras gränser till det yttersta. Genom att utmana varandra på ett eller annat sätt kan man på sätt och vis lära känna sig själv (och lite poetiskt även då möjligtvis en hel drös mänskliga extremer).

I Lundagård jämför jag Flashback med ett kollektivt huvud, en tanke som jag tror går att spinna vidare på. Flashback är inte statiskt, utan hela tiden i rörelse. Därför är det problematiskt när man dyker in i en tråd, ser massa upprörande saker, och sedan tar dem som antingen “sanning” eller som “Flashbacks åsikt i ämnet”. Snarare måste man se det mer processlikt, att tankar stöts och blöts rätt länge innan man kan komma fram till något som är ens i närheten av pudelns kärna.

Det här med kärnor är för övrigt inte direkt Flashbacks starka sida. I de trådar jag brukar hålla koll på verkar kärnan komma allt längre bort i takt med att den ena slutsatsen efter den andra radas upp. Det är inte särskilt märkligt. Ser man till sig själv fungerar man nog ofta så när man funderar på egen hand. Man stöter och blöter tankar, låter det passera en del sannolikhetsfilter och sedan kanske man godtar resultatet och anser det vara ens åsikt. I sociala sammanhang, särskilt bland goda vänner, är det ännu tydligare att man ibland vräker ur sig påståenden på rad för att se vilka som är värda att spinna vidare på. Så tänker jag att man kan försöka läsa även Flashback.

På Flashback samlas ju trots allt människor av alla de slag, och det inte bara i de mest extrema trådarna som man brukar höra om. Man bollar tankar, idéer, flexar på sanningar för att se vartåt diskussionen bär hän. Ungefär så som man gör även i mer köttsliga sammanhang. Det är hela tiden en kognitiv process som med tiden om man har tur leder till något konstruktivt. Oftast kanske den inte gör det, men så är det även i köttet.

Den stora skillnaden mellan köttvärld och Flashback torde vara att Flashback är öppet. Vem som helst kan hoppa in i samtalet, eller bara ta del av det. Det gör att det lätt upplevs märkligt, när man kommer in mitt i ett skeende. Det är förstås ett problem. Själva har vi vårt omdömescentra kopplat till frontalloben. På grund av, eller kanske snarare tack vare, det släpper vi inte ut alla märkliga tankar som man som människa bär på. Likaså fungerar de flesta grupper någorlunda självreglerande. Alla tanke-delar släpps inte ut. Det vore socialt ohållbart om man gick rund och vräkte ur sig halvfärdiga tankegångar till höger och vänster.

På Flashback finns inte den spärren inbyggd i systemet, utan ansvaret läggs på oss som läsare istället. Det är jobbigt, särskilt när man läser saker som är helt uppåt väggarna, spritt språngande tokiga, eller bara lagom fördomsfulla och kanske osunda. Men någonstans blir det konsekvensen, att filtret flyttas från samtalsforumet till åskådaren. Därför är det förrädiskt att försöka pilla russin (även ruttna) ur de kakor som serveras på Flashback.

Not: I en sorts lekmannaundersökning har för övrigt en användare på Flashback samlat ihop statistik över hur fördelningen mellan forum ser ut. Det visar sig då att så kallade extrema diskussionsforum som “Nationalsocialism, fascism och nationalism” inte ens är hälften så populära som mer träiga forum som “Fysik, matematik och teknologi” eller för den delen “Matlagning, metoder och redskap”. Det är rätt talande. På Flashback tycks finnas plats för det mesta. Oklart om det är bra, men för att ens försöka relatera till Flashback som koncept eller forum måste man också förstå hur det fungerar.