IPRED. Intressant på så många vis.
Vi har inom forskargruppen ägnat en hel del tankemöda åt IPREDs implementering i Sverige. IPRED visade sig vara intressant på många sätt, och jag tänkte att det kunde vara på sin plats att samla ihop lite kort vad vi undersökt, analyserat och konstaterat inom Cybernormer gällande IPRED. Det är bra att IPRED lyfts upp och analyseras, som på morgondagens (dagens) seminarium som annonserats via Netopia.
Seminarium: Framtiden efter IPRED
Datum: Torsdagen den 28 oktober
Tid: Kl. 08.30–10.00. Kaffe/te och smörgås serveras från kl. 08.00
Plats : IFN, Grevgatan 34, 2 tr, Stockholm
Anmälan: elisabeth.gustafsson@ifn.se, antalet platser är begränsat
De som inte kan gå på seminariet (som vi inte heller är med på) kan istället läsa om IPRED här hos Cybernormer.
Vi gjorde en undersökning på normstyrkan gällande illegal fildelning några månader innan IPRED implementerades 1 april 2009, som vi släppte som rapport, och följde upp några månader efter IPRED implementerades. Då kunde vi konstatera att det sociala stödet för upphovsrätten i förhållande till fildelning var fortsatt lågt i åldersgruppen 15 till 25 – men även att andelen som aldrig fildelar trots det ökade från 22 till 39 procent.
Vi har konstaterat att IPRED kan ses
- som uttryck för den starkt stigberoende europeiska och globalt anknutna upphovsrättsliga konstruktionen.
- IPRED visade även på en koppling mellan krypterad anonymisering och fildelning nära relaterat till frågor om sociala normer och lagstiftningars legitimitet.
- IPRED visade även upp en oerhörd skillnad mellan förhandssnack, hype, och utfall. De planerade flera hundra fallen blev tre, hittills.
- IPRED visar även på en tät, intressant rättsligt oklar relation till trafikdata och ISPernas alltmer utsatta roll. Vilken såklart förstärks om man sänker de straffsatser som krävs för att begära ut personuppgifter som regeringen föreslår i en promemoria från justitiedepartementet.
Uppdatering: Utan att det meddelats på Netopias hemsida har arrangören, Institutet för näringslivsforskning, ställt in seminariet på grund av förhinder. På IFN:s hemsida kan man däremot hitta mer information (och den rapport som skulle diskuterats).
Seminarium om Flashback och självmord
Relaterat till det som tidigare skrivits här gällande nätsjälvmord och Flashback vill jag tipsa om ett seminarium som äger rum imorgon onsdag. Svenska föreningen för psykisk hälsa bjuder in till ett samtal, som jag tror kan bli riktigt givande. Bland annat medverkar Elza Dunkels, som ju gästbloggat om det här hos oss på Cybernormer ihop med:
* Michael Westerlund, forskare i självmord och Internet knuten till NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk ohälsa),
* Per-Anders Rydelius, professor i barn och ungdomspsykiatri, KI, ordförande Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa,
* Maria Soares-Lindberg, verksamhetschef Nätvandrarna.Moderator: Carl von Essen, Sfph
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41
Tid: onsdag 27 oktober kl 16.30 – 18.00
Fritt inträdeAnmälan till info@sfph.se
Begränsat antal platser
På grund av logistiska problem deltar inte vi från Cybernormer, även om det förstås är ett högst relevant seminarium även för oss. Som tur är webbsänds seminariet, adress lär dyka upp på Sfph:s hemsida.
Update: Seminariet webbsänds live via Bambuser, och kan även ses i efterhand:
Seminarium om Internet och mänskliga rättigheter
Att vi på Cybernormer resonerar mycket kring kopplingen mellan Internet och mänskliga rättigheter märks tydligt i bloggarkivet. Genom mitt dubbla engagemang, där Juliagruppen är andrapart, har jag kommit i kontakt med en mängd intressanta människor som också finner det här området värt att utforska.
Tillsammans med några av dem arrangeras så nu på måndag ett seminarium om just detta: Internet och mänskliga rättigheter. Här är programmet:
Måndagen den 25 oktober arrangerar Snus och Juliagruppen, i samverkan med .SE, ett seminarium om Internet och mänskliga rättigheter på Folkets Hus. Tiden är 13–17 och det är kostnadsfritt att delta. För planeringens skull vill vi dock att du anmäler dig i förväg.
Ur programmet:
* Vad innebär det att något är en mänsklig rättighet?
* Internet som mänsklig rättighet
* Nätneutralitet och ett öppet InternetMedverkande:
* Patrik Fältström, Cisco,
* Karin Ajaxon, Juliagruppen
* Marcin de Kaminski, Cybernormer
* Representant för rättighetsfrågor på UD
* Hanna Hellqvist, ansvarig för biståndsfrågor på UD
* Göran Gräslund, Datainspektionen
* Patrik Hiselius, Teliasonera* Datum: 25 oktober 2010
* Tid: 13.00 – 17.00 (eftermiddagskaffe ingår)
* Plats: Folkets Hus, Kongresshall B, Barnhusgatan 12-14, Stockholm
* Kostnad: Ingen
Läs gärna mer på .SE:s evenemangssida för senaste nytt. Sprid gärna informationen, så ses vi kanske där!
Gästblogg: Vad ska vi göra åt det som hände på Flashback?
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Vad ska vi göra åt det som hände på Flashback?
Som debatten sett ut hittills tycker jag att man allt för lättvindligt lyfter fram internets skuld. I en tid då extremt lite sker utan någon som helst koppling till internet blir det lite löjligt att dra fram nätet som en bidragande orsak. Dessutom på ett sätt som vi normalt inte gör när det gäller andra infrastrukturella element. Jag ser inte samma debatt när det gäller våldtäkterna i Örebro, även om man skulle kunna diskutera hur kommunen sköter gator och torg med avseende på belysning och andra trygghetsskapande åtgärder. Men det gör man som sagt inte lika ofta.
I fallet med självmordet som direktsändes på Flashback finns det däremot en högst relevant koppling till internet att göra men det ligger ändå och skaver att vi så fullkomligt fixerat debatten vid internet i allmänhet och Flashback i synnerhet. Det ligger ändå en mänsklig tragedi i den här historien, det handlar ändå om en ung människa som inte orkade leva. Att så totalt tappa bort den dimensionen är ett sätt att förminska den unge mannens lidande, hans rop på hjälp, hans närmastes hjälplöshet och vårt sjuka förhållande till psykisk ohälsa.
Ett av problemen med internetkopplingen när vi pratar om det här självmordet är att vi stirrar oss blinda på det som skiljer internet från rummet. Istället kanske vi bör göra kopplingen till hur vi behandlar självmordsbenägna utanför nätet. Och utanför nätet kan man inte hitta situationer med 30 personer som hetsar en ung man att hänga sig, det är sant, men vi kan översätta den situationen till något annat. Vi kan tänka oss att motsvarigheten till de elaka kommentarerna på Flashback är utfrysning och ryktesspridning på en skola eller arbetsplats.
Då faller alla argument om anonymitet och att man inte fattar att det är på riktigt. Man kan vara fullständigt öppen med sin identitet, vilket man normalt är på en skola eller arbetsplats, och befinna sig mitt i det vissa kallar verkligheten och ändå vara väldigt, väldigt elak mot andra.
Vi människor har svårt att fatta att saker är på riktigt. Till en viss gräns kan vi förstå vår omgivning men ju längre ifrån våra närmaste kretsar vi kommer, desto svårare blir det. Vi är egocentriska i den bemärkelsen att vi inte kan läsa andras tankar och känslor. De flesta är utrustade med förmågan att avläsa tankar och känslor med hjälp av yttre signaler, ofta rätt subtila sådana, men vi måste likväl erkänna att den förmågan är begränsad.
Ett annat problem med diskussionerna som de förs i media är ungdomskopplingen. Det kan på ytan se ut som att det är unga människor som står för de avarter av mänskligt beteende man kan hitta på nätet och ibland förs även diskussioner om en sorts avtagande empati. Inte avtagande med åren, utan avtagande med generationerna, alltså att unga idag är mindre empatiska än tidigare generationer. En ogrundad tanke men relativt vanlig. Här behöver vi återigen översätta internet till något vi känner igen. Det är inte mindre empatiskt att tolka en tråd på Flashback som ett grymt skämt eller en sjuk önskan om uppmärksamhet än att sitta framför Rapport och äta chips och se hur folk svälter ihjäl i ett land långt borta. Inget av dessa exempel handlar troligen om empati över huvud taget utan mer om vår förmåga att stänga av det som känns för tungt. En förmåga som har tagit människan framåt därför att medkänslan inte förlamar oss med all sin kraft.
I den mån man kan mäta sånt här kommer man att komma fram till att unga är mer empatiska idag än tidigare. Det är helt enkelt en följd av civilisationen – vi har ingen dokumenterad baklängesutveckling historiskt sett och det verkar inte rimligt att utvecklingen skulle backa nu. Dessutom misstänker jag att vi skulle komma fram till att unga generellt är mer empatiska än gamla. Vi trubbas av med åren, inte för att vi konsumerar medieutbud av olika slag utan för att vi utsätts för livet. Just avtrubbning är ett intressant begrepp och jag skulle väldigt gärna vilja se med av vad en psykolog kan säga om detta. Vi lekmän har en förkärlek för att slänga oss med termer som avtrubbning och empati utan att reflektera så noga över vad vi säger. Det finns nämligen också ett maktperspektiv att lägga på empati: vem säger att en annan person är avtrubbad eller mindre empatisk? Är det du som bestämmer vad som är ett friskt sätt att hålla alltför mycket lidande ifrån sig eller kan jag själv bedöma när jag ska engagera mig och agera?
Själv blir jag ohyggligt provocerad av bilderna från Efterlyst (8.20 in i programmet) där en man sitter mitt emot en kille som blir brutalt misshandlad av tre skinheads[1]. Mannen mitt emot offret låtsas läsa sin tidning medan misshandeln pågår och ber till slut offret flytta sig till en annan bänk så att han ska få läsa i fred[2]. Vad är det för fel på den mannen? Ungdom tycks inte vara hans sjukdom i alla fall. Samtidigt säger många jag pratat med att de inte skulle ha gjort nåt heller för att de skulle varit för rädda. Jag vet inte vem som har rätt men jag ser att det går att översätta det som hände på Flashback till den här händelsen och att det är viktigt att komma ihåg. Vem hade jag varit i flashbacktråden? Den cyniska som sitter och flinar åt de empatiska efteråt när de hela visade sig vara en bluff? Eller den som fixade fram ip-nummer och adress och larmade polis? Jag är inte helt säker om jag ska vara ärlig.
Vi som är vuxna idag måste ständigt påminna oss om att det inte var bättre förr. Vi måste sluta romantisera de slag och glåpord man fick på grusiga skolgårdar på 50-talet. Jag blir djupt nedstämd när vuxna pratar om att man slogs schysst förr i tiden. Att slåss schysst är inte ett rimligt uttryck, det används bara av den som vill slippa minnas hur illa tilltygade de blev eller hur illa de gjorde andra. Och det är fel. Begripligt men fel. Att klaga på unga av idag för att skydda sin egen värdighet kan aldrig vara ok.
Vad ska vi då göra åt det som hände på Flashback? Vi måste ta tag i grundproblemet – att folk som mår dåligt inte får hjälp och att de som far illa och deras anhöriga inte får prata om det. Vi måste börja prata om psykisk ohälsa på samma sätt som vi pratar om benbrott. Vi behöver inte ta fram särskilda handlingsprogram för att få unga att uppföra sig bättre på nätet. Eller ett ännu värre förslag jag hörde idag – lagpröva kommenterandet på Flashback och liknande händelser.
Vi behöver bara erkänna att vi är åt helvete elaka ibland[3] vi människor, men att vi är underbart medkännande och självuppoffrande de allra flesta gångerna. Då kommer vi någonstans i våra diskussioner och slipper börja från början varenda gång.
Elza Dunkels
Lärare och forskare vid Umeå universitet, bloggar på Kulturer.net och på NetNanny.
1: Märkte ni hur jag med ordet skinheads markerade avståndstagande och stereotypiserade de tre männen utan att behöva ta ansvar för det?
2: Märkte ni hur jag med de i sammanhanget opåkallade orden ”så att han ska få läsa i fred” fick honom att framstå som ännu mer klandervärd utan att jag behövde ta ansvar för det?
3: Som jag har varit i detta inlägg, se ovan.
Att läsa Flashback som just Flashback
Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt med anledning av det tragiska självmordet som livediskuterades i en forumtråd på Flashback. Även andra, som exempelvis Tove Hansson, Julia Skott, Lisa Magnusson och Elza Dunkels har skrivit viktiga saker. Självmord är förstås inget lätt att diskutera, men det är något som bör göras oftare. Ju oftare folk umgås och samtalar på nätet desto oftare berör ämnet dessutom vårt intresseområde utifrån ett Cybernorm-perspektiv.
Att prata om svåra ämnen på några få tusen tecken är dock inte det lättaste, vilket också gör den faktiska händelsen svårhanterad. Utifrån mitt fokus finns många trådar att dra i, men jag tänker att själva händelseförloppet som sådant kan vara en början till något större. Framöver hoppas jag kunna återkomma till en del av de punkter som jag tycker väger tyngst i debattartikeln. Här och nu ger jag istället en beskrivning av mentaliteten i Flashbacktråden. Jag hoppas att jag inte trampar på några ömma tår, och om så är fallet är det inte alls min mening. Jag menar dock att man måste förstå Flashback, för att få på sig rätt glasögon när man ser tillbaka på det som hänt. Som utgångspunkt i det jag skriver nedan tar jag den passage ur min debattartikel som handlar om Flashback.
Flashback ses av många som ett gränslöst forum. Lite klumpigt kan man säga att allt ryms däri. Riktigt så enkelt är det inte.
Det finns tydligt dragna interna gränser inom de flesta nätgemenskaper, så även på Flashback. På Flashback kan man exempelvis uttrycka nästan alla åsikter, förutom sådant som anses vara politiskt korrekt. Det är i varje fall inte accepterat att tillrättavisa någon som uttrycker något olämpligt eller oväntat. Ribban är nästan in absurdum hög.
Därför reflekteras det inte särskilt på saker som bortom Flashback skulle vara väldigt upprörande. Det anses inte vara konstigt när folk rapporterar drogeffekter, häver ur sig extrempolitiska åsikter eller ens diskuterar självmord. I det här fallet är det dock något som gör att det skiljer sig från mängden. Det var inte tomt snack, tankebollningar eller funderingar. Här tog faktiskt en ung människa sitt liv.
Först, Flashback är ett fält som är svårtydbart och för ett nätovant öga något som lätt upplevs destruktivt och otrevligt. Jag menar dock, som jag också nämnde i artikeln, att det är att förenkla det hela. Flashback är inte lätt att förstå sig på, men det grundar sig nog ofta i en svårighet att ringa in hur man ska förhålla sig till det som där står. Användare på Flashback har en tendens att använda forumet som någon sorts kognitiv lekstuga, där man prövar sina egna och andras gränser till det yttersta. Genom att utmana varandra på ett eller annat sätt kan man på sätt och vis lära känna sig själv (och lite poetiskt även då möjligtvis en hel drös mänskliga extremet).
Därför är det inte så märkligt att Flashbacktråden till en början är skeptisk mot trådstartarens påstående om att han ska ta livet av sig. När vi i Cybernormer pratat med personer som antingen följt händelserna, eller varit delaktiga i forumtråden, menar de att det helt och fullt följt standardiserad Flashback-konvention.
Det första som gjorts har varit att kartlägga användaren. Det görs ofta när det dyker upp oroväckande eller alltför provocerande trådar. I det här fallet var användaren nyskapad (inläggen i självmordstråden är de enda som gjorts från det kontot), och det valda användarnamnet inleddes med “Lurifax”. Det gjorde att de mer rutinerade Flashback-rävarna höll sig på sin vakt. Man har blivit lurad förr, det är inte helt ovanligt med practical jokes som är både avancerade och morbida.
Nästa skede man kan se i tråden är det som av många beskrivits som hets eller hån. Personligen skulle jag spontant också läsa många kommentarer som färgade av en underliggande hånfullhet, men sett i en Flashback-kontext blir det mer komplext. Det deltagarna i tråden har engagerats i har varit en avancerad form av online-probing. Man har på olika mer eller mindre fantasifulla och smakfulla sätt testat trådstartarens påståenden, som i ett försök att avgöra huruvida man skulle ta självmordshotet och -planen på allvar. Tyvärr verkar man inte nått ända fram.
Något tydligt oväntat hände plötsligt. Den unge mannen tog sitt liv. Som jag skrev i Aftonbladet kan man se en svängning i tråden när det sker. Visst, det förekommer fortsatt oseriösa och/eller hånfulla inlägg även efter självmordet, men tendensen tycks vara att man plötsligt förstår vad som hänt.
Det som sker därefter är det som normalt är steg nummer tre, och som alltså borde gjorts innan det gått för långt. I ett försök till räddningsaktion söker tråden upp IP-nummer och personuppgifter till trådstartaren, och larmar polis.
Tragiskt, absolut. Jag beklagar så gott jag kan sorgen. Samtidigt är det viktigt att vi kan prata om sådant här, ur så många perspektiv som möjligt. Nätperspektivet får bli det vi kan pytsa in med. Utan att egentligen förklara eller försvara något tänker jag att det är viktigt att man läser av situationen så initierat som möjligt, så att värderingarna inte blir alltför känslosamma (och i värsta fall skeva). Det vore ovärdigt, på alla sätt och vis.
Därför vill jag också i kommande inlägg återkomma till två saker; dels tanken om hur nätgemenskaper kan agera ångesthärbärgerande och dels tanken på Internet som en arena under utveckling. Det här inlägget kan ses som hastig damage control.
Uppdatering: Jag har förstått att det här inlägget tassar på gränsen. Självmord är förstås alltid tragiskt och ska inte förminskas. Därför vill jag göra klart att jag väl känner till nätets baksidor, liksom det faktum att det finns siter dedikerade till självmordsinstruktioner och -uppmuntran. Det är djupt störande, men jag vill ändå framhålla att de exemplen inte per automatik är tillämpliga här. Det bekräftas på något sätt också när Flashback idag kommenterar självmordet från officiellt håll. Därför är det viktigt att förstå vad som skett i forumtråden, för att lättare kunna bearbeta händelsen som sådan. Min slutsats efter att ha studerat tråden är att Flashback som kollektiv agerade så som Flashback oftast gör, om än tyvärr alldeles för långsamt. Det är det jag försöker visa i ovanstående inlägg.
Bland anslagstavlor, operatörer och sökmotorer: Kategoriernas metaforiska makt i fallet med The Pirate Bay
The Pirate Bay-fallet är ju i andra instans just i detta nu. SvD och Sydsvenskan bevakar, liksom DN. Den ständiga kampen sker över den föreställda skiljelinjen mellan passivitet och aktivitet. Slutplädering har under förmiddagen hållits av åklagare i hovrätten. När man läser referaten slås man lätt av det eviga problemet med kategorisering: vad är The Pirate Bay? Metaforistiken är ständigt närvarande, begreppen tänjs på i olika riktningar, tings ontologier ifrågasätts och omformuleras.
The Pirate Bay består, eller bestod i samlandet av flera funktioner, som Rasmus formulerar, och Marcin diskuterat tidigare. Vilket rimligen också förändrar förutsättningarna för metaforargumentationen.
Tillbaks till dagens plädering. Är The Pirate Bay en elektronisk anslagstavla? Var man landar i sitt svar ger specifika rättsliga följder för ansvarsfrågor och straff. Notera anslagstavlemetaforen stegvisa utveckling. Först den redan i lag etablerade skeumorfen anslagstavla > elektronisk anslagstavla > inkludera TPB-sajten.
Man kunde här kalla den, som med den allra simplaste morfiseringen, e-anslagstavla. Man tar då något gammalt ock känt från den fysiska världen, kallar den ”elektronisk” och applicerar den på en ny digitalt etablerad företeelse som sker i någon typ av nätverksaform, och vips, man har hanterat det nya okända. Ni förstår (e-post, e-handel, e-myndighet). Föreställningen om den fysiska företeelsen vi klumpar ihop under beteckningen ”anslagstavla” (minns animationen med gubben som viftar bort alla lappar för att fästa sin egen – statlig tv, tidigt 90-tal) är källdomän och den nya företeelsen benämns med samma metafor och är därmed måldomän, för att återknyta till Lakoff & Johnsons metaforforskning.
Åklagaren anser att TPB-sajten kan ses som en elektronisk anslagstavla. Som SvD refererar:
”Moderatorerna och det faktum att användarna kan skriva meddelanden till varandra talar för det. Men för elektroniska anslagstavlor finns ingen ansvarsfrihet om brott begås med uppsåt – vilket alltså åklagaren hävdar har skett.”
Är TPB en operatör, frågar sig åklagare Roswall? Nej, blir hans snabba svar. Och därmed vill åklagaren undvika de rättighetsknippe som är knutet till skydd för mer passiva förmedlare av data. Här är tanken att de som bara står för en infrastruktur inte bär ansvar för trafiken i infrastrukturen. Operatörsfrågan har i övrigt visat sig vara relevant i förhållande till de som förser TPB med bandbredd, som i fallet med Black Internet.
Skivbolagens representant Danowski tillbakavisar argumentet att TPB är en sökmotor i stil med Google med ett ”Google är en ren sökmotor”, även om expertvittne Schollin tidigare medgivit att Google kan vara bättre på att bistå med att finna torrents än vad TPB-sökmotorn är.
Metaforistiken är givetvis intressant även här. Det som drev fram begreppet har något att göra med att man faktiskt letar efter något, och får hjälp med det, och att den hjälpen är relativt automatiserad och stark – motoriserad. Det kunde vara ”sökkatalysator”, eller något annat liknande. Den bakomliggande föreställningen bakom varför det är okej med en ”ren” sökmotorfunktion men inte med en sökmotorfunktion uppblandad med annat är knuten till idén om passivitet. Om verktyget inte gör något utan på befallning från sin användare så är tillhandahållaren av verktyget mindre ansvarig. Det är en ständigt återkommande föreställning som delar upp den rättsliga argumentationen mellan kärande och svarande, målsägande och tilltalad, lag nord och lag syd.
Då återstår ständigt frågan: vad är The Pirate Bay? I en strikt mening så är The Pirate Bay en företeelse som inte funnits i så många år. Och den företeelse som är under prövning finns inte ens nu i samma form, utan uppdelad i sina funktioner, vars aktiva drift sköts av olika parter. En företeelse, ett fenomen som därför inte heller finns specifikt reglerat i vare sig upphovsrätt, e-handelsdirektiv eller någon annan rättslig kropp. Problemet för juridiken, för rätten och för de som tycker att deras rättigheter blivit kränkta av de ansvariga bakom sajten blir så – såvida man skulle följa denna strikta mening – är att inget ansvar kan utdömas utifrån befintlig lagstiftning. Därmed blir rätten metaforisk, och begreppen tänjs på i en dialektisk kamp över den passiva/aktiva knivseggen.
Mer om världsbilder och The Pirate Bay.
Samma metaforiska expansion har skett med termen ”exemplar”, vilket jag skrivit om i en antologi, som Isobel recenserar här. Anders Mildner har varit inne på kategoriseringens makt, utan att utveckla det eller formulera metaforerna i det. Och, jepp, förutsättningarna förändras av tekniken, kul betraktelse här.
Fler perspektiv på Youtubade lärare
Diskussionen om uthängda lärare på Youtube startade bland annat här, och har nu hunnit resa en bit. Det kan därför vara värt att plocka ner den igen och se var vi hamnat.
Först ut var Kristina Alexanderson, som förövrigt gästbloggat här hos oss på Cybernormer. Hon tog fasta på den del av Marcus Samuelssons resonemang som gick ut på att unga som hänger ut sina lärare, kan göra det för att visa på missförhållanden i skolan. Kristina Alexanderson, som själv arbetar som lärare, menar att det här är allvarligare än så. Istället för att se det som en pedagogisk bonus, om man nu får hårddra Samuelssons linje något, menar Alexanderson att det ska ses som ett rop på hjälp.
Jag och Kristina Alexanderson förde samtalet vidare på Twitter, och touchade där fler intressanta aspekter. Bland annat uttryckte hon oro för att det inte bara handlar om en inomgruppslig reaktion, utan att det också är ett försök att faktiskt kommunicera med en vuxenvärld som man upplever sig vara sviken av. Problemet är att den vuxenvärld man försöker kommunicera med inte finns på Youtube, och att samtalet därför blir en monolog – eller möjligen ett isolerat samtal där man kan sägas predika i kyrkan. Vår Twitter-konversation finns att läsa här, men får läsas från botten och upp.
Det är lite liknande banor som elevkårsordföranden Sofia Jannati var inne på i TV-inslaget vi medverkade i. Sist sammanfattade jag hennes tankar så här:
Det går i många fall inte att se Internet som begränsat till att vara en anslagstavla. Istället krävs det att man sätter på sig nätkulturglasögonen och noterar att ungdomar använder nätet som en social arena, i många fall kan man också anta att det till och med är en primär eller i varje fall mycket betydelsefull sådan. Att då se publiceringen som ett kommunikativt grepp i ett socialt sammanhang kan därför vara nyckeln till en ökad förståelse av fenomenet, snarare än att måla in sig i ett kränk-hörn.
Jag tror fortfarande att det är ditåt man ska se. Kristina Alexanderson uttrycker en vuxenvärldsoro som är klart befogad. Det är också ett gott tecken att det från lärarhåll flaggas att det här inte är okey – men inte på grund av eventuella kränkningar av de lärare som blivit uthängda, utan snarare eftersom något faktiskt föranlett uthängningen och att detta är det egentliga problemet som måste tas tag i. Att man utifrån ett ungdomsperspektiv tar tag i problemet genom att lägga ut filmer på Youtube kan bero antingen på att det är där man känner att man är bland vänner, eller för att det rent tekniskt är lättare att skicka något via ett webbformulär än att lämna in en skriftlig protestlista till rektorn (eller hur nu ett mer formellt klagomål mot en dålig skolmiljö skulle se ut). Jag tror det är viktigt att den biten inte missas.
Just det faktum att Youtube är en arena där unga känner sig trygga är också viktigt att fundera några varv kring. Elza Dunkels skriver i en krönika i Computer Sweden om uthängningarna utifrån ett olydnadsperspektiv:
Samuelsson är inne på ett intressant spår, nämligen att filmandet kan vara en logisk följd av att elever har uppfattat skolans uppdrag på ett korrekt sätt. Det betyder att man skulle kunna se nätet som ett verktyg för eleverna för att de ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Det kanske till och med är så att vi har lyckats med det svåra uppdraget att uppfostra en generation unga som inte finner sig i vad som helst.
Se där, ännu ett perspektiv på det hela. Det kan alltså ses som inte bara en missnöjesaktion, utan också som en aktiv protest mot en struktur man ogillar och/eller helt enkelt inte förstår nytta av. Kanske är vi något stort på spåren här.
Cybernorms.net- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012At 0900 o’clock Saturday morning local time we closed the survey that we have had promoted on The Pirate Bay, called The Research Bay. After 72 hours we’ve got almost 100 000 answers – covering people of all ages from all over the world! This gives the research community a great pool of data and […]
- The Research Bay, reloaded 9 May 2012Welcome to Cybernorms.net, the blog of the Cybernorms Research Group. We are a group of researchers mainly based at the Department of Sociology of Law at Lund University, Sweden, affiliated with the Lund University Internet Institute. During three days in April last year the Cybernorms Research Group conducted a big survey study called The Research […]
- Releasing data on online anonymity 3 May 2012The week has been a good week in the media for the LUii affiliated Cybernorms research project. With Måns Svensson, head of the research group, in the lead, we released data from our latest follow up survey on file sharing and online anonymity. We found that when compared to figures from late 2009, 40% more […]
- Conference on norms: session on law, language and the mind 25 April 2012The international conference on norms in Lund, Sweden, is now in its second of two days. The official name is The Normative Anatomy of Society – Relations Between Norms and Law in the 21st Century. Its is arranged by the Department for Sociology of Law at Lund University. Picture from the morning plenary. From the […]
- Conference on norms in April 6 February 2012There is a conference coming up 24-25 April at Lund University in Sweden. If you are academically into norms from any perspective, you should probably check it out. The name of the conference is The Normative Anatomy of Society. Relations Between Norms and Law in the 21st Century and it deals with “to promote an […]
- The Research Bay closed, for this time 12 May 2012
