Gästblogg: När man inte längre får skratta åt Hitler…
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
När man inte längre får skratta åt Hitler…
Det har varit en hel del diskussioner om bunker- eller Hilterparodierna och upphovsrätt de senaste dagarna. Huvuddelen av diskussionen har dock handlat om den saknad som Hitlerparodifansen upplever genom att en “konstform” försvinner.
Vad är bunker- eller Hitlerparodier? Det handlar om remix av den otroligt starka scenen i den tyska filmen Der Untergang från 2004 som skildrar Hitlers sista dagar i en bunker i Berlin. Bland de starkaste av scener är den då Hitler inser att han är besegrad och utbrister i en helt galen tirad. Förutom den otroligt starka scenen och ämnet ämnar sig scenen för komisk remix på grund av att den är textad. Det är lätt att skapa nya textremsor där Hitler ondgör sig över att hans mor kommer på besök eller haft sönder sin iPod. Eller varför inte Hitler blir förbannad på över alla Hitlerparodier!
Det hela började, enligt TechCrunch (även som webcast via Vimeo), när Constantin Film, som är rättighetsinnehavare, kontaktade YouTube och bad dem att börja förhindra eventuell upphovsrättsintrång som en sådan användning av deras film kan innebära. Tanken är att YouTube tar bort filmerna och ersätter dom med texten:
“This video contains content from Constantin Film, who has blocked it on copyright grounds.“
Men stämmer detta? Eftersom upphovsrättslagstiftning inte skall kunna användas på ett sådant sätt som förhindrar yttrandefrihet (som trots allt är en grundlag) är parodier tillåtna enligt lag. Att automatiskt ta bort alla kopior av Hilterparodierna är egentligen en felaktig användning av upphovsrättslagstiftningen och en förhindrande av individers rätt att yttra sig och skapa parodier.
För individerna handlar det dock om att de har gått med på YouTubes användarvillkor som i princip gör dom till de som ytterst fattar beslut om vad som får finnas tillgängligt. Det hela kompliceras ytterligare genom att YouTube använder sig av ett relativt sofistikerat Content Identification-verktyg. Vanligtvis söker detta verktyg upp upphovsrättsskyddat musik som används i filmer och tar bort ljudspåren – ett öde som drabbade upphovsrättsjuristen och Creative Commons grundaren Lawrence Lessig tidigare i år. Ett intressant försök att utreda content identification verktyget begränsningar gjordes av Mark Smitelli som laddade upp olika versioner av låten “I Know What Boys Like”. Genom att förändra de olika filerna kom han fram till att man måste förändra filen med mer än 5% för att undvika content identification verktyget.
Resultatet är att upphovsrättsinnehavare har stora möjligheter att tvinga till sig utökade rättigheter som de inte har stöd för enligt upphovsrättslagstiftningen. Genom att ta bort den huvudsakliga kommunikationsplattformen för film försvinner en hel del av användarnas möjlighet att kommunicera sitt lagligt skapad kreativitet. Naturligtvis kan man lägga upp dessa filmer på sin egen server men det blir lite som den kända buddistiska koan “Om en träd faller i skogen och ingen hör – låter den?”: Om en film finns på en server som ingen hittar – spelar det någon roll?
Jo. Det spelar roll. Det som händer är att vår yttrandefrihet får sig en allvarlig skada. Naturligtvis FÅR vi fortfarande utöva våra rättigheter (på en egen server) men effekten är att ingen vet att vi gör det. En så pass handikappad yttrandefrihet är ingen yttrandefrihet. Och om någon tar illa vid sig? Då upprepar jag Philip Pullmans visa ord:
No one has the right to live without being shocked; no one has the right to spend their life without being offended.
Mathias Klang fil.dr.
Forskare och lärare vid Göteborgs Universitet. Han disputerade i september 2006 med avhandlingen ”Disruptive Technology – The effects of technology regulation on democracy”. Han är dessutom projektledare för Creative Commons Sverige och har genom denna roll arbetat mycket med teori, praktiska tillämpningsfrågor och upplysning om upphovsrätt och licenser. Förutom akademiska texter bloggar Mathias aktivt på http://techrisk.se och http://digital-rights.net
Kommentarer
12 kommentarer to “Gästblogg: När man inte längre får skratta åt Hitler…”
Lämna gärna en kommentar!










Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
Om Hitlerparodier: RT: @cybernormer: Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
RT @dekaminski: Om Hitlerparodier: RT: @cybernormer: Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
RT @dekaminski: RT: @cybernormer: Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
RT @dekaminski: Om Hitlerparodier: RT: @cybernormer: Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
RT @isobelsverkstad: RT @dekaminski: RT: @cybernormer: Gästblogg av Mathias @Klang67: När man inte längre får skratta åt Hitler… http://tinyurl.com/2bl43sr
s/Paul/Philip/g
[...] Skrev och skickade in en gästinlägg på Cybernormer om faran med att censurera Hitlerparodierna När man inte längre får skratta åt Hitler… Resultatet är att upphovsrättsinnehavare har stora möjligheter att tvinga till sig utökade [...]
Och naturligtvis videon där Hitler reagerar på att parodierna blir borttagna!
Mathias Klang skriver intressant om Hilterparodierna och upphovsrätt, http://ow.ly/1C3JP
[...] Gästblogg: När man inte längre får skratta åt Hitler… [...]
Content identifcation-verktyget, med bindestreck. Särskrivning är både fult och äckligt.