Nya upphovsrättutredningen gör ingen skillnad
Så kom den då, Upphovsrättsutredningens delbetänkande som något försenat släpptes (2010-04-08). Utredningen uppvisar inte en strategi som bygger på ”more of the same”, dvs. ytterligare hårdare tag mot fildelare. Istället för straffrättsliga medel har utredningsmannen, Jan Rosén, utvecklat lagens civilrättsliga regler. Det införs nya allmänna bestämmelser om avtal. Vidare justeras reglerna om avtalslicenser i olika hänseenden. Utredningsmannen föreslår
- bestämmelser om tolkning av upphovsrättsliga avtal,
- att sådana ska kunna jämkas enligt avtalslagens allmänna jämkningsregel (i 36 § AvtL),
- att den som har ensamrätt att utnyttja upphovsrättigheter ska vara skyldig att utnyttja dessa rättigheter,
- att en ny allmän avtalsrättslig ersättningsbestämmelse ska införas som ger upphovsmannen rätt till skälig ersättning när förfoganderätten överlåts eller upplåts till någon annan (läs t ex film-, skiv eller bokförlag),
- att avtal om överföring till allmänheten liksom offentligt framförande av ett verk ska gälla för en tid om tre år och inte medföra ensamrätt, om inget annat har avtalats, vilket har särskilt betydelse vid utnyttjanden som sker i internetmiljön. Denna bestämmelse innehåller en avsevärd skillnad gentemot gällande rätt.
Dessutom införs modifiering av reglerna om filmavtal och om upphovsrätt till datorprogram som skapats i anställningsförhållanden. I det första fallet försvagas och i det andra fallet förstärks den ideella delen av upphovsrätten, dvs att datorprogrammet inte mot upphovsmannens medgivande får förvanskas eller ändras.
Låt mig säga det direkt. Hela utredningsförslaget andas en strävan efter att med rätten skapa legitimitet och stöd för rättsliga konstruktioner som hotas av den tekniska utvecklingen. Såtillvida har utredningsmannen förstått vad det handlar om. Den konflikt på upphovsrättens område som fildelningsproblematiken blottlagt handlar om relationen mellan upphovsman och den som ekonomiskt förfogar över upphovsrätten genom att ha köpt upp densamma. Det är för att mildra denna konflikt som de nya reglerna införs. Det är en vanlig funktion hos rätten, att den används av politiker för att ge uttryck för att man bryr sig och gör något åt ett samhälleligt problem. Det är dock så att de regler som införs oftast inte har någon avgörande betydelse för lösningen av problemet. Så tycks det vara även i detta fall. Det finns anledning att förvänta sig att utredningsförslaget inte blir särskilt populärt i praktiken. En reflektion i detta perspektiv är just att de civilrättsliga regler som införs är dispositiva och kan avtalas bort av starkare parter. De regler om jämkning och annat som föreslås är inte av sådan karaktär att de kommer att lösa de praktiska problemen.
Utredningsmannen ställer sig på den individuelle upphovsmannens sida och ställer denne i centrum. Utredningsmannen tänker väl sig att detta ska leda till ökad legitimitet för upphovsrättslagstiftningen som sådan, i det att människor ska vara benägna i större utsträckning att betala för upplevelser som de annars kan tillgodogöra sig gratis genom fildelning. Eller för att använda utredningsmannens egen retorik i den artikel som publicerades på DN Debatt: ”Ambitionen är att erbjuda klara och begripliga avtalsregler, att underlätta användningen av skyddade verk och andra prestationer och att smörja det maskineri som låter litteratur, musik och konst nå ut till allmänheten”.
Denna ambition må ju framstå som god, men det finns anledning att ställa sig tveksam till frågan om föreslagna åtgärder förmår att åstadkomma det önskade förhållandet. Om vi försöker oss på en vetenskaplig (läs rättssociologisk) analys av situationen kan vi konstatera att neurovetenskapen nu även nått juridiken. Inom den framväxande disciplinen för kognitiv jurisprudens(som bygger på kognitiv neurovetenskap), har de två amerikanska professorerna, Oliver Goodenough och Gregory Decker ställt sig frågan: ”Varför stjäl goda människor intellektuell egendom” (Goodenough och Decker 2006)? Författarna bygger på de resultat som skapas genom kopplingen mellan vårt nervsystem och hur vi tänker och omsätter tanke till handling. Idén är att vårt beslutsfattande styrs av en kombination av den genetiska organisationen av vår hjärna och influenser från de fysiska, sociala och kulturella miljöer vi lever i. Dessa tillsammans formar vårt minne och våra vanor, och utvecklar kapaciteter såsom medvetna tankar, logik och förmåga att skapa och forma externa institutioner, exempelvis lagen och rätten. Emotion är också en viktig komponent till stöd för ett effektivt rättsligt system (Maroney 2006). Således skriver författarna, måste äganderättens regler vara kraftfullt förankrade i våra känslomässiga reaktioner för att vi ska erkänna och respektera rätten till egendom. Vi är också beroende av vissa primitiva kognitiva reaktioner i den mänskliga hjärnan: hjärnan har en struktur som gör att människor kopplar äganderätten till de saker som vi uppfattar som ägodelar. Dessutom förstärks den känslomässiga komponenten i äganderätten genom att vi associerar till fysiska ägodelar. Detta gör att immaterialrätten står inför allvarliga utmaningar när det gäller frivillig efterlevelse. Problemet med upphovsrättens efterlevnad i detta perspektiv är inte en fråga om rättslig reglering utan känslomässigt. Istället för känslomässiga reaktioner aktiverar upphovsrätten de delar av hjärnan som har med kreativt skapande och uppfinningar att göra. Det tycks således som att kreativitet belönas på annat sätt och att dessa har anknytning till värden som respekt och prestige å ena sidan och att hålla något hemligt å den andra sidan. Författarna drar därför följande slutsats:
Upphovsrätten sänder ett budskap till lagens mottagare som strider mot äganderättsbegreppet. Det är ett budskap som kräver respekt, men inte pengar. I detta perspektiv framstår fildelning som legitim och inte som ett brott. Vad vore ett bättre sätt att visa respekt för upphovsmannen än att sprida föremålet för uppskattning till andra? Och gärna under anonymitetsskydd!
Om dessa antaganden är korrekta, finns det ingen användning av “mer av samma sak, bara hårdare”, vilket återspeglas i den hittillsvarande rättsliga utvecklingen på området såväl i Europa som i USA (Jfr Goodenough och Decker 2006, s. 18). Detta kommer inte att ge märkbart bättre resultat när det gäller lagstiftningens efterlevnad. Den forskning som vi bedriver inom Cybernormsprojektet och som kommenterats nyligen i anslutning till ettårsdagen av IPRED-lagens införande i Sverige, har visat att det snarare tycks vara så att de nya metoder som produceras av den tekniska utvecklingen kommer att betraktas som normala och legitima, om än olagliga. Det må vara att den hittillsvarande medieutvecklingens olika tekniska innovationer inte har varit upphovsrättens motståndare, som utredningsmannen hävdar i sin artikel, men detta är ett påstående som bygger på att upphovsrätten varit knuten till en materialiserad produkt, en LP-skiva, en DVD, en CD-skiva eller en bok. Men när upphovsrätten går över till att ”enbart” hantera upplevelser som laddas ner i det särskilda fallet, går det inte längre att ens i en överförd bemärkelse att associera till äganderätten till fysiska ting.
Brott brukar betraktas som ett avvikande beteende. Begreppet avvikande beteende förutsätter att det finns en måttstock som identifierar vad som är “normalt”. När tidigare olagliga beteenden blir normala kan de inte längre anses som avvikande, Det är den lärdom vi kan dra av historien. Den nuvarande historiska situationen tyder på att vi har anledning att förvänta sig något liknande hända i samband med fildelning, såväl som i andra delar av informationsteknologin. Vi bör komma ihåg att för något mer än hundra år sedan var strejker på arbetsmarknaden fortfarande olagliga i de flesta europeiska länder. I Sverige gällde den s k Åkarpslagen fram till 1904. Fackföreningarna hade ingen formell rätt att företräda sina medlemmar och förhandla med arbetsgivarna. Kollektivavtal har inte formellt godkänts i Sverige förrän genom lag 1928. Dessa rättsliga instrument hade en dramatisk historia innan de blev till ledande mekanismer (särskilt i Sverige) för att reglera arbetsmarknaden. Faktum är att för mindre än 80 år sedan sköts arbetare till döds i Sverige för att de deltog i en demonstration för arbetstagares rättigheter (Ådalen 1931). De som drev fram kollektiva rättigheter var eniga i sitt motstånd mot den rådande produktionsordningen, skråväsendet inom hantverket och jordbrukssektorn. Trots att de storskaliga villkoren för industriell produktion länge funnits tog det tid innan dessa nya regleringsinstrument kom att godtas. Men i dag är de allmänt omhuldade i hela den industrialiserade världen. När vi nu står inför övergången från ett industriellt samhälle till mer av ett informationssamhälle som bygger på digital teknik, har vi anledning att bära med oss dessa erfarenheter från tidigare och liknande övergångsperioder i samhällets historia.
”Att skyddade verk görs lätt tillgängliga för allmänheten genom smidig rättighetsklarering, givetvis mot skälig ersättning, framstår som något av samtidens och framtidens angelägna samhällsprojekt”, skriver utredningsmannen i DN Debatt. Det är inte svårt att hålla med. Han föreslår därför inrättande av en svensk modell enligt beprövad erfarenhet i industrisamhällets mer lättidentifierade maktstrukturer, nämligen att de organisationer som är mest representativa och som bäst företräder upphovsmännen bör få lagstiftarens mandat att utveckla den kollektiva licensieringen både när det gäller den svenska och den internationella repertoar som används i Sverige.
Det är säkert lättare att överlåta problemhanteringen till särskilda ”experter” eller partsrepresentanter för att på så sätt skapa solidaritet med befintliga storskaliga system. Men vad artikeln om kognitiv jurisprudens lärt oss är att vanliga människor inte kan ta till sig en spontan solidaritet med (upphovs)rättsregler som inte har en förankring hos våra känslor för något som vi kan identifiera oss med. Vanligt folk har uppenbarligen svårt att solidarisera sig med distributörernas ekonomiskt betingade äganderättsanspråk. Så länge dessa inte kraftigt modifieras kan man inte förvänta sig någon spontan efterlevnad av upphovsrättslagstiftningens regler. Den kan möjligen tvingas fram genom lag, med då till ett pris som riskerar att bli för högt. Redan Pirate Bay-domen har i stor utsträckning visat sig vara en Pyrrhus-seger. Den föder motreaktioner som har oanade konsekvenser även på andra än upphovsrättens område.
Tillägg: En omarbetad version av detta inlägg är idag infört på Sydsvenska Dagbladets Debattsida.
Tillägg 2: Upphovsrättsutredningens delbetänkande diskuteras även på många andra håll.
Kommentarer
8 kommentarer to “Nya upphovsrättutredningen gör ingen skillnad”
Lämna gärna en kommentar!
Läs- och länktips
Jonas Andersson & Pelle Snickars (red.): EFTER THE PIRATE BAY
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
Helgläsning: Professor Håkan Hydén om den nya upphovsrättsutredningen: http://cybernormer.se/2010/04/10/nya-upphovsrattsutredningen/
[...] This post was mentioned on Twitter by Cybernormer. Cybernormer said: Helgläsning: Professor Håkan Hydén om den nya upphovsrättsutredningen: http://cybernormer.se/2010/04/10/nya-upphovsrattsutredningen/ [...]
Jag erkänner direkt, har inte läst utredningen i fråga och har överlag svårt för att läsa prof. Roséns texter. Ett par funderingar väcks dock i mig när jag läser detta inlägg. Hur kan ens rättighet förvandlas till en skyldighet? Kommer man fortfarande ha lov att modifiera datorprogram vad gäller felrättningar (buggfixar) och funktionaltitetsförbättringar utan att fråga upphovsrättsinnehavare om lov? Vad får utredningen för konsekvenser för GPL, general public licence, som ursprungligen skapades av hackern Richard Stallman? Licensens syfte är, bland annat, att fair use rättigheter ska följa med verket/datorprogrammet eftersom det ur praktisk synvinkel är eftersträvansvärt för att funktionaliteten ska kunna utvecklas med tiden. Kommer användare av GPL-licensierade verk att få närstående rättigheter och talerätt i egenskap av sin ställning som vidaredistributörer? Eller, ve och fasa, kommer GPL att vara ansett som att verkets alla rättigheter överförs till allmänheten och därigenom lämna upphovsmännen utan talerätt mot de som inte följer villkoren som är uppställda? Skulle det trots allt visa sig att GPL står fast, vad kommer då att hända med andra former av copyleft-lincenser, ska sådana verk vara att anse som överförda till allmänheten? Jag tänker då på BSD, CC eller rent av ‘beer licence’?
“att den som har ensamrätt att utnyttja upphovsrättigheter ska vara skyldig att utnyttja dessa rättigheter,”
Öhm? Betyder det att man måste begära pengar för det man skapar? Även om man egentligen vill släppa det under CC-licens?
Jag har nu gjort en första genomläsning av utredningen.
Som jag ser det så försöker utredaren applicera den “svenska modellen” på problemet. Alltså den modell som utgår från maktbalans så att staten inte behöver lagreglera och byråkratisera saken genom att parterna själva kan komma överrens när maktbalans råder. Lite som drabbningarna mellan LO och Svenskt Näringsliv, två mycket starka maktfaktorer i sverige. Stim osv.. är precis sådana balancerande maktfaktorer ursprungligen sprungna ur föreningsfriheten, men de är gamla och avspeglar lösningen på en maktbalans som var skev för mycket länge sedan.
Vad är det som hänt och ruckat på förhållandena? Det internet har inneburit är ju detsamma som tryckpressen en gång innebar, en dramatisk sänkning av barriären för informationsspridning och publicering. Verktyget för den sortens produktion och distribution finns nu i varje enskild medborgares hand (Mån tro vad Marx skulle tyckt?). Det innebär att enskilda människor kommer på kollissionskurs med båda sidorna i den gamla maktbalansen. Privatpersoner ställs emot multinationella bolag och stora organisationer företrädandes upphovsmän, maktbalansen kan inte bli mer skev. Det är därför politiker bjuder in IFPI, Stim mfl. för att diskutera problemen och låter företrädare för upphovsrättsföreningar utreda saker, att sedan ingen av dem företräder den ena sidan av debaklet verkar vara oviktigt, eller så har de inte ens förstått det.
Några nya maktbalanserande entiteter avspeglandes det internet inneburit finns inte ännu, så det kan vara svårt att bjuda in någon, dessutom så har det inte ens börjat att talas kring problemet. I detta saknar jag fullständigt en debatt, nästan ingen berör frågan om maktbalans, ingen diskuterar lösningar för att skapa grundläggande ekonomiska incitament för att skapa en jordmån för nya maktbalanserande entiteter. Det är fullkomligt huvudet i sanden på den punkten. Etablerade politiker, men även deras utredare, har inte ens sett problemet. Inte ens på pirat(sic)-sidan talas det om det. Det är därför staten är klåfingrig och låter sig påverkas, problem är till för att lösas och när ingen gör något så känner sig staten tvingad.
Jo, jag har läst en som faktiskt funderat kring det lite djupare i en lång bloggpost för ca. ett år sedan, Dan Heller Solving the Copyright Claim Clash, där han även länkar till ett skarpt och detaljerat förslag till USAs Copyright Office. Mycket tänkvärt. Han ger faktiskt ett tänkbart förslag som skulle kunna lösa problemet med maktbalansen, där det inte heller spelar någon roll vem som distribuerar verken, det detaljen blir högst ointressant (ekonomiskt användande blir det däremot). Man behöver läsa hans långa bloggpost för att förstå det, det är både enkelt som lösning men kräver en rätt lång förklaring. Detta där är det enda jag sett, det enda trots alla år av eskalerande skyttegravskrig och allt mer repressivitet.
Nypuff: Professor Håkan Hydén om den nya upphovsrättsutredningen: http://cybernormer.se/2010/04/10/nya-upphovsrattsutredningen/
Cybernormer om nya upphovsrättutredningen http://bit.ly/aOM7Ek Det luktar pyrrhusseger.