Nätfilters effektivitet och legitimitet
På förra veckans filterseminarium diskuterades frågan om nätfilter friskt. Journalisten Anders R Olsson som skrivit boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem“, förde ihop med Patrik Hiselius från Telia och Sus Andersson från SJF diskussionen framåt.
Frågan om nätfilter börjar segla upp på dagordningen, inte minst i och med EU-kommissionär Cecilia Malmströms förslag om ett samordnat europeiskt filtersystem. Tidigare har vi länkat två inlägg av nyss nämnde Anders R Olsson och ett av filterseminariets moderator Isobel Hadley-Kamptz. Diskussionen har fortsatt snurra runt på nätet, bland annat utifrån piratpartistiske europaparlamentarikern Christan Engströms blogg.
Anders R Olsson inledde seminariet med att problematisera förekomsten av nätfilter utifrån sina huvudteser. Framförallt menade han att filtrering är ett väldigt trubbigt vapen när det gäller att undanröja oönskat material från nätet. Dels är det svårt att på ett effektivt och rättssäkert vis avgränsa vad som bör och ska filtreras, och dels är det svårt att avgöra hur effektivt ett filter är. Han pekade på att man i Sverige sedan 2005 haft ett samarbete mellan Rikspolisstyrelsen och en majoritet av de svenska internetleverantörerna där man arbetar med en central lista på sidor som görs oåtkomliga för slutanvändare. När listan läckt ut har man kunna utläsa att det som spärrats varit förvånansvärt lite, och därtill inte alltid haft någon tydlig koppling till övergrepp mot barn.
Den stora stötestenen hos filterkritiker har hittills varit en oro för ändamålsglidning, alltså att annat än övergreppsmaterial skulle filtreras. Om man bortser från att listan som sådan kan ifrågasättas menar Patrik Hiselius från Telia att risken för att den nuvarande blockeringslistan utvidgas är väldigt liten. Från internetleverantörernas sida har man inget intresse av att blockera annat än övergrepp mot barn. Han menade på filterseminariet dessutom att det är att se som ett krav från internetleverantörernas sida, att man godtar ett filter som blockerar övergrepp mot barn, men inget annat.
Anders R Olsson såg det som problematiskt och menade att internetleverantörerna i och med accepterandet av ett nätfilter lämnat sin position att leverera det vi känner som internet och undrade hur man motiverar att man inskränkt den fria tillgången till nätet. Anledningen till detta är, enligt Hiselius, att det finns en sådan samsyn kring övergrepp mot barn och att detta inte är acceptabelt. Varje möjlighet att minska spridning av sådant material bör därför nyttjas på bästa sätt, och när det gäller nättillgång kan filtrering vara en väg att gå.
Sus Andersson från SJF menade visserligen att hon förstod Hiselius tankegångar, men ifrågasatte det rättssäkra i att låta en liten avdelning på RPS avgöra vad som bör vara tillåtet att ta del av på nätet. Hiselius bekräftade Anderssons oro och menade att det är just det som är internetleverantörernas största invändning. Han återkom under hela seminariet till fyra riskområden som kan vara värda att bära med sig:
- Transparens: Det saknas insyn i vad som egentligen filtreras bort. Avtalet mellan Polisen och internetleverantörerna säger att leverantörerna ska ta emot och implementera den filterlista RPS tillhandahåller utan att värdera innehållet. Internetleverantörerna har inte för avsikt att inrätta egna filtreringsavdelningar, utan ser det som en fördel att detta sköts centralt av välinsatt personal. Dock kan det vara ett bekymer att internetleverantörerna inte själva vet vad de tvingas filtrera bort.
- Ändamålsglidning: Det är viktigt att hålla fast i vad som ska få filtreras. Förre justitieminister Thomas Bodström har sagt sig vilja filtrera sidor relaterade till människohandel, den nuvarande regeringen har uttryckt att utländska spelsidor och vissa terrorrelaterade hemsidor kan vara i riskzonen. Även privata intressen, främst på upphovsrättssidan har försökt utöva påtryckning på internetleverantörerna för att få exempelvis fildelningssidor bortfiltrerade.
- Rättssäkerhet: Det finns idag ingen formell väg att överklaga om man upptäcker att ens sida felaktigt hamnat i det nätfilter som nu är aktivt. Det är därför svårt att hävda sin oskuld om man hamnat i filtret av misstag. Det är ett problem när filtreringen hanterar sådant som annars ses som viktigt, fri kommunikation och yttrandefrihet i praktiken.
- Effektivitet: Det är svårt att veta hur effektivt nätfiltret är. Polisen brukar uppge siffror som menar att filtret idag fångar upp 50000 träffar om dagen. Dessa siffror ställer sig Hiselius tveksam till, då det i varje fall från Telias sida inte finns någon sådan statistik att tillgå.
Hiselius berättade dessutom om att Telia rapporterar omkring 6000 sidor med möjligt övergreppsmaterial till polisen varje dag. Det finns alltså anledning att diskutera eventuella lösningar på problemet. Det stora problemet anser han är att det saknas insyn, utvärdering och forskning kring nätfiltrens effektivitet. Det torde också vara det spår vi på Cybernormer ansluter oss till.
Vad man än tycker om nätfilter är det ett problem att det saknas insyn i hur arbetet ser ut. Vissa punkter borde därför redas ut innan man börjar skrika varg och alarmisera kring nätfiltreringen.
Arbetet med filterlistorna borde genomlysas. Det är viktigt att den grupp som arbetar med urvalet som filterlistorna baseras på också arbetar transparent. Dels för att säkerställa att det som filtreras bort också överensstämmer med det som enligt lag (och eventuellt social samsyn?) betraktas som övergrepp. Dels också för att avväpna diskussionen om ändamålsglidning. Det talades vid seminariet mycket om tredjepartsinsyn, och även om det inte är någon garanti för varken det ena eller andra så kan det vara ett steg på vägen.
Om filtret ska betraktas som verkningsfullt, och därigenom kanske legitimt, så bör det finnas mätbara resultat av hur tillgången på övergreppsmaterial förändras. Minskar antalet träffar eller rapporterbara sidor kan man anta att nätfilter är effektivt vad gäller att hantera oönskat material. Det finns idag inga säkerställda offentliga siffror på hur väl filtret slår ut. Polisen rör sig med siffror som internetleverantörerna inte vill kännas vid, och de å sin sida har statistik som inte heller granskats eller åskådliggjorts på något sätt.
Om filtret ska betraktas som ett effektivt verktyg i kampen mot övergrepp mot barn så bör det också finnas mätbara resultat vad gäller just detta. Man kan hoppas på att det går att se ett samband mellan nätfiltrering och statistik vad gäller övergrepp mot barn. Det torde vara så att det ensamt mest giltiga skälet för en aktiv (och utökad?) nätfiltrering också är att man kan rädda barn undan övergrepp och lidande. Utan sådan information blir diskussionen svår.
Diskussionen fortsätter på många håll, bland annat i en paneldebatt i Göteborg den 6 maj. Där deltar Måns Svensson från Cybernormer tillsammans med bland andra nätdebattören Oscar Swartz och Björn Sellström från Rikskriminalpolisen. Vi välkomnar även diskussion och debatt här i bloggen. Missa inte heller diskussionen som förs på Cecilia Malmströms egen blogg, den är väl värd att följa.
Gästblogg: När man inte längre får skratta åt Hitler…
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
När man inte längre får skratta åt Hitler…
Det har varit en hel del diskussioner om bunker- eller Hilterparodierna och upphovsrätt de senaste dagarna. Huvuddelen av diskussionen har dock handlat om den saknad som Hitlerparodifansen upplever genom att en “konstform” försvinner.
Vad är bunker- eller Hitlerparodier? Det handlar om remix av den otroligt starka scenen i den tyska filmen Der Untergang från 2004 som skildrar Hitlers sista dagar i en bunker i Berlin. Bland de starkaste av scener är den då Hitler inser att han är besegrad och utbrister i en helt galen tirad. Förutom den otroligt starka scenen och ämnet ämnar sig scenen för komisk remix på grund av att den är textad. Det är lätt att skapa nya textremsor där Hitler ondgör sig över att hans mor kommer på besök eller haft sönder sin iPod. Eller varför inte Hitler blir förbannad på över alla Hitlerparodier!
Det hela började, enligt TechCrunch (även som webcast via Vimeo), när Constantin Film, som är rättighetsinnehavare, kontaktade YouTube och bad dem att börja förhindra eventuell upphovsrättsintrång som en sådan användning av deras film kan innebära. Tanken är att YouTube tar bort filmerna och ersätter dom med texten:
“This video contains content from Constantin Film, who has blocked it on copyright grounds.“
Men stämmer detta? Eftersom upphovsrättslagstiftning inte skall kunna användas på ett sådant sätt som förhindrar yttrandefrihet (som trots allt är en grundlag) är parodier tillåtna enligt lag. Att automatiskt ta bort alla kopior av Hilterparodierna är egentligen en felaktig användning av upphovsrättslagstiftningen och en förhindrande av individers rätt att yttra sig och skapa parodier.
För individerna handlar det dock om att de har gått med på YouTubes användarvillkor som i princip gör dom till de som ytterst fattar beslut om vad som får finnas tillgängligt. Det hela kompliceras ytterligare genom att YouTube använder sig av ett relativt sofistikerat Content Identification-verktyg. Vanligtvis söker detta verktyg upp upphovsrättsskyddat musik som används i filmer och tar bort ljudspåren – ett öde som drabbade upphovsrättsjuristen och Creative Commons grundaren Lawrence Lessig tidigare i år. Ett intressant försök att utreda content identification verktyget begränsningar gjordes av Mark Smitelli som laddade upp olika versioner av låten “I Know What Boys Like”. Genom att förändra de olika filerna kom han fram till att man måste förändra filen med mer än 5% för att undvika content identification verktyget.
Resultatet är att upphovsrättsinnehavare har stora möjligheter att tvinga till sig utökade rättigheter som de inte har stöd för enligt upphovsrättslagstiftningen. Genom att ta bort den huvudsakliga kommunikationsplattformen för film försvinner en hel del av användarnas möjlighet att kommunicera sitt lagligt skapad kreativitet. Naturligtvis kan man lägga upp dessa filmer på sin egen server men det blir lite som den kända buddistiska koan “Om en träd faller i skogen och ingen hör – låter den?”: Om en film finns på en server som ingen hittar – spelar det någon roll?
Jo. Det spelar roll. Det som händer är att vår yttrandefrihet får sig en allvarlig skada. Naturligtvis FÅR vi fortfarande utöva våra rättigheter (på en egen server) men effekten är att ingen vet att vi gör det. En så pass handikappad yttrandefrihet är ingen yttrandefrihet. Och om någon tar illa vid sig? Då upprepar jag Philip Pullmans visa ord:
No one has the right to live without being shocked; no one has the right to spend their life without being offended.
Mathias Klang fil.dr.
Forskare och lärare vid Göteborgs Universitet. Han disputerade i september 2006 med avhandlingen ”Disruptive Technology – The effects of technology regulation on democracy”. Han är dessutom projektledare för Creative Commons Sverige och har genom denna roll arbetat mycket med teori, praktiska tillämpningsfrågor och upplysning om upphovsrätt och licenser. Förutom akademiska texter bloggar Mathias aktivt på http://techrisk.se och http://digital-rights.net
Filterfrågan på frammarsch
Efter att delar av Cybernormer på grund av en isländsk vulkan varit strandsatta runt om i Europa den senaste veckan skulle man kunnat tänka sig att vi velat stanna hemma ett tag. Den intressanta frågan om nätfilter har dock gjort att vi snabbt är på resande fot igen.
Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström presenterade för en tid sedan ett direktivförslag som syftar till att med hjälp av nätfilter hantera att övergrepp på barn görs tillgängligt på nätet. Sedan några år tillbaka finns ett liknande nätfilter i Sverige.
Idag arrangerar Stiftelsen för Internetinfrastruktur, mer kända som .SE, ett seminarium utifrån den nyutgivna boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem”. Bokens författare, Anders R. Olsson, skriver idag på SvD Brännpunkt:
Internets samhälleliga och ekonomiska betydelse blir bara större. Trycket på nätet ökar, och inte bara i kvantitativ mening: att antalet användare ökar, att de tjänster som erbjuds blir fler och alltmer sofistikerade, att informationsvolymerna växer. Också det politiska trycket ökar. Allt fler starka aktörer kräver ändringar i lagstiftningen eller, när det redan finns lagregler som gynnar dem, att efterlevnaden kontrolleras hårdare.
Anders R. Olsson har också tidigare skrivit på samma tema på Internetdagarna, vilket även seminariets moderator Isobel Hadley-Kamptz gjort. De ser båda risker med att filtret inte diskuteras. Dagens seminarium kan ses som en början på ett sådant samtal. Från Cybernormer bidrar jag själv, både på plats och senare med en sammanfattning här på bloggen.
Stiftelsen för Internetinfrastruktur sänder live från seminariet om man inte har möjlighet att vara i Stockholm. Vill man så kan man fortfarande anmäla sig via nätet. Boken “Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem” finns för fri nedladdning här.
Om några veckor, den 6 maj, deltar Måns Svensson från Cybernormer i en debattpanel på samma tema. Andra medverkande i panelen är bland andra nätdebattören Oscar Swartz och Björn Sellström från Rikskriminalpolisen.
Cybernorms – processes of norm creation in young web cultures
I was on an afternoon session at the law faculty in Lund yesterday and presented the Cybernorms project. I had earlier told two of my English-speaking colleagues that I would present in English, in opposition to the rest of the presenters that I figured would present in Swedish. But when I finally got there, a bit underprepared, seeing the stern looking crowd I took cover in my mother tongue.
An apology is in place. The following post should be seen as that (please forgive my cowardice, Julija and Lucas! Now let me correct my error). In addition to this, the project hasn’t been good at giving descriptions of the project for the non-Swedish speaking. This is a continuation of what we have written here.
The reason I was presenting at all was that we as Department in Sociologist of Law had been invited by the Law faculty in order to get to know each others’ research a bit closer. We all share the same research objective in terms of that law is an important part of our research, may it be in the field of genetically modified crop and its application process, environmental law, criminal gangs cases, involuntary care or online norms and for instance copyright.
The “cybernorms” project
This project, that runs this blog, translates to something like Cybernorms – processes of norm creation in young web cultures. It is administratively placed at Lund University and the department of sociology of law, and was started by Dr Måns Svensson, Stefan Larsson (me) and Professor Håkan Hydén, with the official starting date 1 May 2009. This site was however put up in March 2009 and we did a survey on file sharing norms already in January/February the same year. Partly because it was in line with my PhD thesis theme and we figured that we might as well get started as fast as possible. Måns and Håkan were (and is) supervising my PhD research (a couple of few more months left).
When sketching the research project we contacted The Pirate Bay, the BitTorrent tracker that was convicted last year (the men behind it), since we figured that if we are to understand the new practices we need to discuss and receive ideas with people have a good view and insights in the details of the technology-related behaviour. We received attention for this when we later received funding for the project from KK-stiftelsen as one of 9 projects in a pretty grand (SEK 35 millions, about 3.5 million Euro) research program on “young web cultures”. These contacts lead to Marcin de Kaminski, a competent voice in the debate who has become a part of the project.
The project receives funding from KK-stiftelsen from 1 May 2009 until last of April 2013. And the four-year-project is soon to develop from focusing illegal file sharing and its applicable legal norms to also include research regarding the use of pictures online as well as gaming for monetary reasons, likely focusing online poker and its normative structures (and issues).
The first survey we did last year we released as a report also containing an outline of a European legal trend contrasting the social norms of file sharing. Måns and I wrote it and called it Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development and is downloadable from the link.
The second survey and the comparison to the first as well as the very interesting analysis of the effects of the implementation of the IPR enforcement directive in Swedish law, generally called ”the IPRED-law” is under preparation in an article. We have released a few preliminary results on the blog, and you can find our statements in national press when the IPRED-law celebrated its first year in force.
We will perform interviews with 9th grade students in the schools of Lund, starting this fall, in order to get a good understanding of how what place the internet has for these digital natives, so to speak. This will be related to all the three areas of interest in this project, which together hopefully will unlock questions that not merely relates to simplistic issues of each case.
The overarching question regards the creation of social norms in young web cultures and their relation to legal norms, that sort of forms the traditional system the this new practices are born into, often in contrast and conflict.
We have a collaboration with ERICSSON, the company that builds infrastructure for mobile traffic data, and have discussed how we can exchange ideas and information relevant for both parts. One track has lead to a possible offspring project we only briefly mentioned before regarding access to internet for children in India, which we want to use as a means to strengthen child rights, via the educational environment. We also discussing with other partners for scientific collaboration and will release it as soon as it finds a more permanent shape.
So, Julija and Lucas, I hope this can be accepted as an apology for not presenting in English yesterday and also work as a decent presentation for anyone interested in the project that does not speak Swedish. A few international traces can be found online, though: When we released figures on uses of anonymity services among the 15-25-year-olds it spread to blogs in English, English, Hungarian, Spanish and Polish.
And a way to read the blog in English, or something with similarities to English, and perhaps as a last resport, is to use a translator in this way, where “cybernorms” is translated to “cyber standards”. Of course, don’t trust the exact formulations, but one might get the overall picture of what’s written. And if you are not satisfied with that, you can smurfalize it all and for instance find out that the new copyright proposal doesn’t “smurf much difference”.
Nya upphovsrättutredningen gör ingen skillnad
Så kom den då, Upphovsrättsutredningens delbetänkande som något försenat släpptes (2010-04-08). Utredningen uppvisar inte en strategi som bygger på ”more of the same”, dvs. ytterligare hårdare tag mot fildelare. Istället för straffrättsliga medel har utredningsmannen, Jan Rosén, utvecklat lagens civilrättsliga regler. Det införs nya allmänna bestämmelser om avtal. Vidare justeras reglerna om avtalslicenser i olika hänseenden. Utredningsmannen föreslår
- bestämmelser om tolkning av upphovsrättsliga avtal,
- att sådana ska kunna jämkas enligt avtalslagens allmänna jämkningsregel (i 36 § AvtL),
- att den som har ensamrätt att utnyttja upphovsrättigheter ska vara skyldig att utnyttja dessa rättigheter,
- att en ny allmän avtalsrättslig ersättningsbestämmelse ska införas som ger upphovsmannen rätt till skälig ersättning när förfoganderätten överlåts eller upplåts till någon annan (läs t ex film-, skiv eller bokförlag),
- att avtal om överföring till allmänheten liksom offentligt framförande av ett verk ska gälla för en tid om tre år och inte medföra ensamrätt, om inget annat har avtalats, vilket har särskilt betydelse vid utnyttjanden som sker i internetmiljön. Denna bestämmelse innehåller en avsevärd skillnad gentemot gällande rätt.
Dessutom införs modifiering av reglerna om filmavtal och om upphovsrätt till datorprogram som skapats i anställningsförhållanden. I det första fallet försvagas och i det andra fallet förstärks den ideella delen av upphovsrätten, dvs att datorprogrammet inte mot upphovsmannens medgivande får förvanskas eller ändras.
Låt mig säga det direkt. Hela utredningsförslaget andas en strävan efter att med rätten skapa legitimitet och stöd för rättsliga konstruktioner som hotas av den tekniska utvecklingen. Såtillvida har utredningsmannen förstått vad det handlar om. Den konflikt på upphovsrättens område som fildelningsproblematiken blottlagt handlar om relationen mellan upphovsman och den som ekonomiskt förfogar över upphovsrätten genom att ha köpt upp densamma. Det är för att mildra denna konflikt som de nya reglerna införs. Det är en vanlig funktion hos rätten, att den används av politiker för att ge uttryck för att man bryr sig och gör något åt ett samhälleligt problem. Det är dock så att de regler som införs oftast inte har någon avgörande betydelse för lösningen av problemet. Så tycks det vara även i detta fall. Det finns anledning att förvänta sig att utredningsförslaget inte blir särskilt populärt i praktiken. En reflektion i detta perspektiv är just att de civilrättsliga regler som införs är dispositiva och kan avtalas bort av starkare parter. De regler om jämkning och annat som föreslås är inte av sådan karaktär att de kommer att lösa de praktiska problemen.
Utredningsmannen ställer sig på den individuelle upphovsmannens sida och ställer denne i centrum. Utredningsmannen tänker väl sig att detta ska leda till ökad legitimitet för upphovsrättslagstiftningen som sådan, i det att människor ska vara benägna i större utsträckning att betala för upplevelser som de annars kan tillgodogöra sig gratis genom fildelning. Eller för att använda utredningsmannens egen retorik i den artikel som publicerades på DN Debatt: ”Ambitionen är att erbjuda klara och begripliga avtalsregler, att underlätta användningen av skyddade verk och andra prestationer och att smörja det maskineri som låter litteratur, musik och konst nå ut till allmänheten”.
Denna ambition må ju framstå som god, men det finns anledning att ställa sig tveksam till frågan om föreslagna åtgärder förmår att åstadkomma det önskade förhållandet. Om vi försöker oss på en vetenskaplig (läs rättssociologisk) analys av situationen kan vi konstatera att neurovetenskapen nu även nått juridiken. Inom den framväxande disciplinen för kognitiv jurisprudens(som bygger på kognitiv neurovetenskap), har de två amerikanska professorerna, Oliver Goodenough och Gregory Decker ställt sig frågan: ”Varför stjäl goda människor intellektuell egendom” (Goodenough och Decker 2006)? Författarna bygger på de resultat som skapas genom kopplingen mellan vårt nervsystem och hur vi tänker och omsätter tanke till handling. Idén är att vårt beslutsfattande styrs av en kombination av den genetiska organisationen av vår hjärna och influenser från de fysiska, sociala och kulturella miljöer vi lever i. Dessa tillsammans formar vårt minne och våra vanor, och utvecklar kapaciteter såsom medvetna tankar, logik och förmåga att skapa och forma externa institutioner, exempelvis lagen och rätten. Emotion är också en viktig komponent till stöd för ett effektivt rättsligt system (Maroney 2006). Således skriver författarna, måste äganderättens regler vara kraftfullt förankrade i våra känslomässiga reaktioner för att vi ska erkänna och respektera rätten till egendom. Vi är också beroende av vissa primitiva kognitiva reaktioner i den mänskliga hjärnan: hjärnan har en struktur som gör att människor kopplar äganderätten till de saker som vi uppfattar som ägodelar. Dessutom förstärks den känslomässiga komponenten i äganderätten genom att vi associerar till fysiska ägodelar. Detta gör att immaterialrätten står inför allvarliga utmaningar när det gäller frivillig efterlevelse. Problemet med upphovsrättens efterlevnad i detta perspektiv är inte en fråga om rättslig reglering utan känslomässigt. Istället för känslomässiga reaktioner aktiverar upphovsrätten de delar av hjärnan som har med kreativt skapande och uppfinningar att göra. Det tycks således som att kreativitet belönas på annat sätt och att dessa har anknytning till värden som respekt och prestige å ena sidan och att hålla något hemligt å den andra sidan. Författarna drar därför följande slutsats:
Upphovsrätten sänder ett budskap till lagens mottagare som strider mot äganderättsbegreppet. Det är ett budskap som kräver respekt, men inte pengar. I detta perspektiv framstår fildelning som legitim och inte som ett brott. Vad vore ett bättre sätt att visa respekt för upphovsmannen än att sprida föremålet för uppskattning till andra? Och gärna under anonymitetsskydd!
Om dessa antaganden är korrekta, finns det ingen användning av “mer av samma sak, bara hårdare”, vilket återspeglas i den hittillsvarande rättsliga utvecklingen på området såväl i Europa som i USA (Jfr Goodenough och Decker 2006, s. 18). Detta kommer inte att ge märkbart bättre resultat när det gäller lagstiftningens efterlevnad. Den forskning som vi bedriver inom Cybernormsprojektet och som kommenterats nyligen i anslutning till ettårsdagen av IPRED-lagens införande i Sverige, har visat att det snarare tycks vara så att de nya metoder som produceras av den tekniska utvecklingen kommer att betraktas som normala och legitima, om än olagliga. Det må vara att den hittillsvarande medieutvecklingens olika tekniska innovationer inte har varit upphovsrättens motståndare, som utredningsmannen hävdar i sin artikel, men detta är ett påstående som bygger på att upphovsrätten varit knuten till en materialiserad produkt, en LP-skiva, en DVD, en CD-skiva eller en bok. Men när upphovsrätten går över till att ”enbart” hantera upplevelser som laddas ner i det särskilda fallet, går det inte längre att ens i en överförd bemärkelse att associera till äganderätten till fysiska ting.
Brott brukar betraktas som ett avvikande beteende. Begreppet avvikande beteende förutsätter att det finns en måttstock som identifierar vad som är “normalt”. När tidigare olagliga beteenden blir normala kan de inte längre anses som avvikande, Det är den lärdom vi kan dra av historien. Den nuvarande historiska situationen tyder på att vi har anledning att förvänta sig något liknande hända i samband med fildelning, såväl som i andra delar av informationsteknologin. Vi bör komma ihåg att för något mer än hundra år sedan var strejker på arbetsmarknaden fortfarande olagliga i de flesta europeiska länder. I Sverige gällde den s k Åkarpslagen fram till 1904. Fackföreningarna hade ingen formell rätt att företräda sina medlemmar och förhandla med arbetsgivarna. Kollektivavtal har inte formellt godkänts i Sverige förrän genom lag 1928. Dessa rättsliga instrument hade en dramatisk historia innan de blev till ledande mekanismer (särskilt i Sverige) för att reglera arbetsmarknaden. Faktum är att för mindre än 80 år sedan sköts arbetare till döds i Sverige för att de deltog i en demonstration för arbetstagares rättigheter (Ådalen 1931). De som drev fram kollektiva rättigheter var eniga i sitt motstånd mot den rådande produktionsordningen, skråväsendet inom hantverket och jordbrukssektorn. Trots att de storskaliga villkoren för industriell produktion länge funnits tog det tid innan dessa nya regleringsinstrument kom att godtas. Men i dag är de allmänt omhuldade i hela den industrialiserade världen. När vi nu står inför övergången från ett industriellt samhälle till mer av ett informationssamhälle som bygger på digital teknik, har vi anledning att bära med oss dessa erfarenheter från tidigare och liknande övergångsperioder i samhällets historia.
”Att skyddade verk görs lätt tillgängliga för allmänheten genom smidig rättighetsklarering, givetvis mot skälig ersättning, framstår som något av samtidens och framtidens angelägna samhällsprojekt”, skriver utredningsmannen i DN Debatt. Det är inte svårt att hålla med. Han föreslår därför inrättande av en svensk modell enligt beprövad erfarenhet i industrisamhällets mer lättidentifierade maktstrukturer, nämligen att de organisationer som är mest representativa och som bäst företräder upphovsmännen bör få lagstiftarens mandat att utveckla den kollektiva licensieringen både när det gäller den svenska och den internationella repertoar som används i Sverige.
Det är säkert lättare att överlåta problemhanteringen till särskilda ”experter” eller partsrepresentanter för att på så sätt skapa solidaritet med befintliga storskaliga system. Men vad artikeln om kognitiv jurisprudens lärt oss är att vanliga människor inte kan ta till sig en spontan solidaritet med (upphovs)rättsregler som inte har en förankring hos våra känslor för något som vi kan identifiera oss med. Vanligt folk har uppenbarligen svårt att solidarisera sig med distributörernas ekonomiskt betingade äganderättsanspråk. Så länge dessa inte kraftigt modifieras kan man inte förvänta sig någon spontan efterlevnad av upphovsrättslagstiftningens regler. Den kan möjligen tvingas fram genom lag, med då till ett pris som riskerar att bli för högt. Redan Pirate Bay-domen har i stor utsträckning visat sig vara en Pyrrhus-seger. Den föder motreaktioner som har oanade konsekvenser även på andra än upphovsrättens område.
Tillägg: En omarbetad version av detta inlägg är idag infört på Sydsvenska Dagbladets Debattsida.
Tillägg 2: Upphovsrättsutredningens delbetänkande diskuteras även på många andra håll.
Gästblogg: Både skola och nät är en del av de ungas värld
Ibland bjuder vi på Cybernormer.se in skribenter utifrån att gästblogga hos oss. Det kan då röra sig om kommentarer kring aktuella och brännande ämnen. Författarna till gästblogginläggen står själva för sitt innehåll, men vi på Cybernormer.se har som förhoppning att inläggen kan väcka diskussion och eftertanke – oavsett innehåll och position.
Både skola och nät är en del av de ungas värld
Diskussionen har rasat efter händelserna i Bjästa. Ska man skylla på vuxenvärlden, skolan eller internet? Utifrån ett lärarperspektiv vill jag hävda att vi som lärare måste sluta skylla på Internet, börja intressera oss för det som är viktigt för våra elever och lära oss att hantera konflikter – även när de sker på nätet.
Skolan har enligt skollagen och diskrimineringslagen en skyldighet att arbeta förebyggande mot diskriminering och kränkande behandling i skolan. Ingen elev ska behöva utsättas för diskriminering eller kränkningar, och om så sker har skolan ett ansvar för att utreda och vidta åtgärder så att inte barn och elever utsätts för vidare kränkningar. Skolverket skriver:
”Diskrimineringslagen och skollagen förbjuder diskriminering och kränkande behandling och ställer krav på att verksamheterna bedriver ett målinriktat arbete för att främja barns och elevers lika rättigheter och möjligheter och för att förebygga trakasserier och kränkande behandling. Om trakasserier eller andra kränkningar äger rum i eller i samband med verksamheten är huvudmannen skyldig att utreda och åtgärda det inträffade.”
Men hur förhåller sig lärare och vuxna i skolan till elevers ”liv online”? Hur förhåller sig skolan till våra barn och våra elevers liv på nätet? Vad gör skolan när det sker kränkningar och diskriminering av barn eller elever på nätet?
Svaret är att skolan inte är särskilt aktiv på nätet. Det innebär att vi lärare inte ser utan blundar eller tittar åt ett annat håll och tar inte del av elevers liv online. När vi tittar bort ser eller hör vi inte heller de trakasserier, den diskriminering som kan förekomma på nätet. De signaler som vi skickar till våra elever blir då: Ditt liv online har inte med skolan att göra. Ni kan lösa era problem på nätet själva.
Tar vi i skolan då vårt ansvar för att förebygga trakasserier och kränkande behandling? Tar skolan ansvar för att främja barns och elevers lika rättigheter?
Nej, det gör vi inte. Men låt oss inte dra alla över en kam, för visst använder skolan internet. Det finns naturligtvis skolor/kommuner, som tar ansvar och hittar strategier för att förhålla sig till internet, och elevers liv online. En alltför vanlig lösning är dock att skolor förbjuder eller begränsar elevers tillgång till internet i skolan. Många skolor väljer att spärra/förbjuda tjänster som Youtube, Facebook, bilddagboken etc. Det dessa skolor gör är att säga: i skolan sysslar vi med viktigare saker än Facebook och Youtube. Ditt liv online har inte med skolan att göra. Skolan ägnar sig åt läroböcker och skolarbete och inte åt relationer till andra på nätet. Sådant, som Facebook, får eleverna ägna sig åt någon annanstans, för i skolan är det förbjudet.
Vilka signaler skickar vi i skolan till våra barn och ungdomar, när vi förbjuder deras liv online?
Det vi säger är att elevers liv på nätet inte är vår angelägenhet. Vi säger till våra elever: dina relationer på nätet, och de problem som eventuellt uppstå i dessa relationer, i form av kränkningar, de behöver vi i skolan inte hantera. För i skolan fungerar internet bara som en förlängd lärobok och inget annat. Vi vill inte ha med ditt (barnens) liv på nätet att göra.
Att förbjuda, begränsa är en enkel lösning, som inte bara medför att vi lämnar barnen i sticket. Vi lämnar dessutom “problemet” och möjligheterna till barnen att hantera själva. Vi säger dessutom att skolan är skild från elevers ”liv på nätet”. Det vi gör är att lämna våra barn i sticket, och internet blir i värsta fall ett laglöst land där den starkes rätt gäller.
Istället borde skolan se internet, även Facebook, Youtube, MSN som naturliga delar av skolvardagen. Vi har ett ansvar för att lära eleverna hantera sina relationer även på nätet. Internet, och livet på nätet är en naturlig del av barnens och elevernas vardag, och en del av skolans ansvar. Internet är en plats där skolan, läraren, skolarbetet också måste vara närvarnade.
Vi i skolan bör aktivt och medvetet arbeta för att ge alla barn samma möjligheter att ta tillvara på nätets möjligheter och hantera internets risker. Vi i skolan bör arbeta med att få våra elever att se att relationer på nätet bör bygga på de gemensamma värden som Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94, skriver om:
“Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta”
En handlingsplan räcker inte. Vi i skolan måste ta vårt ansvar och ta ”livet på internet” in i klassrummet och skolvardagen. Jag menar inte att alla lärare ska bli vänner med sina elever på Facebook, eller att de ska lägga upp sina privata bilder på bilddagboken, men jag tror att skolan har mycket att vinna på att lärare har ett privat Facebook-konto och är aktiva deltagare i det sociala samspelet som pågår på nätet, och inte förblir frånvarande eller bara passiva åskådare.
Om vi vuxna i skolan är mer aktiva på nätet kan vi också förstå de konflikter som uppkommer och fungera som bättre förebilder samt föra bättre samtal med våra elever kring de konflikter som uppstår på nätet. Vi kan hjälpa våra elever att lära sig hantera sina relationer online. Så låt skolan bli aktiv, delaktig och se livet online som en del av sin vardag, bortom läroboken.
Kristina Alexanderson
Utbildningsansvarig för .SE:s skoltävling Webbstjärnan samt lärare i svenska och samhällskunskap på Enskilda Gymnasiet i Stockholm. Hon är dessutom bloggare för Skolverkets blogg Kolla källans idélåda (en del av Kolla Källan) och bloggar i denna roll om pedagogiska frågor kring informationssökning, källkritik samt säkerhet och integritet på nätet. Bloggar även på Kristinaalexanderson.se.
Mer om ett år med Ipred
Idag är det ett år sedan Ipredlagen trädde i kraft. Vi tjuvstartade lite igår och skrev om hur vi uppfattat det första året. Idag fortsätter vi på Cybernormer med att vara med lite varstans i mediebruset. Här är ett axplock:
Redan igår var Måns Svensson med i Dagens Nyheter:
I februari respektive september 2009 genomfördes undersökningar inom ramen för projektet för att mäta styrkan hos de normer som är för lagen. Resultatet visar att det sociala stödet för upphovsrätten i förhållande till fildelning är lågt – men att andelen ungdomar som aldrig fildelar trots det ökade från 22 till 39 procent.
– I den meningen har lagen haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.
Idag var jag med i Svenska Dagbladet:
– Ipred-lagen har inte fått det genomslag som någon tänkt sig, oavsett vilken sida man befinner sig på. Eftersom det inte hänt så mycket är det svårt att belägga om lagen varit effektiv eller om den varit integritetskränkande. Det får nog gå ytterligare ett år eller två innan man kan se tydligare resultat, säger Marcin de Kaminski.
Även Stefan Larsson var med i Svenska Dagbladet idag:
Även Cybernormer – ett forskningsprojekt vid Lunds universitet – visar på en minskning av antalet illegala fildelare. I januari 2009 svarade 20 procent att de aldrig fildelar upphovsrättsskyddat material. I september samma år hade andelen ökat till 40 procent. De tillfrågade var i åldrarna 15 till 25 år.
– Men samtidigt har inte attityden till fildelning förändrats. Ipred har inte påverkat det normativa trycket bland ungdomar att det är fel att fildela illegalt, säger Stefan Larsson, doktorand i rättssociologi och medarbetare i Cybernormer.
Och slutligen har jag en debattartikel i dagens nätupplaga av Aftonbladet, där jag försöker måla upp vad som hänt under året och hur man kan se på det:
Lagen ses, i de kretsar man har velat påverka, egentligen inte som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar. Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång men i takt med att den utlovade Ipred-effekten, alltså den beryktade jakten på en hel ungdomsgeneration, uteblir kan man anta att siffrorna återigen normaliseras.
Erfarenheter visar att lagstiftning som inte har stöd i sociala normer sällan lyckas uppnå en långvarig effekt. Man kan därför hävda att det första året med Ipred inneburit en viss revidering vad gäller såväl tillgången på fildelningssidor som ungas nätvanor, men hur det ser ut i framtiden är fortfarande väldigt ovisst.
Vi fortsätter förstås följa uvecklingen på det här området även framöver.
Läs- och länktips
Jonas Andersson & Pelle Snickars (red.): EFTER THE PIRATE BAY
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
