Ett år med Ipred
Imorgon, den första april, är det ett år sedan Ipred-lagen trädde i kraft. Eftersom Dagens Nyheter tjuvstartat lite och publicerat en riktigt lång och matig artikel tänker vi på Cybernormer att vi kan göra det samma. Frågan som alla ställer sig nu är rimligtvis, jaha – och hur var det här då?
Den korta versionen: För ungefär ett halvt år sedan, när Ipred fyllde sex månader, skrev Måns Svensson ett inlägg om att det var “större risk att råka ut för en trafikolycka än att åka fast för fildelning”:
Vi vet idag att omkring två av tre personer i åldern 15-25 år fildelar regelbundet (färska siffror). Antalet personer i den här åldersgruppen är omkring 1,2 miljoner. Det innebär att vi i Sverige har omkring 800 000 olagliga fildelare bara i ålderskategorin 15-25 år. Om alla (säg 50 st) som anmäls är 15-25 år så innebär det att 1 på 16 000 kommer att anmälas. Om man sedan ser till hur många som därefter verkligen blir dömda till skadestånd så minskar risken sannolikt ytterligare.
För att göra en parallell som kan ge en fingervisning om hur stor (eller liten) risken är kan man nämna att varje år skadas drygt 650 personer allvarligt i vägtrafiken i den här ålderskategorin och omkring 50 dör. Det gör att under hösten kommer ungefär 16 stycken av de 800 000 som laddar ner olagligt att omkomma i vägtrafiken och drygt 200 kommer att skadas allvarligt. I det perspektivet blir det mindre dramatiskt att tänka sig att 50 av dem blir anmälda för upphovsrättsbrott.
Om man utifrån detta tänker sig att vi hittills sett en handfull Ipredanmälningar, varav två varit direkt fildelningsrelaterade (E-phone och SweTorrents) och nu väntar på vidare prövning, kan man nog åter dra upp trafikolycksliknelsen om än med en twist. Det är nu betydligt större risk att råka ut för en trafikolycka än åka fast för fildelning. (Man ska dock ha i åtanke att det här kan handla om att upphovsrättsorganisationer som Ifpi nu inväntar domarna i de ärenden som är pågående nu. Senast i Dagens Nyheter idag talar Ifpis VD om precis det här.)
Den lite längre versionen: Det går, enligt undersökningar som Cybernormer gjort, att se att fildelningsvanorna hos unga förändrats. Den brännande frågan, och också den som rör sig inom projektets verksamhetsområde, är hur de sociala normer som unga verkar i kring nätet går att relatera till en förändrad lagstiftning.
För ett halvår sedan kunde man utifrån Cybernormers undersökning se att andelen ungdomar som menade att de aldrig fildelade hade ökat sedan Ipreds ikraftträdande; från att ha varit omkring 20 procent i februari 2009 till omkring 40 procent i september 2009. Samtidigt kanske inte det är det centrala i frågeställningen. Något man bör intressera sig för är vad den här förändringen beror på. Det här är något jag förde på tal i en debattartikel på Newsmill omkring halvårsdagen:
Om ungdomar slutat fildela, men inte utifrån att de själva känner att det är fel är det inte en långväga gissning att tänka sig att de slutat fildela eftersom de inte vill riskera att straffas för det. Det innebär att lagen i sig, i de kretsar man har velat påverka, inte ses som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar.
Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång, men erfarenheten visar att lagstiftning som saknar stöd i sociala normer sällan medför den typ av samhällsförändring som kanske förväntas. Om det här talade Måns Svensson i Sydsvenska Dagbladet för ett halvår sedan:
Det [finns] inget socialt tryck att hålla sig till lagen. Vilket gör att fildelningen beräknas öka i takt med att människor upptäcker att risken att bli bestraffad är liten.
– Lagar som inte har stöd i de sociala normerna, det vill säga när det sociala samhället inte fördömer ett beteende, men lagen gör det, där är det väldigt svårt att upprätthålla en regelefterlevnad, säger Måns Svensson, doktor i rättssociologi och en av dem som arbetar med projektet Cybernormer.
Måns Svensson talar om det även i Dagens Nyheter idag:
– Lagen [har] haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.
Det är alltså svårt att på något sätt effektivt och klart utvärdera Ipredlagens första år. Det är många parametrar som måste tas hänsyn till. Just det är viktigt att tänka på. Det här är en debatt som lätt blir till ett helt intetsägande ställningskrig, trots att särskilt mycket ännu inte hänt.
Kommentarer
8 kommentarer to “Ett år med Ipred”
Lämna gärna en kommentar!
Läs- och länktips
Jonas Andersson & Pelle Snickars (red.): EFTER THE PIRATE BAY
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
Vi tjuvstartar idag och skriver om “Ett år med Ipred”: http://cybernormer.se/2010/03/31/ett-ar-med-ipred/
“Ett år med Ipred” RT @cybernormer: Vi tjuvstartar idag: http://cybernormer.se/2010/03/31/ett-ar-med-ipred/
[...] presenterar man färska siffror på Cybernormer idag Vi vet idag att omkring två av tre personer i åldern 15-25 år fildelar regelbundet (färska [...]
[...] law, generally called ”the IPRED-law” is under preparation in an article. We have released a few preliminary results on the blog, and you can find our statements in national press when the IPRED-law celebrated its [...]
Jag har svårt att tro att lagstiftning som går så emot folkviljan och samhällets normer på allvar kan förändra folkets inställning till deras handlande. Det enda det gör är att skapa klyftor mellan politiker och andra medborgare. När siffrorna är som de är bland unga blir det en ännu större klyfta.
Ned- och uppladdning är ett upphovsbrott som vilket annat och jag sympatiserar med dem som liknar detta fenomen med stöld. Det gå dock inte att bortse från att opinionen i stort är av en annan uppfattning. Vi kan inte kriminalisera en hel generations ”vardagliga” beteende, det blir verkningslöst. Självfallet kan man försöka komma åt de som skapar forum för denna typen av verksamhet, men så länge som det finns en efterfrågan så kommer det att finna ett utbud. Kanske är ett svagt argument för att inte lagstifta, det finns mycket som är olagligt, men där man kan peka ut både efterfrågan och utbud exempelvis narkotika. Skillnaden är att ned- och uppladdning enbart skadar upphovsmännen och som ur samhällets syn inte är särskilt klandervärt. Detta är ett fundamentalt problem då lagstiftningen allmänt bör bottna i allmänhetens moral. Troligen är detta anledningen till att lagen inte blivit effektiv utan mer kan ses som en politisk manifestation. Jag anser istället att lösningen skall sökas hos upphovsmännen, det ligger på dem att finna en väga till lönsamhet.
Jag undrar, finns det någon upphovsman (skivbolag, filmbolag) som försökt hitta alternativa vägar framför förbud i form av lagstiftning? Finns det liknande lagstiftning som IPRED i andra länder där det fått bättre genomslag?
Tycker liksom Isak och Sophie att det blir problem när lagar inte får gensvar hos medborgarna. Bara för att Ipred inte får stöd i de sociala normerna kan man dock inte bara låta bli att jobba aktivt för att förändra folks inställning. Istället blir det nödvändigt att fundera över hur information kan spridas, vilken information som bör spridas för att Ipred ska få större acceptans. Det är viktigt att möta problemet och inte bara konstatera att lagen inte fyller sitt syfte.
Ställer mig mycket skeptisk till Sophies uttalande om att upphovsmännen ska lösa problemet själva. Lagar finns ju för att skydda de som behöver skydd. Med Sophies resonemang (i ett större perspektiv) blir det som att de som skyddas av lagar som inte efterlevs får “skylla” sig själva att lagen inte efterlevs. Och det blir offrens ansvar att hitta lösningar för att deras skydd ska fungera effektivt.
[...] fått till effekt att polisen inte längre effektivt kan spåra riktiga brottslingar och skapa en känsla hos ungdomar att det finns lagar som inte är så farliga att bryta. Brottslingar från brott med faktiska offer. Brott som gör att någon faktiskt drabbas och inte [...]