Ett år med Ipred

Imorgon, den första april, är det ett år sedan Ipred-lagen trädde i kraft. Eftersom Dagens Nyheter tjuvstartat lite och publicerat en riktigt lång och matig artikel tänker vi på Cybernormer att vi kan göra det samma. Frågan som alla ställer sig nu är rimligtvis, jaha – och hur var det här då?

Den korta versionen: För ungefär ett halvt år sedan, när Ipred fyllde sex månader, skrev Måns Svensson ett inlägg om att det var “större risk att råka ut för en trafikolycka än att åka fast för fildelning”:

Vi vet idag att omkring två av tre personer i åldern 15-25 år fildelar regelbundet (färska siffror). Antalet personer i den här åldersgruppen är omkring 1,2 miljoner. Det innebär att vi i Sverige har omkring 800 000 olagliga fildelare bara i ålderskategorin 15-25 år. Om alla (säg 50 st) som anmäls är 15-25 år så innebär det att 1 på 16 000 kommer att anmälas. Om man sedan ser till hur många som därefter verkligen blir dömda till skadestånd så minskar risken sannolikt ytterligare.

För att göra en parallell som kan ge en fingervisning om hur stor (eller liten) risken är kan man nämna att varje år skadas drygt 650 personer allvarligt i vägtrafiken i den här ålderskategorin och omkring 50 dör. Det gör att under hösten kommer ungefär 16 stycken av de 800 000 som laddar ner olagligt att omkomma i vägtrafiken och drygt 200 kommer att skadas allvarligt. I det perspektivet blir det mindre dramatiskt att tänka sig att 50 av dem blir anmälda för upphovsrättsbrott.

Om man utifrån detta tänker sig att vi hittills sett en handfull Ipredanmälningar, varav två varit direkt fildelningsrelaterade (E-phone och SweTorrents) och nu väntar på vidare prövning, kan man nog åter dra upp trafikolycksliknelsen om än med en twist. Det är nu betydligt större risk att råka ut för en trafikolycka än åka fast för fildelning. (Man ska dock ha i åtanke att det här kan handla om att upphovsrättsorganisationer som Ifpi nu inväntar domarna i de ärenden som är pågående nu. Senast i Dagens Nyheter idag talar Ifpis VD om precis det här.)

Den lite längre versionen: Det går, enligt undersökningar som Cybernormer gjort, att se att fildelningsvanorna hos unga förändrats. Den brännande frågan, och också den som rör sig inom projektets verksamhetsområde, är hur de sociala normer som unga verkar i kring nätet går att relatera till en förändrad lagstiftning.

För ett halvår sedan kunde man utifrån Cybernormers undersökning se att andelen ungdomar som menade att de aldrig fildelade hade ökat sedan Ipreds ikraftträdande; från att ha varit omkring 20 procent i februari 2009 till omkring 40 procent i september 2009. Samtidigt kanske inte det är det centrala i frågeställningen. Något man bör intressera sig för är vad den här förändringen beror på. Det här är något jag förde på tal i en debattartikel på Newsmill omkring halvårsdagen:

Om ungdomar slutat fildela, men inte utifrån att de själva känner att det är fel är det inte en långväga gissning att tänka sig att de slutat fildela eftersom de inte vill riskera att straffas för det. Det innebär att lagen i sig, i de kretsar man har velat påverka, inte ses som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar.

Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång, men erfarenheten visar att lagstiftning som saknar stöd i sociala normer sällan medför den typ av samhällsförändring som kanske förväntas. Om det här talade Måns Svensson i Sydsvenska Dagbladet för ett halvår sedan:

Det [finns] inget socialt tryck att hålla sig till lagen. Vilket gör att fildelningen beräknas öka i takt med att människor upptäcker att risken att bli bestraffad är liten.

– Lagar som inte har stöd i de sociala normerna, det vill säga när det sociala samhället inte fördömer ett beteende, men lagen gör det, där är det väldigt svårt att upprätthålla en regelefterlevnad, säger Måns Svensson, doktor i rättssociologi och en av dem som arbetar med projektet Cybernormer.

Måns Svensson talar om det även i Dagens Nyheter idag:

– Lagen [har] haft viss effekt; fler unga människor avstår från olaglig fildelning i dag än vad som var fallet i början av 2009. Men de gör det av rädsla för att åka fast och bestraffas – inte på grund av att det sociala landskapet har förändrats. Ungdomarna köper inte de argument som lagen vilar på, säger Måns Svensson.

Det är alltså svårt att på något sätt effektivt och klart utvärdera Ipredlagens första år. Det är många parametrar som måste tas hänsyn till. Just det är viktigt att tänka på. Det här är en debatt som lätt blir till ett helt intetsägande ställningskrig, trots att särskilt mycket ännu inte hänt.

Scouter kopplar internet till mänskliga rättigheter

Det är dags för lite ny input i frågan om internet som mänsklig rättighet, som vi med (o)jämna mellanrum återkommer till här på Cybernormer. Den här gången kommer diskussionen från scouthåll.

Scoutrörelsen bygger traditionellt på grundläggande humanistiska värderingar. De finns förenklat nedskrivna i det som brukar kallas Scoutlagen. Där kan man exempelvis läsa att en scout ska “känna ansvar för sig själv och andra”. Mer formaliserat finns detta att läsa i exempelvis Svenska Scoutförbundets (SSFs) stadgar:

Scoutförbundet har en demokratisk grundsyn och ser politisk medvetenhet hos sina medlemmar som angelägen, men är partipolitiskt fritt och tillåter inte partipolitisk påverkan inom sin verksamhet. [SSF ska] som en del av världsscoutrörelsen verka för internationell medvetenhet och för förverkligande av 1966 års internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna samt FN:s konvention om barnets rättigheter.

Detta är något kårordföranden i Hässelby Gårds Scoutkår, Mikael Jämtsved, tagit fasta på. Han skrev en motion till årets kårstämma där han uttryckte oro för kommunikation mellan människor runt om i världen hindras eller kränks, och kopplar detta till FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna.
Deklarationens artikel 19 säger att “envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

- Samtidigt ser vi runt om i världen hur internet spärras, blockeras och avlyssnas, säger Mikael Jämtsved när jag når honom på en nätchatt. Utifrån scoutingens grundprinciper om åsikts- och yttrandefrihet är det mycket viktigt att på alla tänkbara sätt underlätta kommunikation mellan människor.

Utifrån detta förespråkade han i sin motion att hans scoutkår ska upplåta en del av sin internetuppkoppling till ett så kallat “darknet” – alltså för dold och anonym kommunikation. Motionen bifölls av kårstämman, vilket innebär att den uppkoppling scoutkåren förutom kontorsgöromål också används av ett darknetsystem som heter I2P. I2P bygger på ett decentraliserat och helkrypterat nät,verk där ingen inom nätverket vet vilken väg trafiken mellan två punkter går, vad trafiken innehåller eller vem som är avsändare och mottagare. Så länge man är inom nätverket är man därmed helt anonym och i princip tekniskt ospårbar.

- Scoutingen har historiskt sett varit en internationell fredsrörelse, och när vi ser att krig och kränkningar av mänskliga rättigheter flyttas till nätet är det också där vi som scouter bör göra det vi kan. Genom att vi förstärker en rörelse som upprätthåller yttrandefrihet och kommunikationsfrihet så hjälper vi till att stärka de mänskliga rättigheterna, säger Mikael Jämtsved.

Hur kan och ska man förstå näthatet?

Debatten kring Uppdrag Gransknings program om Bjästa har varit teach baby to read

grepp”>högljudd och i vissa fall hätsk. Vissa, däribland jag själv, har försökt prata om hur vuxenvärlden svikit, medan andra talat om hatet som allmän drivkraft (även bortom internet). Inte helt ovanligt har varit att vilja se nätet som boven i dramat.

Nätforskaren Elza Dunkels har både på sin egen blogg och i Dagens Nyheter och i TV4:s morgonsoffa pratat initierat om läget och försökt förklara hur man kan förstå hur den här typen av händelser skildras på nätet.

Elza Dunkels menar att man i debatten klumpar ihop frågan om nätbeteende med regelrätt mobbning som flyttat ut på nätet. Hon menar att vi måste skilja på mobbning och det speciella nätspråket där överdrifter och förstärkningar ingår.

– Mobbning är mobbning och ett problem som vi hittills haft svårt att lösa. Ofta ser man nätet som något som ytterligare försvårar arbetet med att stävja trakasserierna. Men egentligen ger nätet en möjlighet här. Mobbarna synliggörs och bevisen är fler. En framväst hotelse i en korridor kan vara omöjlig att belägga, ord står mot ord, men en skriven kommentar på nätet försvinner inte.

För visst är det så. När de som deltagit i mobben mot den unga flickan även gjort det bortom nätet bör man rimligtvis tala om en missriktad ungdomskultur, småstadsmentalitet eller gruppdynamik snarare än nätmobbing. Intressant, och något relaterat till Cybernormers intresseområde, är dock att det i den här frågan faktiskt förekommit allsköns tokigheter på nätet. Facebookgrupper har skapats av både den ena och den andra sidan i konflikten, och den blogg som tidigare förespråkat den anklagade (och dömde) pojkens frigivning har stängts ner. Samtidigt har det i mångt och mycket varit vuxna som varit drivande kring såväl bloggen som Facebookgrupperna.

Kanske kan en del av det så kallade näthatet förklaras med den luddiga gränsen mellan privat och publikt, och dessutom med ett konstaterande att mycket på nätet händer så fort att man inte ens hinner reflektera över eventuella konsekvenser. På Twitter skriver Marie Demker till Piratpartiets Klara Tovhult att:

På nätet syns allt du gör globalt, samtidigt som de flesta upplever att de gör en privat handling.

Där kanske vi närmar oss pudelns kärna, även om svaret nog måste resoneras fram.