Att mota fildelning med fler dimensioner

Avatar, filmen ni vet, har blivit en otrolig succé. Lite sent omsider kan även vi på Cybernormer konstatera att det finns en spännande samklang mellan att en film både är tidernas mest nedladdade piratfilm och samtidigt tidernas mest inkomstbringande biofilm.

Det intressanta, som nog någonstans missas att fråga sig är hur det kommer sig att samma film som laddats ner ett otal gånger samtidigt spelar in miljardbelopp. En del av svaret tänker vi oss kan ligga i användandet av den alltmer använda och väldigt hypade 3D-tekniken. Även om filmen i sig är bra som nedladdad får man helt enkelt inte samma känsloupplevelse som när man sitter i en 3D-biosalong utrustad med särskilda glasögon. Samma svar hittar vi i Kulturbloggens kommentarsfält, där man ondgör sig över en tidigare kommentator som inte gillat filmen:

Svar till Skriversnartegen “inget liv i ögon, ser tecknade ut, inget liv i huden, tecknat. Flashandet mellan animerat och scener filmade verkligt gör att filmen till slut bara slutar att vara trovärdig.”

Jag slår vad på att du sitter med en taskig biofilmad piratkopia och tittar på filmen på din halvsunkiga datormonitor. Det du påstår är rakt igenom lögn. Aldrig tidigare har några datoranimerade karaktärer varit mer trovärdiga och “levande” än i just Avatar. Mitt råd till dig är att kliva upp ur mamma och pappas källare, gå till en bio som klarar av att visa film i 3D. Återkom gärna igen och gör avbön för dina korkade kommentarer när du verkligen sett filmen som det är tänkt att man ska se den, PÅ BIO!

Det är spännande att se att filmindustrin, som tidigare när de gått till angrepp mot fildelningen blivit beskylld för att sakna hållbara lösningar, nu har hittat något som faktiskt tycks attrahera även dem som har för vana att ladda ner film. Det är ju någonstans det som tidigare efterfrågats. Så sent som i höstas skrev Piratpartiets Rick Falkvinge i ett pressmeddelande att:

Vi oroas oerhört mycket av den utveckling vi idag ser inom media- och kommunikationsbranschen. Dagens filmindustri har totalt missförstått sin uppgift. Tidigare var målet att skapa den bästa produkten, idag verkar det vara att stämma sina kunder och konkurrenter.

Rimligtvis är det som Piratpartiet egentligen ondgör sig över, att amerikanska filmbolag försöker styra svenska internetleverantörers trafik, något som bör fortsätta diskuteras och problematiseras. Samtidigt kan man kanske även dela ut vissa poäng när inblandade aktörer gjort sig förtjänta av det.

Nu finns det uppenbarligen en produkt som både är attraktiv och har marknadspotential, så möjligtvis är det dags att om inte tänka över så i varje fall finslipa argumenten. Efter Avatar görs nu allt fler filmer med 3D-teknik, och kanske är det här något som är värt att fundera på i ett vidare perspektiv.

Vad händer om man smurfar ett kön?

Med en lös tankekoppling till diskussionen om motsatskategoriseringen av “skapare”, “fans” och “pirater” dök en debatt om tjänsten Transgenus upp under helgen.  Transgenus har via ett enkelt webbgränssnitt bytt ut vissa ord till andra, enligt användarens önskemål. “Kvinnor” har kunnat bytas ut mot “svenskar” och “män” mot “judar”. Även om jag hos tjänstens skapare inte kan hitta någon programförklaring, kan man anta att det rör sig om ett försök att synliggöra hur kategorier kan användas för att påverka värdeladdat innehåll. Tjänsten angav vissa tidningars hemsidor som förval för “översättning”.

Tjänsten polisanmäldes i slutet av förra veckan av Sundsvalls Tidnings chefredaktör, då även ST varit en av tjänstens måltavlor. Man uppfattade från ST:s sida att tjänsten omvandlade deras journalistiska material till rasistiska budskap. Upsala Nya Tidnings chefredaktör Lars Nilsson hörde av sig till tjänstens skapare och förklarade att den i sig innebar upphovsrättsintrång och uppmanade honom att stänga den, vilket han också gjorde. (Dock släppte han Transgenuskoden fri på nätet, vilket gjorde att en kopia snabbt dök upp.)

Fenomenet med omskrivning av texter är dock inget nytt. De med gott minne minns exempelvis Smurfalizer som sedan urminnes tider “översätter” text till smurfspråk. Här är ett exempel på  hur en text om Cybernormer kan se ut efter en sådan bearbetning:

Cybernormer smurfar ett rättssociologiskt forskningsprojekt som smurfar till att smurfa de normbildningsprocesser (sociala och rättsliga) som smurfar i informationsteknologins kölvatten.

Framförallt smurfar det om att smurfa den klyfta och det avstånd som i dag smurfar att smurfa fram mellan det traditionella samhällets regler och de sociala normer som genereras inom ramen för unga nätkulturer.

Även Google använder sig av samma teknik, fast till något man hävdar faktiskt _är_ översättning. Google Translate använder sig av liknande teknik, bortsett från att de ord som byts ut rimligen gör det utifrån andra premisser. Här är en länk till Cybernorm-informationen översatt till något som kanske kan kallas engelska.

Läs gärna mer på andra bloggar som skrivit om Transgenus. Exempelvis har nyheten om Transgenus även nått bloggare med judendom som specialintresse. Där kommenteras det dock mest med en allmän varning:

Man får ta det försiktigt ute på Nätet. Där råder det risk för halka året om…

Positiva kommunikatörer på seminarium om “vetenskapliga bloggar”

Kom precis från paneldebatt och seminarium om ”vetenskapligt bloggande”. Bloggforskaren Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper inledde med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet. Hon har intervjuat vetenskapsrelaterade bloggare i sitt

avhandlingsprojekt som innefattar undersökningar av vad som motiverar en forskare att blogga och vilka funktioner bloggen kan ha. Syftet är att skapa en djupare förståelse för hur bloggar används för vetenskaplig kommunikation.”

Sara har vad jag förstår gjort tre studier: en studie baserad på innehållsanalys av svenska akademiska bloggar, en intervjustudie av bloggande forskare och en studie av bloggar inom fysik respektive historia med hjälp av ett genreteoretiskt ramverk.
Framför bloggen
Sara nämnde hur tillfället att få ha ett personligt tilltal var viktigt för bloggarna, och i den paneldebatt som följde, där jag satt med, poängterades bland annat den idémässiga övningen och skrivfördighetsutvecklingen som kommer av att formulera sig. Gustav Holmberg nämnde vikten av ”low stakes” skrivandet, dvs vikten av att få skriva i sammanhang där de exakta formuleringarna inte nagelfars. Speciellt i relation till om man då och då utsätts för “high stakes”-skrivande, då man redan är lite förberedd.

Med i panelen av bloggande vetenskapare, förutom nämnda, var också Malin Sandström som precis slutfört sin avhandling om datormodellering av beräkning i luktsystemet. Det var överhuvudtaget ett positivt seminarium, med ett relativt nyfiket auditorium, och tämligen resonerande panel kring framförallt de fördelar man hittar med det “vetenskapliga” bloggandet. Jag var förberedd på en större skepsis.
Ingela-publik-Gustav

Skapare, fans och pirater

Häromdagen lanserades den nya lobbyorganisationen Kulturskaparna med en viss grad av dunder och brak. Samma dag som konferensen Creators Conference gick av stapeln i Stockholm dök det upp en aktör som menar sig företräda kreatörer och skapare.

Bloggosfären reagerade symptomatiskt och antagligen också väntat. Bloggpost efter bloggpost skrev igår i olika ordalag om hur orätt det är av Kulturskaparna att mena att alla verkliga kulturskapare står bakom organisationen. Intressant vinkling är också den som bloggaren Scaber Nestor gör om hur tveksamt är att fackföreningar vid SVT och SR skriver under en partsinlaga, samtidigt som de förväntas bedriva objektiv journalistik. Nåväl, den diskussionen pågår på andra håll och behöver inte upprepas här.

Istället tänkte jag stanna vid ett uttalande som gått ut via bland andra tidningen Resumé, där Kulturskaparnas samordnare Ulrica Källén citeras:

– Många kändisar har en nära relation till sina fans och vågar inte sticka ut hakan. De som ändå har gjort det har inte alltför sällan fått ta emot kritik från pirater och egna fans, säger Ulrica Källén.

Notera sista meningen, och skillnaden som görs mellan kategorin “pirater” och kategorin “fans”.

Utifrån en undersökning som Kulturskaparna låtit göra (och som jag hoppas vi kan återkomma till) kan man anta att de som är beredda att betala för att ta del av kultur är att betrakta som “fans”. De som istället fildelar illegalt kan antas vara “pirater”. Men är det så enkelt? Kan man särskilja “fans” och “pirater” på det sätt som Kulturskaparna här försöker göra?

Att väldigt många fildelar, eller i varje fall inte bryr sig om huruvida fildelningen är lagligt eller inte, bekräftas av den undersökning projektet Cybernormer inledde sin verksamhet med för ganska precis ett år sedan och som ligger till grund för Måns Svensson och Stefan Larssons hyfsat nysläppta forskningsrapport. Samtidigt har vi också tidigare rapporterat om hur kultur tycks vara något man är beredd att betala för. Det bekräftas än mer om man ser till de undersökningar som gjorts av bland annat det göteborgsbaserade SOM-institutet och nederländska TNO som båda visar att fildelare också är mycket aktiva kulturkonsumenter med stor betalningsvilja. Det är något Telias årliga Trendrapport, som släpptes idag, också pekar på.

Frågan som kanske bör ställas är alltså vilka som egentligen åsyftas när man talar om “pirater” och vilka som snarare är “fans”? Kan begreppen likställas, eller kan piratbegreppet kanske rent utav strykas helt? Dessutom, förändrar det i så fall diskussionen?

Cybernormer på seminarium om forskarbloggar

Hur vetenskapliga institutioner kommunicerar med omvärlden är ett stående ämne av intresse. Det formuleras ibland strategiska planer på hur universitetet borde ta plats i samhällsdebatten och det pratas om “tredje uppgiften”. In på scenen träder bloggen som kommunikationsverktyg, vilket uppmärksammas på ett seminarium i Lund på fredag den 12 mars.

Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.

Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.

Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.

Internet som demokratisk arena och rättighet

Internet som mänsklig rättighet är en tanke vi på Cybernormer bollar med emellanåt, såväl här i bloggen som vid mer köttsliga sammankomster. Det har då kanske framförallt rört det skolprojekt som så sakteligen börjar växa fram, där tanken är att underlätta för barn i den Indiska delstaten Kerala att få tillgång till internet som ett led i deras skolundervisning. Allt med stöd av artikel 13 i Barnkonventionen, en av FN:s nio konventioner om mänskliga rättigheter:

1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Vi har också berört ämnet när vi talat om nätpolitiska rörelser, såsom de svenska nätaktivisternas pågående fokusförändring och kinesiska upprop med krav på nätfrihet och öppenhet liksom att den franska författningsdomstolen ser internet som en “fundamental rättighet”. Bland de saker vi inte behandlat på bloggen är hur länder väldigt nära oss erkänt internet som en lagstadgad rättighet.

Idag släppte BBC News en nyhet om en stor undersökning som gjorts om hur människor uppfattar internet. 27000 personer från 26 länder har tillfrågats, och av dem menar närmare 80 procent att internet bör vara en mänsklig rättighet. Artikeln citerar Hamadoun Toure från Internationella Telekomförbundet (ITU):

“The right to communicate cannot be ignored. The internet is the most powerful potential source of enlightenment ever created. [Governments must] regard the internet as basic infrastructure – just like roads, waste and water. We have entered the knowledge society and everyone must have access to participate.”

Det är någonstans här som både vårt egna Networking@Schools och Iran-relaterade projekt som nyhetstjänsten DailyNiteOwl hakar på, och visar på en internationell trend i hur internet nu är ett led i en pågående demokratiseringsprocess. Jag har förövrigt själv berört det i debattartiklar kopplat till händelserna i Iran där jag hävdat att “demokrati inte kan finnas utan frihet till information, kommunikation och samtal“.

Att få in internet i ett politiskt MR-sammanhang förbereds också på flera håll. Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström formulerade i slutet av  november ett upprop för en “Internet Bill of Rights” med huvudkravet att Europakonventionen om skydd av mänskliga rättigheter också ska innefatta internet. Det skulle i så fall lite krasst innebär att tillgång till internet inte skulle få begränsas, vilket i sin tur skulle kullkasta lagar som hotar att stänga av medborgare från internet. Även det internationella och mycket arbetssamma projektet Internet Rights and Principles Coalition har samma ambitioner. De har som uttryckt målsättning att gemensamt i ett pågående samtal översätta och transponera FN:s konvention om mänskliga rättigheter till ett mer internetionaliserat sammanhang, så att den både passar och kan vara verksam i en digital kontext.

Som bonus så här i slutet av inlägget vill jag också uppmärksamma en väldigt tänkvärd film. Avsändare är Human Rights Watch, och temat är hur internet används i rapportering av brott mot mänskliga rättigheter.