<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?><rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
		>
<channel>
	<title>Comments on: Orädd, i upphovsrättsnöden</title>
	<atom:link href="http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/</link>
	<description></description>
	<lastBuildDate>Fri, 30 Jul 2010 14:04:11 +0000</lastBuildDate>
	<generator>http://wordpress.org/?v=2.9.2</generator>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
		<item>
		<title>By: AN</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-634</link>
		<dc:creator>AN</dc:creator>
		<pubDate>Mon, 29 Mar 2010 10:31:58 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-634</guid>
		<description>Enligt min mening är det helt otänkbart att all ny konst och litteratur är helt frikopplad från vad som har gjorts tidigare. Det beror inte enbart på att det är helt omöjligt att skapa något som inte har några som helst kopplingar till något som skapats tidigare utan också på att den som skapar vill nå ut till andra människor, andra ska på olika sätt kunna relatera till verket. Det krävs en gemensam erfarenhet och bakgrund för att konstverk skall bli begripliga och intressanta för andra människor. Det är alltså självklart att vi bygger vidare på sådant som redan har skapats.

Några av kommentarerna ovan är skrivna utifrån övertygelsen om att de upphovsrättsliga reglerna och de normer dessa regler ger uttryck för i princip är rimliga, naturliga och att den nuvarande nivån för de regleringar som skyddar upphovsätten är önskvärda. Grundtanken är att den som skapat ett verk också ska skörda de ekonomiska frukterna. Och även andra frukter såsom ära, inflytande mm. Flera ser dock de problem som uppstår när en lagstiftning som har rötter i upplysning och industrialism möter teknik, strukturer och normer som hör samman med helt andra förutsättningar och beteenden. Det blir en rejäl kultur- och normkollision. Reglernas efterlevnad kunde upprätthållas så länge det gick att begränsa och kontrollera ett verks tillgänglighet på marknaden. För att uppnå detta idag krävs antingen att tekniken hålls på en nivå som vi sedan länge lämnat långt bakom oss eller att reglerna utökas och blir mycket mer specifika för att i varje situation och i förhållande till all tillgänglig teknik beskriva vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. De nuvarande reglerna är svåra att förena med yttringarna för det ”moderna” cyberlivet och rättsnormerna verkar ha allt för få anhängare för att tjäna som rättesnöre, att hålla tillbaks teknik är självklart otänkbart och detaljerade regler oönskat och problematiskt på många sätt. Hur ska upphovsrätten och dess normer stå sig i längden under trycket från den nya tekniken och nya normer som formas långt från riksdag och domstolar?</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Enligt min mening är det helt otänkbart att all ny konst och litteratur är helt frikopplad från vad som har gjorts tidigare. Det beror inte enbart på att det är helt omöjligt att skapa något som inte har några som helst kopplingar till något som skapats tidigare utan också på att den som skapar vill nå ut till andra människor, andra ska på olika sätt kunna relatera till verket. Det krävs en gemensam erfarenhet och bakgrund för att konstverk skall bli begripliga och intressanta för andra människor. Det är alltså självklart att vi bygger vidare på sådant som redan har skapats.</p>
<p>Några av kommentarerna ovan är skrivna utifrån övertygelsen om att de upphovsrättsliga reglerna och de normer dessa regler ger uttryck för i princip är rimliga, naturliga och att den nuvarande nivån för de regleringar som skyddar upphovsätten är önskvärda. Grundtanken är att den som skapat ett verk också ska skörda de ekonomiska frukterna. Och även andra frukter såsom ära, inflytande mm. Flera ser dock de problem som uppstår när en lagstiftning som har rötter i upplysning och industrialism möter teknik, strukturer och normer som hör samman med helt andra förutsättningar och beteenden. Det blir en rejäl kultur- och normkollision. Reglernas efterlevnad kunde upprätthållas så länge det gick att begränsa och kontrollera ett verks tillgänglighet på marknaden. För att uppnå detta idag krävs antingen att tekniken hålls på en nivå som vi sedan länge lämnat långt bakom oss eller att reglerna utökas och blir mycket mer specifika för att i varje situation och i förhållande till all tillgänglig teknik beskriva vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. De nuvarande reglerna är svåra att förena med yttringarna för det ”moderna” cyberlivet och rättsnormerna verkar ha allt för få anhängare för att tjäna som rättesnöre, att hålla tillbaks teknik är självklart otänkbart och detaljerade regler oönskat och problematiskt på många sätt. Hur ska upphovsrätten och dess normer stå sig i längden under trycket från den nya tekniken och nya normer som formas långt från riksdag och domstolar?</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: MM</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-633</link>
		<dc:creator>MM</dc:creator>
		<pubDate>Mon, 29 Mar 2010 07:14:57 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-633</guid>
		<description>Jag delar ovanstående kommentatorers och textförfattarens åsikt om att upphovsrättens syfte från första början var att stimulera konstnärligt skapande inte förhindra det. Har detta syfte förändrats då vi klivit in i ett postmodernt informationssamhälle där skapandets kraft och hastighet är större än någonsin tidigare? Min uppfattning är att detta syfte fortfarande finns kvar. Flera av ovanstående kommentarer verkar mena att den amerikanska domstolens dom och debatten kring Fredrik Coltings bok de facto förhindrar nyskapande. För min del tycker jag att domen, tvärtom, upprätthåller upphovsrättens syfte. Att faktiskt använda en erkänd romanfigurs karaktär i en ”nyskapad” berättelse intränger på Salingers ensamrätt till sitt litterära verk. Det många verkar glömma bort är att för att denna ensamrätt skall kunna uppstå så krävs det att subjektet uppnår en särskild ”verkshöjd”. Ju mer som skapas, desto svårare blir det att uppnå denna höjd. Jag har tyvärr inte själv läst JD Salingers Räddaren i nöden, men av den uppmärksamhet följt Coltings utgivande och den amerikanska domstolens dom så verkar det otvivelaktigt som att boken har en så pass hög verkshöjd att Salinger innehar en sådan ensamrätt, inte bara på själva boken, utan även på romanpersonen i sig. Denna ensamrätt innehåller både ett ekonomiskt och ett personligt skyddssyfte. Ensamrätten skyddar upphovsmannens (i detta fall Salingers) konstnärliga skapande och bidrar till att denne kan leva på sitt skapande. Det är således inte all musik, litteratur, konst etc som tidigare skapats som erhåller detta rättsskydd. Det är alltid möjligt att bygga, som textförfattaren uttrycker sig: ”… vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…” Inspiration är en mycket viktig del i allt skapande, detta bör aldrig förhindras. Men att utnyttja någon annans karakteristiska kreativitet, blir de facto ett brott mot upphovsrätten. 

Om det är så att verkshöjdskravet, som det uttrycks i lagen och tolkas av domstolarna, inte överensstämmer med normerna i samhället, skapas självklart problem som måste ses över. Att däremot mena att upphovsrätten i sig försvårar skapandet är att ta diskussionen alltför långt!</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Jag delar ovanstående kommentatorers och textförfattarens åsikt om att upphovsrättens syfte från första början var att stimulera konstnärligt skapande inte förhindra det. Har detta syfte förändrats då vi klivit in i ett postmodernt informationssamhälle där skapandets kraft och hastighet är större än någonsin tidigare? Min uppfattning är att detta syfte fortfarande finns kvar. Flera av ovanstående kommentarer verkar mena att den amerikanska domstolens dom och debatten kring Fredrik Coltings bok de facto förhindrar nyskapande. För min del tycker jag att domen, tvärtom, upprätthåller upphovsrättens syfte. Att faktiskt använda en erkänd romanfigurs karaktär i en ”nyskapad” berättelse intränger på Salingers ensamrätt till sitt litterära verk. Det många verkar glömma bort är att för att denna ensamrätt skall kunna uppstå så krävs det att subjektet uppnår en särskild ”verkshöjd”. Ju mer som skapas, desto svårare blir det att uppnå denna höjd. Jag har tyvärr inte själv läst JD Salingers Räddaren i nöden, men av den uppmärksamhet följt Coltings utgivande och den amerikanska domstolens dom så verkar det otvivelaktigt som att boken har en så pass hög verkshöjd att Salinger innehar en sådan ensamrätt, inte bara på själva boken, utan även på romanpersonen i sig. Denna ensamrätt innehåller både ett ekonomiskt och ett personligt skyddssyfte. Ensamrätten skyddar upphovsmannens (i detta fall Salingers) konstnärliga skapande och bidrar till att denne kan leva på sitt skapande. Det är således inte all musik, litteratur, konst etc som tidigare skapats som erhåller detta rättsskydd. Det är alltid möjligt att bygga, som textförfattaren uttrycker sig: ”… vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…” Inspiration är en mycket viktig del i allt skapande, detta bör aldrig förhindras. Men att utnyttja någon annans karakteristiska kreativitet, blir de facto ett brott mot upphovsrätten. </p>
<p>Om det är så att verkshöjdskravet, som det uttrycks i lagen och tolkas av domstolarna, inte överensstämmer med normerna i samhället, skapas självklart problem som måste ses över. Att däremot mena att upphovsrätten i sig försvårar skapandet är att ta diskussionen alltför långt!</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: JW</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-630</link>
		<dc:creator>JW</dc:creator>
		<pubDate>Sun, 28 Mar 2010 20:35:53 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-630</guid>
		<description>Jag håller många av de kommentarer som är skrivna men det som slår mig är att vi som sitter dagligen med andras författade verk inom skolan och skriver,hur skulle det gå för oss om upphovsrätten blev hårdare? Samtidigt är det självklart viktigt att de som är författare har ett visst skydd. Likadant som med IPRED lagen så är det viktigt att upphovsmannen till viss del är skyddad mot intrång men det måste finnas någon gräns och vart man skall dra den är en svår fråga. Vi måste kunna få låna och använda oss av redan tidigare skrivna verk. Hur skulle som sagt forskningen se ut annars? Nu har vi inte rätt att plagiera rent av men i en inlämningsuppgift där vi skall använda oss av någon annans kunskap så är det viktigt att vi kan göra det. Men även inom den skönlitterära världen är det oundvikligt så att författare lånar och får inspiration ifrån andra. Ta den uppsjö av deckare som har kommit ut under de senaste åren. Visst har många av dom liknelser därför att det är helt enkelt oundvikligt. En deckare måste ha vissa speciella särdrag för att vara en deckare och då blir det inte alls konstigt att de har liknande drag. Men att kopiera alldeles för mycket det tycker jag är fel och det måste finnas en bra balansgång när det gäller detta.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Jag håller många av de kommentarer som är skrivna men det som slår mig är att vi som sitter dagligen med andras författade verk inom skolan och skriver,hur skulle det gå för oss om upphovsrätten blev hårdare? Samtidigt är det självklart viktigt att de som är författare har ett visst skydd. Likadant som med IPRED lagen så är det viktigt att upphovsmannen till viss del är skyddad mot intrång men det måste finnas någon gräns och vart man skall dra den är en svår fråga. Vi måste kunna få låna och använda oss av redan tidigare skrivna verk. Hur skulle som sagt forskningen se ut annars? Nu har vi inte rätt att plagiera rent av men i en inlämningsuppgift där vi skall använda oss av någon annans kunskap så är det viktigt att vi kan göra det. Men även inom den skönlitterära världen är det oundvikligt så att författare lånar och får inspiration ifrån andra. Ta den uppsjö av deckare som har kommit ut under de senaste åren. Visst har många av dom liknelser därför att det är helt enkelt oundvikligt. En deckare måste ha vissa speciella särdrag för att vara en deckare och då blir det inte alls konstigt att de har liknande drag. Men att kopiera alldeles för mycket det tycker jag är fel och det måste finnas en bra balansgång när det gäller detta.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: KA</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-623</link>
		<dc:creator>KA</dc:creator>
		<pubDate>Sun, 28 Mar 2010 19:21:41 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-623</guid>
		<description>Som flera andra känner jag mig lite kluven i frågan.  En första tanke var; ”ok, det är USA...jag är inte förvånad. Där tar de alla tillfällen i akt att stämma varandra” (Nejdå, jag har inga fördomar ;) 
Kan man verkligen ha upphovsrätten till en fiktiv person och handling? Tydligen i USA eftersom boken förbjöds och befintliga ex där ska förstöras. (Vilket i sig ger en märklig känsla)


Å andra sidan kan jag heller inte riktigt förstå varför Colting lånade karaktären. Ursprungsromanen var ju tydligen ingen favorit (Boråstidningen).  Det känns som lite brist på fantasi, ett sätt att ”få fribiljett” och sälja på en annans idé. En annan tanke som slår mig är bristen på kommunikation. Jag är kanske lite gammaldags, men varför var Colting helt enkelt inte artig och frågade Salinger om lov? (Något som för mig skulle kännas  helt naturligt. ) Kanske förutspådde han ett nekande svar, men han kunde i alla fall fått igång en dialog, vilket jag inbillar mig skulle känts bättre för..Salinger Som det blev nu kände han sig säkert blåst och kränkt  annars hade han väl inte vänt sig till domstol (?) Och hade svaret, trots dialog, blivit ”nej”, ja då hade kanske även...Colting fått en annan syn på saken och hans bok ett annat innehåll (?)
Synd när vi undviker mellanmänskliga direktkontaker, chansar(?) och låter rättsväsendet sköta ”kommunikation” och sätta måttstocken för hur långt respekten för en annan människas verk ska gå.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Som flera andra känner jag mig lite kluven i frågan.  En första tanke var; ”ok, det är USA&#8230;jag är inte förvånad. Där tar de alla tillfällen i akt att stämma varandra” (Nejdå, jag har inga fördomar <img src='http://cybernormer.se/wp-includes/images/smilies/icon_wink.gif' alt=';)' class='wp-smiley' /><br />
Kan man verkligen ha upphovsrätten till en fiktiv person och handling? Tydligen i USA eftersom boken förbjöds och befintliga ex där ska förstöras. (Vilket i sig ger en märklig känsla)</p>
<p>Å andra sidan kan jag heller inte riktigt förstå varför Colting lånade karaktären. Ursprungsromanen var ju tydligen ingen favorit (Boråstidningen).  Det känns som lite brist på fantasi, ett sätt att ”få fribiljett” och sälja på en annans idé. En annan tanke som slår mig är bristen på kommunikation. Jag är kanske lite gammaldags, men varför var Colting helt enkelt inte artig och frågade Salinger om lov? (Något som för mig skulle kännas  helt naturligt. ) Kanske förutspådde han ett nekande svar, men han kunde i alla fall fått igång en dialog, vilket jag inbillar mig skulle känts bättre för..Salinger Som det blev nu kände han sig säkert blåst och kränkt  annars hade han väl inte vänt sig till domstol (?) Och hade svaret, trots dialog, blivit ”nej”, ja då hade kanske även&#8230;Colting fått en annan syn på saken och hans bok ett annat innehåll (?)<br />
Synd när vi undviker mellanmänskliga direktkontaker, chansar(?) och låter rättsväsendet sköta ”kommunikation” och sätta måttstocken för hur långt respekten för en annan människas verk ska gå.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: MB</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-622</link>
		<dc:creator>MB</dc:creator>
		<pubDate>Sun, 28 Mar 2010 18:32:08 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-622</guid>
		<description>Att ge ett enkelt svar om vad som är rätt och fel i den här frågan är väldigt svårt, kanske till och med omöjligt. Salinger känner sig kränkt över att, som han upplever det, någon gjort intrång på hans verk, medan California menar att han har rätt att tolka Salingers romanfigur och publicera denna tolkning. Rätten påvisar att Salinger har rätt till att stoppa utgivningen till Californias uppföljare. Men har California gjort något fel?
Jag måste svara ja och nej på den frågan. Han har uppenbarligen gjort något orätt mot Salinger, som gjort mycket klart upprepade gånger, att han anser att karaktären Holden endast är en karaktär i boken och endast där. Att då gå mot en levande författares vilja och och publicera en uppföljare må kanske inte i mina ögon vara olagligt, men rätt är det inte. Jag skulle beskriva det som respektlöst och en smula osmakligt. Jag reagerar även mot att California använt sig av en psuedonym som är så pass likt Salingers (även om efternamnen skiljer sig åt upplever jag att J D är så pass förknippat med Salinger att det kan vara förledande).
Men i frågan om en författare kan äga hur andra människor påverkas, tolkar och använder sig av verket blir mitt svar nej. Stefan Larsson påpekar att rätten riskerar att bli en konservator för gamla verk, istället för en stimuli för nya verk.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Att ge ett enkelt svar om vad som är rätt och fel i den här frågan är väldigt svårt, kanske till och med omöjligt. Salinger känner sig kränkt över att, som han upplever det, någon gjort intrång på hans verk, medan California menar att han har rätt att tolka Salingers romanfigur och publicera denna tolkning. Rätten påvisar att Salinger har rätt till att stoppa utgivningen till Californias uppföljare. Men har California gjort något fel?<br />
Jag måste svara ja och nej på den frågan. Han har uppenbarligen gjort något orätt mot Salinger, som gjort mycket klart upprepade gånger, att han anser att karaktären Holden endast är en karaktär i boken och endast där. Att då gå mot en levande författares vilja och och publicera en uppföljare må kanske inte i mina ögon vara olagligt, men rätt är det inte. Jag skulle beskriva det som respektlöst och en smula osmakligt. Jag reagerar även mot att California använt sig av en psuedonym som är så pass likt Salingers (även om efternamnen skiljer sig åt upplever jag att J D är så pass förknippat med Salinger att det kan vara förledande).<br />
Men i frågan om en författare kan äga hur andra människor påverkas, tolkar och använder sig av verket blir mitt svar nej. Stefan Larsson påpekar att rätten riskerar att bli en konservator för gamla verk, istället för en stimuli för nya verk.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: Jeanette Vidh</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-606</link>
		<dc:creator>Jeanette Vidh</dc:creator>
		<pubDate>Sat, 27 Mar 2010 10:44:17 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-606</guid>
		<description>Man blir lite kluven för att det går att se från olika håll. 
Samtidigt som jag tycker att man har rätt till det man skapar, det må vara litteratur, konst, musik eller ett fotografi eller annat. Ingen ska tjäna pengar på det någon annan gjort, det känns ju som en riktig uppfattning och inte så svårt att rättsligt reda ut heller om det är lätt att klarlägga vem som skapat vad. Då ligger fortfarande upphovsrätten hos den som skapat något och det borde inte vara ett så stort problem.
Men någon annan författare, eller upphovsman till något annat känner kanske stolthet istället för ilska att någon vill använda bitar av något de skapat, väljer att göra sin version av något de tyckte var fantastiskt och då tar det som en komplimang. Hur sätter man gränsen för något så personligt? Om man vänder på det, är det då rätt av andra som skapar att inte misstycka när andra lånar från deras verk, borde det då finnas någon tydlig gräns för x antal ord, x antal lika vinklar, x antal samma färger, som det gör i musiken, men hur skulle det se ut då med det fria skapandet. Och skulle det i så fall gå att mäta vid en eventuell rättslig prövning.
Alla inspireras vi av någon eller något i vad vi än tar oss för, musiker exempelvis talar gärna om sina influenser och plocka, med i de flesta fall tillåtelse, hela bitar ut andras låtar eller för den delen gör en hel cover. Här handlar det om någons idé om hur något de gillade kunde ha vara fortsättningen på den historia de själva läst och tyckt om. 
Jag tror att även om vi influeras, plockar bitar och idéer från andra så kommer det fortfarande finnas en sådan personlig prägel på varje arbete så att det blir en ny historia, en ny idé i alla fall i de flesta fall. På något sätt så återskapar vi historier, mode, musik och annan kultur hela tiden, allt återkommer om än i omarbetad form. Så jag funderar på hur länge äger man sin idé. Vart går gränsen, skulle det istället ha handlat om en helt annan figur, eller hade influenserna lyst igenom i alla fall? 
Jag tänkte att kanske det iså fall aldrig borde ha kommit några fler detektiv berättelser i litteraturen, filmen eller konsten efter Sherlockholmes, där det är en detektiv med tillhörande kompanjon i historien.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Man blir lite kluven för att det går att se från olika håll.<br />
Samtidigt som jag tycker att man har rätt till det man skapar, det må vara litteratur, konst, musik eller ett fotografi eller annat. Ingen ska tjäna pengar på det någon annan gjort, det känns ju som en riktig uppfattning och inte så svårt att rättsligt reda ut heller om det är lätt att klarlägga vem som skapat vad. Då ligger fortfarande upphovsrätten hos den som skapat något och det borde inte vara ett så stort problem.<br />
Men någon annan författare, eller upphovsman till något annat känner kanske stolthet istället för ilska att någon vill använda bitar av något de skapat, väljer att göra sin version av något de tyckte var fantastiskt och då tar det som en komplimang. Hur sätter man gränsen för något så personligt? Om man vänder på det, är det då rätt av andra som skapar att inte misstycka när andra lånar från deras verk, borde det då finnas någon tydlig gräns för x antal ord, x antal lika vinklar, x antal samma färger, som det gör i musiken, men hur skulle det se ut då med det fria skapandet. Och skulle det i så fall gå att mäta vid en eventuell rättslig prövning.<br />
Alla inspireras vi av någon eller något i vad vi än tar oss för, musiker exempelvis talar gärna om sina influenser och plocka, med i de flesta fall tillåtelse, hela bitar ut andras låtar eller för den delen gör en hel cover. Här handlar det om någons idé om hur något de gillade kunde ha vara fortsättningen på den historia de själva läst och tyckt om.<br />
Jag tror att även om vi influeras, plockar bitar och idéer från andra så kommer det fortfarande finnas en sådan personlig prägel på varje arbete så att det blir en ny historia, en ny idé i alla fall i de flesta fall. På något sätt så återskapar vi historier, mode, musik och annan kultur hela tiden, allt återkommer om än i omarbetad form. Så jag funderar på hur länge äger man sin idé. Vart går gränsen, skulle det istället ha handlat om en helt annan figur, eller hade influenserna lyst igenom i alla fall?<br />
Jag tänkte att kanske det iså fall aldrig borde ha kommit några fler detektiv berättelser i litteraturen, filmen eller konsten efter Sherlockholmes, där det är en detektiv med tillhörande kompanjon i historien.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: CS</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-605</link>
		<dc:creator>CS</dc:creator>
		<pubDate>Sat, 27 Mar 2010 09:20:13 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-605</guid>
		<description>Konst, mästerverk eller vad det än må vara kan vara en produkt som vi säljer och köper. Vi kan exempelvis skrivit en bok just för levebrödets skull men även, eller för att vi är en konstnärssjäl som lever för att skapa. På ett eller annat sätt återspeglar det vi skapar oss själva vilket gör konsten personlig. När det gäller upphovsrätten borde man fokusera på det faktiska innehållet för att kunna tydliggöra vart gränserna går. Men vad är då ett faktiskt innehåll i ex, en bok? Det måste ändå vara det som gör just denna bok unik vilket är handling, huvudpersoner, mönster så som den röda tråden, allt tillsammans. Visst inspireras vi av vår omgivning och andra verk när vi skapar något eget. Alla tolkar eller ser saker ur olika perspektiv vilket gör att ett och samma konstverk kan uppfattas på flera olika sätt. Det är vidare individuellt vart man sätter gränserna för vad man anser vara plagiat eller inte. Men någonstans måste det ändå finnas tydliga ramar för varje kategori av produkt. I vart fall när det kommer till produkter som hamnar i offentligheten och på marknaden. Detta för att i alla fall underlätta rent ekonomiskt i frågor om vem som har rätt till vinst av en viss produkt osv. Vad gäller konst rent allmänt men som inte är offentlig bör den vara fri då det är ett sätt att uttrycka känslor och åsikter m.m. som vi alla har rätt till. I skapandets stund kan ingen egentligen styras i den ena eller andra riktningen, för många kommer skapandet från hjärtat men slutprodukten å andra sidan och syftet med konsten, om den blir offentlig, tillåter man även produkten att bli granskad. Inte bara av människors åsikter utan även av rättssystemet när det kommer till bland annat upphovsrätt för att säkerställa att ingen blir trampad på tårna. Därför anser jag att J.Suazo´s slutkläm om att “Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen, den fria konsten tillhör alla” är så som det bör vara med tanke på hur samhället faktiskt fungerar.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Konst, mästerverk eller vad det än må vara kan vara en produkt som vi säljer och köper. Vi kan exempelvis skrivit en bok just för levebrödets skull men även, eller för att vi är en konstnärssjäl som lever för att skapa. På ett eller annat sätt återspeglar det vi skapar oss själva vilket gör konsten personlig. När det gäller upphovsrätten borde man fokusera på det faktiska innehållet för att kunna tydliggöra vart gränserna går. Men vad är då ett faktiskt innehåll i ex, en bok? Det måste ändå vara det som gör just denna bok unik vilket är handling, huvudpersoner, mönster så som den röda tråden, allt tillsammans. Visst inspireras vi av vår omgivning och andra verk när vi skapar något eget. Alla tolkar eller ser saker ur olika perspektiv vilket gör att ett och samma konstverk kan uppfattas på flera olika sätt. Det är vidare individuellt vart man sätter gränserna för vad man anser vara plagiat eller inte. Men någonstans måste det ändå finnas tydliga ramar för varje kategori av produkt. I vart fall när det kommer till produkter som hamnar i offentligheten och på marknaden. Detta för att i alla fall underlätta rent ekonomiskt i frågor om vem som har rätt till vinst av en viss produkt osv. Vad gäller konst rent allmänt men som inte är offentlig bör den vara fri då det är ett sätt att uttrycka känslor och åsikter m.m. som vi alla har rätt till. I skapandets stund kan ingen egentligen styras i den ena eller andra riktningen, för många kommer skapandet från hjärtat men slutprodukten å andra sidan och syftet med konsten, om den blir offentlig, tillåter man även produkten att bli granskad. Inte bara av människors åsikter utan även av rättssystemet när det kommer till bland annat upphovsrätt för att säkerställa att ingen blir trampad på tårna. Därför anser jag att J.Suazo´s slutkläm om att “Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen, den fria konsten tillhör alla” är så som det bör vara med tanke på hur samhället faktiskt fungerar.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: K.Johansson</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-603</link>
		<dc:creator>K.Johansson</dc:creator>
		<pubDate>Sat, 27 Mar 2010 08:15:39 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-603</guid>
		<description>När det gäller en författares rätt till sitt eget arbete ser jag det som en självklarhet att inte någon annan ska kunna plagiera för att på så sätt tjäna pengar på någon annans arbete, men jag tycker inte heller att en författare har rätt till mer än just sitt eget arbete. Vad jag menar är att andra ska kunna ta del av och inspireras, vidareutveckla och skriva på sitt eget sätt om samma sak om de så önskar. Är det viktigare att skydda upphovsrätten till något än att uppmuntra nytt skapande? Det handlar ju inte om samma bok eller text som innan och den skulle publiceras under ett annat namn. Allt vi gör har mer eller mindre gjorts förut på något sätt någonstans och att begränsa nytt skapande på grund av det material som har inspirerat författaren leder ingenstans. Upphovsrätten till det första verket kommer alltid att finnas kvar hos författaren, men jag tycker inte att det ger författaren rätt att kontrollera någon annans verk. Publicerar man en bok antar jag att man vill att andra ska ta del av den och om någon då bli så inspirerad av ens arbete att de själva vill ta upp samma tankegångar för vidare diskussion så har ju den första författaren lyckats och som jag tidigare nämnde så finns det ju redan starka rättsregler till skydd för ursprungsverket som inte någon annan kan ta ifrån författaren.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>När det gäller en författares rätt till sitt eget arbete ser jag det som en självklarhet att inte någon annan ska kunna plagiera för att på så sätt tjäna pengar på någon annans arbete, men jag tycker inte heller att en författare har rätt till mer än just sitt eget arbete. Vad jag menar är att andra ska kunna ta del av och inspireras, vidareutveckla och skriva på sitt eget sätt om samma sak om de så önskar. Är det viktigare att skydda upphovsrätten till något än att uppmuntra nytt skapande? Det handlar ju inte om samma bok eller text som innan och den skulle publiceras under ett annat namn. Allt vi gör har mer eller mindre gjorts förut på något sätt någonstans och att begränsa nytt skapande på grund av det material som har inspirerat författaren leder ingenstans. Upphovsrätten till det första verket kommer alltid att finnas kvar hos författaren, men jag tycker inte att det ger författaren rätt att kontrollera någon annans verk. Publicerar man en bok antar jag att man vill att andra ska ta del av den och om någon då bli så inspirerad av ens arbete att de själva vill ta upp samma tankegångar för vidare diskussion så har ju den första författaren lyckats och som jag tidigare nämnde så finns det ju redan starka rättsregler till skydd för ursprungsverket som inte någon annan kan ta ifrån författaren.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: Stefan Larsson</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-597</link>
		<dc:creator>Stefan Larsson</dc:creator>
		<pubDate>Wed, 24 Mar 2010 14:20:38 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-597</guid>
		<description>Många intressanta funderingar kring nya verks beroende av en kontext / gamla verk. Salingerfallet rör ju textbaserat skapande, men jag tänkte nämna Lawrence Lessigs bok från 2008: &lt;em&gt;REMIX - Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy&lt;/em&gt;, som tar frågan upp ytterligare en nivå när det gäller digitaliseringens möjligheter till skapande - och &lt;em&gt;om&lt;/em&gt;skapande - reproducerande och distribuerande. Dom skriver om boken: 
&lt;blockquote&gt;&quot;For more than a decade, we’ve been waging a war on our kids in the name of the 20th Century’s model of “copyright law.” In this, the last of his books about copyright, Lawrence Lessig maps both a way back to the 19th century, and to the promise of the 21st. Our past teaches us about the value in “remix.” We need to relearn the lesson. The present teaches us about the potential in a new “hybrid economy” — one where commercial entities leverage value from sharing economies. That future will benefit both commerce and community. If the lawyers could get out of the way, it could be a future we could celebrate.&quot;&lt;/blockquote&gt;

Boken hittas i sin helhet &lt;a href=&quot;http://www.bloomsburyacademic.com/pdf%20files/Remix.pdf&quot; rel=&quot;nofollow&quot;&gt;här&lt;/a&gt;.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Många intressanta funderingar kring nya verks beroende av en kontext / gamla verk. Salingerfallet rör ju textbaserat skapande, men jag tänkte nämna Lawrence Lessigs bok från 2008: <em>REMIX &#8211; Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy</em>, som tar frågan upp ytterligare en nivå när det gäller digitaliseringens möjligheter till skapande &#8211; och <em>om</em>skapande &#8211; reproducerande och distribuerande. Dom skriver om boken: </p>
<blockquote><p>&#8220;For more than a decade, we’ve been waging a war on our kids in the name of the 20th Century’s model of “copyright law.” In this, the last of his books about copyright, Lawrence Lessig maps both a way back to the 19th century, and to the promise of the 21st. Our past teaches us about the value in “remix.” We need to relearn the lesson. The present teaches us about the potential in a new “hybrid economy” — one where commercial entities leverage value from sharing economies. That future will benefit both commerce and community. If the lawyers could get out of the way, it could be a future we could celebrate.&#8221;</p></blockquote>
<p>Boken hittas i sin helhet <a href="http://www.bloomsburyacademic.com/pdf%20files/Remix.pdf" rel="nofollow">här</a>.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
	<item>
		<title>By: J. Suazo</title>
		<link>http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/comment-page-1/#comment-596</link>
		<dc:creator>J. Suazo</dc:creator>
		<pubDate>Wed, 24 Mar 2010 10:26:05 +0000</pubDate>
		<guid isPermaLink="false">http://cybernormer.se/?p=1201#comment-596</guid>
		<description>Att skapa ett verk kräver inspirationskällor och utgångspunkter vilka hämtas antingen från andra verk eller från ens egen livserfarenhet och genom att betrakta samhällets olika miljöer och individer.
Att skapa ett verk har sina fördelar och nackdelar: fördelar med skapande är &quot;om man har tur&quot; berömmelse, bekräftelse med mera, nackdelar kan vara exempelvis kompromissen att dela sitt verk genom att låta andra inspireras av sitt skapande, av egen erfarenhet det sist nämnda leder till utveckling av ens eget skapande.
Var och en har sitt eget sätt och åsikt om hur man kan agera och bestämma över sitt skapande, det som avgör det kan bero på olika faktorer exempelvis: ekonomiska, PR tryck för att nå ett bredare antal läsare eller rent egocentricitet med mera.
När man skapar finns inga teorier eller regler/sociala normer, för att kunna skapa krävs en frigörelse från det som vi kallar &quot; Det normala&quot;, problemet uppstår när verket är färdigt och vi kommer tillbaka till det normativa systemet.
Kan upphovsrätten påverka rättsliga och sociala normer?
Varje verk är unikt eftersom det är präglat av den som skapade det. Det är inget tvekan om JD Salinger glömde den här principen att agera som han gjorde var lite för extrem.
Enligt min åsikt som konstnär att låta andra inspireras av mitt skapande leder till att andra ser mitt skapande från en annan vinkel detta kan ge ett annat perspektiv och öppna dörrarna för att utveckla och aktualisera det ursprungliga budskapet, det vill säga mitt budskap och det som är viktigt som konstnär är att mitt budskap lever och utvecklas vidare. När det händer då har man lyckats eftersom man har bidragit mänskligheten med sitt verk.
Alla har rätt att försörja sig med sitt skapande eller jobb, det finns sociala normer och rättsliga instanser som bestämmer det men det som bestämmer hur man går till väga med sitt skapande är konstnärens egna värderingar.
Kan upphovsrätten påverka konstnärens värderingar?
&quot;Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen den fria konsten tillhör alla&quot;.</description>
		<content:encoded><![CDATA[<p>Att skapa ett verk kräver inspirationskällor och utgångspunkter vilka hämtas antingen från andra verk eller från ens egen livserfarenhet och genom att betrakta samhällets olika miljöer och individer.<br />
Att skapa ett verk har sina fördelar och nackdelar: fördelar med skapande är &#8220;om man har tur&#8221; berömmelse, bekräftelse med mera, nackdelar kan vara exempelvis kompromissen att dela sitt verk genom att låta andra inspireras av sitt skapande, av egen erfarenhet det sist nämnda leder till utveckling av ens eget skapande.<br />
Var och en har sitt eget sätt och åsikt om hur man kan agera och bestämma över sitt skapande, det som avgör det kan bero på olika faktorer exempelvis: ekonomiska, PR tryck för att nå ett bredare antal läsare eller rent egocentricitet med mera.<br />
När man skapar finns inga teorier eller regler/sociala normer, för att kunna skapa krävs en frigörelse från det som vi kallar &#8221; Det normala&#8221;, problemet uppstår när verket är färdigt och vi kommer tillbaka till det normativa systemet.<br />
Kan upphovsrätten påverka rättsliga och sociala normer?<br />
Varje verk är unikt eftersom det är präglat av den som skapade det. Det är inget tvekan om JD Salinger glömde den här principen att agera som han gjorde var lite för extrem.<br />
Enligt min åsikt som konstnär att låta andra inspireras av mitt skapande leder till att andra ser mitt skapande från en annan vinkel detta kan ge ett annat perspektiv och öppna dörrarna för att utveckla och aktualisera det ursprungliga budskapet, det vill säga mitt budskap och det som är viktigt som konstnär är att mitt budskap lever och utvecklas vidare. När det händer då har man lyckats eftersom man har bidragit mänskligheten med sitt verk.<br />
Alla har rätt att försörja sig med sitt skapande eller jobb, det finns sociala normer och rättsliga instanser som bestämmer det men det som bestämmer hur man går till väga med sitt skapande är konstnärens egna värderingar.<br />
Kan upphovsrätten påverka konstnärens värderingar?<br />
&#8220;Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen den fria konsten tillhör alla&#8221;.</p>
]]></content:encoded>
	</item>
</channel>
</rss>
