Comments on: Orädd, i upphovsrättsnöden

By: Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull : När jag är bara ljud

Mon, 08 Aug 2011 21:02:51 +0000

[...] finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller [...]

By: Sophie Seton

Sophie Seton — Sat, 12 Mar 2011 00:04:13 +0000

Jag tycker absolut att man ska få skriva det man känner för men när det handlar om publicerad litteratur så är det en hårfin gräns. Man måste vara oerhört försiktig med att inte ”kopiera” någon annans verk. Självklar är det okey att hämta inspiration från publicerade verk, men som sagt var försiktig. Som författare skulle jag inte tycka att det kändes ”på riktigt” om jag kopierat någon annans verk, då är det ju inte jag som har gjort arbetet. Intressant diskussion, samma linje som alltid tycker upp när det är melodifestivalen i Sverige. Det är ofta någon/några som anklagas för att ha stulit någon annans melodi eller text.
Upphovsrättslagen (1960:729) (URL) är en omfattande lag men jag skulle våga påstå att många artister och författare väljer att inte kopiera kollegans material på grund av normerna i deras arbetsliv. Bryter du mot normen så skapar du dig ett dåligt rykte och därmed kan det vara svårt att fortsätta i branschen. Upphovsrätten gäller under väldigt lång tid (utgången av sjuttionde året efter det då upphovsmannen avled eller om det finns flera så när den sista upphovsrättsmannen avled) och det kan även vara så att den går i arv.
Summa summarum så tycker jag att vi ska inspirera varandra till ny litteratur/musik men att vi sen ska sätta vår egen prägel på det hela. Jag skulle aldrig kunna stå och ta emot beröm för något som någon annan egentligen har gjort. För hur skulle vårt samhälle se ut om alla levde efter den principen?

By: RS

RS — Tue, 08 Mar 2011 14:14:36 +0000

Balansgången är mycket svårt. Självklart ska jag få skriva vad jag vill, fritt skapande. Fast är det någon annan som skrivit något som är mycket likt bör jag givetvis ha respekt för den andres verk och kanske redigera mitt arbete. För inte skulle boken ”Sagan om ringen” vara min skapelse bara för att jag byter titel på boken och att karaktärerna och platserna fått nya namn. Då har jag ju stulit någon annans verk och försökt göra pengar på det, vilket i min värld inte är ok. Skulle jag däremot skriva en egen bok om trollgubbar och gummor skulle ju detta vara min bok, även fast det finns andra trollgubbe böcker, så länge historien är min. I just det här fallet så verkar Salinger vara ett riktigt surkart, så varför måste jag göra en bok som liknar just hans? Kunde jag inte valt en mer välvillig författares verk som inspirationskälla? Jag tror att i det stora hela handlar det om att man måste ha en ömsesidig respekt för varandra som författare. Jag har gjort ett verk som du använder som inspirationskälla vilket för mig är ok, så länge det inte blir allt för likt. Vilket då den andre författaren får respektera.

By: AN

AN — Mon, 29 Mar 2010 10:31:58 +0000

Enligt min mening är det helt otänkbart att all ny konst och litteratur är helt frikopplad från vad som har gjorts tidigare. Det beror inte enbart på att det är helt omöjligt att skapa något som inte har några som helst kopplingar till något som skapats tidigare utan också på att den som skapar vill nå ut till andra människor, andra ska på olika sätt kunna relatera till verket. Det krävs en gemensam erfarenhet och bakgrund för att konstverk skall bli begripliga och intressanta för andra människor. Det är alltså självklart att vi bygger vidare på sådant som redan har skapats.

Några av kommentarerna ovan är skrivna utifrån övertygelsen om att de upphovsrättsliga reglerna och de normer dessa regler ger uttryck för i princip är rimliga, naturliga och att den nuvarande nivån för de regleringar som skyddar upphovsätten är önskvärda. Grundtanken är att den som skapat ett verk också ska skörda de ekonomiska frukterna. Och även andra frukter såsom ära, inflytande mm. Flera ser dock de problem som uppstår när en lagstiftning som har rötter i upplysning och industrialism möter teknik, strukturer och normer som hör samman med helt andra förutsättningar och beteenden. Det blir en rejäl kultur- och normkollision. Reglernas efterlevnad kunde upprätthållas så länge det gick att begränsa och kontrollera ett verks tillgänglighet på marknaden. För att uppnå detta idag krävs antingen att tekniken hålls på en nivå som vi sedan länge lämnat långt bakom oss eller att reglerna utökas och blir mycket mer specifika för att i varje situation och i förhållande till all tillgänglig teknik beskriva vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. De nuvarande reglerna är svåra att förena med yttringarna för det ”moderna” cyberlivet och rättsnormerna verkar ha allt för få anhängare för att tjäna som rättesnöre, att hålla tillbaks teknik är självklart otänkbart och detaljerade regler oönskat och problematiskt på många sätt. Hur ska upphovsrätten och dess normer stå sig i längden under trycket från den nya tekniken och nya normer som formas långt från riksdag och domstolar?

By: MM

MM — Mon, 29 Mar 2010 07:14:57 +0000

Jag delar ovanstående kommentatorers och textförfattarens åsikt om att upphovsrättens syfte från första början var att stimulera konstnärligt skapande inte förhindra det. Har detta syfte förändrats då vi klivit in i ett postmodernt informationssamhälle där skapandets kraft och hastighet är större än någonsin tidigare? Min uppfattning är att detta syfte fortfarande finns kvar. Flera av ovanstående kommentarer verkar mena att den amerikanska domstolens dom och debatten kring Fredrik Coltings bok de facto förhindrar nyskapande. För min del tycker jag att domen, tvärtom, upprätthåller upphovsrättens syfte. Att faktiskt använda en erkänd romanfigurs karaktär i en ”nyskapad” berättelse intränger på Salingers ensamrätt till sitt litterära verk. Det många verkar glömma bort är att för att denna ensamrätt skall kunna uppstå så krävs det att subjektet uppnår en särskild ”verkshöjd”. Ju mer som skapas, desto svårare blir det att uppnå denna höjd. Jag har tyvärr inte själv läst JD Salingers Räddaren i nöden, men av den uppmärksamhet följt Coltings utgivande och den amerikanska domstolens dom så verkar det otvivelaktigt som att boken har en så pass hög verkshöjd att Salinger innehar en sådan ensamrätt, inte bara på själva boken, utan även på romanpersonen i sig. Denna ensamrätt innehåller både ett ekonomiskt och ett personligt skyddssyfte. Ensamrätten skyddar upphovsmannens (i detta fall Salingers) konstnärliga skapande och bidrar till att denne kan leva på sitt skapande. Det är således inte all musik, litteratur, konst etc som tidigare skapats som erhåller detta rättsskydd. Det är alltid möjligt att bygga, som textförfattaren uttrycker sig: ”… vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…” Inspiration är en mycket viktig del i allt skapande, detta bör aldrig förhindras. Men att utnyttja någon annans karakteristiska kreativitet, blir de facto ett brott mot upphovsrätten.

Om det är så att verkshöjdskravet, som det uttrycks i lagen och tolkas av domstolarna, inte överensstämmer med normerna i samhället, skapas självklart problem som måste ses över. Att däremot mena att upphovsrätten i sig försvårar skapandet är att ta diskussionen alltför långt!

By: JW

JW — Sun, 28 Mar 2010 20:35:53 +0000

Jag håller många av de kommentarer som är skrivna men det som slår mig är att vi som sitter dagligen med andras författade verk inom skolan och skriver,hur skulle det gå för oss om upphovsrätten blev hårdare? Samtidigt är det självklart viktigt att de som är författare har ett visst skydd. Likadant som med IPRED lagen så är det viktigt att upphovsmannen till viss del är skyddad mot intrång men det måste finnas någon gräns och vart man skall dra den är en svår fråga. Vi måste kunna få låna och använda oss av redan tidigare skrivna verk. Hur skulle som sagt forskningen se ut annars? Nu har vi inte rätt att plagiera rent av men i en inlämningsuppgift där vi skall använda oss av någon annans kunskap så är det viktigt att vi kan göra det. Men även inom den skönlitterära världen är det oundvikligt så att författare lånar och får inspiration ifrån andra. Ta den uppsjö av deckare som har kommit ut under de senaste åren. Visst har många av dom liknelser därför att det är helt enkelt oundvikligt. En deckare måste ha vissa speciella särdrag för att vara en deckare och då blir det inte alls konstigt att de har liknande drag. Men att kopiera alldeles för mycket det tycker jag är fel och det måste finnas en bra balansgång när det gäller detta.

By: KA

KA — Sun, 28 Mar 2010 19:21:41 +0000

Som flera andra känner jag mig lite kluven i frågan. En första tanke var; ”ok, det är USA…jag är inte förvånad. Där tar de alla tillfällen i akt att stämma varandra” (Nejdå, jag har inga fördomar
Kan man verkligen ha upphovsrätten till en fiktiv person och handling? Tydligen i USA eftersom boken förbjöds och befintliga ex där ska förstöras. (Vilket i sig ger en märklig känsla)

Å andra sidan kan jag heller inte riktigt förstå varför Colting lånade karaktären. Ursprungsromanen var ju tydligen ingen favorit (Boråstidningen). Det känns som lite brist på fantasi, ett sätt att ”få fribiljett” och sälja på en annans idé. En annan tanke som slår mig är bristen på kommunikation. Jag är kanske lite gammaldags, men varför var Colting helt enkelt inte artig och frågade Salinger om lov? (Något som för mig skulle kännas helt naturligt. ) Kanske förutspådde han ett nekande svar, men han kunde i alla fall fått igång en dialog, vilket jag inbillar mig skulle känts bättre för..Salinger Som det blev nu kände han sig säkert blåst och kränkt annars hade han väl inte vänt sig till domstol (?) Och hade svaret, trots dialog, blivit ”nej”, ja då hade kanske även…Colting fått en annan syn på saken och hans bok ett annat innehåll (?)
Synd när vi undviker mellanmänskliga direktkontaker, chansar(?) och låter rättsväsendet sköta ”kommunikation” och sätta måttstocken för hur långt respekten för en annan människas verk ska gå.

By: MB

MB — Sun, 28 Mar 2010 18:32:08 +0000

Att ge ett enkelt svar om vad som är rätt och fel i den här frågan är väldigt svårt, kanske till och med omöjligt. Salinger känner sig kränkt över att, som han upplever det, någon gjort intrång på hans verk, medan California menar att han har rätt att tolka Salingers romanfigur och publicera denna tolkning. Rätten påvisar att Salinger har rätt till att stoppa utgivningen till Californias uppföljare. Men har California gjort något fel?
Jag måste svara ja och nej på den frågan. Han har uppenbarligen gjort något orätt mot Salinger, som gjort mycket klart upprepade gånger, att han anser att karaktären Holden endast är en karaktär i boken och endast där. Att då gå mot en levande författares vilja och och publicera en uppföljare må kanske inte i mina ögon vara olagligt, men rätt är det inte. Jag skulle beskriva det som respektlöst och en smula osmakligt. Jag reagerar även mot att California använt sig av en psuedonym som är så pass likt Salingers (även om efternamnen skiljer sig åt upplever jag att J D är så pass förknippat med Salinger att det kan vara förledande).
Men i frågan om en författare kan äga hur andra människor påverkas, tolkar och använder sig av verket blir mitt svar nej. Stefan Larsson påpekar att rätten riskerar att bli en konservator för gamla verk, istället för en stimuli för nya verk.

By: Jeanette Vidh

Jeanette Vidh — Sat, 27 Mar 2010 10:44:17 +0000

Man blir lite kluven för att det går att se från olika håll.
Samtidigt som jag tycker att man har rätt till det man skapar, det må vara litteratur, konst, musik eller ett fotografi eller annat. Ingen ska tjäna pengar på det någon annan gjort, det känns ju som en riktig uppfattning och inte så svårt att rättsligt reda ut heller om det är lätt att klarlägga vem som skapat vad. Då ligger fortfarande upphovsrätten hos den som skapat något och det borde inte vara ett så stort problem.
Men någon annan författare, eller upphovsman till något annat känner kanske stolthet istället för ilska att någon vill använda bitar av något de skapat, väljer att göra sin version av något de tyckte var fantastiskt och då tar det som en komplimang. Hur sätter man gränsen för något så personligt? Om man vänder på det, är det då rätt av andra som skapar att inte misstycka när andra lånar från deras verk, borde det då finnas någon tydlig gräns för x antal ord, x antal lika vinklar, x antal samma färger, som det gör i musiken, men hur skulle det se ut då med det fria skapandet. Och skulle det i så fall gå att mäta vid en eventuell rättslig prövning.
Alla inspireras vi av någon eller något i vad vi än tar oss för, musiker exempelvis talar gärna om sina influenser och plocka, med i de flesta fall tillåtelse, hela bitar ut andras låtar eller för den delen gör en hel cover. Här handlar det om någons idé om hur något de gillade kunde ha vara fortsättningen på den historia de själva läst och tyckt om.
Jag tror att även om vi influeras, plockar bitar och idéer från andra så kommer det fortfarande finnas en sådan personlig prägel på varje arbete så att det blir en ny historia, en ny idé i alla fall i de flesta fall. På något sätt så återskapar vi historier, mode, musik och annan kultur hela tiden, allt återkommer om än i omarbetad form. Så jag funderar på hur länge äger man sin idé. Vart går gränsen, skulle det istället ha handlat om en helt annan figur, eller hade influenserna lyst igenom i alla fall?
Jag tänkte att kanske det iså fall aldrig borde ha kommit några fler detektiv berättelser i litteraturen, filmen eller konsten efter Sherlockholmes, där det är en detektiv med tillhörande kompanjon i historien.

By: CS

CS — Sat, 27 Mar 2010 09:20:13 +0000

Konst, mästerverk eller vad det än må vara kan vara en produkt som vi säljer och köper. Vi kan exempelvis skrivit en bok just för levebrödets skull men även, eller för att vi är en konstnärssjäl som lever för att skapa. På ett eller annat sätt återspeglar det vi skapar oss själva vilket gör konsten personlig. När det gäller upphovsrätten borde man fokusera på det faktiska innehållet för att kunna tydliggöra vart gränserna går. Men vad är då ett faktiskt innehåll i ex, en bok? Det måste ändå vara det som gör just denna bok unik vilket är handling, huvudpersoner, mönster så som den röda tråden, allt tillsammans. Visst inspireras vi av vår omgivning och andra verk när vi skapar något eget. Alla tolkar eller ser saker ur olika perspektiv vilket gör att ett och samma konstverk kan uppfattas på flera olika sätt. Det är vidare individuellt vart man sätter gränserna för vad man anser vara plagiat eller inte. Men någonstans måste det ändå finnas tydliga ramar för varje kategori av produkt. I vart fall när det kommer till produkter som hamnar i offentligheten och på marknaden. Detta för att i alla fall underlätta rent ekonomiskt i frågor om vem som har rätt till vinst av en viss produkt osv. Vad gäller konst rent allmänt men som inte är offentlig bör den vara fri då det är ett sätt att uttrycka känslor och åsikter m.m. som vi alla har rätt till. I skapandets stund kan ingen egentligen styras i den ena eller andra riktningen, för många kommer skapandet från hjärtat men slutprodukten å andra sidan och syftet med konsten, om den blir offentlig, tillåter man även produkten att bli granskad. Inte bara av människors åsikter utan även av rättssystemet när det kommer till bland annat upphovsrätt för att säkerställa att ingen blir trampad på tårna. Därför anser jag att J.Suazo´s slutkläm om att “Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen, den fria konsten tillhör alla” är så som det bör vara med tanke på hur samhället faktiskt fungerar.