22 kommentarer to “Orädd, i upphovsrättsnöden”

1. Cybernormer den 29 January, 2010 kl. 14:41

   Det där fallet om "räddaren i nöden"-uppföljaren som inte fick ges ut är fanimej intressant.
   http://bit.ly/aMse8y

2. Marcin de Kaminski den 1 February, 2010 kl. 11:34

   Var börjar och slutar upphovsrätten _egentligen_? RT: @cybernormer http://cybernormer.se/2010/01/29/oradd-i-upphovsrattsnoden/

3. Niclas Siljedahl den 2 February, 2010 kl. 13:43

   Cybernormer: "Orädd, i upphovsrättsnöden" http://bit.ly/beqXxr

4. EH den 18 March, 2010 kl. 10:56

   Jag tycker att det är självklart att man, oavsett vad man skapat, ska få bestämma över sitt verk. Andra ska inte kunna plagiera, låna eller göra om det utan att man tycker att det är okej. Men om alla författare skulle skydda sina arbeten lika intensivt som Salinger så skulle det ju bli ännu svårare än vad det redan är för nya författare att bli publicerade. Tänk dig själv hur det skulle vara att försöka knåpa ihop en bra historia som inte på något sätt liknar något som redan är utgivet. Ju mer man flyttar den här gränsen gällande hur mycket det är okej att ”låna” från tidigare verk desto svårare kommer det ju att bli för nya historier att berättas eftersom, oavsett hur nytt något är, så liknar det ju oftast någonting annat. Det verkar ju som om Salinger är lite extrem men då undrar jag istället hur mycket en person som han ska få påverka rätten? Risken är ju att Salinger sätter normen och att fler kommer att vilja skydda sina arbeten i samma utsträckning som han. Om man utgår från detta så tycker i alla fall jag att det känns som om vi kommer att få en ganska trist litterär framtid.

5. Beatrice C den 20 March, 2010 kl. 19:31

   Tyvärr är det så att världen idag ser väldigt annorlunda ut i jämförelse med förr. Människor kopierar mer och mer av varandra och varandra. Varför kan man fråga sig? Svaret kan vara att det nu som aldrig förr går att hitta det mesta via exempelvis internet. Jag antar att det underlättar för många att ha något att titta på och sedan bygga vidare på det. Till detta hör sedan frågan om hur upphovsrätten ställer sig? Hur hänger lagen ihop med normerna i dagens samhälle? Enligt lag gäller att författarna har en viss rätt, innebärande att andra personer ej ska kunna plagiera verket. Detta torde låta logiskt i allas öron. Men hur är verkligheten? Applicerat på Salingers verk, har författaren en rätt enligt lag. Men samtidigt är det svårt att skriva helt annorlunda mot det som redan finns och är skyddat. Inte bara för att människors fantasi är någorlunda lika utan för att dagens norm, innebär att det är okej att låna ord, historier, kopiera, göra om till sitt osv. Det är omöjligt att helt skydda ett verk, eftersom vi alla är människor som skriver. Vi har känslor och erfarenheter som inte alltid är olik andra människors. Men jag hoppas att de flesta människor ändå respekterar lagen och inte minst det aktuella verket som de har framför sig.

6. JohannaK den 21 March, 2010 kl. 20:06

   Mina tankar stämmer i mycket med EH:s kommentar ovan. Naturligtvis känner jag att man bör få skydda sitt verk och att det bör finnas gränser för hur likt ett verk får vara ett annat. Har man kämpat med ett verk vill man troligen inte att andra ska kunna ta efter i mångt och mycket och tjäna på andras hårda jobb och bara kunna följa med på framgångsvågen, eller om det vill sig, ta över framgången från ursprungsförfattaren. Men var går egentligen gränsen för hur likt ett verk är ett annat? Alla männskor upplever säkert denna gräns olika. Vissa vill kanske skydda verket till viss del, själva grunden i berättelsen eller den röda tråden medan andra inte tillåter att något att verket tas efter. Som gick att läsa finns det stöd i lagar i vilken mån man får ta efter andra verk, en gräns som någon eller några diskuterat fram. Är den gränsen rättvis? Stämmer den med de värderingar som finns hos olika individer? Några finner det kanske acceptabelt medan andra har svårare för det och vill skydda sitt verk ytterligare. Troligen kommer meningsskiljaktigheter alltid finnas. Var och en får känna för sitt verk bara det finns en viss realistisk tanke med om hur pass unikt ett verk kan bli, då det, som tidigare nämnt, alltid kan finnas någon som har liknande ideer och tankar till olika verk.

7. JL den 21 March, 2010 kl. 22:59

   Såsom framgår av tidigare kommentarer är detta en fråga som inte har något givet svar. Upphovsrätten har, som författaren av inlägget korrekt anger, haft som syfte att stimulera upphovsmän genom att via lagstiftning tillerkänna dem en såväl ekonomisk som ideell rätt att använda och bestämma över sina verk. Problemet är att lagen i praktiken har fått en, till viss del, begränsande effekt avseende tillkomsten av nya verk. Nya upphovsmän som influeras av tidigare verk blir med jämna mellanrum anklagade för plagiering. Med tanke på alla de böcker, filmer, tavlor m.m. som producerats under åren är det orimligt för nya upphovsmän att inte använda sig av tankar, idéer eller influenser som redan framförts eller använts i tidigare verk. Detta är ju ett naturligt inslag i den värld vi lever i. Vi påverkas alla av vad vi ser, hör och läser. Självfallet skall det finnas en lagstiftning som garanterar ett visst upphovsrättsligt skydd. Däremot kan tiden vara mogen för att anpassa detta skydd till den verklighet som vi lever och verkar i. Med nya medier som Youtube och MySpace har vi dessutom tagit ytterligare ett steg mot ett försvagat upphovsrättsligt skydd. Normerna i samhället förändras och det skall bli intressant att se hur detta påverkar de rättsliga normerna.

8. LFP den 22 March, 2010 kl. 09:15

   Till viss del kan jag tycka att författaren självklart ska få bestämma själv över det verk den skapat men samtidigt lever vi i ett samhälle som präglas av regler/normer. Det är samhället som bestämmer hur lagarna ska utformas i form av att vi väljer vilka som ska representera oss och då måste man sedan till stor del rätta sig efter det som har beslutats. Dock behöver man inte ha ett totalt rättsdogmatiskt tänkande där man inte får kritisera något som står i skriven text. Sedan anser jag att det är stor skillnad på att hitta inspiration i någon annans verk eller att plagiera/ta stora delar från någon annans verk och använda det i sitt eget men det är något som borde regleras i lag så författarna har klara riktlinjer för hur de ska bete sig.

9. AM den 22 March, 2010 kl. 09:28

   Instämmer i mycket med tidigare inlägg men landar i tanken, finns det då något som går att skriva som inte har influenser av tidigare författares verk, tankar eller ideér?
   Som det tidigare påpekats så lever vi idag i en värld där det mesta är tillgängligt både i tid och rum. Vem ska besitta rätten att som överdomare döma ut eller godkänna? Lagen gör ju detta idag, men som alltid så är den ju tolkningsbar. Kunskapen om att rätten inte kan ses som en isolerad företeelse som jag
   fått lära mig utan måste sättas in i ett samhälleligt sammanhang får ju här en betydelse.
   Upphovslagens ursprungliga syfte är ju inte förändrat men blir idag väldigt svårt att efterleva. Vad sker med lagen över tid kopplat till att den ju inte kan ses som en isolerad företeelse? Samhället förändras i en rasande fart medan lagen tycks ha problem att följa med i utvecklingen.
   Detta gäller ju inte enbart skrivna texter. Samma fenomen har vi i musiken där du endast får använda dig av ett visst antal på varandra följande toner och slingor om du inte vill bli beskylld för plagiat. Här är det inte helt enkelt heller, hur mycket musik är inte nertecknad och hur mycket mer kombinationer finns egentligen? Här styr ju vad som för tillfället är modernt och som flera musiker vill förknippas med, men det gör det inte mindre brottsligt att plagiera.
   Jag tycker att framtiden är intressant ur mer än en synvinkel men bl.a vad som ska hända på just upphovsrättsområdet och dess lagstiftning/bestraffning. Kommer det att gå snabbt vid en ev ändring av regelverket, vad kommer att bli den slutliga händelsen som gör att man ger upp och släpper allt fritt? Kommer det någonsin att ske? Kommer det att gälla tidigare verk eller verk fr.o.m ett visst datum? Vad blir konsekvenserna om lagen släpps?
   Sist men inte minst, vad blir konsekvenserna om inget görs?

10. J. Suazo den 24 March, 2010 kl. 11:26

    Att skapa ett verk kräver inspirationskällor och utgångspunkter vilka hämtas antingen från andra verk eller från ens egen livserfarenhet och genom att betrakta samhällets olika miljöer och individer.
    Att skapa ett verk har sina fördelar och nackdelar: fördelar med skapande är “om man har tur” berömmelse, bekräftelse med mera, nackdelar kan vara exempelvis kompromissen att dela sitt verk genom att låta andra inspireras av sitt skapande, av egen erfarenhet det sist nämnda leder till utveckling av ens eget skapande.
    Var och en har sitt eget sätt och åsikt om hur man kan agera och bestämma över sitt skapande, det som avgör det kan bero på olika faktorer exempelvis: ekonomiska, PR tryck för att nå ett bredare antal läsare eller rent egocentricitet med mera.
    När man skapar finns inga teorier eller regler/sociala normer, för att kunna skapa krävs en frigörelse från det som vi kallar ” Det normala”, problemet uppstår när verket är färdigt och vi kommer tillbaka till det normativa systemet.
    Kan upphovsrätten påverka rättsliga och sociala normer?
    Varje verk är unikt eftersom det är präglat av den som skapade det. Det är inget tvekan om JD Salinger glömde den här principen att agera som han gjorde var lite för extrem.
    Enligt min åsikt som konstnär att låta andra inspireras av mitt skapande leder till att andra ser mitt skapande från en annan vinkel detta kan ge ett annat perspektiv och öppna dörrarna för att utveckla och aktualisera det ursprungliga budskapet, det vill säga mitt budskap och det som är viktigt som konstnär är att mitt budskap lever och utvecklas vidare. När det händer då har man lyckats eftersom man har bidragit mänskligheten med sitt verk.
    Alla har rätt att försörja sig med sitt skapande eller jobb, det finns sociala normer och rättsliga instanser som bestämmer det men det som bestämmer hur man går till väga med sitt skapande är konstnärens egna värderingar.
    Kan upphovsrätten påverka konstnärens värderingar?
    “Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen den fria konsten tillhör alla”.

11. Stefan Larsson den 24 March, 2010 kl. 15:20

    Många intressanta funderingar kring nya verks beroende av en kontext / gamla verk. Salingerfallet rör ju textbaserat skapande, men jag tänkte nämna Lawrence Lessigs bok från 2008: REMIX – Making Art and Commerce Thrive in the Hybrid Economy, som tar frågan upp ytterligare en nivå när det gäller digitaliseringens möjligheter till skapande – och omskapande – reproducerande och distribuerande. Dom skriver om boken:

    “For more than a decade, we’ve been waging a war on our kids in the name of the 20th Century’s model of “copyright law.” In this, the last of his books about copyright, Lawrence Lessig maps both a way back to the 19th century, and to the promise of the 21st. Our past teaches us about the value in “remix.” We need to relearn the lesson. The present teaches us about the potential in a new “hybrid economy” — one where commercial entities leverage value from sharing economies. That future will benefit both commerce and community. If the lawyers could get out of the way, it could be a future we could celebrate.”

    Boken hittas i sin helhet här.

12. K.Johansson den 27 March, 2010 kl. 09:15

    När det gäller en författares rätt till sitt eget arbete ser jag det som en självklarhet att inte någon annan ska kunna plagiera för att på så sätt tjäna pengar på någon annans arbete, men jag tycker inte heller att en författare har rätt till mer än just sitt eget arbete. Vad jag menar är att andra ska kunna ta del av och inspireras, vidareutveckla och skriva på sitt eget sätt om samma sak om de så önskar. Är det viktigare att skydda upphovsrätten till något än att uppmuntra nytt skapande? Det handlar ju inte om samma bok eller text som innan och den skulle publiceras under ett annat namn. Allt vi gör har mer eller mindre gjorts förut på något sätt någonstans och att begränsa nytt skapande på grund av det material som har inspirerat författaren leder ingenstans. Upphovsrätten till det första verket kommer alltid att finnas kvar hos författaren, men jag tycker inte att det ger författaren rätt att kontrollera någon annans verk. Publicerar man en bok antar jag att man vill att andra ska ta del av den och om någon då bli så inspirerad av ens arbete att de själva vill ta upp samma tankegångar för vidare diskussion så har ju den första författaren lyckats och som jag tidigare nämnde så finns det ju redan starka rättsregler till skydd för ursprungsverket som inte någon annan kan ta ifrån författaren.

13. CS den 27 March, 2010 kl. 10:20

    Konst, mästerverk eller vad det än må vara kan vara en produkt som vi säljer och köper. Vi kan exempelvis skrivit en bok just för levebrödets skull men även, eller för att vi är en konstnärssjäl som lever för att skapa. På ett eller annat sätt återspeglar det vi skapar oss själva vilket gör konsten personlig. När det gäller upphovsrätten borde man fokusera på det faktiska innehållet för att kunna tydliggöra vart gränserna går. Men vad är då ett faktiskt innehåll i ex, en bok? Det måste ändå vara det som gör just denna bok unik vilket är handling, huvudpersoner, mönster så som den röda tråden, allt tillsammans. Visst inspireras vi av vår omgivning och andra verk när vi skapar något eget. Alla tolkar eller ser saker ur olika perspektiv vilket gör att ett och samma konstverk kan uppfattas på flera olika sätt. Det är vidare individuellt vart man sätter gränserna för vad man anser vara plagiat eller inte. Men någonstans måste det ändå finnas tydliga ramar för varje kategori av produkt. I vart fall när det kommer till produkter som hamnar i offentligheten och på marknaden. Detta för att i alla fall underlätta rent ekonomiskt i frågor om vem som har rätt till vinst av en viss produkt osv. Vad gäller konst rent allmänt men som inte är offentlig bör den vara fri då det är ett sätt att uttrycka känslor och åsikter m.m. som vi alla har rätt till. I skapandets stund kan ingen egentligen styras i den ena eller andra riktningen, för många kommer skapandet från hjärtat men slutprodukten å andra sidan och syftet med konsten, om den blir offentlig, tillåter man även produkten att bli granskad. Inte bara av människors åsikter utan även av rättssystemet när det kommer till bland annat upphovsrätt för att säkerställa att ingen blir trampad på tårna. Därför anser jag att J.Suazo´s slutkläm om att “Konsten som är reglerad tillhör kapitalismen, den fria konsten tillhör alla” är så som det bör vara med tanke på hur samhället faktiskt fungerar.

14. Jeanette Vidh den 27 March, 2010 kl. 11:44

    Man blir lite kluven för att det går att se från olika håll.
    Samtidigt som jag tycker att man har rätt till det man skapar, det må vara litteratur, konst, musik eller ett fotografi eller annat. Ingen ska tjäna pengar på det någon annan gjort, det känns ju som en riktig uppfattning och inte så svårt att rättsligt reda ut heller om det är lätt att klarlägga vem som skapat vad. Då ligger fortfarande upphovsrätten hos den som skapat något och det borde inte vara ett så stort problem.
    Men någon annan författare, eller upphovsman till något annat känner kanske stolthet istället för ilska att någon vill använda bitar av något de skapat, väljer att göra sin version av något de tyckte var fantastiskt och då tar det som en komplimang. Hur sätter man gränsen för något så personligt? Om man vänder på det, är det då rätt av andra som skapar att inte misstycka när andra lånar från deras verk, borde det då finnas någon tydlig gräns för x antal ord, x antal lika vinklar, x antal samma färger, som det gör i musiken, men hur skulle det se ut då med det fria skapandet. Och skulle det i så fall gå att mäta vid en eventuell rättslig prövning.
    Alla inspireras vi av någon eller något i vad vi än tar oss för, musiker exempelvis talar gärna om sina influenser och plocka, med i de flesta fall tillåtelse, hela bitar ut andras låtar eller för den delen gör en hel cover. Här handlar det om någons idé om hur något de gillade kunde ha vara fortsättningen på den historia de själva läst och tyckt om.
    Jag tror att även om vi influeras, plockar bitar och idéer från andra så kommer det fortfarande finnas en sådan personlig prägel på varje arbete så att det blir en ny historia, en ny idé i alla fall i de flesta fall. På något sätt så återskapar vi historier, mode, musik och annan kultur hela tiden, allt återkommer om än i omarbetad form. Så jag funderar på hur länge äger man sin idé. Vart går gränsen, skulle det istället ha handlat om en helt annan figur, eller hade influenserna lyst igenom i alla fall?
    Jag tänkte att kanske det iså fall aldrig borde ha kommit några fler detektiv berättelser i litteraturen, filmen eller konsten efter Sherlockholmes, där det är en detektiv med tillhörande kompanjon i historien.

15. MB den 28 March, 2010 kl. 19:32

    Att ge ett enkelt svar om vad som är rätt och fel i den här frågan är väldigt svårt, kanske till och med omöjligt. Salinger känner sig kränkt över att, som han upplever det, någon gjort intrång på hans verk, medan California menar att han har rätt att tolka Salingers romanfigur och publicera denna tolkning. Rätten påvisar att Salinger har rätt till att stoppa utgivningen till Californias uppföljare. Men har California gjort något fel?
    Jag måste svara ja och nej på den frågan. Han har uppenbarligen gjort något orätt mot Salinger, som gjort mycket klart upprepade gånger, att han anser att karaktären Holden endast är en karaktär i boken och endast där. Att då gå mot en levande författares vilja och och publicera en uppföljare må kanske inte i mina ögon vara olagligt, men rätt är det inte. Jag skulle beskriva det som respektlöst och en smula osmakligt. Jag reagerar även mot att California använt sig av en psuedonym som är så pass likt Salingers (även om efternamnen skiljer sig åt upplever jag att J D är så pass förknippat med Salinger att det kan vara förledande).
    Men i frågan om en författare kan äga hur andra människor påverkas, tolkar och använder sig av verket blir mitt svar nej. Stefan Larsson påpekar att rätten riskerar att bli en konservator för gamla verk, istället för en stimuli för nya verk.

16. KA den 28 March, 2010 kl. 20:21

    Som flera andra känner jag mig lite kluven i frågan. En första tanke var; ”ok, det är USA…jag är inte förvånad. Där tar de alla tillfällen i akt att stämma varandra” (Nejdå, jag har inga fördomar
    Kan man verkligen ha upphovsrätten till en fiktiv person och handling? Tydligen i USA eftersom boken förbjöds och befintliga ex där ska förstöras. (Vilket i sig ger en märklig känsla)

    Å andra sidan kan jag heller inte riktigt förstå varför Colting lånade karaktären. Ursprungsromanen var ju tydligen ingen favorit (Boråstidningen). Det känns som lite brist på fantasi, ett sätt att ”få fribiljett” och sälja på en annans idé. En annan tanke som slår mig är bristen på kommunikation. Jag är kanske lite gammaldags, men varför var Colting helt enkelt inte artig och frågade Salinger om lov? (Något som för mig skulle kännas helt naturligt. ) Kanske förutspådde han ett nekande svar, men han kunde i alla fall fått igång en dialog, vilket jag inbillar mig skulle känts bättre för..Salinger Som det blev nu kände han sig säkert blåst och kränkt annars hade han väl inte vänt sig till domstol (?) Och hade svaret, trots dialog, blivit ”nej”, ja då hade kanske även…Colting fått en annan syn på saken och hans bok ett annat innehåll (?)
    Synd när vi undviker mellanmänskliga direktkontaker, chansar(?) och låter rättsväsendet sköta ”kommunikation” och sätta måttstocken för hur långt respekten för en annan människas verk ska gå.

17. JW den 28 March, 2010 kl. 21:35

    Jag håller många av de kommentarer som är skrivna men det som slår mig är att vi som sitter dagligen med andras författade verk inom skolan och skriver,hur skulle det gå för oss om upphovsrätten blev hårdare? Samtidigt är det självklart viktigt att de som är författare har ett visst skydd. Likadant som med IPRED lagen så är det viktigt att upphovsmannen till viss del är skyddad mot intrång men det måste finnas någon gräns och vart man skall dra den är en svår fråga. Vi måste kunna få låna och använda oss av redan tidigare skrivna verk. Hur skulle som sagt forskningen se ut annars? Nu har vi inte rätt att plagiera rent av men i en inlämningsuppgift där vi skall använda oss av någon annans kunskap så är det viktigt att vi kan göra det. Men även inom den skönlitterära världen är det oundvikligt så att författare lånar och får inspiration ifrån andra. Ta den uppsjö av deckare som har kommit ut under de senaste åren. Visst har många av dom liknelser därför att det är helt enkelt oundvikligt. En deckare måste ha vissa speciella särdrag för att vara en deckare och då blir det inte alls konstigt att de har liknande drag. Men att kopiera alldeles för mycket det tycker jag är fel och det måste finnas en bra balansgång när det gäller detta.

18. MM den 29 March, 2010 kl. 08:14

    Jag delar ovanstående kommentatorers och textförfattarens åsikt om att upphovsrättens syfte från första början var att stimulera konstnärligt skapande inte förhindra det. Har detta syfte förändrats då vi klivit in i ett postmodernt informationssamhälle där skapandets kraft och hastighet är större än någonsin tidigare? Min uppfattning är att detta syfte fortfarande finns kvar. Flera av ovanstående kommentarer verkar mena att den amerikanska domstolens dom och debatten kring Fredrik Coltings bok de facto förhindrar nyskapande. För min del tycker jag att domen, tvärtom, upprätthåller upphovsrättens syfte. Att faktiskt använda en erkänd romanfigurs karaktär i en ”nyskapad” berättelse intränger på Salingers ensamrätt till sitt litterära verk. Det många verkar glömma bort är att för att denna ensamrätt skall kunna uppstå så krävs det att subjektet uppnår en särskild ”verkshöjd”. Ju mer som skapas, desto svårare blir det att uppnå denna höjd. Jag har tyvärr inte själv läst JD Salingers Räddaren i nöden, men av den uppmärksamhet följt Coltings utgivande och den amerikanska domstolens dom så verkar det otvivelaktigt som att boken har en så pass hög verkshöjd att Salinger innehar en sådan ensamrätt, inte bara på själva boken, utan även på romanpersonen i sig. Denna ensamrätt innehåller både ett ekonomiskt och ett personligt skyddssyfte. Ensamrätten skyddar upphovsmannens (i detta fall Salingers) konstnärliga skapande och bidrar till att denne kan leva på sitt skapande. Det är således inte all musik, litteratur, konst etc som tidigare skapats som erhåller detta rättsskydd. Det är alltid möjligt att bygga, som textförfattaren uttrycker sig: ”… vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…” Inspiration är en mycket viktig del i allt skapande, detta bör aldrig förhindras. Men att utnyttja någon annans karakteristiska kreativitet, blir de facto ett brott mot upphovsrätten.

    Om det är så att verkshöjdskravet, som det uttrycks i lagen och tolkas av domstolarna, inte överensstämmer med normerna i samhället, skapas självklart problem som måste ses över. Att däremot mena att upphovsrätten i sig försvårar skapandet är att ta diskussionen alltför långt!

19. AN den 29 March, 2010 kl. 11:31

    Enligt min mening är det helt otänkbart att all ny konst och litteratur är helt frikopplad från vad som har gjorts tidigare. Det beror inte enbart på att det är helt omöjligt att skapa något som inte har några som helst kopplingar till något som skapats tidigare utan också på att den som skapar vill nå ut till andra människor, andra ska på olika sätt kunna relatera till verket. Det krävs en gemensam erfarenhet och bakgrund för att konstverk skall bli begripliga och intressanta för andra människor. Det är alltså självklart att vi bygger vidare på sådant som redan har skapats.

    Några av kommentarerna ovan är skrivna utifrån övertygelsen om att de upphovsrättsliga reglerna och de normer dessa regler ger uttryck för i princip är rimliga, naturliga och att den nuvarande nivån för de regleringar som skyddar upphovsätten är önskvärda. Grundtanken är att den som skapat ett verk också ska skörda de ekonomiska frukterna. Och även andra frukter såsom ära, inflytande mm. Flera ser dock de problem som uppstår när en lagstiftning som har rötter i upplysning och industrialism möter teknik, strukturer och normer som hör samman med helt andra förutsättningar och beteenden. Det blir en rejäl kultur- och normkollision. Reglernas efterlevnad kunde upprätthållas så länge det gick att begränsa och kontrollera ett verks tillgänglighet på marknaden. För att uppnå detta idag krävs antingen att tekniken hålls på en nivå som vi sedan länge lämnat långt bakom oss eller att reglerna utökas och blir mycket mer specifika för att i varje situation och i förhållande till all tillgänglig teknik beskriva vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. De nuvarande reglerna är svåra att förena med yttringarna för det ”moderna” cyberlivet och rättsnormerna verkar ha allt för få anhängare för att tjäna som rättesnöre, att hålla tillbaks teknik är självklart otänkbart och detaljerade regler oönskat och problematiskt på många sätt. Hur ska upphovsrätten och dess normer stå sig i längden under trycket från den nya tekniken och nya normer som formas långt från riksdag och domstolar?

20. RS den 8 March, 2011 kl. 15:14

    Balansgången är mycket svårt. Självklart ska jag få skriva vad jag vill, fritt skapande. Fast är det någon annan som skrivit något som är mycket likt bör jag givetvis ha respekt för den andres verk och kanske redigera mitt arbete. För inte skulle boken ”Sagan om ringen” vara min skapelse bara för att jag byter titel på boken och att karaktärerna och platserna fått nya namn. Då har jag ju stulit någon annans verk och försökt göra pengar på det, vilket i min värld inte är ok. Skulle jag däremot skriva en egen bok om trollgubbar och gummor skulle ju detta vara min bok, även fast det finns andra trollgubbe böcker, så länge historien är min. I just det här fallet så verkar Salinger vara ett riktigt surkart, så varför måste jag göra en bok som liknar just hans? Kunde jag inte valt en mer välvillig författares verk som inspirationskälla? Jag tror att i det stora hela handlar det om att man måste ha en ömsesidig respekt för varandra som författare. Jag har gjort ett verk som du använder som inspirationskälla vilket för mig är ok, så länge det inte blir allt för likt. Vilket då den andre författaren får respektera.

21. Sophie Seton den 12 March, 2011 kl. 01:04

    Jag tycker absolut att man ska få skriva det man känner för men när det handlar om publicerad litteratur så är det en hårfin gräns. Man måste vara oerhört försiktig med att inte ”kopiera” någon annans verk. Självklar är det okey att hämta inspiration från publicerade verk, men som sagt var försiktig. Som författare skulle jag inte tycka att det kändes ”på riktigt” om jag kopierat någon annans verk, då är det ju inte jag som har gjort arbetet. Intressant diskussion, samma linje som alltid tycker upp när det är melodifestivalen i Sverige. Det är ofta någon/några som anklagas för att ha stulit någon annans melodi eller text.
    Upphovsrättslagen (1960:729) (URL) är en omfattande lag men jag skulle våga påstå att många artister och författare väljer att inte kopiera kollegans material på grund av normerna i deras arbetsliv. Bryter du mot normen så skapar du dig ett dåligt rykte och därmed kan det vara svårt att fortsätta i branschen. Upphovsrätten gäller under väldigt lång tid (utgången av sjuttionde året efter det då upphovsmannen avled eller om det finns flera så när den sista upphovsrättsmannen avled) och det kan även vara så att den går i arv.
    Summa summarum så tycker jag att vi ska inspirera varandra till ny litteratur/musik men att vi sen ska sätta vår egen prägel på det hela. Jag skulle aldrig kunna stå och ta emot beröm för något som någon annan egentligen har gjort. För hur skulle vårt samhälle se ut om alla levde efter den principen?

22. Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull : När jag är bara ljud den 8 August, 2011 kl. 23:02

    [...] finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller [...]

Lämna gärna en kommentar!