Så är det nog med största sannorlikhet. Själv har jag väntat på ett avgörande på ePhone målet innan jag tar ställning till om jag ska skaffa VPN eller inte..

Sen blir man ju bara skadeglad av att kunna läsa
http://ledomainedanais.blogspot.com/2009/11/perseus-vs-hadopi.html

Jag tror att många går efter minsta motståndets lag när det gäller den här frågan, man vill inte betala för något som man kan få gratis och tills dess att risken att åka fast inte är större än vad den är idag så orkar man helt enkelt inte försöka gömma sig än. Men om det nu är som Måns säger, att enskilda fildelare fortfarande inte känner någon rädsla för att ”åka fast” på grund av att Ipred inte jagar dessa och därmed inte känner att de måste gömma sig, är det då en jakt på enskilda fildelare som behövs innan de 60 procent som säger att de vill skaffa en anonymiseringstjänst men inte gjort det ännu kommer att göra det? Och hur ska man då kunna stoppa fildelarna om de hela tiden ligger steget före med till exempel en anonymiseringstjänst? Jag tycker att det känns som att lagstiftarna kommer att måsta byta taktik och ligga steget före fildelarna istället för tvärtom för att på något sätt kunna stoppa den olagliga fildelningen. Men samtidigt så förstår jag att det är en svår nöt att knäcka då den grupp som vi talar om faktiskt är ”datanördarna”…

Jag tror att det största problemet med hela anonymiseringsfrågan är att man fortfarande diskuterar utifrån gamla normer. Det är enligt min mening stor skillnad mellan olika generationer vad gäller inställningen och användandet av internet. Den generation som är uppväxt med internet är inte alls lika oroade över anonymitet och legalitetsfrågor. För dem är anonymitet på nätet inte viktig eftersom de lever stora delar av sitt sociala liv via nätet. De finns upplagda på Facebook, de twittrar och de laddar ned musik och film som aldrig förr. Denna generation har inget intresse av att vara anonyma och de ser få risker med det de håller på med. Den rådande åsikten bland denna grupp är snarare att det bara är en tidsfråga innan det blir lagligt att ladda ner. Det finns också ett visst mått av revolt i att inte gömma sig i anonymitet. Ipred lagen ses som ett försök att hindra dem från att göra det som de ser som naturligt. Liksom min generation växte upp med att kopiera kasettband och vinylskivor växer denna generation upp med att ladda ned musik från nätet. Det finns ingen egentlig diskussion kring olagligheten i det de gör så varför vara anonym. Enligt min mening kommer jakten på fildelare inte att fortgå så länge till. De nya samhälleliga normerna kommer istället att påverka lagstiftningen i motsatt riktning.

Vem vill betala för något som man kan få gratis?
Jag tycker inte att det är speciellt märkvärdigt eller konstigt att en så stor massa har anslutit sig till gratiskonceptet.
Har nedladdningen minskat i den omfattning som förespråkarna om förbud har haft? Någon här som vet? Intressant att göra en analys över tid, inte enbart under en kort period när stormen rasar som mest.
Stämmer lagen med hur vårt samhälle ser ut idag? Kunskapen om att rätten inte kan ses som en isolerad företeelse har jag fått lära mig utan måste sättas in i, ett samhälleligt sammanhang får ju här ett ansikte.
Samtidigt kan jag ju förstå upphovsmannen som förlorar pengar på detta system, men som med allt annat, så ger det konsekvenser, alla kan inte bli vinnare.
Hur tänker man sig att kunna ha fullständig kontroll på fenomenet nedladdning?
Jag tycker att man är ute på tunn is, syftet med att kamma hem massvis med pengar genom att skapa en lag gällande för några få, skapar samtidigt en stor kriminell massa av individer både unga och äldre. Finns det någon som på allvar tror att detta fenomen går att lagstifta bort?
Pengar har makt, i detta fall gäller det båda sidor av myntet: upphovet och nedladdaren, båda landar i val som bygger på ekonomi.

Håkan Hydén har skrivit om att de normer som vinner status som rättsregler är de som är till för att skydda individer, avseende livet och den personliga integriteten. Om man går in på företaget Relakks.com som erbjuder anonym surfing så skriver de om när de är skyldiga att lämna ifrån sig uppgifter. Bland annat att datatrafik lämnas ut om det föreligger misstanke om ett brott med ett straffvärde på minst två års fängelse så.
Om de normer som vinner status är de om skyddar individen avseende livet, kommer dessa företag som erbjuder dessa tjänster hamna i en svår dilemma avseende vem de vill skydda, den som är misstänkt för något eller den som blivit utsatt. Företagen kommer då att ställas inför ekonomiska och moraliska frågor.
Normer som skyddar den personliga integriteten påverkas ju även av hur de som får tillgång till informationen av vad man gör på internet kommer att använda den till. Här kommer nog anonymiseringstjänsterna att öka avseende de uppgifter som riskerar få konsekvenser om andra får tag i det. Oavsett om man gör något olagligt eller inte och i och med medvetenheten om hur mycket av det som görs via internet registreras, kommer individer att vilja anonymisera sig om det skyddar deras personliga integritet.

Jag funderar på om det kan vara så att folk inte använder sig av anonymiseringstjänster på grund av att de inte tar lagen på allvar. Jag håller med om att det förmodligen finns många som avvaktar för att se om Ipredlagen kommer att genomdrivas på ett effektivare sätt och om så sker är beredda att ”gömma” sig. Men som sagt så tror jag att många inte ser det som nödvändigt eller önskvärt på grund av att lagen inte har något stöd bland så många individer i samhället eller som undersökningen har visat att det inte finns sociala normer som säger att det är fel. Om man inte riskerar någon sanktion, varken formella sanktioner eftersom lagen inte genomdrivs eller från sin omgivning som tycker att man gör fel så finns det inte heller någon anledning att vara anonym. I mycket är det nog en ”generationsfråga” där olika grupper har olika normer om vad som är rätt att göra. Flertalet yngre som är väldigt aktiva på Internet ser det som en självklarhet att de kan dela med sig och ta del av allt material som finns utan att behöva betala för det och den lagstiftande makten har en motsatt åsikt. De rättsliga reglerna och de sociala normerna rörande, till exempel, fildelning hamnar då i ”otakt”. Frågan blir då om de nya sociala reglerna kan komma att bli starkare än rättsreglerna och att det helt enkelt blir lagligt eller om det blir så att rättsreglerna kommer att genomdrivas mer effektivt i strid med vad majoriteten av användarna ser som rätt. Även om jag själv tycker att det är fel att ta del av någon annans arbete utan att betala för det så är det viktigt att diskutera just våra normer eftersom en så stor grupp ser det som sin självklara rätt och därför väljer att bryta mot de lagar som finns idag. En lag som ignoreras av så många har ju bevisligen inte stöd bland befolkningen och jag har svårt att se hur en sådan lag ska kunna upprätthållas.

Samtidigt om frågan om att vara anonym på nätet är aktuell så blir det ju mer och mer vanligt att lägga ut hela sitt liv på internet. För visst skulle många vilja ha anonymiserings tjänster om det blev mer uppenbart för den enskilda individen att den övervakades men så länge som individen inte ser något som påverkar dess värld kommer den inte agera. De som fildelar har andra sätt att göra sig osynliga på nätet än att köpa tjänster, de skapar tjänster. Men vad ska rätten säga om att man kan köpa tjänster som hindrar dens insyn. Rätten har som några tidigare kommenterat inte hängt med utvecklingen och är fortfarande byggd kring gamla normer, som det står i inlägget. Den är inte anpassad till den verklighet som många av internetanvändarna lever i idag och då speciellt i den åldersgrupp som tas upp, 15 till 25 år.

Själv tror jag att vårt sätt att använda internet kommer att ändras med kommande generationers inflytande över nätet. Därmed kommer nya normer att tillkomma gamla försvinna. Våra lagar, normer, värderinga ändras ständigt så jag är övertygad att både jakten på fildelning kommer att ta en annan form men även anonymitets och integritetsfrågorna. Som jag ser det så följer inte rätten, normer, lagar med i nätvutvecklingen. Nätet är ett otroligt socilat nätverk, men olika mötesplatser som utvecklas ständigt och som ett naturligt del av dessa möten måste också rätten ha sin givna mötesplats för att utvecklas och förnyas.
Däremot behöver det diskuteras, utredas samt lagstadgas vem som har upphovs eller ägande rätten till de olika inläggen som skrivs i de olika mötesplatserna , bloggarna, facebook, twitter etc som finns på nätet.

Att ökningen av användningen med anonymitetstjänsterna inte var lika explosionsartad bland 15-25 åringar som det förutspåtts är kanske inte särskilt förvåningsvärt. Eftersom att man först opch främt måste vara 18 år fylda enligt svensk lag innan ett avtal får slutas enligt avtalslagen, så mellan 15-18 får individen inte ens inneha en egen internetuppkoppling. För det andra är det vanligt att efter 18 år fylda väljer individer pga arbetslöshet, fortsatt gymnasie eller dylikt att fortsätta bo hemma vilket resulterar i att dessa individer rör sig i med en IP-adress som kan antas tillhöra förälder, äldre syskon eller liknande. många föräldrar tänker heller inte på att det är de som har det yttersta ansvaret över sitt internet när dennes tonåring kommer med förslag som kan “skydda” familjen i nedladdningsfrågorna. Där ser jag även orskan till varför denna åldergrupp inte ökat markant men den totala ökningen ändå nått ungefär samma resultat som mätningarna visade på innan lagen trädde i kraft. Utifrån perspektivet norm, har ungdomar idag en naturlig del i internetanvändadet och nedladdning. Under 1980 talet spelade man in musik på ett kassettband. Att ta del av musik utan att betala har skett över tid på olika sätt utifrån den teknik som är befintlig.

Visst är det en intressant diskussion om ett nutida fenomen. Men har det inte alltid sett ut såhär genom tiderna? När det gäller nya samhällsfenomen som för med sig en hel rad med nya sätt att tänka och agera så tar det ett bra tag innan det hinner bli någon ordning på vad som ska gälla. Samhället förändras och så gör även de normer och regler som styr samhället. Ta t ex röstningsrätt som förändrade vår syn på demokrati. Detta innebar nya normer att följa. När det gäller internet så är det ett relativt nytt sätt att interagera på olika plan. Detta innebär nya normer som styr vårt sätt att agera i just denna värld ute på internet. Det är inte alls konstigt tycker jag att vissa väljer att vara anonyma och vissa inte. Jag tror inte att det bara är en generationsfråga utan det är även ett ställningstagande som vi måste göra. Personligen så är jag själv lite rädd för hur öppen man skall vara över internet. När det gäller IPRED lagen och illegal nedladdning så tror jag att det är ett fenomen som med tiden kommer att ändra sig. Det är ännu i ett tidigt stadium och jag tror att vi kommer att kunna se en förändring även på detta område. Problemet är som alltid att vissa personer väljer att bryta mot lagar och normer medan andra väljer att följa de lagar som finns. Jag vet personer som iom att lagen kom slutade att ladda ner illegalt på en gång så visst finns två olika sidor när det gäller IPRED.

Självklart ska musiker och filmproducenter och alla andra som skapar något och distribuerar över internet ha betalt för sin skapelse. Problemet med rättssamhället är att det fastnat när allt var fysiskt, en film är en stor kassett som man kan hålla i handen. När fildelningen blev olaglig började man att streama filmer istället, eftersom man då aldrig i praktiken har laddat ned något. Rättssamhället och filmskapare och de andra måste anpassa sig till det samhälle vi lever i idag, där filmen och musiken inte längre är något fysiskt man kan greppa. Titta bara på google som är en helt hundraprocentig gratis tjänst, eller varför inte bara titta på facebook. Skaparna till dessa sidor har aldrig tagit en krona betalt utav sina besökare och ändå är dem värderade extremt högt. Dem får betalt på andra sätt, genom exempelvis reklam. Rättssamhället kommer aldrig att kunna hålla samma tempo som utvecklingen. Jag streamar idag filmer fullt lagligt, när det blir olagligt kommer tekniken att utvecklas och jag kommer återigen kunna se mina filmer lagligt. Därför behöver jag inte heller vara anonym.

Eftersom det här är en knivig fråga, som handlar om avvägning mellan upphovsrätten och möjligheterna/friheten på nätet, och jag absolut håller med EH (den 20 mars 2010) om att de som är bäst på data hela tiden ligger steget före, så måste väl en variant vara att motivera människor snarare än straffa. Hur skulle detta gå till? Exempelvis genom att utveckla och förbättra de möjligheter som redan finns idag att till ett rimligt pris köpa just den låten (eller något annat) som man vill ha, och därmed på laglig väg skaffa sig det som man även kan få på olaglig väg. Vi får inte glömma bort att de flesta av oss människor med automatik söker efter sätt att agera lagligt och ha ett rent samvete osv, det är en moralisk grundperspektektiv. Den norske sociologen Gudmund Hernes talar om motivationssystem, exempelvis genom de två principerna egenintresse och konkurrens, som befrämjar ett decentraliserat beslutssystem. Pålagor “uppifrån” utgör sällan motivation, medan egenintresse (t ex moraliska intentioner) kan göra att människor agerar konstruktivt. Kanske kan man bättre använda och ta till vara datanördars kunskaper till att utveckla intervenerande system.

Intressant ämne om anonymisering och rättens legimitet utifrån ett rättssociologiskt perspektiv med många bra och intressanta kommentarer. Det råder helt klart en konflikt genom olika gruppers intressen som ställs mot varandra genom konkurrens och en kamp om vem som ligger steget före i IT lösningar. Idag råder det en dominans hos en stor del av individerna i samhället som förverkligar sina intressen på andras bekostnad (låtskrivare, musikproducenter). Jag tror dels att normen att kopiera och ladda ner gratis film eller musik skapades långt innan internet fanns. Internet har bara underlättat möjligheterna. Det har alltid funnits lag om skyddande av upphovsrätt men möjligheten att kopiera eller ladda ner tror jag är en motreaktion mot de överpriser som tidigare rått för att pengar/vinster ska vara så otroligt stora inom musik- och filmbranschen, som även Tobias S. var inne på. Detta med att människor fortsätter att ladda ner olagligt visar på att samhället ibland är ett instabilt system, konfliktperspektivet, där en stabil ordning försöker återskapas och säkras genom rättsregler, Ipred-lagen, från statens sida. Utifrån konfliktperspektivet inom rättssociologin så hävdas det att det finns en norm från straffrättens sida att skydda de som redan är priviligerade grupper (i detta fall musikskaparna) från de underpriviligerade grupperna (i detta fall köpare/nerladdare av musik eller film). De underpriviligerade grupperna straffas oftast hårdare även i andra områden om det begåtts brott till skillnad mot de som ingår i en priviligerad grupp. Vi är ännu inte lika inför lagen oavsett vad rättsreglerna säger. Jag tror inte som Anna T. i hennes inlägg, att lagen har införts för att finnas “vid behov” utan för att faktiskt skydda de resursstarka och priviligerade (i detta sammanhang musik- och filmbranschen). Jag tror att de som skapar rättsreglerna kommer att bli tvingade att ändra ipred-lagen och istället möta upp fildelningen över internet, då det stora kollektivet i samhället kommer att fortsätta med nerladdningar av musik och film, oavsett om man är uppvuxen med internet eller inte. En ökad anonymisering ser jag därför inte som ett problem!

kommentar petra, jw konfliktperspektiv.
Enligt min mening är det alltför trubbigt att definiera artistpopulationen som en homogen makt/profit hungrig grupp. Att den befintliga skivindustrin varit saktfärdiga med att anamma ny teknik och varit tondöva för prissättnings nivåer, skymmer inte det faktum att de “små” musikproducenterna är de stora förlorare i en värld där dessa tjänster är gratis. När man är etablerad har säljkanaler som konserter och reklam införlivats i verksamheten, vilket skulle möjliggöra att musiken är gratis på nätet på bekostnad av en amatörism för alla som inte tillhör de priviligerade. Vidare har jag svårt att se rekreationskonsumtion som en rättighet. Låt vara att det tidigare var svårt att hitta betalningsalternativ, så är inte längre fallet. Istället kan man konstatera att den fria lunchen är en högst påtaglig motivationsfaktor. Detta är en pedagogisk uppgift som möter stora utmaningar när ett beteende skall stävjas i en svår kontrollerad miljö där frihet är en ledstjärna.

När det gäller Ipredlagen, kan man ställa sig samma fråga som gentemot en stor mängd andra lagar, uppfyller den sina syften? I många fall uppfyller en rad lagar inte sina syften fullt ut. Eller annorlunda uttryckt hamnar lagen sällan i ett ”landskap” som möter den på det sätt som lagstiftaren önskade. Ofta brukar normer i samhället för eller senare uttryckas i någon form av reglering eller lagstiftning. När det gäller Ipredlagen så är inte detta fallet, utan den är mer en skrivbordsprodukt uppifrån för att reglera ett problem som uppstått med de möjligheter Internet gett för att kringgå upphovsrätten för olika alster och de ekonomiska intressen som finns runt detta.
Frågan är hurvida lagen följs i någon större omfattning och om detta ger upphov till en ökad anonymisering på nätet? Om det är som Bo Carlsson antyder, att gemene mans syn på rätt, rättvisa och juridik färgas av den bild populärkulturen serverar så kommer aldrig Ipredlagen att få den betydelse eller funktion som lagstiftarna räknade med. Enligt den ”common law”-traditionen som framförs i populärkulturen med ett amerikaniserat stuk, ligger denna väldigt långt från den svenska rättstraditionen. Den juridiska ledstjärnan är känsla och moral i motsats det som i Norden och Sverige bygger på lagar och en form av rationalitet.
När fildelaren utför en olaglig handling tror jag inte att denne ser handling problematisk ur den aspekten att det begås ett lagbrott, utan istället att det är lagens utformning som är det egentliga problemet. Dessutom späds detta på, genom den populärkultur som förmedlar en bild av hur juridiken är utformad och fungerar som ligger väldigt långt ifrån den rättstradition som vi lever i. Hos fildelaren tror jag bilden av vad juridik är, mer handlar om att denna skall spegla den egna moralen och att detta då mer handlar frågor som avspeglas i ex. brottmål dvs. när det gäller brott mot företrädesvis personer. Om de flesta som fildelar har denna bild av juridiken, så måste lagstiftningen runt fildelning och att detta blivit kriminaliserat, upplevas som orimligt. I vårt samhälle måste tanken på att det skulle finnas en allmängiltig moral som delas av alla individer och följs som ett rättesnöre, ses som befängt. Istället sätts rättssäkerhet och förutsebarhet i vårt samhälle i främsta rummet dvs. att medborgaren skall själv kunna räkna ut vad den rättsliga reaktionen blir på ett visst handlande och att detta inte skall vara beroende av vilken enskild person som gör den rättsliga bedömningen. När däremot en fildelare bedömer den rättsliga lagstiftningen runt denna fråga, med glasögon färgade av populärkulturen blir bedömningen som att bedöma egenskaperna hos en cykel med kriterier för en bil. Vilket gör att slutsatsen blir att populärkulturen får en mycket stor betydelse för hur man ser på den rättsliga regleringen av fildelning och hurvida man är beredd att följa lagen eller ej.

Frågan som ställs i inlägget är hurvida Ipred lagen kommer att öka anonymiseringen på nätet och vilka följder detta kommer att få. Den åldersgrupp som kanske mest använder nätet för att fildela 15-25åringarna, har man inte fått en fullständig bild av hur Ipredlagen påverkat dessa och i vilken omfattning dessa använder sig av någon form av anonymiseringstjänst.
Frågan är i vilken omfattning dessa efterlever lagen eller om det är andra normer dessa formas och påverkas av? Den manifesta funktionen med lagen är att motverka fildelningen, medan den latenta mer hör samman med påverkan av fildelarens agerande dvs. avskräcka från att stjäla upphovsskyddat material och sprida detta, genom att öka risken för att bli upptäckt. Ett motmedel skulle då vara någon form av anonymiseringstjänst. Eftersom lagen knappast stoppat fildelningen, att graden av påverkan inte är klarlagd och att risken för upptäckt är relativt låg så är frågan om detta ens påverkat de normer som styr fildelare, då dessa normer knappast påverkas av om det är lagligt eller ej. Det ”landskap” lagen hamnar i är uppenbarligen inte särskilt mottagligt. Det brukar fungera så att de rättsliga normerna i sitt ursprung varit sociala normer som upphöjts till rättslig nivå. I detta fall har den rättsliga normen ingen motsvarighet i en social norm bland fildelarna. Risken för anonymisering bygger istället på hurvida man upplever en påtaglig risk för en rättslig sanktion eller ej. Jag tror istället att man påverkas mer av den sociala sanktion det innebär att gentemot andra fildelare visa sig vara feg och förändra sitt användande av Internet pga. av lagstiftningen. Piratpartiet visar åtminstone på en motsats till detta och att den sociala sanktionen kan vara nog så viktig. Konsekvensen blir att lagstiftarna misslyckats att ge de rättsliga normerna den inverkan man velat, då den hamnat i ett ”landskap” där mottagligheten är ringa eller obefintlig hos dem man velat påverka beteendet hos. Man har också misslyckats i kommunikationen till mottagarna, vilket gör att lagen inte hellre uppfattas som en integrerad del av samhället, för dessa personer.
Fildelarna resonerar på lite olika sätt vad gäller lagstiftningen. Hos vissa finns en attityd att man fortsätter att fildela då alla andra gör det. Med en lättillgänglig teknik och att många fildelar, så upplever man en allmän tolerans gentemot detta i samhället och inte minst bland kompisarna. Dessas normer har skapats, då man ser fildelning som en del av dagens samhälle. Om man utgår från kategorin som anslöt sig till Piratpartiet, så betraktar man lagen som ett allvarligt ingrepp att fritt använda Internet. Man betraktar fildelningen som något som är rätt och riktigt, där man utmålar motståndaren ex. filmindustrin som en ond aktör, vilket implicit legitimerar det egna beteendet. Med politiseringen av frågan har den förskjutits till en form av ideologisering dvs. man tycker att det är rätt. Via den fildelning som man utfört under längre eller kortare tid har man utvecklat en typ av handlingsnorm, där man först senare via lagstift- ningen har börjat argumentera varför beteendet är rätt och riktigt. Ytterligare en kategori fildelare ser det som man blivit överkörda av beslutsfattarna. Det har blivit en form av vi-och-dom-känsla. Maktlösheten som präglar denna kategori består i att man tappat tron på den politiska beslutsprocessen och möjligheterna att påverka denna. Synen på lagen blir att man inte behöver följa denna, så länge ingen inte någon annan direkt tar skada. Då lagen också anses ha låg legitimitet, så är det inte hellre något fel att bryta mot den. Kanske också politikerna borde börja fundera över de beslut man tagit och hurvida man har en relevant bild av hur utvecklingen i samhället ser ut.
Sammanfattningsvis så finns det inget större incitament till en ökad anonymisering pga.lagen, då den rättsliga sanktionen inte framstå som tillräckligt hotfull. Dessutom framstår den som drabbas av lagbrottet inte hellre som speciellt skyddsvärd. Då beteendet dessutom är utbrett, så framstår det inte som något rationellt beslut hos fildelare att förändra sitt beteende. Om man vill förändra normerna och handlandet hos fildelarna så måste man hitta andra sätt än att förändra lagarna eller tro att man kan förändra beteendet via en lag.