Hela nöjesindustrin är problematisk ur ett perspektiv som utgår från opartiskhet och oberoende. Under decennier har det odlats en kultur där nöjesindustrin kommer undan med maktpolitiska insatser som är helt otänkbara i andra industrier. Betrakta gärna hur det ses som helt naturligt att ministrar och riksdagsmän förekommer på filmpremiärer och kändisfester med bjudsprit. Jag vet inte exakt hur mötena i upphovsrättsföreningarna går till, men en gissning (obs! gissning) är att det bekostas en del förtäring och lokalkostnader av de företag som stödjer föreningarna. Enligt både svensk och europeisk lagstiftning är detta väldigt tveksamt, om inte direkt olagligt, men om man också snärjt in hela juristkåren i beteendet, så är ju sannolikheten att tolkningen just för denna typ av verksamhet skulle bli lovligt sagt förlåtande. Jämför med hur det skulle uppfattas om Königsegg började låna ut bilar till näringsdepartementet, eller Capio erbjöd gratis sjukvård för riksdagsmän.

När Lessig utbrister i ett “We should always be thinking about how to moderate regulation in light of the likelihood that the target of regulation will comply” så har han ju en väldigt rättssociologiskt poäng som jag även berör i inlägget i att rätten och de sociala normerna kan inte segla ifrån varandra för långt. Och gör de det, så är det rätten som ska “modereras”. Därmed dock inte sagt att man inte kan väga in andra faktorer i stil med att även om de flesta vill köra snabbare på landsväg så kan hänsyn till den ökade olycksbenägenheten vägas in i lagstiftningen som strävar efter att hålla hastigeterna nere.

I bokens tredje del – Enabling the future – har Lessig ett underkapitel, 9.4, som tar upp problemet med en reglering som är knuten till just kopior och kontrollen över dessa: “If copyright regulates copies, and copying is as common as breathing, then a law that triggers federal regulation on copying is a law that regulates too far” (s 269). Han menar vidare här att lagen borde i så fall fokusera en användning som är kommersiell och konkurrerar med upphovsrättsinnehavarnas. Och det är ju möjligt att TBP skulle dömas under ett sådant fokus också, men å andra sidan kunde TPB då betraktas som en entreprenöriell lösning på hur man faktiskt kan tjäna pengar på “flödet” utan att fokusera på kopior, dvs som ett uttryck på den “hybrid economy” som Lessig söker. Håller du med?

Han går dock vidare i kap 9.4 i underkapitlet med namnet “decriminalizing file sharing” och menar att en avkriminalisering av fildelning är den rätta strategin för att kompensera skapare, och minimera kriminaliserandet av de unga. Förvisso i remixkulturens namn, men med bredare konsekvenser än “bara” remixkulturen. ..Och det knyter definitivt an till frågor om maktcentra i anslutning till skapande och att dessa maktcentra inte nödvändigtvis bidrar till att bygga ett system som är så bra för skapandet som möjligt. Därmed är man tillbaks till frågan kring hur upphovsrätten kan tolkas.