Vetenskap, journalistik och politik
Jag blev i våras intervjuad för en artikel publicerad i KK-bladet nr 2/2009 och på KK-stiftelsens hemsida (även publicerad här). Sättet på vilket intervjun genomfördes och hur den publicerades ger mig anledning att utveckla några principiella synpunkter på vetenskap, journalistik och politik.
Det finns anledning att understryka att vårt forskningsprojekt om Cybernormer studerar normbildningsprocesser i samhället. Cybernormer är ett normvetenskapligt projekt. Vi är dock inte normativa i den meningen att vi uttrycker åsikter om vad som är bra eller dåligt ur normativ synvinkel. Vi studerar helt enkelt förekomsten av normer i samhället och då inte minst normativa förändringar i hägnet av den digitala tekniken.
Andra vetenskaper kan vara öppet normativa och ha uppfattningar om vad som är rätt handlande i samhället. Det kan man göra med stöd av en normativ måttstock som man går efter. Inom juridiken t ex är det legitimt att uttala sig om vad som är rätt och fel mot bakgrund av vad som är lagligt respektive olagligt. Detta gör man då med stöd av rättssystemets påstådda innehåll. Problemet många gånger är dock att det kan uppstå tolkningsskiljaktigheter, där människor har olika uppfattningar om vad som är rättens innehåll. Detta gäller även inom juristkåren. Teologin är ett annat exempel. Där är den religiösa läran (kristendom, islam, hinduism, buddism, m fl) utgångspunkten för vad som ska betraktas som normativt riktigt och rätt. Även här förekommer naturligtvis – i ännu högre grad – tolkningsskillnader, inte minst mellan olika religioner.
Ytterligare ett exempel utgörs av moralfilosofin, som mot bakgrund av olika etiska teorier kan uttala sig om vad som ska anses moraliskt riktigt i en viss given situation. Moralfilosofin har bl a bidragit till att upprätta klassifikationer av olika moraluppfattningar och/eller etiska ståndpunkter. I vår tid dominerar utilitarismen – som är en konsekventialistisk etiklära, som syftar till att maximera den sammanlagda mängden av det goda, underförstått många gånger sett i ett (eget) nyttoperspektiv, samt regeletik, där en handling anses vara rätt om det är ens plikt att utföra dem. Beroende på vilken etisk position en person intar kan han eller hon med säkerhet uttala sig om det moraliskt riktiga i euthanasi och liknande i övrigt kontroversiella handlingar.
Inom den rättssociologiska normvetenskapen har vi ingen annan måttstock för bedömningen av vad som är rätt och riktigt än den som människor ger uttryck för. Om dessa uppfattningar både är spridda och frekventa uttryck för förväntningar hos andra människor om hur jag som individ bör agera, så kan vi tala om förekomsten av (sociala) normer. Som betonats tidigare i vår blogg finns det anledning att betrakta övergången från industri- till informationssamhälle som ett paradigmskifte betingat av övergången från analog till digital teknik. I detta paradigmskifte tycks värderingsskillnader uppstå bland dem som använder den nya tekniken, inte minst i samband med fildelning, som ger upphov till nya värden och normer. Ett sådant värde är att information ska vara fri och att internet är en informationskälla. Rätten till information, kan till och med betraktas som en mänsklig rättighet i enlighet med vad Måns Svensson redogör för. I detta perspektiv framstår inte fildelning som något brott eller ens som något moraliskt förkastligt. Detta har vi vetenskapligt stöd för i bl a den enkätundersökning vi låtit genomföra. Detta kan man ha olika uppfattningar om, men det ligger så att säga utanför den vetenskapliga problematiken i ett normvetenskapligt perspektiv. Av olika skäl som nedan utvecklas.
Detta är i korthet vår normvetenskapliga utgångspunkt. Mot denna bakgrund blir det svårt att förhålla sig till en journalist som envisas med att fråga om vad man tycker om det ena eller andra. Ledande frågor av typen: Är inte fildelning att betrakta som stöld? Men är det inte så att hela musik- och filmindustrin kommer att dö ut om man inte kommer åt (läs klämmer åt) fildelarna? Ungdomar har helt enkelt vant sig vid att inte betala och nu har vi problem med det, inte sant!
När jag envist förklarat att min uppfattning i dessa frågor inte är särskilt intressant i jämförelse med vad vi kommer fram till i vårt vetenskapliga arbete, så inträffar det att den inledningsvis nämnda intervjun med mig sammanförs med en intervju med innovationsforskaren vid Örebro universitet, Per Frankelius, under rubriken ”Fildelning utmanar äganderätten”. Intervjun med innovationsforskaren Per Frankelius får bli bärare av de argument som journalisten helst velat klämma ur mig. Under en bild av innovationsforskaren påstår denne helt frankt, ”att en utarmning av äganderätten (underförstått att en sådan pågår, min anm.) utarmar innovationskraften”, trots att det finns dem som med fog hävdar motsatsen. ”Alla som har lite hum om världens historia inser att samhällen utan fredad äganderätt inte blir några roliga samhällen att leva i”, säger Per Frankelius, ett påstående som i sig har fog för sig, men som likställer den immateriella äganderätten med all äganderätt.
Det finns i sammanhanget – som Dennis Töllborg understrukit, se Framtidsboken – anledning att göra skillnad mellan bruksvärdet och bytesvärdet till något som man äger. Den immateriella äganderätt som hotas i samband med fildelning rör enbart bytesvärdet, det vill säga den förväntade ekonomiska vinst som följer på en intellektuell prestation, något som samhället inte står och faller med. Jag ska gärna utveckla detta tema i senare inlägg.
“Ingen kommer att vilja dra igång stora musik- eller filmproduktioner om de inte kan få skörda frukterna av sina ansträngningar. Kvaliteten på musik, film och upplevelser kommer att sjunka. Om alla stjäl finns det till slut inget av värde att stjäla”, är ytterligare en kommentar av Frankelius, något som tas för givet är något negativt, trots att det i historiens ljus kan komma att betraktas som en del i en naturlig förändringsprocess.
Den här typen av uttalanden och andra kommentarer av innovationsforskaren i artikeln har en klart normativ prägel. Frågan är, om vi ser till genomgången inledningsvis, vilka utgångspunkter eller vilken måttstock som tjänar som normativ bedömningsgrund.
Innovationsforskaren tycks ha en allmänt rationell inställning till vad som är bra och dåligt i samhället. Det ger mig anledning att lyfta fram att det utöver de normativa teorier som redovisades ovan finns en del vetenskaper med normativa anspråk som har grundantaganden som är så självklara att de inte behöver redovisas. Det är för övrigt det som kännetecknar paradigm. De vilar på axiomatiska antaganden som är så självklara att de inte sägs ut. Dessa antaganden bildar en normativ grundton för allt som sägs inom paradigmet. Det fungerar så att vetenskapen uttalar sig om fakta, men dessa fakta blir bara meningsfulla i praktiken om de ses i ljuset av paradigmets grundantaganden.
Låt mig förklara.
Om vi t ex ser till teknik som vetenskap så bygger den på grundantagandet att den tekniska lösning som fungerar är bra och det som man genom vetenskapliga fakta kan fastslå fungerar bättre än tidigare tekniska lösningar är bättre än de gamla, etc. På samma sätt kan konstateras att den ekonomiska vetenskapen utgår från att det som är (kostnads)effektivt är bra och att det som genom vetenskapliga fakta kunnat konstateras vara (kostnads)effektivare är bättre än det tidigare tillvägagångssättet, etc.
Det förefaller vara denna typ av synsätt som återspeglas i innovationsforskarens tänkesätt, när han så villigt vetenskapligt verifierar journalistens alldagliga, på förment sunt förnuft grundade, funderingar. Innovationsforskaren har inte svårt att hitta vetenskapligt stöd för sina ståndpunkter. Problemet är ur mer förutsättningslös vetenskaplig synvinkel att han utgår från industrisamhällets och den analoga teknikens ideal. Nu är det emellertid så att även de vetenskapliga grundantagandena förändras i en tid av samhällsomvandling. Vi kan här tala om paradigmskifte på ett metavetenskapligt plan av samma dignitet som det som Stefan Larsson besjunger i sin ballad om Galileo Galilei, se åter även Framtidsboken.
Om man försöker sätta sig in i det nya samhällets potentiella grundantaganden – sådana de uttrycks av dess förespråkare i deras med nödvändighet förvetenskapliga tappning – så är det möjligt att hävda raka motsatsen till vad innovationsforskaren vid Örebro universitet för fram och som jag ofrivilligt sammanförs med. Jag tror det är synnerligen olyckligt att i den tid av samhällsförändring vi lever i hävda bestämda uppfattningar om vad som ska betraktas som rätt och fel, bra eller dåligt för mänskligheten, utan att vara medveten om och lyfta fram de många gånger diametralt motsatta uppfattningar som uppstår i samband med förändring av paradigm och deras grundantaganden. Vad som var bra för den industriella revolutionen är inte nödvändigtvis bra för den digitala revolutionen.
”Det som är bra för General Motors är definitivt inte längre bra för vare sig landet” (klassisk slogan) eller mig (i synnerhet inte som SAAB-ägare). Däremot vet vi att när industrialismens produktionsordning växte fram för lite drygt hundra år sedan, så var strejker liksom fackliga förhandlingar förbjudna och kollektivavtalen inte erkända som rättsligt giltiga. Arbetare som stred för sina ideal skjöts till döds på öppen gata även i Sverige (Ådalskravallerna så sent som 1931). I hägnet av industrialismens etablering var det mycket av det som tidigare betraktades som olagligt som så småningom – till den materiella välfärdens fromma –inte bara blev legaliserat utan också idealiserat som politisk ideologi.
”Enfrågan” om arbetets rätt blev så småningom rätt för hela samhället på samma sätt som yrkesfarelagen 1889, gällande ett fåtal farliga arbeten, utvidgades till en Arbetarskyddslag 1912 gällande hela kollektivet av arbetare och slutligen en arbetsmiljölag som inte längre betraktades som en partsskiljande fråga utan som en angelägenhet för hela samhället. I medvetande om denna dåtida historia torde en viss ödmjukhet kunna vara påkallad när man tar ställning till händelser i nutid.
Det är här som politiken kommer in i bilden. Preferenser knutna till det existerande blir i historiska skeden av samhällsförändring ett politiskt ställningstagande. Det blir liktydigt med ett konservativt vidmakthållande av status quo på bekostnad av en potentiell – alltmer påtagligt nödvändig i hägnet av ekonomiska kriser och klimathot – samhällsomvandling, där kriteriet för vad som tekniskt fungerar och vad som är ekonomiskt effektivt antar andra former och värden än vad de har idag. Hur dessa kommer att se ut vet inte mycket om idag, men det finns all anledning att vara lyhörd för den utveckling som pågår, många gånger mitt framför ögonen på oss, utan att vi märker det förrän i efterhand.
Cybernormsprojektets inriktning på studiet av värdemässiga och normativa förändringar är en strategi för att åstadkomma denna sensitivitet för den nödvändiga förändring som komma skall. Det är det enda vi med historiens hjälp vet med säkerhet.
Andra bloggar om: cybernormer, normer, internet, upphovsrätt, innovation, håkan hydén, dennis töllborg, per frankelius, kk-stiftelsen, vetenskap, journalistik, politik
Kommentarer
20 kommentarer to “Vetenskap, journalistik och politik”
Lämna gärna en kommentar!
Läs- och länktips
Måns Svensson and Stefan Larsson: Social Norms and Intellectual Property – Online norms and the European legal development
Paul Przemyslaw Polanski: Customary Law of the Internet (Volume 13)
Håkan Hydén, Stefan Larsson, Dennis Töllborg: FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0 - 'The Darling Conceptions of Your Time'
Matthias Baier, Måns Svensson: Om normer
Projektets Facebookgrupp: Gå gärna med!
RT: @cybernormer: Nytt på Cybernormer.se: Vetenskap, journalistik och politik: http://bit.ly/PqVmZ
Riktigt spännande analys! Ser fram mot en fortsättning. En av tidernas största världsbildskollisioner är under uppsegling. Fantastiskt att ni följer det mitt under själva förloppet.
Annars brukar den akademiska världen begränsa sig till efteranalyser – något som Frankelius är ett exempel på. Även om han kommenterar det nya förstår han det inte, annat än genom den gamla analysen. Han blir bara kontrast till det nya, men kan inte förklara det. Som uttolkare av det gamla paradigmet och de gamla axiomen stannar han där.
Men beträffande ert arbete ser en jag en spännande framtid!
Det ligger också en stor potential i att analysera och avslöja fundamentala skillnader mellan fysisk äganderätt och så kallat immateriellt “ägande.” Här kan och kommer troligen ekonomisk teori att göra stora framsteg i takt med att den digitala verkligheten blir mer utbredd och tydligare. Exempelvis säger den store ekonomiska filosofen von Mises att vid frånvaro av brist finns ingen ekonomi överhuvudtaget (dvs inget att hushålla).
Angående journalisten Håkan Heldmark – är det upphovsrättslobbyns PR-byråer som är i farten igen?
Extremt intressant! RT @cybernormer "En av tidernas största världsbildskollisioner är under uppsegling." http://bit.ly/PqVmZ
RT @farmorgun: Ett tack till Isobel för den intressanta länken http://bit.ly/PqVmZ
Jättebra! Det är ju därför som det ibland bara låser sig när man ska diskutera med anhängarna av det gamla fabrikssystemet. De kan inte föreställa sig frånvaron av knapphet när det gäller kultur och information.
André Gorz skrev två böcker om den mikroelektroniska revolutionen redan på 80-talet, Farväl till proletariatet och Vägen till Paradiset. Han var före sin tid. Synd att han inte fick se hur hans teser började förverkligas.
RT @cybernormer "En av tidernas största världsbildskollisioner är under uppsegling." http://bit.ly/PqVmZ
Spännande! Jag orkar inte ens argumentera, jag har svårt att tänka mig ett annat perspektiv än att samhället vinner på att allt är tillgängligt.
Jag tog ett kliv framåt och funderar över vad som verkligen kommer att hända i vår tid, när den exponentiella kurvan över utveckling precis påbörjat sin vertikala resa uppåt. Jag kan rekommendera Ray Kurzweil, det här är en bra esså:
http://www.kurzweilai.net/articles/art0134.html?printable=1
Sent hittade jag denna mycket intressanta analys. Ser fram emot en fortsättning.
Jag vill gärna ta tillfället att kommentera Hydéns genmäle till den intervju jag gjorde med honom i slutet av maj.
Hydén låtsas ovetande om intervjuns sammanhang. I själv verket förklarade jag för Hydén noggrant i vilket sammanhang intervjun skulle publiceras. Han fick också möjlighet att i lugn och ro läsa och kommentera artikeln i sin helhet, inklusive Per Frankelius resonemang, innan den gick i tryck.
Håkan Hydén tycks glömma att jag har sysslat med vetenskapsjournalistik i över ett decennium. Jag är van att värdera vetenskapliga resonemang långt mer intrikata än de Hydén levererar. Jag har vidare åtskillig utbildning och erfarenhet i intervjumetodik och ställer helt enkelt inte frågor på det sätt Hydén låter påskina. Hydén har antingen dåligt minne eller försöker vilseleda.
Hydén hade ytterst få kommentarer till artikeln innan den gick i tryck. Istället väljer Hydén att ungefär en månad efter publicering brista ut i ett mångordigt genmäle som han helt märkligt publicerar i ett helt annat forum än KK-bladet där intervjun publicerades.
Hur kommer det sig? Kan det möjligen bero på den vilsenhet inför sitt forskningsområde som Hydén gav uttryck för under intervjun? På snart sagt varenda fråga svarade Hydén, ”det var en bra fråga, den ska vi ta med oss när vi går vidare med vår studie”. Tanken om fri rätt till information, det mest använda argumentet för fri fildelning, introducerade Hydén överhuvudtaget inte i intervjun, det gjorde jag själv, utan att Hydén lyckades prestera några tankar värda att formulera.
Eller kan det vara så att Hydén nu utsatts för påtryckningar och därför anser sig nödd att ta till orda, men inte törs göra det i det forum där han blev intervjuad ?
Oavsett hur det förhåller sig så skulle det inte skada om professor Hydén visade prov på en smula integritet och omdöme, kanske inte minst eftersom han har The Pirate Bay som partner i sitt forskningsprojekt.
Thomas Heldmark
Vetenskapsjournalist
Jag gick i fällan. Thomas Hedmark bad mig reagera på mina egna citat i den text som han skickade över före publicering. Jag hade inga invändningar mot de citat som Hedmark redogjorde för. Problemet låg i kopplingen till Per Frankelius synpunkter. Jag missade i hastigheten detta.
Mitt behov av en kommentar gällde inte frågan om Thomas Heldmarks intervjuteknik utan att jag genom sammankopplingen med Per Frankelius kan ha skapat förvirring om vilken ståndpunkt jag och Cybernormsprojektet företräder för de som läser vår blogg. Jag har därför inte känt något behov av att ta upp diskussionen i det forum artikeln publicerades, KK-bladet. Däremot vill jag för vår läsekrets i cybernormsprojektet göra en kommentar. Vi driver ingen ståndpunkt om vad vi tycker är rätt och fel – det som min kommentar syftar till att klargöra – utan vi vill spegla den utveckling och den debatt som pågår så förutsättningslöst som möjligt. Det var det som var besvärande för Hedmark och som säkert föranledde en del undanglidande manövrar från min sida på Thomas Heldmarks intervjufrågor. Jag uppfattade dessa som att han ville – på journalistens vis – hos mig framtvinga värderande ställningstaganden i de hänseenden intervjun avsåg.
Heldmark: Är det verkligen rimligt att vältra över ansvaret för innehållet i en vetenskaplig artikel som du själv har skrivit på den som du intervjuar? Det måste vara journalistens uppgift att återge förhållanden och resonemang på ett korrekt sätt och ingen annans. Givetvis kan du chansa på att någon utomstående skall reagera på felaktigheter om du cirkulerar dina artiklar före tryck – men du kan inte begära det. I det här fallet är det uppenbarligen så att Håkan inte känner igen sig i det sätt på vilket hans resonemang har presenterats – det menar jag är en tydlig indikator på att något inte har fungerat i intervjusituationen.
Vad gäller din insinuation avseende samarbetet med kretsen kring The Pirate Bay blir jag än mer förvånad. Hur menar du som erfaren vetenskapsjournalist att den samhällsvetenskapliga forskningen skall kunna beskriva samhället om vi fjärmar oss från dem eller det vi studerar? Vem skall avgöra vilka människor i samhället som samhällsvetenskapen bör samarbeta med? Vetenskapsjournalister? Eller kanske regeringen? Jag är övertygad om att även seriösa journalister intervjuar en och annan påstått lösker man i syfte att gräva fram sanningar.
RT @Cybernormer: [...] Kommentarsdiskussion mellan journalist och forskare på temat "vetenskap och etik" http://bit.ly/3tNNC0
RT @cybernormer Just nu på Cybernormer.se: Kommentarsdiskussion mellan journalist och forskare om "vetenskap och etik" http://bit.ly/3tNNC0
Måns Svensson: Tack för ditt svar och för att du svara med namn!
Jag skjuter inte ifrån mig ansvaret för artikeln ( som inte är en vetenskaplig artikel). Tvärtom förklarar jag att den är gjord med gedigna journalistiska arbetsmetoder, där varje sakförhållande har granskats. Det är kort sagt ett hederligt journalistiskt arbete som jag har utfört, och det jag vänder mig mot är att Hydén försöker genskjuta den på ett mindre hederligt sätt. Hydén påstår heller inte att han inte känner igen sig i sina resonemang, utan att han inte gillar vad övriga iintervjuade säger. Det må vara hänt.
The Pirate bay: Om Hydén vill undersöka normbildningar i en generation eller en ungdomskultur finns det andra representanter än the pirate bay. Han skulle tex kunna vända sig till Svenska Linuxföreninge som förmodligen bättre återspeglar de värderingar som han vill studera. Men han har knutit till sig uttalade och eventuellt dömda lagtrotsare, och det är något han får leva med och stå för under projektets gång. Gissar att han kan få problem där.
Thomas: Det skulle kunna vara ett problem att vända sig till Linuxföreningen snarare än exvis The Pirate Bay. Först och främst består Linuxföreningens medlemmar/användare av ett väldigt marginaliserat fåtal personer med visserligen progressiv, men därtill homogen syn på tillvaron. The Pirate Bay kan (kunde?) åtminstone sägas representera ett hyfsat tvärsnitt av den unga nätkultur som projektet rör sig kring.
Därtill är det för mig svårt att se någon form av egenvärde i att välja tillrättalagda studieobjekt. När du skriver att Håkan Hydén borde vända sig till grupper som “bättre återspeglar de värderingar som han vill studera” känns det som att det är ett bomskott. Projektets avsikt är inte att kartlägga fildelningskulturen som sådan, utan istället se hur de rättsliga regler som tänks hantera bland annat fildelningsproblematik tas om hand av de nätkulturer där genomslaget förväntas.
Med bakgrund i mitt tidigare engagemang kan jag också tillägga att den roll jag haft främst handlat om en beskrivande roll, där jag funnits tillhands och förklarat hur fildelningsvärlden är strukturerad och uppbyggd. Detsamma gäller bloggosfären och de sociala medierna, som även de kan vara svåra att komma åt utan att veta hur upplägget ser ut. Mer kontroversiellt än så vet jag inte om jag tycker att samarbetet i sig behöver vara. Det intressanta torde ändå vara de mätbara forskningsresultaten.
Marcin:
När du kallar Svenska Linuxföreningen en marginaliserad grupp fåtaliga, vad har du egentligen på fötter?
Fåtaliga:
En studie vid Lunds universitet gjord för några år sedan visar att Svenska Linux föreningen har över tusen medlemmar,
Marginaliserade:
Samma studie visar att flertalet av medlemmarna har akademisk examen, att de är etablerade i samhället och ofta arbetar på IT företag.
Om du kallar tusen akademiskt utbildade IT-tekniker i 30-35 årsåldern en grupp fåtaliga marginaliserade, ja, då måste man värdera ditt övriga resonemang utifrån det synsättet.
Till exempel att TPB skulle representera ett tvärsnitt. Hm, jag tycker mig märka att nästan en hel generation börja vända dem ryggen…
Att ha The Pirate Bay som studieobjekt skulle kunna vara helt oproblematiskt. Det blir en annan sak om man som Hydén har med dem som partners i projektet. Det innebär att de sitter med i styrgrupper, har inflytande vöer forskningsfrågorna med mera. Det skulle vara samma sak som att jag som journalist inte bara intervjuade TPB utan bjöd in dem till redaktionen, lät dem vara med och bestämma vinkel, rubrik och ingress på artikeln.
Här länk till Artikel jag skrivit om studien om Svenska Linuxföreningen:
http://www.vr.se/huvudmeny/forskningvistodjer/humanioraochsamhallsvetenskap/manadensprojekt/friochoppenprogramvaraenstudieavdenyautopisterna.4.3a6b4ad6112b3b7c8068000951.html
Vänligen
Thomas
Marcin:
När jag skrev inlägget ovan visste jag inte att du Marcin är en av grundarna av TPB. Det ändrar inget i sak, men det kunde ha varit bra att veta.
Thomas
Marcin:
Jag läser dåligt ur min egen artikel. Linuxföreningen samlar 3000 medlemmar inte 1000. Men det gör dem knappast mer fåttaliga.
Thomas
Hej igen, Thomas!
Egentligen behöver vi ju inte driva diskussionen längre, om det är så att den resulterar i ordmärkande, men jag väljer nog att stå fast vid det jag skrivit.
Först och främst, att jag är inblandad i såväl Piratbyrån som The Pirate Bay är ingen hemlighet. Mitt Piratbyråengagemang, som tidigare varit det centrala, står nämnt under “Om oss” här på sidan, och en snabb googling (vilket tycks vara det du gjort) visar snabbt hur mitt övriga engagemang sett ut.
Utan att för den delen läsa in något värderande tänker jag mig fortfarande att att Linuxföreningen står för en sämre undersökningsgrund om man är ute efter att studera något som skulle kunna vara representativt för en bredare forskningsbas. Även om föreningens medlemmar enligt din beskrivning lyckats bra i sina liv har jag väldigt svårt att förstå hur du kan förbise det faktum att antal tusen personer i samma ålder och med liknande social status, yrkeskarriär och intresseområde är precis det jag kallade “ett marginaliserat fåtal”. Cybernormsprojektet syftar till att beskriva strömningar i breda nätkulturer, och det vore nog mer än bara missvisande om man därför begränsade sig till en användargrupp av det slaget Linuxföreningen är.
Linuxföreningen har, trots sitt otroligt progressiva arbete och viktiga budskap, omkring 3000 medlemmar. Om man mot det ställer de siffror som Cybernormer presenterade i början av året (som du ju förstås läst), om att omkring 75% av de svenska ungdomarna regelbundet fildelar, torde det inte vara konstigt att tolka det som att fildelningen i sig är något som spänner över fler sociala gränser och barriärer än många andra fritidssysselsättningar eller intresseområden.
Trots att jag försökte förklara min roll i Cybernormsprojektet envisas du dessutom med att skriva in vad du själv anser ingår i ett partnersskap kring den här specifika forskningsfrågan. Det tyckte jag var lite tråkigt, eftersom du ju trots allt tydligt visar att du inte velat förstå varifrån våra (som i forskningsprojektets) resonemang kommer.
Det här är kanske den stora poängen, dessutom. Den diskussion vår forskning är en del av klart mycket bredare än de resonemang vi för här. Cybernormer är inte först på plan vad gäller resonemang rörande nätkulturer och sociala normer. Snarare är det här något många debattörer diskuterat från tid till annan. Du har säkert läst mycket på området, får man anta, men vill du ha lästips är du välkommen att höra av dig
[...] De mest populära inläggen under året var bland andra Rättsliga normer och sociala cybernormer, Vetenskap, journalistik och politik, och Domen mot The Pirate Bay – några reflektioner så här i efterhand. Vi hade också [...]